Vad jag sysslar med just nu

Om en dryg vecka ska min och Johannas bok skickas till tryck. Det är... inte alls speciellt många dagar, det. Idag var jag på förlaget och hämtade pappersbunten med första korrekturet. Så nu läser jag och Johanna och pillar och ändrar och har oss, och sen TJOFF lämnar vill tillbaka buntarna till vår redaktör Ada och sen TJOFF för hon in alla våra ändringar och sen TJOFF får vi tillbaka en version till som vi läser och pillar och ändrar i igen och sen TJOFF läser ytterligare en person korrektur och sen TJOFF finlirar Ada med det sista och sen TJOFF skickas boken iväg till tryckeriet. Ja, och däremellan ska omslaget bli helt klart också. Och baksidestexten.

Tjofadderittan, lambo!

Det kommer att bli skitbra det här.

Har man bara något tillräckligt viktigt att säga så

I morse sa Svante sin första två-ords-mening. Jag vaknade klockan 06.02 av att jag hörde honom prata inne på sitt rum och gick dit för att kolla vad han ville. Och där stod han! I sin spjälsäng! Och pratade i två-ords-meningar!

"ÄTA GLASS? ÄTA GLASS? ÄTA GLASS?"

Visste fasen inte vilken av grejerna jag skulle bli mest imponerad av, hans språkförmåga eller hans optimism i arla morgonstund.

Både är ju rätt så himla imponerande, faktiskt.

*lägger ansiktet i kylskåpet över natten*

Nanna Johansson är jätterolig. Till exempel i den här texten. Och alltid annars.

Kloppeti kloppeti

Hej! Jag är hög på häst. Och jag kommer inte att kunna gå imorgon. Hej då!

Havremoppepeppen

Saker jag tänker orimligt mycket på just nu:

1. Att jag ska rida havremoppe imorgon. I TRE TIMMAR! Kommer väl dö av lycka där på den lelle islandshästen.

2. Om jag har något regnställ här i stan, och i så fall var. Det ska nämligen också regna imorgon. TRE CENTIMETER! Kommer väl dö av drunkn på den där lelle islandshästen.

Slut på lista.

Statusuppdatering

Banken var snäll!!! Hen bara: Yeah, yeah, så ni är båda egenföretagare? Gör inget. Ni får ändå låna lite pengar om ni vill. Är så himla häpen nu!!!

Hypotetiskt sett betyder det här att vi kanske faktiskt skulle kunna köpa oss en alldeles för liten lägenhet i Stockholm någonstans om vi skulle vilja någon gång. Eller en 500 kvm stor sekelskiftesbyggnad i Olofström. Eller, för den delen, kanske ett hus i säg... Gnesta?

Intressant.

För liten?

Svantes senaste uttryck: "FÖ-LIIIIT!" ("För liten", reds. anm.), jag vet inte om det är en förmaning till honom själv eller bara ett uppgivet konstaterande, eller kanske både och. Han har i alla fall sagt det hundra gånger idag. Till exempel när han stod och tvekade på soffbordet och inte riktigt vågade hoppa ner på golvet som storebror just hade gjort? "FÖ-LIIIIT", sa han då och pekade på sig själv, och sen klättrade han försiktigt och nöjt ner i soffan istället. Eller när Rufus hade stängt in sig på sitt rum och Svante inte fick vara med för att han "bara förstör just nu"? Då stod han utanför Rufus dörr med sänkt huvud och mumlade besviket för sig själv: "FÖ-LIIIIT. FÖ-LIIIIT. FÖ-LIIIIT."

(Och det hade ju varit helt och hållet hjärtskärande om man inte hade vetat att han 90% av tiden får hänga med den där älskade storebrorsan utan att han påstås vara det minsta FÖ-LIIIIT. Nu var det mest kul.)

På förskolan leker de i samma gäng. Det är sex stycken barn i Rufus storlek. Och så oftast Svante, som en liten maskot strax bredvid. De kallar honom "Svante Gull".

Så, ja. Han må kanske vara lite LIIIIT, men han är i alla fall med.

Fint ändå.

Saker som (inte) händer

Men herregud, alltså, jag är så snorig, fast jag inte känner mig sjuk i övrigt, har väl snytit mig tre tusen gånger hittills idag? Använder mig för säkerhets skull av den räfflade sidan på hushållspapper när jag gör det, så att jag ska få blödande sår under näsan och se riktigt eländig ut vid dagens slut. Eller om det är för att hushållspappret jämt är närmast till hands. Ingen vet.

