torsdag, maj 26

Torsdag 15.32

Little did I know att en simpel lista med 100 saker om mig skulle komma att bli ett av mina mest uppskattade blogginlägg någonsin, men... jag blir i alla fall skitglad av att gå in och läsa kommentarerna på gårdagens inlägg. Ni är så himla snälla. Det var mest det.

I övrigt: huvudvärk, poddmöte, kardemummabulle, utvecklingssamtal, ridlektion, svärföräldrar, dahlior och dammsugning. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

onsdag, maj 25

100 saker om mig

1. Jag har inte kammat mig idag, bara satt upp håret i en bulle på huvudet.

2. Det är för att jag ska jobba hemma. När jag jobbar hemma ser jag alltid ut så här: Mjuka brallor som skulle kunna misstas för pyjamasbyxor, t-shirt, inget smink, hår i okammad bulle på huvudet.

3. När jag jobbar o-hemma anstränger jag mig mer. Då duschar jag och kammar mig och tar på smink och har hårdare byxor, also known as jeans.

4. En gång hade jag läppstift också. Då sa Svantes förskolekompis när jag lämnade Svante att han inte ens kände igen mig först.

5. Jag färgar håret.

6. Jag har börjat ha havremjölk i kaffet, för att det är så gräddigt och lent och gott.

7. Jag badar badkar minst en gång i veckan, kanske fem.

8. En av höjdpunkterna på min vecka är bilfärden till och från stallet varje måndag. 

9. Jag tycker mycket om att köra bil själv och lyssna på grejer.

10. Jag tycker också mycket om stall. Lukten, höet, svalkan, känslan.

11. Och hästarna! Absolut bäst med islandshästar: De tufsiga luggarna.

12. Min bästa stallgrej är när jag blir betrodd att hämta hästen själv i hagen.

13. Och jag blir lite, lite exalterad när jag får välja grimma och grimskaft själv, så jag kan matcha färgerna.

14. Har också märkt att jag älskar när islandshästarna fäller jättemycket, som de gör på våren. Då får man ta en stålskrapa och liksom nästan hyvla bort stora sjok med hår som hamnar på golvet, och det tycker jag om, de blir så fina, hästarna, det känns som man gör dem en tjänst. Jag hyvlar stora högar. Det känns effektivt.

15. Jag gillar effektivt.

16. Jag vill få saker bortgjorda.

17. Det är Majs uttryck, från Kristina Sandbergs böcker, ”få disken bortgjord”. Jag har mycket Maj i mig.

18. Grön är min bästa färg.

19. Svartkål är min senast upptäckta favoritgrönsak.

20. Det finns ett recept på en pastasås med svartkål i som vi kallar ”Pasta verde” i Ännu mera vego, och den blir jag sugen på jämt.

21. Annars gillar jag sparris.

22. Och avokado.

23. Och solvarma tomater.

24. Och kantareller.

25. Och potatis.

26. Men majskolvar och rödbeta och palsternacka tycker jag är sådär.

27. Jag vill helst ha färsk koriander på nästan allt jag äter.

28. I år odlar vi koriandern på balkongen, så att inte sniglarna ska ta den.

29. Vi odlar även: sallad, tomat, gurka, paprika, chili och jordmandel på den där balkongen.

30. Och i odlingslådorna i trädgården växer det: svartkål, grönkål, gröna sojabönor, sparrisböna, bondböna, brytböna, sockerärter, rädisor, rödbetor, morötter, spenat, potatis, lök, vitlök, jordärtskocka, kryddor, squash och jordgubbar.

31. Jag tänker att odla är bra för själen.

32. I förrgår byggde jag åtta spaljéer av armeringsnät och trä till alla baljväxter.

33. Jag köpte grejerna till spaljéerna på Byggmax.

34. Jag känner mig inte bekväm på Byggmax.

35. Det är för att det bara män med släp som är på Byggmax, och alla brädorna är sex meter långa, och jag fattar inte om det är meningen att man ska såga dem själv eller be om hjälp eller köpa sex meter långa brädor.

36. Och det bär fan emot att fråga om hjälp på Byggmax, alltså.

37. Jag vägrar.

38. Jag vill kunna allt som rör grejer på Byggmax själv, och kan jag det inte vill jag googla först, och sen vill jag säga exakt rätt sak, så att männen på Byggmax tänker: ”Aha, hon kan ju faktiskt, hon vet vad hon gör.”

39. Även om jag oftast inte vet det, direkt.

40. Det här är hur jag tänker när det gäller bygga spaljéer eller borra upp en hylla eller bygga en odlingslåda eller så: "Alltså, hur svårt kan det vara? Orka hålla på att TÄNKA JÄTTELÄNGE och MÄTA och TA REDA PÅ saker först, fy farao vad trist, jag provar istället. Var är sågen?"

41. Det brukar således bli fel nästan 100% av gångerna.

42. Först.

43. Då tänker jag ”oj”. Och sen tänker jag ”aja, det syns kanske inte om man kollar snabbt?”

44. Och sen suckar jag och gör om, och då brukar det bli (ganska) rätt.

45. När jag har byggt mina egna spaljéer och borrat upp mina egna hyllor och byggt mina egna odlingslådor utan att fråga om hjälp på exempelvis Byggmax känner jag mig som en fixar-ninja.

46. Jag lägger stor vikt vid att känna mig som en fixar-ninja. Speciellt inför barnen. Det har med mina ständigt återkommande tankar på traditionella könsroller och genustänk att göra.

47. En gång har mitt ena barn sagt ”Det är nog bättre att mamma borrar, pappa, för hon är faktiskt bättre på borrmaskiner.”

48. Det är nog ett av mitt livs nöjdaste ögonblick.

49. Och Gustavs.

50. Vi gav varandra en high five.

51. Sen gick jag väl direkt och städade och plockade och lagade mat och hade all kontakt med barnens kompisföräldrar och kom ihåg alla kalas och gjorde omvårdande, mjuka grejer och i fem tusen år medan han drog sladdar och fixade med elektronik och ordnade med bilen så att allt tippade över åt det gamla vanliga hållet igen.

52. Men vi kämpar på.

53. Jag tror att jämställdhet och könsroller är vårt vanligaste samtalsämne när vi hinner ha ett samtalsämne.

54. Det hinner vi ungefär en gång i veckan, på helgfrukostarna.

55. Jag älskar helgfrukostarna.

56. Jag brukar instagramma dem.

57. Då avföljer folk mig, men det skiter jag i, för jag älskar att instagramma helgfrukostar.

58. Jag älskar instagram!

59. Jag älskar bild!

60. Jag älskar när fina saker uppenbarar sig i mitt öga, och jag ser dem i kvadratiskt format framför mig, och direkt börjar flytta på detaljer i huvudet. ”Den röda grejen i bakgrunden stör, bort med den. Och in med skålen två centimeter åt vänster?”  Jag gör väl tio omedvetna instagrambilder i huvudet varje dag.

61. Sen publicerar jag max tre. Det är ändå för många.

62. Jag tänker orimligt mycket på instagram.

63. På vad jag lägger upp, på hur jag uttrycker mig, på vad folk tänker om det, på hur jag framstår, vad jag använder detta mitt utrymme i världen till.

