fredag, mars 27

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Konferenser vi minns

Mina gamla frilanskontorskompisar har varit här idag. De skulle ha årsmöte för sin ekonomiska förening, och behövde miljöombyte. Så de anlitade vårt hus som konferenslokal, och jag fick några som kunde provsmaka dagens kokboks-matlagnings-omgång. Win-win!

Egentligen var väl det där med "konferens" mest på skoj, men ser ni nån här som bryr sig om det? Nä. Hade de bokat vårt hus som konferenslokal, så hade de väl. Således dukade jag i morse upp bordet med små kit till dem allihop - nya kollegieblock, pennor, och lite konferensgodis. Plus konferensvattenkaraff! Det fanns även "välkommen till konferensen"-skyltar. Förhållningsregler. Blädderblock. Och en workshop på en timme som jag förberett.

Konferensslipsar att sätta i pannan så småningom hade de däremot tagit med sig själva.

Skulle vilja säga att det är en av de mest lyckade konferenser jag någonsin varit i närheten av.

Kanske ska bli mitt nya extraknäck?

onsdag, mars 25

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

söndag, mars 22

Saker jag tänker på

- Jag är förkyld. Jag är nästan aldrig förkyld, men nu är jag det, och det är dåligt.
- I veckan som kommer ska jag träffa fyra högstadieklasser om dagen i Göteborg.
- Och vara förkyld. Sa jag det? Jätteförkyld.
- Annan grej jag ska göra: Skriva klart första omskrivningen av "Djupa Ro".
- Och ha kul, för det är massor av andra barn & ungdomsboksförfattare som ska bo på samma hotell samtidigt, och massor av andra barn & ungdomsboksförfattare = very, very trevliga människor.
- Synd bara att jag är så förkyl...
- Tjatig. Det är också synd att jag är så tjatig.
- Jag borde fixa frukost.
- Och en frisyr.
- Eller åtminstone kaffe.
- Det här avsnittet av "En varg söker sin pod" är så väldigt bra, jag älskar hur de vänder och vrider på ämnet hundra gånger och får min snorfyllda hjärna att tänka nya tankar.

onsdag, mars 18

More is more

Såg detta i Borgholm: En trädgård med en gräsmatta helt översållad med tidiga vårblommor. Vi snackar snödroppar och krokus och den där gula som ser ut som en vitsippa fast den är gul, ni vet. Och när jag säger "gräsmatta" så får ni ta det med en nypa salt. Det är oklart om det egentligen fanns något gräs alls där under. Det var vårblommor över-fucking-allt. Säkert 800 kvadratmeter blomsterhav.

Och det var så sjukt fint. Så sjukt fint.

Hade jag haft lite mindre skam i kroppen hade jag stövlat in i trädgården och slängt mig ner på marken och fotat, men jag vågade inte, och det var en häck som skymde fotomöjligheterna ut mot gatan, så ni får lita på mig, bara.

SJUKT FINT!!!

Hör ni rykten i framtiden om att alla snödroppslökar och krokuslökar plötsligt tagit slut i handeln i hela Södermland med omnejd så vet ni således varför.

Gräsmatta är så väldigt 2014.

tisdag, mars 17

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

måndag, mars 16

10 x dagens

Dagens v-tecken: När jag lyckades säga rätt namn på tio elever av tio möjliga på skrivkursen jag håller i på särskolan i Gnesta den här våren, trots att vi inte ens är halvvägs in i kursen. Så odrägligt nöjd.
Dagens väg: E22.
Dagens destination: Borgholm, Öland.
Dagens lyssning: Fem avsnitt av "En varg söker sin pod".
Dagens glamourösa middag: Micrad frysrätt från Ica. Som jag åt i sängen på hotellrummet.
Dagens känslosammaste: Pussen jag fick genom gunnebostängslet när jag gick förbi förskolan på väg från skrivkursen mitt på dagen, och Rufus fick syn på mig trots att jag försökte spela osynlig. Det var som på film. Han kom springande över gården, kastade sig mot staketet, och tog tag i mina händer genom gallret som vore vi ett kärlekspar på var sin sida av ett stängsel.
Dagens phew: Att han skuttade iväg helt glatt efter han pussats klart och bara: So long, sucker, nu ska jag leka vidare, ses på onsdag.
Dagens solnedgång: Den utanför Oskarshamn någonstans. Så jädra snygg. Jag var this close att stanna bilen för att instagramma det sjunkande klotet av eld över åkrar.
Dagens lögn: Den jag nyss drog. Klart jag stannade bilen för att instagramma på det sjunkande klotet av eld över åkrar, herregud, känner ni mig inte alls?
Dagens typiskt er jävla otur: Att det sjunkande klotet av eld över åkrar inte alls blev lika snyggt på bild som i mitt öga, och därför gick direkt i papperskorgen utan att ens passera gå. Nu kommer ni kanske aldrig få se det sjunkande klotet av eld över åkrar strax söder om Oskarshamn! Så tråkigt när det ska bli så. Jag beklagar.