I alla fall är förskolan stängd, och jag är hemma med Rufus och Svante. Vi har hittills varit tre timmar i Aspuddsparken i regn. Nu går vi över till inomhushäng. Båda varianterna är rätt trevliga, emedan samtliga än så länge är på ganska soligt humör.

Imorgon ska vi (som i jag och barnens far) gå till banken och ta reda på om två egenföretagare någonsin i livet skulle kunna tänkas få låna pengar, så att egenföretagarna någonsin i livet kan köpa sig ett boende (och inte bara betala shitloads för att hyra ett). Det ska bli intressant. Jag gissar kanske nej. I alla fall om vi pratar om de två egenföretagarna som bor i den här lägenheten, och det gör vi ju.

Och blir det så kommer jag att tycka att livet är orättvist och kanske gråta lite.

Hej, hej.

Nytt avsnitt av podcasten!

Rykande färskt från producentens dator: Ett nytt avsnitt av ungdomslitteratur-podden "Allt vi säger är sant"!

I sjunde avsnittet pratar vi om svaga tjejer i bokvärlden. Finns dom? Hur är dom? Och får man skriva om dem, eller måste alla vara "starka kvinnliga förebilder" nowadays?

Boken vi läst heter "Dagboksanteckningar från ett källarhål" och är skriven av David Wiberg. Och så gästas vi av författaren Ulrika Lidbo.

In och lyssna med er!

(Och om ni vill? Och till exempel lyssnar i iTunes? Så får ni fruktansvärt gärna lämna ett omdöme efter ni lyssnat, eller klicka i ett betyg. Det får ni förresten så klart gärna göra även om ni lyssnar på andra sätt, genom att skicka mejl eller kommentera. Spelar så himla stor roll, di där omdömena! Så det vore supersnällt.)

Hur är det nu igen?

Vill man (läs: jag och min familj) bo i Gnesta? I ett Q-märkt hus*? För om man (läs: jag och min familj) vill det? Då har jag kanske hittat ett ganska fint sådant hus nu.

DET HAR ETT FREAKING BRYGGERI TILL MIN ÖLBRYGGANDE MAN! I ETT "TORNHUS" PÅ GÅRDEN!

Å, herregud, be still my beating heart.

*ja, det är nu ni ska berätta för mig vad Q-märkt egentligen innebär.

Omslagsfotograferingen

Jo, förresten! En tråkig sak till med att vara på Öland och lajva solsemester hela långhelgen kan jag komma på. Nämligen: Jag missade fotograferingen till mitt och Johannas bokomslag. BUHU! Vi letade (ju) personer som kunde tänka sig att vara med på bokomslaget i förra veckan, och fick in en hel drös med förslag. (Tack alla ni snälla, fina, snygga, fantastiska människor som erbjöd er att ställa upp!) Till slut valde vi ett par som kändes som gjutna för omslaget, och de fotades i lördags. Har inte sett det färdiga resultatet ännu, men är säker på att det blir utomordentligt fint till slut.

Här kan man se lite bakom kulisserna från fotograferingen!

Hade varit hemskt roligt att vara med.

Men, men!

Någon måste ju samla snäckor på strand/ligga i en hängmatta/samla fräknar på helgen också.

Öland tur och retur

Sådär, swosh, hemma igen. 23.41, och vi har precis sladdat in i hallen, lagt in barnen i sina sängar, packat upp väskorna och, swosh, imorgon sladdar vi vidare till jobb igen. 

Det luktar lite illa i kylen, men låt oss ignorera det och hoppas att det försvinner av sig självt under natten, okej? 

Okej.

Öland var i alla fall helt och hållet fantastiskt.

Skitfint väder, skitgod mat, skittrevligt sällskap och skitglada barn prick hela tiden.

Denna långhelg får fasen 9 av 10 möjliga ölandsbroar i betyg. 

(Med avdrag endast för att den åksjuke Svante kräktes lite på mig strax innan Södertälje på hemvägen.)

Fredag 7 juni

Det är synd att klaga.