64. Jag har nästan 9000 följare.

65. Det skrämmer mig lite.

66. Jag vill inte verka störig.

67. Jag vill inte vara en sån som bara publicerar härliga bilder på härligt liv och är härlig och har härliga barn och bidrar till någon himla härlighetshets och bara pratar om oviktiga, härliga saker, som till exempel härliga blommor eller härliga soffkuddar.

68. Fast jag vill inte gnälla heller. Jag har fan ingen rätt att gnälla, jag är för priviligerad.

69. Och jag har jättesvårt att förmå mig själv att lägga upp bilder som jag tycker är fula. Jag älskar härliga blommor! Och härliga soffkuddar är helt okej de med.

70. Och jag gillar inte fult.

71. Jag gillar inte stök heller.

72. Så här tänker jag att mina ögon gör när de kommer in i ett av våra rum: Scannar av, blixtsnabbt. Om allt är fint i rummet vid den avscanningen går det som en liten våg av nöjd genom hela mig.

73. Om något är fel eller stökigt eller fult i något hörn vid avscanningen, däremot, börjar det lysa som röda varningslampor i mitt synfält, och så blinkar de på där som ett stort jädra störmoment tills jag åtgärdat  och typ… tagit bort strumpan som ligger mitt på soffbordet, eller stängt köksluckan som står öppen.

74. De ögon som sitter på den människa jag valt att leva med saknar den avscanningsmetoden.

75. Man kan säga att avscanningsmetoden är en källa till konflikt mellan oss.

76. Jag borde bli bättre på att stänga av den, tycker han.

77. Han borde bli bättre på att sätta på den, tycker jag.

78. Men vi kämpar på.

79. Numera tänker jag mycket att det är det kärleksrelationer handlar om – att om det finns en vilja att leva ihop, så får man kämpa på.

80. Innan tänkte jag mer att det skulle vara som på film: Man skulle hitta sin rätta, och sen skulle allt funka, och funkade det inte så hade man hittat fel.

81. Förresten gäller det där med kämpandet väl alla relationer. Inklusive den man har med sig själv.

82. Även om nu ”kämpa” får det att låta som att jag tycker att alla relationer är en kamp och ett krig.

83. Det tycker jag inte.

84. Alltid.

85. Men jag tycker att de är en process, som ständigt pågår, och att det hjälper med kommunikation om man vill hänga med i svängarna och inte bara vakna upp en dag och märka att man processat åt olika håll.

86. Hej från livscoachen! Jag har en (tror jag ganska irriterande) tendens att leka hobbypsykolog lite nu och då.

87. Men jag är också snäll.

88. Och jag gillar att bjuda på fika och mat och duka fint och anstränga mig och sätta mig mitt emot folk och lyssna på hur de mår och vad de tänker, så jag hoppas att det jämnar ut sig.

89. Jag tycker väldigt ofta om att vara förälder.

90. Jag tycker väldigt ofta att det är skitjobbigt också.

91. När jag går in till mina barn på morgonen och tittar på hur de ser ut när de sover och väcker dem genom att krypa upp till dem och pussa dem på deras varma kinder och Svante lindar sina armar om min överarm så tänker jag att jag nog vill ha elva, tolv, tretton stycken till, och att alla ska sova i samma hög, och att alla ska använda mina överarmar som gosedjur.

92. Sen stressar vi i hallen innan vi ska iväg och vrålar åt varandra, och då tänker jag att två barn är minst två för många.

93. Det här är vad skriker inne i huvudet (tio gånger om dagen) och ute i hallen (vid spridda tillfällen): LÄMNA MIG IFRED, JAG ORKAR INTE, KLÄTTRA INTE PÅ MIG, BEGÄR INTE GREJER AV MIG, TYST, TYST, TYST, JAG MÅSTE FÅ VARA SJÄLV!!!

94. Jag är väldigt rädd för att det ska sabba dem.

95. Jag är väldigt rädd för att jag ska sabba dem.

96. Jag är väldigt rädd för att något ska sabba dem.

97. Jag älskar dem.

98. Jag älskar chips.

99. Jag älskar att doppa huvudet under vatten när jag badar.

100. Och att gå ut barfota i trädgården och hämta jordgubbar när det är sommar och dela dem på hälften och äta dem med mjölk och socker på en trapp.

måndag, maj 23

Hur ser din skrivprocess ut?

Det undrar jag med. Det var så länge sen nu. Nä, men allvarligt så vaknade jag upp i morse och kom på att jag glömt bort att svara på de sista frågorna i den här frågestunden, och att det var hemskt dålig stil, så här kommer svaret på frågan: "Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?" Jag har tidigare svarat på blandade frågor om skrivande här, om hur det var att skriva Djupa Ro här, om att välja skrividé här, och om att planera min historia här. Så nu utgår vi från att jag har kommit på idén och gjort planeringen och satt mig ner för att börja skriva, m'kej?

Jag har känslorna all over the place när jag skriver. Många av dem saknar rim och reson. En dagen är det typ så här: "Det här blir så jävla bra. Alltså så sjukt bra? Jag kommer få Augustpriset. Jag kommer bli beröööööömd!" Andra dagar är det mer så här: "Det här blir så jävla dåligt. Alltså så sjukt dåligt? Varför håller jag på? Jag borde börja krossa sten." En helt orimligt stor del av tiden jag borde lägga på själva skrivandet under skrivprocessen går alltså åt till att hantera denna härliga känslococktail bestående av lika delar hybris/otillräcklighet/manisk eufori/apatisk ledsamhet. Det är helt och hållet utmattande. Jag svettas ganska mycket.

Men när jag väl skriver så skriver jag från början till slut. Jag börjar på (det jag inbillar mig kommer att vara) sidan ett i berättelsen, och tragglar mig igenom allt tills jag kommit till sista sidan. Jag hoppar inte fram och tillbaka och skriver ett stycke här och ett stycke där, herregud, aldrig i livet. Jag kan inte det. Jag vill att tempot i texten ska flyta varierat framåt, och att övergångarna mellan stycken och kapitel ska sitta som en smäck, och jag fattar inte hur man får till det om man hoppar hit och dit, så jag skriver från början. Helst vill jag börja varje skrivdag med att läsa igenom allt jag skrivit dittills för att få in rytmen, tonen, tempot, läget i laget innan jag fortsätter. Det funkar ju inte riktigt om man är på sidan 322, för då går hela skrivdagen åt till att läsa. Men helst. Så mycket som möjligt.

Det svåraste är: Att det tar så lång tid. Att jag fastnar nästan hela tiden. Att det inte hjälper att jag tänkt ut allt skittydligt i huvudet, för det är ändå så himla svårt att få ner det på papper. Att inte bryta ihop och skrika FAN! varje gång det händer. Att inte känna mig otålig och arg på mig själv när jag måste ägna en hel arbetsdag åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" för att komma vidare. Att... hur länge ska jag fortsätta?

Det lättaste är: När jag får skriva dialog.

Inte ens det är speciellt lätt.