Som jag älskar denna långhelg

Hej lilla försummade blogg, jag är på Öland och använder mig av mina nyinköpta strandkläder. Det är klarblå himmel och sol, och Rufus har ramlat och slagit sönder halva knät på en grusväg så jag (och han) blev svimfärdig.

Vi har någon slags familjefest. Det betyder att min familj (föräldrar och syskon, respektive och barn) är på Öland hos en annan familj (föräldrar, vuxna barn, respektive och nya barn). Vi umgicks jämt när vi var små. Nu var det säkert tio år sedan vi var samlade alla. FESTEN! Bortsett blodbad och skadade knän är det en mycket fin tillställning hittills.

Dricker till exempel öl i solen as we blog.

Och havet går att bada i!

Prima liv.

Kläder att ha på strand

Idag har jag köpt bikini. Eller nej, det har jag inte, för det slutade med att jag köpte en baddräkt istället, men ändå, det är typ samma lika, jag har köpt kläder att ha på strand. Det gick rätt bra. Till exempel började jag inte lipa i provrummet, och/eller började hata mig själv mer än jag vanligtvis gör. Det tycker jag man får betrakta som en framgång.

(Eller nä, det får man väl egentligen betrakta som väldigt sorgligt och lite, lite patetiskt. Men tyst nu.)

Fast lite sur blev jag ju naturligtvis. Till exempel blev jag sur över att jag inte var en surfarkille och kunde komma undan med att köpa ett par fladdriga shorts som räcker ner till knäna i någon skrikig färg. Istället hylla efter hylla med bikinis, liksom. Vad är det ens för himla hittepå? Två kvadratcentimeter tyg och några snören, vem hittade på att alla kvinnor ville gå omkring iklädda nåt sånt (och endast nåt sånt) på stranden? Det var inte jag.

Nåja.

Känns i alla fall bättre att ha en baddräkt som passar än att gnöla omkring en säsong till i en bikini med trasigt knäppe, och se hur brösten hoppar iväg lite hipp som happ så fort barnen börjar klättra omkring på mig i vattenbrynet.

Värdigare, på nåt vis, om ni fattar.

En sån morgon

Och i avdelningen "helt rimliga reaktioner" kan vi härmed lägga till följande frukostkonversation:

- Har du hällt upp mjölk till mig, mamma?
- Mm.
- Det fick du inte.
- Va?
- FÖR JAG VILL INTE VARA I DIN FAMILJ MER OM DU HÄLLER UPP MJÖLK!!!

Hej Olle!

I morse klämde min fantastiska lillasyrra fram en bebis. Olle heter han. Han är liten (fast förhållandevis ändå rätt stor), och ser ut som en liten skrynklig gubbe och nyss har jag hört honom gny lite genom telefonledningen och då lipade jag lite i smyg.

Lilla Olle!

Dig ska jag älska så länge jag lever.

Mvh
gråtmild moster

Ibland har man tur när man tänker

Idag bestämde vi oss för att skita blankt i att fredag egentligen är en jobbdag, och dra till skogs i ottan. Så här i efterhand var ju det lite av ett freaking genidrag, skulle jag nog vilja påstå. Herregud. Det är så fint ute nu! Allting blommar! Syrénerna håller på att ta över världen! Älskar livet, etc.

Dagens känsla

Idag har vi varit på utvecklingssamtal på förskolan och fått älta våra barn i en timme = min favorithobby som förälder. Alltså, allvarligt. Om någon känner ett behov av att älta små, små detaljer som rör mina barn någon gång? Jag ställer upp. Kan till och med bjuda på fika.

Jag sa hur som helst till förskolepersonalen att jag ofta har lust att gråta en skvätt av lättnad och lycklighet när jag är på väg till jobbet, för att jag ÄLSKAR FÖRSKOLAN, och DET ÄR EN SANN FRÖJD att våra barn får vara där på dagarna. De är så himla duktiga alla som jobbar där och de gör så bra grejer och är så snälla och pedagogiska och lugna och smarta och roliga och bra, jag är farao avundsjuk för att inte jag får hänga där på dagarna också.

Vilken lättnad och lyx det är att känna så.

Hej från Tacksam.

Vill du vara med på vårt bokomslag?

En rolig grej som händer nästa vecka, är att vårt bokförlag Gilla böcker och en proffsig fotograf ska ta foton som ska ligga till grund för omslaget på min och Johanna Lindbäcks bok så småningom. Så nu letar vi folk som vill vara med på bild!

Vi söker: En tjej (som ser ut som 18 år) och en kille (som ser ut som 24 år), som skulle kunna vara huvudpersonerna Hanna & Jens i "Vi måste sluta ses på det här sättet".

Kanske är det du? Eller någon du känner?

Läs mer här, och mejla oss fort som tusan om du är sugen. Jag tror det blir en jätterolig fotografering! Plus också: ganska coolt att se sin egen nuna på en bok i bokhandeln framåt hösten, ja? Ja!

Nytt avsnitt av podcasten!

Nu finns ett nytt avsnitt av vår podcast uppe här. Det handlar om dystopier, och vi har läst Sofia Nordins "En sekund i taget". Och pratat med ett Hungerspelsfan! Som lärde oss en massa nya ord!

In och lyssna med er!

"Hold da kæft", se där, ett nytt användbart uttryck jag lärt mig.

Idag har varit en bra dag. Inte för att jag blivit ett enda dugg uppvaktad på mors dag, för det har jag inte, men av andra anledningar. Till exempel: Vi var på Skansen. OCH SÅG JÄRVEN!!! Sen gick vi hem. OCH MÖBLERADE OM!!! Rufus tycker nu att hans rum är så fint att han "bara vill dansa, dansa, dansa" i det. "Och prutta, förstås."

Samma barn har också lärt sin lillebror följande mycket användbara ord: "Bajskorv", "kisskorv" samt "prutt". Vi harvar på här i vår lilla, lilla, enkelspåriga humorbubbla.

Igår skrev jag förresten om Suzanne Collins (hon som skrivit Hungerspelen, you know?) "nya" bokserie Krönikan om Underjord i SvD. Det är en fantasyserie för typ 10-åringar, som innehåller profetior och ordet "krönika" i titeln och handlar om gigantiska råttor. Jag borde alltså verkligen ha hatat den, men si det gjorde jag inte. Här kan ni läsa den texten.

Nu ska jag se på Borgen igen. Kommer väl snart bli dansk om jag fortsätter så här.

Sånt jag lägger tankekraft på

Men hej bloggen, här ligger du och är bortglömd.

Läget?

Jag är sockerstinn, för vi har haft tvåårskalas för Svante. I övrigt går jag och när en känsla vid min barm att jag inte riktigt hinner med mitt liv. Som ett exempel har jag haft en förpackning hårfärg ståendes på badrummet i minst två veckor, men inte hunnit färga håret. Eh? Hur lång tid tar det att kleta lite färg i huvet, låta färgen verka och tvätta bort den, en timme? Störtlöjligt.

Aja.

Idag kom jag på (förbered er på att ta del av en revolutionerande snilleblixt) att det krävdes multitasking för att lösa detta ENORMT VIKTIGA LIVSPROBLEM, och sedan färgade jag håret samtidigt som jag städade badrummen, dammsög några golv, hängde upp lite ballonger i taket och målade Rufus naglar inför kalaset.

Det gick hyfsat.

Håret sitter kvar.

Och jag är (nästan helt och hållet) säker på att jag inte sedan serverade släkten tårtor med små kluttar av hårfärg i en timme senare.

Hej på er.

Stora kliv i det lilla livet

Denna milstolpe: Det stora barnet deklarerade vid läggdags att han inte behövde någon välling "för han var stor nu" och att han istället ville "ligga och prata lite, bara" för att han "hade så många hemligheter han ville berätta för mig". Fick en kärleksattack och kramade honom tills han himlade med ögonen åt mig.

Fina stora, lilla barn!!!

När han blir stor ska han bli "pappa".

Och/eller en Tyrannosaurus Rex.

Vi får se lite.

Lisas läsdagbok: Wallflower

Det här har jag läst: Wallflower, av Stephen Chobsky.

Och det är en: Modern klassiker, har jag förstått i efterhand. Den handlar om Charlie, sexton år, som skriver brev till en "Någon", och berättar om sitt första år på high school. Han är väldigt speciell, Charlie. Och han mår inte bra, har inte gjort det på länge, och han fungerar dåligt i samspel med andra människor. Plus att han är rätt livrädd för att börja highschool. Breven till "Någon" blir hans ventil, kan man väl säga.