Det tar mig ungefär ett år att skriva ett första utkast på en ungdomsroman nu för tiden. Så lång tid tar det för att jag 1. Inte har speciellt mycket skrivtid, trots att jag jobbar heltid som författare. Jag kanske skriver... en tredjedel av min arbetstid, och 2. För att min skrivprocess tydligen innehåller stora mängder köra fast, skrika FAN!, ägna hela arbetsdagar åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" och hålla på. (Om jag bara fick en krona för varje hålla på, herregud, skulle skratta hela vägen till banken.)

Ändå finns det ingenting jag tycker är bättre.

Är rädd att jag skulle välja "perfekt skrivdag" framför "perfekt ledig dag"/"perfekt stund med barnen"/"perfekt samtal"/"perfekt sex"/"perfekt mat"/"perfekt vad som helst annat" åtminstone 7 gånger av 10 om jag kunde. Det känns väl sådär. Tror liksom ändå det finns en poäng med att vårda verkliga relationer också? Inte bara sådana jag hittat på i huvudet.

söndag, maj 22

Helgen och hänget

I helgen har vi haft en av våra närmsta kompisfamiljer här från fredag till söndag, och det är nog min bästa form av umgänge, tror jag. Sånt som är med personer man känner sig 100% bekväm med, och inkluderar övernattning. Älskar att äta frukost ihop. Speciellt när man vaknar, går ner i köket, och upptäcker att mannen i den andra familjen ställt sig och börjat steka pannkakor på eget bevåg, och det enda man behöver göra är typ: säga godmorgon, ta fram lite juice och hämta tidningen. Det har tagit oss typ sju år av övning och häng inkl övernattningar att komma dit. (Tack för det, torpet.) Men nu så!

I sommar ska vi åka till Italien ihop.

Det blir ju en utmaning, emedan "resa ihop" ju är den ultimata prövningen för alla slags relationer (åtminstone mina). Tror egentligen inte jag är så himla bra på att resa? Så många grejer som kan vara jobbiga (KOMMER MAN FÅ MAT?!? PÅ BESTÄMDA TIDER?!?)

Men det kommer också bli så jädra fint.

Målbild: Sitta på altan, se på hav, dricka vin, prata, emellanåt läsa en bok.

onsdag, maj 18

Boing! Boing!


En sak ska jag säga er, och det är den här: Jag kände mig som en freaking superhjälte när jag lyckades montera den nya enorma studsmattan helt själv idag. H-vete, vad många fjädrar! Som man var tvungen att dra sitt hårdaste i! Kan nu inte längre röra armarna, men det var det kanske värt. Mina barn blev fruktansvärt imponerade.

Svante fyller fem och fick en studsmatta i present. Det är lag på att ha studsmatta om man bor i villa i Gnesta, så... Vi har ställt den i syrénbersån.

Om den idén är ens hälften så smart som jag tycker den är just nu, så är vi genier. Det är skitmysigt att hoppa inne i ett rum av syréner! Och man ser knappt studsmattan från resten av trädgården. Är i och för sig lite orolig för 1. Mygg och 2. Livsfarliga pinnar från syrénerna som jag av någon anledning ska ha glömt såga av. Men, men. Vi provar.

Kanske blir det denna fula pryl som får dessa barn att ibland vilja vara utomhus?

Also att det är ju är ingenting annat än askul att hoppa själv också.

tisdag, maj 17

Tretton timmar senare

Hej från en person som vaknade gråtmild i morse, och kunde konstatera att gensvaret kring "Bladen brinner" inte liknar något vi ens hade hoppats på i hemlighet. Det tog 13 timmar innan vi hade nått vårt mål med kickstarterkampanjen, och säkrat att en första säsong av podden blir av. TRETTON TIMMAR! Det är ingenting. Det är helt fantastiskt.

Just nu är det 133 personer som bidragit med varsin summa, för att heja på projektet. 133 gånger har det plingat till i min inbox. 133 gånger har jag blivit helt vansinnigt uppspelt. Och liksom... rörd? Jag är naturligtvis insnöad i överkant, och drar hemskt stora växlar nu, men jag tycker fasen det känns hoppfullt för världen, det här. Att folk ändå är beredda att ta pengar ur sin egen ficka, och satsa på att barnens böcker ska få större utrymme. Fint är vad det är.

Insamlingen av pengar fortsätter en månad till, och det vi får in nu kommer användas till framtida avsnitt av "Bladen brinner". Man kan se det som att första säsongen är finansierad redan. Nu siktar vi på att säkra även säsong två.

Här kan man klicka om man vill bidra.

måndag, maj 16

Stöd "Bladen brinner" - kampanjen är igång!



Okej, let's do this! Från och med NU! och en månad framöver pågår kickstarterkampanjen som vi hoppas ska göra "Bladen brinner" möjlig. Om vi når målet med kampanjen (60 000 kronor) blir podden av. EXCITE!

Vem som helst kan bidra med vilken summa som helst för att stödja projektet. Det är lätt! Klicka dig in till kampanjen här, scrolla runt och läs mer, se på film, etc, etc, och klicka sedan på den gröna knappen "back this project" långt upp på sidan för att ge ett bidrag.

Så spänd nu! Hur ska det här gå? INGEN VET.

Vi tycker i alla fall verkligen att ett program som "Bladen brinner" behövs. Som en strålkastare på, eller bevakning av litteratur för barn och unga, riktad till de vuxna som förväntas hitta rätt bok till rätt barn sen. För att öka läslusten. Och verka läsfrämjande. Hoppas, hoppas, hoppas att världen tycker samma.

Gör ni det, världen?

Klicketiklick.

söndag, maj 15

Regnbågstårtor vi minns


Svante har haft 5-årskalas, och jag har bakat regnbågstårta. Det var kul. Det är OBS! inte min idé, utan the master of allt fint fikafix @fialoppans, som jag följer på instagram, jag har bara härmats helt fräckt. (Jag och många med mig, tror jag!) Man gör så här för den som undrar:

1. Baka en sockerkakstårtbotten (eller köp en färdig, men min behövde vara laktosfri, så jag fick snällt baka). Jag använde det här receptet, och det var bra. Dela bottnen i tre lager.
2. Lägg ihop alla lager. Skär sedan igenom allihop. Du ska skära bort en liten halvmåne längst ner, och sedan skära ut ett U i det som är kvar, så att du har kvar en båge. Typisk bra regnbågsgrund!
3. Forma molnen (marängfluffet längst ner) med sockerkakan som är kvar från den bortskurna halvmånen.
4. Fyll tårtan med sånt som är gott mellan lagren, till exempel sylt eller vaniljkräm eller chokladkräm eller hallonmousse eller whatever.
5. Kladda grädde över hela härligheten.
6. Gör regnbågsränder med frukt (om man behöver en laktosfri tårta) eller smarties (om man inte behöver en laktosfri tårta).
7. Pynta molnen med maränger. Jag satte fast maränger på ytterkanten också.
8. Lägg dit en skatt vid regnbågens början (och slut!). Här kan man slå in kolor i folie och göra en silverskatt om man behöver ha en laktosfri tårta. Eller kan man ta chokladguldpengar om man alla tål laktos.