Det här gillar jag med boken: Jag gillar väldigt mycket med den! Charlie, Charlies nya kompisar, hans familj, alla highschoolkänslor...

Äh. Lyssna på det senaste avsnittet av vår podcast istället.  Där pratar vi massor om vad vi gillar med den.

Det här gillar jag inte med den: Först? Ingenting. Men sen diskuterade jag den med Åsa, och hon tyckte så här, och fast jag inte alls håller med henne, så tycker jag ändå att den där diskussionen satte saker och ting i ett annat ljus. Nu känner jag kanske att jag inte BORDE gilla den så ohämmat som jag gjorde? Att jag kanske är lite korkad och naiv som inte ser igenom den?

Aja.

Skit samma.

För mig var Wallflower (både filmen och boken) jättebra. Läs och välj sida ni också, vetja.

Vill ha glass

Ett litet konstverk som jag valt att kalla "Vardag med tvååring".

Vad jag tänkt på idag

Idag blev jag så sömnig framåt eftermiddagen att jag funderade på att ta en tupplur i bilen på parkeringen utanför Coop när jag var och storhandlade. Hade inte det varit filmiskt gjort av mig? Trött småbarnsförälder tjuvsover utanför affären. Kommer hem. "Sorry, det tog lite tid. Jag letade jättelänge efter det där kaffet du bad mig köpa." Varsågod och sno den scenen till en film, någon.

Jag skärpte till mig och körde hem istället.

Sen blev jag piggare.

Det händer förresten att jag drömmer på danska sedan jag började hetstitta på Borgen på kvällarna. Eller ja, alla andra i mina drömmar pratar danska. Jag står bredvid och fattar inget. Mycket frustrerande.

Men det är en bra tv-serie.

Två år senare

Igår firade vi att den här människan funnits i två år. Det var fint. Han fick tårta med glass på, för han ville det. Och då fick han det. Sen tänkte jag en stund på vilket roligt barn han är. Det tänker jag i och för sig ofta på även när han inte har födelsedag, men jag tänkte lite extra på det igår. Han är verkligen det, rolig. 100% arg eller 100% glad, spexig som en cirkusapa och kramigast i hela familjen. Och två år gammal! TVÅ ÅR!

Vi kallar honom Svantomen.

"Dom läser inte. Dom läser aldrig."

De senaste dagarna har jag gnällt som en upprörd liten… iller på Twitter om läsning och läslust runt om på landets högstadieskolor. Eller ja, bristen på den, snarare. Det har tydligen inte räckt. Är fortfarande uppe i varv.

Den här terminens alla skolbesök är avklarade nu för min del. I vår har jag har träffat ungefär 50 högstadieklasser. En del av de besöken har varit fantastiska: Engagerade lärare och skolbibliotekarier som alltid jobbar aktivt med läsning och böcker i allmänhet, och (inför författarbesöket) med mina böcker i synnerhet. Och det säger ju sig självt: Det är helt vansinnigt roligt att komma till en klass där alla gemensamt har läst ens bok, och diskuterat den. Inte för att eleverna alltid har gillat den (för det har de verkligen inte alltid, speciellt inte alla.) Men för att de alltid, alltid är intresserade på ett helt annat plan när de har läst och förberett sig. Om inte annat så för att få chansen att ställa mig mot väggen: Varför är huvudpersonen i din bok så sjukt störig? Eller: Varför slutar din bok så himla dåligt? Det blir givande varje gång. Inte bara för mig, utan för eleverna själva. Och det resulterar alltid i att åtminstone någon av eleverna går raka vägen från författarbesöket till skolbiblioteket och lånar fler böcker.

Precis så som alla vill att det ska funka. Så funkar det ibland.

Men den stora majoriteten av den här vårens besök? Inte ens i närheten.

Många, många gånger har jag den här terminen stigit in i högstadieklassrum där eleverna sett ut som frågetecken. ”Vem är du? Är du vikarie?” De är helt oförberedda. De har inte hört talas om någon av mina böcker. De har definitivt inte läst dem. Och varför skulle de? ORKA LÄSA, liksom! Så jävla tråkigt och bögigt. I flera fall har jag hört högstadielärare sucka och konstatera att ”Nä, men dom läser inte i den här klassen. Dom läser aldrig. Det går inte att få dem att ta sig igenom en bok. Det är bara att glömma.”