Jag var kanske mest imponerad av tårtan själv. (Femåringarna tyckte naturligtvis höjdpunkten på kalaset var när vi sjöng "Ja må du bajsa" för födelsedagsbarnet. Det gjorde vi förra året också, och det blir liksom aldrig gammalt det där skämtet, i år fick vi sjunga fyra gånger innan alla hade skrattat klart.) Men fatet blev länsat, så jag antar att även tårtan fick godkänt.

Nu: sängen.

Så pass intensivt detta med barnkalas.

lördag, maj 14

Det är 39,9 mil för långt

Så här lång är min stubin idag: 0,1 millimeter. I de bästa stunderna. Ett av barnen och jag blev så arga på varann för ingenting nyss att han gick och gömde sig bakom skottkärran i carporten och svor som en borstbindare, och jag var THIS CLOSE att gå efter honom och skrika att JAMEN SITT DÄR DÅ, SE FALL DET HJÄLPER!!!

Så stolt!

Not.

Sen hade jag en stunds klarsyn och 1. Matade oss med lunch och 2. Ringde in ett par extra barn, och nu är jag i och för sig gråtfärdig igen, men ingen märker det, för nu leker fyra barn på övervåningen, och Gustav är på vift, och jag får dricka kaffe i köket. Det får man ändå säga är ett fall framåt.

Jag vill att något av mina syskon komma hit och tjura med mig.

Typiskt min jävla otur att de bor 40 mil bort.

fredag, maj 13

Det undrar jag nu, yo


”Var är samtalet kring dagens barnböcker?” Det undrar jag och Johanna Lindbäck i den här debattartikeln som publicerades på SVT Opinion idag. Så himla populärt att som vuxen (medieredaktion) slå fast ATT det är viktigt att barn läser. Men inte alls lika populärt att prata om VAD de läser. Det är så skevt att tro att det ska räcka med kravet?

”Du måste läsa! Vuxenvärlden skiter fullständigt i vad det är du läser, vi bryr oss inte om era böcker. Men du måste läsa! Det är väldigt viktigt.”

Alltså, tycker verkligen det är dags att steppa upp kring det här. Det finns jättemycket jättebra INNEHÅLL i barnböcker att prata om, om man bara… eh, öppnar dem och kollar? Vågar nästan lova att det är lättare att få ett barn att bli en läsare om man som vuxen engagerat pratar om äventyren, kärleken, spänningen, monstren, kattungarna, spökena, de knasiga personerna, de svåra frågorna, WHAT HAVE YOU som finns inuti boken, och inte bara säger igen och igen och igen att det är viktigt att barnet läser.

På måndag startar Kickstarterkampanjen för ”Bladen brinner”.

Ställ alla alarm på klockan 10 och gå in och stöd oss?

onsdag, maj 11

11 maj 2016

Ni vet när man städar sitt kök och slänger sopor och packar pappersåtervinning och staplar tusen grejer som ska ner i källaren och så ska man bara ställa in en skärbräda bakom köksdörren också och så tar man tag i dörrhandtaget och svänger runt dörren och så LIGGER DET EN DÖD MUS PRECIS DÄR BAKOM?!?

Har ändå blivit lite, lite härdad.

Skrek i alla fall inte rakt ut.

Pep bara lite förskräckt rakt in.

Jag fyller år imorgon, så vi städar huset. Jag vill inte fylla år i stök. Jag vill vakna och ha det städat, och så vill jag få baka tårta och äta den, och kanske sätta någon blomma i en vas, och helst inte träffa några levande eller döda möss. Sen är jag nöjd.

Idag plingade det in en bild på en nyföding i min telefon.

Jag tittade på den i en halv sekund, sen snorgrät jag på offentlig plats.

Du käre värld, så länge det väntats på och längtats efter denna lilla person.

August!

Välkommen hit.

tisdag, maj 10

Mm... skåne

Så, jag har varit i Lund och Malmö i några dagar, och gör således det jag brukar: Umgås med tanken på att packa ner min lelle familj och mitt lelle bohag och dra dit rapsfälten är gula och allt är härligt. Allt är härligt i Lund/Malmö, va?

Jag är hyfsat säker.

Jag hälsade på min kompis Fredrik. (Ja, eller, jag jobbade väl mest. Men jag hälsade också på Fredrik.) Han är en av världens bästa människor PLUS kock och han bjöd mig på mat och det var till exempel mycket härligt, så man kan säga att jag fick vatten på min kvarn. Han bor vid Folkets park ungefär. Det här är min bild av hur folk är som bor kring Folkets Park i Malmö: Sjukt snygga, kreativa, samhällsengagerade och tatuerade. Det här är min bild av vad de gör: Sitter på en gräsmatta och dricker öl och har jättemånga kompisar i gäng och ibland åker de till Köpenhamn över dan och ibland går de i en demonstration. Och så har de härliga barn! Med lugg! Som leker lyckligt i bakgrunden! De odlar kryddor på sin innergård.

Jag vill tatuera en pelargon på halva armen.

Vi får väl kanske se hur det blir med flytten.

lördag, maj 7

5 x lördag






Alright, 7 maj, du är 2016:s bästa dag (hittills). Så sjukt fint väder? Vi har varit ute i elva timmar i trädgården och kämpat som små djur. Nu är tomater och gurkor och jordmandel omskolade, jordgubbslandet fixat och alla djupbäddarna planterade. Vi har också: slopat sandlådan och gjort om den till kryddland. Impulsköpt trädgårdsmöblemang på loppis. Handlat upp heeeeela veckopengen på pioner, höstanemoner, stockrosor, pelargoner, what have you och planterat dem. Tryckt ner några extra jordärtskockor i jordärtskockslådan. Rensat fram rabarberna. Spridit ut vallmofrön och prästkragsfrön. Tryckt ner dahliaknölarna i jord. Samt förkultiverat lite extra jox till senare.

Är så nöjd nu att jag väl strax imploderar.

torsdag, maj 5

Några grejer

- Jag rensar vår grusgång från ogräs. Den är så stor, så stor, idag har jag rensat i tre, fyra timmar. Jag har inte ens kommit halvvägs. Och kirskålen i rabatten? Ja, jädrar. Jag gillar det. Speciellt grästuvorna i gruset gillar jag, för de lossnar så lätt.

- Sen åt vi pannkakor med socker och socker på till lunch på en filt i gräset.

- Och varje gång jag kör till stallet? Då skriksjunger jag till Adele. Förra terminen var det "Hero" av Family of the year, men nu har jag bytt. Nu är min åka-till-stallet-och-skriksjunga-i-bilen-låt "Someone like you", och den är fasen ännu bättre.

- Det var barbackalektion.

- Jag ramlade inte av.

onsdag, maj 4

Veckans vegovideo #9 - Barn & ny mat


Det är dags för den sista filmen i serien Veckans vegovideo, och den handlar om barn, smak och ny mat. Har gjort mitt bästa för att komprimera ihop mina och barndietisten & proffset Sara Asks bästa knep på hur man får kräsna barn att våga smaka på ny (eventuellt vegetarisk) mat i ett filmklipp på under fyra minuter. Enjoy! Och tack för den här filmperioden. Det var kul.

tisdag, maj 3

Vintern rasat

En gång i tiden brukade jag ibland lägga in bilder i den här bloggen, och kalla inläggen för till exempel "3 x söndag" eller "Glimtar av en helg" men si det verkar jag inte direkt syssla med längre. Det känns å ena sidan bra, för det blir rätt tjatigt när samma bilder ändå syns på instagram. Men det känns å andra sidan också trist, för jag gillar verkligen bild.

Men men.

Hur som helst så kanske ni snappat upp att det varit valborg oavsett om jag tagit några bilder på eld eller ej.

Inför denna högtid släpade jag mig och barnen hem till mamma och pappa medelst viljekraft, och det var bra gjort av mig, för jag gillar att vara där. Det brukar bli majbrasa på åkern nedanför hönshuset, och nästan hela byn kommer dit. (Hela byn = 30 personer, kanske.) Ja, och sen står man där och glor på lågorna, och barnen klättrar omkring på stenmurar och slåss med pinnar, och vi grillar korv och dricker öl, och sen luktar alla eld i hundra år. Efter en stund brukar den pensionerade storbonden vända sig om och fråga "och du trivs där i Stockholm?" och jag brukar svarar "ja, det gör jag!", fast jag inte ens bor i Stockholm längre, för jag har tröttnat på att förklara det och då säger han "och du håller på med det där, och skriver på dina böcker?" och jag svarar "ja, precis" och han nickar "jaha, ja, ja, det ligger ju lite jobb bakom det också?" och det gör det ju, så jag nickar igen, och det brukar vara ganska härligt ändå. Har barnen tur får de klättra omkring i hans traktor. I år fick jag sprida ut halmen som skulle tändas på, så att brasan fick fart. Det kändes som ett förtroendeuppdrag.

Nu är jag piggare än innan helgen.

Det är bra.

Hej på er.

fredag, april 29

Veckans vegovideo #8 - Tofu



I veckan var jag och Sara i Linköping och föreläste för ett gäng glada personer som var sugna på att börja laga mer vegetariskt hemma, och sen lagade vi mat ihop efter föreläsningen. Det var himla roligt! Har inte fnissat så mycket på jobb på länge. Inte minst var det kul när flera (av varandra oberoende personer) kom fram efteråt och bara: "Det här med tofu, alltså... Kan vi prata lite till om det? Liksom... är du helt sääääker på att man kan äta det? Och göra något gott av det?"

Verkar som om tofu fortfarande har lite att jobba med innan det slår brett i stugorna.

I alla fall: Veckans vegovideo och recept (på sesampanerad tofu, som är mitt favoritsätt att tillaga tofu på för tillfället) ligger uppe på meravego.se

Prova i helgen?

tisdag, april 26

Läs för era barn! *står med knuten näve*

Oh lord, den här personen, ändå rätt lättad nu, faktiskt. Ikväll har jag föreläst om högläsning för barn PÅ MITT EGNA BARNS föräldramöte på förskolan. Alltså, vem gör sånt? Ingen, va? Har ångrat mig så mycket sen den där dagen i höstas någon gång, när förskolan uppmanade oss föräldrar "att bygga broar mellan hemmet och förskolan, och tänka efter om ni kan något som ni kan bidra med, som kan vara till nytta för oss andra, och tvärtom", och jag bara, på uppstuds: "Amen, jag! Jag älskar ju er,  jag vill gärna ge tillbaka. Jag kan rätt mycket om läs- och skrivutveckling och barnböcker. Kan ni ha nytta av det?" Så himla obekvämt att föreläsa för de andra föräldrarna? Vem tror jag att jag är ens? Uh.

Men hur som helst - att barn lär sig läsa är skitviktigt. Och högläsning är en sådan himla konkret (och rätt enkel) grej i den processen som man kan bidra med som förälder. Så jag pratar mer än gärna om det. Och jag tycker det är bättre att prata om det redan på förskolenivå, än att vänta sig någon slags quick fix när man står där med en femtonåring som inte läser sen, för då är det för sent mycket svårare.

Jag märker att jag har svängt, sedan jag började jobba med det här. I början tänkte jag mycket på att "väcka läslust" och "locka barnet till läsning", och liksom... gå på det härliga spåret. "Det finns så mycket fantastiska berättelser! Klart att vi ska upptäcka dem tillsammans! (Plus: läsning är bra för dig!)" Jag var försiktigt emot allt som andades tvång, plikt och hot och mutor, och ville bara att läsning skulle förknippas med roliga grejer.

Nu tänker jag på läsning mer som jag tänker på tandborstning. En vana som måste grundläggas tidigt, och sen underhållas, dag ut och dag in. Inte för att det alltid är kul, eller för att det passar in i ens pressade tidsschema, eller för att barnet hellre vill läsa än att spela minecraft, utan för att det är nödvändigt. Man måste kunna läsa, annars kan man inte delta i samhället. Man hamnar utanför, och det vill man inte. Det vill vi inte. Och det är rätt många femtonåringar (var femte!) i Sverige idag som inte kan ta sig igenom en vanlig tidningstext, så man får fasen kämpa på.

HÖGLÄS FÖR ERA BARN! FRÅN FÖDSELN, TILLS DE BER OM NÅD NÅGONSTANS I TJUGOFEMÅRSÅLDERN!

(Åh herregud, arma medföräldrar på förskolan, förlåt för allt. Eller varsågod, eller hur man nu ska se det.)

Har två boktips att komma med på ämnet: "Läslust i hemmet", av Carina Fast, som jag tycker är en bra och lättillgänglig bok om läs- och skrivutveckling som funkar för gemene förälder, och "En myras liv" av Linn Gottfridsson och Emma Adbåge, som är en (av ytterst få) högläsningssuccéer i kapitelboksform i detta hem med två barn på 5 & 7 år.

söndag, april 24

Att få något gjort

Idag skriver Maria om sitt stora behov av att "få något gjort" och jag nickar nästan huvudet ur led för att jag känner igen mig så mycket. Jag vet i och för sig inte om det har med barnen att göra. Kanske har jag det bara i mig sedan alltid. Men jag har tänkt på att jag alltid nämner det som en av de största fördelarna med att bo i hus och ha trädgård (eller om det är "ha större barn" som är skillnaden, ingen vet). "Man måste liksom inte göra utflykter eller 'gå till en park' som vi jämt kände oss tvungna att göra när vi bodde i lägenhet. Man kan bara vara ute i trädgården på helgen, till exempel, och så kan barnen leka med vad de vill, och så kan man själv ändå känna att man får något gjort."

Jag tror kanske jag tycker att helgen varit lite, lite bortslösad om jag inte fått något gjort?

Här är till exempel vad jag räknar som "något": Städa huset/klippa ner syrénen/rensa källaren/baka bröd/skruva upp den där hyllan/tvätta tvätten/plantera om tomaterna/åka till tippen/fixa all återvinning/måla om vardagsrummet/klippa gräset.

Något som är lite jobbigt och lite tråkigt, så att man kan få bli asnöjd med sig själv efteråt och kanske typ... sätta sig ner och dricka kaffe och vara... eh, asnöjd. Kan jag inte känna mig asnöjd om jag inte gjort allt det där andra först? Fan vet.

Den här helgen har vi varit hos kompisar i Västervik och förlustat oss och haft kul, och det har varit skitmysigt.