Och det där. Det gör mig så ledsen och upprörd och uppgiven och… illrig på Twitter, obviously, att jag… får lust att banka huvudet i närmsta vägg och skrika.

Det är bara att glömma?!? Ursäkta franskan, men… VAD FAN? Hur kan det vara okej att ens tänka så som lärare? Hur kan det vara okej att bara ge upp? Och hur kan det gå, som elev, att komma undan med ett ”Jag läser inte” utan att det rivs upp himmel och freaking jord för att ändra på det?

Å, herregud, det här gör mig så frustrerad! Eller frustrerad, förresten, det räcker ju inte ens.

Att det i många högstadieklasser inte ”går att få dom att ta sig igenom en bok”, alltså ärligt talat.

Det är ingenting annat än otäckt.

Och då syftar jag alltså verkligen inte på att det är otäckt att barnen går miste om det fina med att läsa bra böcker. Eller ja, det är ju naturligtvis också trist. Men att de knappt kan läsa? Att de inte förstår texten i boken? Att de inte pallar att ta sig igenom sidorna, för att det är för svårt, kämpigt, motigt och ovant?

Det är ohyggligt mycket värre.

Köttfri måndag, någon?

Nu ska jag berätta en sak som jag är himla glad för, nämligen: Jag ska få vara med och göra en kokbok! En färgglad, snygg, och förhoppningsvis naturligtvis jefligt bra kokbok med goda, vegetariska recept som passar vuxna och barn. För familjer som kan tänka sig att laga vegetariskt now and then, men som vill ha inspiration, recept och tips. Allra mest blir det vardagsrecept, som går lätt att svänga ihop en vanlig torsdag. Men det blir också lite helg, lite grill, lite kalas, lite matsäck och lite mellanmål.

ELLER HUR KUL? ELLER HUR VILL NI HA DEN KOKBOKEN?

Bra, då säger vi så.

Det är jag och Sara Ask (som är barndietist och matskribent och allmänt proffs) som ska göra boken. På Ordfront förlag. Och det kommer naturligtvis ta en freaking evighet innan den ser dagens ljus (ett drygt år, närmare bestämt) som det gör med böcker, men ändå. Ändå!

Det ska bli väldigt, väldigt roligt.

Och gott!

Sa jag att min roll i projektet bland annat är att provlaga alla recepten?

HA! Kanske det bästa jobbet någonsin, det här.

Hojta i ett mejl om du vill anmäla dig (och din familj) som testlagare ni också, förresten. Vi tar hemskt gärna hjälp av några som kan tänka sig att provlaga lite recept, och tycka till. Blev maten god? Gick det att följa receptet? Vad sa resten av familjen? Och skriv gärna en rad eller två i mejlet om vad ni brukar äta (Kött? Inte kött?), och hur gamla eventuella barn är.

Vore himla, himla snällt.

UPPDATERING: Men å, herregud, vad gulliga ni är! Det rasslade in en sjutusans massa mejl på ingen tid alls från familjer som ville provlaga vegorecept. Jag tar de femton första nu (mejlar er inom en timme). Ni andra: I love you också, men... Jag kanske återkommer om vi behöver fler testlagare i framtiden. Tack snälla alla!

Samtidigt en torsdag

Sååå, what's up med er? Jag har fått skäll av min fyraåring för att det var stökigt i vårt hem idag. Cirka varje centimeter av golvytan var nämligen täckt av (hans) leksaker och (hans) småprylar och (hans) sängkläder från en hoppa-i-sängen-episod i morse. Rufus tyckte det såg alldeles förfärligt rörigt ut när vi kom hem från förskolan.

"Oj, oj, OJ! Nu verkar det som om du och pappa har stökat till det REJÄLT här, mamma. Ni MÅSTE skärpa er!"

Ok.

Förutom det har jag lärt mig minst två (för mig) nya uttryck av ett sextonårigt Hungerspelsfan: "ship" och "OTP". (Snart i en podcast nära dig.) Och testat vår nya robotdammsugare. Jag skulle vilja säga att vår nya robotdammsugare lämnar en hel del i övrigt att önska, men Gustav gillar den, så jag ler och ser glad ut.

Och rosorna på balkongen lever!

Vem kunde ana?

Och henne ska jag skriva bok ihop med?

Tystnaden som uppstår när man helt utpumpad sitter på ett hotellrum i Uddevalla efter en dags skolbesök och försöker connecta lite med sin författarkollega och bara: "Amen, när jaaag var femton? Då gick jag omkring barfota i skolkorridoren med ett peacemärke runt halsen och lyssnade på Beatles, gjorde inte du det?" och hon vänder sig om mot en som i slow motion och säger: "Du? Jag lyssnade på Snap - I've got the power" och sträcker båda händerna i luften och untz-untzar sig bakåt i rummet.

Den tystnaden.

Jamen, de små, små stegen räknas faktiskt också som steg

Kolla här då! Nu har Johanna och jag nya, tjusiga gemensamma pressfoton (som är tagna av en fotograf som heter Petter Cohen). Och vet ni vad det betyder? Att det snart (alltså om fyra månader) finns en ny, färdig gemensam bok också. HIGH FIVE! Varje litet delmål = värt att fira. Det är ju sen gammalt.

Borde visserligen eventuellt fokusera liiiite mer just nu på att skriva färdigt första vändan av omskrivningar på manuset, istället för att fira pressbilder.

Men, men. Ja, ja.

Ibland blir det som det blir.

En bild säger ju ändå mer än tusen...äh, ni fattar.

Låt hjortkampen börja

Hej bloggen! Jag glömde visst bort dig. Det var för att jag hade fullt upp med att leva långhelg i en torpidyll, kolla på snygga grejer i naturen, fira min födelsedag, och äta goda saker jag bakat. Ja, och någonstans på vägen fick Svante sitt livs första godispåse också. Det var en fest för samtliga inblandade, emedan han har tjatat (förlåt, vrålat) HÅL I HUVUDET på oss varje lördag när hans storebror fått äta godis i ungefär... jamen, sedan han lärde sig vråla, typ. (Andra barnet, etc.) Han var så jefla nöjd med sin påse och sina små godisbitar. Det var fint.

Själv fick jag ett körsbärsträd i födelsedagspresent och har tillbringat helgen med att stängsla in det med nät så att inga nedra hjortar ska komma och käka upp det. Kände mig väldigt barsk när jag stod där med släggan i högsta hugg och bankade ner pålar i marken. Men det kan dom ha. Hjortuslingarna. Dom är så klart fina and all, men klampa in och äta upp grejer i folks trädgårdar och hålla på? Ej okej. För tre år sedan fick jag en magnolia som dom åt upp till lunch innan jag ens hunnit blinka. Den här gången tänker jag fajtas tillbaka och slåss för min rätt till körsbärsblom, det säger jag er.

Stay tuned för spännande fortsättning.

Vem vare? Vem vare som fucking krossa?

Idag när vi kom till torpet stod ett fönster öppet med trasiga rutor på baksidan av huset. Jag har nu tre teorier om vem som kan tänkas ligga bakom det:

1. En klantig torpägare, som lämnat fönstret öppet så det blåst sönder.

2. En klantig fågel som kamikazeflugit in i fönstret inte bara en, utan två gånger.

3. En klantig tjuv, som glömt ta med sig något från själva huset när hen stack igen efter inbrottet.

Nåja.

Här finns inget av värde som kan försvinna, och stället ser helt orört ut sånär som på de där två fönsterrutorna, så vilken klant det än är som ligger bakom, så må det vara hänt.

Vi har i alla fall gullvivor och pärlhyacinter och ett vitsippshav i trädgården. Och elden sprakar i öppna spisen och vattenpumpen fungerar. Tror kanske till och med att (delar av) klätterrosen överlevt vintern?

Orka tjura över trasiga fönsterrutor då.

Och här sitter jag och lipar på ett tåg och kan inte sluta

Barn som far illa. Jag vet att de finns överallt, och att det händer fruktansvärda saker varje dag, jag vet det. Men. Den här nyheten med pappan som glömde sin tvååring i bilen hela dagen, så att barnet dog i hettan? Jag kan inte kan inte kan inte släppa det.

Det är så vedervärdigt hemskt. På ett så klisternära vis.

Tanken på barnet som satt där. På pappan när han upptäckte. På hur det ska bli nu, för honom.

FY FAN.

Vad det är synd om honom. Om alla inblandade.

Och vad jag längtar efter mina barn.

Vykort från Tjörn

Alltså! Det är inget fel på vädret och omgivningarna här i alla fall. Det kan ju ingen komma och säga.