Det första jag gjorde när vi kom hem var att städa sovrummet/vika tvätten/slänga in en ny tvättmaskin/byta lakan/skaka mattan/skura golvet/sortera en bokhylla.

Jag tycker det är intressant, det där drivet.

Jag tror kanske jag har det från min pappa.

Eller om det är från Luther.

fredag, april 22

Att längta hem

För en person som i grunden helst aldrig vill lämna sitt hem och sin borg (okej, överdrift, men...) har de senaste veckorna i mitt liv varit rätt slitiga, skulle jag vilja säga. Spanien, Göteborg, Märsta, Tidaholm, idag vidare direkt till Västervik, Linköping, sedan (om jag pallar) hem till mamma och pappa för att fira Valborg, och däremellan: sju, åtta pendeltågsvändor till Stockholm för olika jobbgrejer, sen Lund, Frankfurt. Jag packar inte upp väskan mellan varven. Jag bara fyller på. Och jag vet att jag borde få en käftsmäll som gnäller när en del av resorna till exempel är resor till Spanien, och innehåller cava och sol, men jag är så trött nu. Ge mig ingen käftsmäll.

Jag längtar efter: Att få städa. Att få sitta i min blommiga soffa och ha fula tajts på mig och skriva på en bok. Att gå ut och gå skitlångt. Att plantera saker i jord. Byta lakan. Hänga tvätt på min tvättlina mellan äppelträden. Sortera bort alla vinterkläder. Och också detta: Att dyka ner i en sjö och ha huvudet under vattnet.

onsdag, april 20

Vart är vi på väg?

Har kanske vunnit något slags pris i kollektivtrafik idag. Här är hela listan:

Pendeltåg = 2 timmar och 40 minuter
X 2000 = 2 timmar, 5 minuter
SJ Regionaltåg = 30 minuter
Buss = 30 minuter

Äh, inte ens speciellt mycket ju, märker jag, det kändes kanske mest så på grund av många byten. Har i alla fall varit en sväng i Märsta och pratat med högstadieklasser, och sedan åkt vidare till Tidaholm för att prata med högstadieklasser, och nu befinner jag mig på ett hotell som har de fluffigaste täckena i mänsklighetens historia och tänker: sova.

Om du bor i Tidaholm och läser här och inte har något för dig imorgon kväll tycker jag du ska komma till bibblan och säga hej och gå på skrivworkshop. Kanske inte jättestor sannolikhet att någon av er prickar in alla de tre kriterierna, men VEM VET. 18.30! Gratis! För alla över 12 år! Även såna som är 87!

Godnatt.

"Flykten" av Francesca Sanna




Jag översatte texten till den här bilderboken i vintras, så jag är måhända jävig, men ni måste läsa den med era barn, ni måste faktiskt. "Flykten" handlar om två syskon, som flyr med sin mamma efter att kriget har kommit och gjort kaos med deras vardag och tagit deras pappa. De åker långt och länge, genom skogar, över hav, och rädslan finns närvarande hela tiden. Men det finns faktiskt också hopp i den här berättelsen. (De kommer fram! Till ett ställe där det inte är krig! Där de kan få börja om på nytt!) Jag tycker den är en perfekt ingång till ett samtal om världsläget med barn från 3 år och uppåt.

tisdag, april 19

Bakom kulisserna

Tanke som slog mig innan idag: Jag är en livs levande serieruta i en humoristisk serie om småbarnsvardag just nu. Hejhejvardag-Louise kan typ få mig och ha mig som installation i något litet hörn och använda mig som stoff, jag bjuder.

Så här vare: Barnen satt i soffan. Vid varsin skärm. Trötta och gnälliga och tjatiga som f-n, mitt i hellhour efter förskolan innan middagen. De ba: "Macka med syyyyyylt! Macka med sylt! MACKA MED SYYYYYYLT!!!" Min röst ba: "Nej, vi äter inte nu precis innan middagen." Och det här är var jag befann mig när min mun yttrade detta: Halvvägs in i skafferiet, gömd bakom skafferidörren, med armen långt ner i en överbliven chipspåse från i fredags och ba *skottar in chipsflisor i munnen som om det inte fanns någon morgondag*. Fick svälja skitsnabbt för att inte den överfulla munnen skulle avslöja mig när jag yttrade min pedagogiska poäng.

Inte mitt livs värdigaste ögonblick, kanske.

Men icke desto mindre?

Kommer göra det igen.

måndag, april 18

Veckans vegovideo #7 - Paneer


Till alla som någon gång tänkt tanken att det vore gott att kunna göra en egen palak paneer. Puss & kram! Recept på meravego.se

söndag, april 17

Nio till tolv

Ja jädrar du, denna helg, vill gifta mig med den och skaffa små gölliga helgbebisar. Vi hade tänkt åka till torpet, men bland annat eftersom "åka till XX" just nu är ett uttryck som får mig att vilja lägga mig i fosterställning under köksbordet och andas i en papperspåse, så bestämde vi oss för att låta bli. Igår rörde jag mig som längst till Hemköp för att köpa lördagsgodis. Det var skönt. Vi åt frukost från nio till tolv.

Eller ja, barnen åt väl frukost från nio till nionollsju som vanligt.

Men vi vuxna satt till tolv.

Man kanske kan säga att vi har kommit att missbruka det här med helgfrukostar lite sedan vi reclaimade dem? (Läs: Sen barnen blev så stora att de fattade att de kunde få spela minecraft i en halv evighet på helgmorgnarna om de bara höll snattran i soffan och lät oss läsa tidningen och prata i fred i köket.) Vi kan inte få nog. Vi ba: *läser en liten notis i tidningen* *piper av förtjusning* *pratar om den i två timmar* *while äting rostbröd med nutella*

Det går åt åtta koppar kaffe.

Ibland kommer barnen ut och tar nåt bett på nån överbliven macka och slickar i sig lite sylt, och sen backar de sakta ut ur rummet och kutar tillbaka till soffan och fortsätter stirra på sina skärmar.

Hela familjen är frrrruktansvärt nöjda med detta upplägg.

Och jag kan verkligen rekommendera bröd med först naturell färskost och sen nutella.

Fast bilden är gammal, för helgens frukost var inte lika snygg.

Hej på er.

fredag, april 15

Ständigt beredd

Min terapeut tycker att jag borde jobba lite med att försöka låta bli att säkra upp för jobbiga saker som eventuellt skulle kunna hända (men inte alls nödvändigtvis kommer göra det). Hon tycker att det verkar ta en hel del kraft att hela tiden vara beredd. Här är några grejer jag borde försöka sluta med, säger hon:

- Ställa en hink bredvid sängen på kvällen just in cases jag skulle bli kräksjuk och inte hinna till toaletten under natten. Detta gör jag ibland när jag (fått för mig att jag) mår pyttelite illa, till exempel kanske för att någons barn har kräkts någonstans i landet och jag har sett det på Facebook eller på Instagram och känt efter jättenoga.

- Ställa min väckarklocka på kvällen även om jag inte behöver gå upp själv just in cases Gustav har glömt att ställa sin och det blir morgon och han försover sig och missar tåget och kommer försent till sin föreläsning som jag har sett i vår gemensamma kalender att han ska hålla i klockan 9.00. Detta gör jag jämt.