Varför ni aldrig i helvetet kommer att läsa en bok eller ett blogginlägg eller en text what so ever av mig som handlar om människor som vikthetsar eller fokuserar på vad de stoppar i munnen eller ens tänker speciellt mycket på sin kroppshydda

All den energi som människor (kvinnor) lägger ner på att tänka på sin vikt, testa olika dieter, jämföra sin spegelbild med bilder på kändiskroppar, kritiskt granska sina lår, tänka på vad de äter, och fokusera fokusera fokusera på hur de fucking SER UT (av alla himla grejer)... all den energin? Tänk om man hade kunnat samla ihop den och använda den till något annat istället.

Guuuuuud, vad jag hade gillat det.

Idag tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget av Nina Åkestam, apropå tidningen Fridas reportage om hur mycket kändisar väger. Så här skriver Nina bland annat:

"Här ”avslöjas” alltså det allra hemligaste en kvinna har. Det är ett vanligt grepp bland kändistidningar överlag, att kvinnors ätande och vägande benämns med ord som för tankarna till otrohetsaffärer. För så är det ju. Oavsett om man äter för mycket, eller för lite, eller precis lagom, är det något som tål att dissekeras och studeras. Man ska inte tro att den är ens ensak. Man ska för tusan inte tro att man bara kan få gå runt och vara. 

I vintras började jag gå i terapi för ätstörningar. Igen. 15 år har jag hållit på, fram och tillbaka, upp och ner. 16 425 måltider av ångest. Det syns inte utanpå, jag har lärt mig att bete mig som folk. Men det maler i huvudet, och helvete vad mycket energi det tar."

Och vill ni läsa mer om just den här Frida-grejen så kan ni för all del läsa Lady Dahmer och Mirijam också. Och efter det? Efter det tycker jag att vi som experiment kan testa i en vecka att inte prata (eller, för den delen, skriva tidningsartiklar) en enda gång om vikt, dieter, kilon eller utseende. Alls. Vare sig det gäller våra egna kroppar eller någon annans.

Zip it, bara.

Så ser vi om det går?

(Ja, jag är kategorisk. Ja, jag är arg. Och ja, jag vet att det finns människor som behöver olika slags dieter och att all vikthets inte är av ondo etc, etc, etc. Men! Ändå! Ni fattar hur jag menar. Zip it, bara.)

Jag kan klara det, jag är inte rädd

Alla dessa människor som stiger upp innan fem för att åka till jobbet varje morgon, ni imponerar på mig. Blir lika chockad varje gång jag åker tunnelbana i ottan och märker att den är proppad med folk. Som ser helt casual ut. Alltså! Är ni inte medvetna om vilket stordåd det är ni genomför? Att sitta där påklädd, duschad, sminkad och redo KLOCKAN 05.12?!?

Nåväl.

Jag är på väg till Tjörn.

Jag ska vara där i tre dagar och träffa åttor och nior. Dessutom tänkte jag på kvällstid klämma in allt jobb jag inte gjorde förra veckan pga Valborg och allt jobb jag inte kommer att göra i slutet av den här veckan pga Kristi Himmelfärds. Det blir åtta arbetsdagar det. På tre dygn.

Ehe.

*styr över min egen arbetstid*

Hörs!

Hemma igen

Det första jag gjorde när jag kom hem till lägenheten igen? Slet ut alla mina pelargonkrukor på balkongen och planterade om dem och gav dem lite tender love and care. Så här (se ovan) ser nämligen min pappas pelargoner ut i dagsläget. Eh? Mina är som sorgliga lik i jämförelse, och då underdriver jag ändå.

Undrar också lite över rosorna som står där ute på balkongen och ser döda ut i sina krukor. De har stått där hela vintern. Själva krukorna har varit invirade i trasmattor/bubbelplast, men alltså... Jag vet inte. Stjälkarna är fortfarande gröna och ganska spänstiga, men det finns inte tillstymmelse till gröna knoppar någonstans, och det ser mer dött än levande ut. Kört? Fortfarande chans till liv? Ingen vet.

Testar följande drastiska åtgärd nu: vattna och vänta. Plan B är: hiva ut dem och åka till handelsträdgården och köpa nya.

Man kan inte direkt beskylla mig för att vara lik min far i alla avseenden.