- Säga ja till alla jobbförfrågningar jag får fast jag egentligen inte orkar just in cases jag någon gång i framtiden kommer ha en dålig ekonomisk period i mitt företag och behöva pengarna. Detta kommer jag kanske aldrig att sluta med.

- Sitta beredd med en plastpåse i handen hela resan när jag åker tåg med mina barn just in cases någon av dem skulle råka bli åksjuk och behöva kräkas. Detta gör jag faktiskt inte längre! Men jag har platspåsen i väskan och sitter på helspänn.

- Hålla koll på nästa tågtid och telefonen hela tiden så fort jag i Stockholm och jobbar just in cases de ringer från skolan eller förskolan och säger att barnen blivit sjuka och någon måste hämta dem.

Etc, etc, etc.

Jag hävdar att jag gör alla dessa grejer som en enkel åtgärd för att kunna känna mig lugn och kunna koncentrera mig på det jag egentligen behöver göra. Typ "Jaja, nu står i alla fall hinken där, då kan jag somna lugnt" eller "Jaja, nu ligger i alla fall telefonen inom synhåll, då kanske jag kan jobba nu då." Att det är bättre att ha gjort något åt oron än att bara... vara i den. Hon hävdar att jag inte ska tänka på alla jobbiga situationerna som eventuellt kommer uppstå i framtiden alls. Att de tröttar ut mig.

Och det har hon ju rätt i.

Så nu har jag slutat med allt ovanstående!

SKOJA.

Men jag har i alla fall tvingat mig själv att jobba med musik i öronen i en hel timme nu med telefonen utom räckhåll, i väskan (!!!) som ett litet experiment och fan tro't, men barnen verkar (än så länge) ha överlevt? (Ja, jag kollade nu.)

Jag lyssnar på Marit Bergmans nya. Jag tycker så himla mycket om den. Min favoritlåt är den om elefanterna. Den och "Dra åt helvete".

onsdag, april 13

Om jag vore snubbe

Som vanligt när jag gör skolbesök på högstadiet tänker jag tanken: Om jag var man? Hur skulle det vara att stiga in i den här okända åttan då? Vad skulle vara annorlunda?

En gång när jag kom till en skola fick jag höra att en manlig kollega hade varit där på författarbesök året innan. ”Det var SÅ roligt, han fick verkligen med sig alla eleverna. Han gjorde armhävningar framme vid katedern.” ARMHÄVNINGAR. Under ett författarbesök?!? I åttan?!? Kul! Minnesvärt!

Jag har extremt svårt att se det hända mig.

Och då tänker jag inte bara på min armhävningsteknik.

Det här är vad jag tror att hyfsat många femtonåringar tänker när jag stiger in i ett klassrum: Jahopp, en kvinna. I ospännande ålder. Hon ser ut ungefär som vår gamla vanliga svensklärare? Ja. Jo. Ja, en sån. Som pratar om böcker. Och tycker det är viktigt att läsa. Alright, look alive, det är bara 60 minuter. 

Inbillar jag mig att det är mindre uppförsbacke att ta sig över för en man som stiger in i samma klassrum? Inbillar jag mig att det finns en anledning till att nästan alla lärare med en aura av ”hjälte” eller ”förebild” eller ”skön person” under min egna skoltid var män?

Herregud, alla dessa kvinnor. Som bara kämpar på.

Är väl medveten om att det finns andra problem med att vara man i skolvärlden (eller på fritids! Eller på förskolan!) som jag inte behöver tampas med som kvinna. Och jag vet i fan om jag skulle vilja göra armhävningar inför en högstadieklass.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken.

Om jag vore snubbe? Och steg in i en helt okänd högstadieklass? Vad skulle vara annorlunda?

tisdag, april 12

When in Göteborg

Ni vet den där gruppen med medelålders kvinnor man ibland ser i ett hörn på en krog, flamsigt skrattandes över sina glas vin, en sjal lite härligt slängd runt halsen, rosiga kinder, glasögon som måste tas av och torkas för att det rinner flamstårar och mascara där under... Ni ser den framför er?

Den var jag i ikväll.

Älskade alla sekunder av detta härl.

I övrigt gör jag skolbesök på skolbesök på skolbesök (det är litteraturvecka i Göteborg igen, och 50 författare är här och besöker skolor och pratar böcker och läsning med barn och unga) sover på hotell, åker åt fel håll med spårvagnar, och pratar med kollegor i hotellfoajén.

Tycker mycket om den årliga tradition.

Blir i och för sig trött som ett litet as.

Men.

måndag, april 11

Veckans vegovideo #6 - Protein



Hur är det nu igen då, finns det något protein i vegetarisk mat? Eller finns det risk att man får proteinbrist av att inte äta kött? Vi har alla (hehe) svaren! Recept och allt på meravego.se

söndag, april 10

Och scillan breder ut sig över hela tomten

Hallå från en trött, på ett hotellrum i Göteborg. Jag har just tillbringat en hel tågresa med att stirra på min digitala kalender. Det blev (chockerande nog) inte färre saker inbokade i den av att jag stirrade på den. Men min puls gick upp! Alltid något.

Andra grejer jag gjort idag: HITTAT BLÅSIPPOR OCH VITSIPPOR I TRÄDGÅRDEN!!!

Jag känner att jag sakta men säkert håller på att utvecklas till något slags växtfreak. Förra helgen satt jag i mitt grönmålade vardagsrum och talade om för mina bästa kompisar att "Det är något med den gröna färgen, och växtlighet. Det lever, liksom. Och andas. Som om grönt var samma sak som... energi. Luften blir lättare att dra ner i lungorna, och allt det gröna liksom... jag vet inte. Jag tänker bättre bland grönt. Och blir lugnare. Och det är något med att plantera ett pyttelitet frö och få det att växa till något som exempelvis går att äta och leva på själv också som är fruktansvärt tillfredsställande."

De bara: "Ooooooookej."

Host, host, harkel, hippie.

Sedan backade de sakta ut ur rummet med händerna i luften och sprang sitt snabbaste mot pendeltåget och räddade sig tillbaka till Stockholm.

Nä.

Det gjorde de verkligen inte.

De blev sugna på att plantera fler krukväxter.

(Obvi.)

I alla fall, när jag kollar i min digitala kalender och får hög puls? Då är det exempelvis vitsippor jag ser som den tydligaste motvikten. Vitsippor, eller att få gå omkring och typ... nypa blad från pelargonerna, vattna, vrida från solen, ge näring, hålla på. PLOCKA BLOMMOR! Fixa i fina buketter. Nypa tjuvskott från tomatplantor. Fixa stöd för sockerärterna.

Mm... sockerärter.

Alla tulpanlökarna jag tryckte ner i jorden i höstas håller på att komma upp i trädgården nu.

Mm... trädgård.

Sån himla tur för mig att jag har en sån, nu när den digitala kalendern jävlas som den gör.

lördag, april 9

Att sätta upp en bokhylla (igen)



Jag fick snällt montera ner vår väggfasta bokhylla när jag skulle måla om vardagsrummet, och det var ju 1. Jobbigt och 2. Rätt välbehövligt. Vi hade köpt för klena konsoler sist. Idag har jag gjort om och gjort rätt (hoppas jag vid gud) och bytt alla skruvar, bytt alla konsoler och monterat upp skiten igen. Det tog fem timmar. Ovan ser ni snabbreprisen.

torsdag, april 7

Fem och sju

Hemma igen! Fasen vad vi haft det bra. Har hundra gånger under resan konstaterat att det är väldigt kul att göra grejer ihop med barnen nu när de är så stora. Innan har det liksom mer känts som... "skönt, tur, det gick ju, ingen skrek (så jättehögt)".

Jag tänker ibland på när vi var i New York med en 3-åring och en 1-åring, till exempel. Det var verkligen skitroligt. Men det var också verkligen skitjobbigt? Det fanns så många grejer varje dag då som var (potentiellt) asjobbiga i mitt huvud. Mattider som kunde försenas. Sovstunder som kunde bli uppfuckade. Grejer (nappar!) som kunde tappas bort. Tunnelbanor som kunde vara för packade med folk. Sol som kunde vara för varm. Solhattar som kunde glömmas hemma. Etc, etc, etc.

Lelle huvud. Det snurrade ta mig fasen nästan ur led för att få allt att flyta på så smärtfritt som möjligt. Och inte vet jag om det egentligen beror på att barnen är större nu, eller om det beror på att jag har taggat ner, men det är i alla fall väldigt mycket härligare att röra sig utanför hemmet med kids i släptåg nu för tiden.

Vi var till exempel på restaurang i tisdags? Jag tycker det var en upplevelse. Jag vet att andra människor springer på restaurang titt som tätt med sina ungar, men vi gör inte det, så det kändes som en happening. Svante och jag hade läppstift. Båda barnen satt (stundvis) rätt still och kände sig högtidliga. Rufus smakade på allt vi gav honom. "Den här och den här såsen var lite för stark för min smak, men jag tyckte verkligen om den här. Den vill jag ha mer av. Och brödet var jättegott!"

DAFAQ?!?

Jag har fortfarande inte stängt munnen av chocken.

Radar fortfarande upp potentiellt skitjobbiga grejer i huvudet varje dag (Någon kommer börja kräkas! Han kommer bli åksjuk om vi åker bil dit! Tänk om de börjar frysa när de har shorts?) och försöker förebygga dem, men det är ändå på en heeeeelt annan nivå nu.

Kanske är det för att man kan prata med dem?

Gud, vad jag älskar att man kan prata med dem.

Man kan till exempel säga: "Fasen! Nu glömde vi drickan ändå ju." Och de kan svara: "Du svärde!!! Och vi vill ändå hellre ha glass än dricka, så det gör inget. Där finns en kiosk!"

I love it.

tisdag, april 5

Detta händer

Vi är i Spanien och hälsar på Gustavs föräldrar. Man kan ha shorts. Barnen är fnittriga. Innan vi åkte i söndags deklarerade Rufus att han absolut aldrig i livet skulle 1. Bada i poolen eller 2. Vara på stranden när han var i Spanien för "det var tråkigt". Det gick ju som det gick med det. Han verkar inte direkt lida.

Allt är bra.

måndag, april 4

Veckans vegovideo #5 - Pannkakor



Pannkakor, pannkakor, ständigt dessa pannkakor. Finns det något sätt att göra barnens favoritmat lite... matigare? Veckans vegovideo handlar om oändliga möjligheter att mixa ner grejer i pannkakssmet. Recept på meravego.se!

torsdag, mars 31

Vad jag tänker på när jag tänker på söndag

Det är den typen av dag i detta hushåll då jag precis jobbade till 23.51, och Gustav fortfarande kämpar som ett djur vid sin dator och kommer göra det i många timmar till. Det var ett skönt litet avbrott där mellan 16.30 och 19.30 när barnen kom hem och var vakna, men sen: knapper, knapper, knapper från alla tangentbord, stress (och emellanåt ångest) som en härlig dimma över vardagsrummet. Det har varit så till och från ett tag nu. Tur ändå att man älskar sitt jobb? Och att anledningen till stressen är denna lyx: Fyra dagar i Spanien.

Min målbild innehåller cava och sol och jordgubbar.

Mm... cava och sol och jordgubbar.

Allt ordnar sig.

onsdag, mars 30

Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

tisdag, mars 29

Babysteps för Bladen brinner

Vi går runt på möten nu, jag och Johanna, och pratar med folk som vi tänker vill och kan stödja vår idé om podcasten "Bladen brinner", om böcker för barn och unga. Det är himla roligt! Vi säger saker i stil med "Vi vill så sjukt många grejer! Lyfta fram böcker som annars aldrig syns! Prata med författare som annars aldrig hörs! Göra reportage om representation i bilderböcker! Stå bakom ryggen på Emma Adbåge när hon målar och prata om färgkombinationer! Fråga Mårten Sanden varför han så ofta skriver om sorg!" och de säger saker i stil med: "Jamen, ja! GÖR GÄRNA DET!"

Och inuti mig sitter Lisa, 22 år, som just börjat på journalisthögskolan och drömmer om att bevaka barnböcker, och skriker rakt ut av upphetsning.

Lite senare i vår lanserar vi en crowdfundingkampanj, så att vem som helst som längtar efter ett intressant samtal om böcker för barn och unga (och boktips!) kan bidra med en spänn eller två eller hundra till vår podd, så att vi kan betala producent och klippare och ge arvoden till frilansare.

Ingen vet ju ännu hur det här kommer gå. Men... känner mig ändå, just idag, försiktigt hoppfull om att det här ska gå att ro i land. Och firade med det enda rätta: skapa en facebooksida för podden, som man kan hitta här. Gilla gärna den! Så missar ni inga nyheter om när, hur, var och varför.

Veckans vegovideo #4 - Vårrullar



Kan man göra egna färska vårrullar? Hur viker man? Vad serverar man till? Hur gööööör man? Så här! (Inkl. dansande Hugh Grant.)

Recept och allt på meravego.se, och kampanj på "Ännu mera vego" hos Bokus här!

Hur det slutade

Ja, nä... nä.

Man skruvar kanske inte upp hyllor klockan 21.26.

Man kollar kanske på SVT-serien om Kerstin Thorvall istället.

Jag klassar detta som ett av mina mognare beslut här i livet.

måndag, mars 28

Kvällsaktiviteter vi minns

Vad tror ni om idén att skruva upp 45 konsoler och 16 hyllplan på vardagsrumsväggen, med start nu, klockan 21.26? Jag tror det är en strålande idé. Det finns väl inga barn som vaknar av lite borrande i väggen? Nej? Nej? Just det.

(Tror detta helt ärligt, de två barn som bor här vaknar fasen inte av något när de väl sover).

Jag börjar, så får vi se.

Oddsen för att det slutar med att jag gråter och går och lägger mig i vredesmod är väl i och för sig rätt så låga, men jag längtar efter min bokhylla, jag längtar efter den jättejättemycket, så jag tänker ändå: friskt vågat, etc.

Det är högst oklart varför jag skrev det här blogginlägget.

Nu reser jag mig från soffan.

Nu gör jag det bara.

Nu.