söndag, mars 15

5 x odling

Alright, odling. Så här långt har vi kommit:

I det hörn av trädgården som var trädgårdsland förra sommaren håller vi i sakta mak på att planera och testa oss fram till hur vi ska bygga de tre djupbäddarna som vi tänker odla i den här säsongen. De ska bli 1 meter breda, 4 meter långa, och 90 centimeter höga. Hoppas vi. Än så länge har vi mest ryckt bort den lilla kanten runt det forna trädgårdslandet och konstaterat att tomten sluttar och ingenting är rakt. Men det är ju också en start.

De flesta fröerna vi tänkt så ligger fortfarande i sina påsar. Om två veckor ska vi förkultivera kryddor och brytbönor, och ytterligare två veckor senare är det dags för gurka, zucchini och broccoli. Resten sår vi direkt i djupbäddarna i maj.

Men tomaterna är redan alive and kicking! De här små bebisarna är exakt en vecka gamla idag.



Och de här luktärterna sådde vi också för en vecka sedan.


Och det här är kronärtskockor! De är en månad gamla, och jag vet i fan hur det egentligen går med dem, de har inte växt på länge, tycker jag. Men vi får se. De kanske bara bidar sin tid.

Vi har ett bord i källaren framför fönstret där alla små bebisarna bor under en hemmasnickrad växtlampa. Vi har lysrören med dagsljus på sexton timmar om dygnet, och har byggt skitfula skärmar av kartong och folie för att reflektera ljuset in på plantorna så mycket det bara går. Det ser oerhört suspekt ut när man går förbi källarfönstret från utsidan. Men det är det värt.

Det är skitroligt, det här.

fredag, mars 13

Go Panthers!

Jenny vill veta hur det går med 1. mitt odlande, 2. mitt teveserietittande och 3, mitt bokregistrerande och läsande, och eftersom detta ungefär är mina tre favoritämnen att prata om i livet just nu (förutom relatiooooner, det är alltid bäst), så...

Det går bäst med teveserietittandet. Man kan säga att det går ut lite över bokregistrerandet och läsandet, men det får det vara värt, för jag älskar serien i fråga (Fridag Night Lights) så himla, himla mycket. Det förvånar mig. Vad fasen, den handlar om amerikansk fotboll? Jag kan (kunde) ingenting om amerikansk fotboll, inte ens reglerna. Varje gång det är scener från en match är jag typ så här: "Eh, okej. Nu springer Smash assnabbt med bollen. Det är nog bra. Tror jag?" och sen får man se hur hemmapubliken vrålar och sträcker händerna i luften och då bara: "DET VAR BRA! GO PANTHERS!" Det är märkligt hur jag ändå kan känna mig så sjukt engagerad i själva sportdelen, men det gör jag, och det är för att jag älskar alla personer och alla relationer kring dem som man får följa runt om själva fotbollsarenan.

Det är ett high school-lag, Panthers, och några av killarna i laget är viktiga personer för serien. Av dem älskar jag lurken Tim Riggins allra mest. Han är så här: arton år, skitsnygg, jättebra på fotboll, full nästan jämt, föräldralös och trasig, rolig, med ett hjärta av... åh. Han är så snäll ibland. Han avverkar tjejer på löpande band och slåss rätt ofta och har skitdåligt rykte. Om Riggins fyrar av sitt leende i närheten av någon tonårstjej i serien tar pappan till den tonårstjejen ungefär fram sitt hagelgevär och låser in sin dotter utom räckhåll för Riggins, och då känner jag så här: Vad fan, pappan, KOM IGEN. Kan någon i världen bara ge den här killen en chans någon himla gång? Jag älskar Tim Riggins.

Förutom ett gäng fotbollsspelare och ett gäng andra människor i staden, får man följa coachen och hans familj, som flyttat till den lilla (påhittade) staden Dillon i Texas för att han fått jobbet att träna fotbollslaget. Fotboll betyder allt för den här stan, så coach = gud (om det går bra för laget), och coachens familj = hög status. Man kan nog säga att coach Eric Tylor är huvudperson i hela serien. Men jag är mest intresserad av hans fru, Tami. Hon är cool. Det handlar mycket om deras livspussel. Ska hon också få göra karriär, eller måste hon vara hemma och ta hand om hem och barn? Jag tycker hon är arg på ett så bra sätt, och klok. Jag skulle också kunna tänka mig att vara gift med henne.

Coachen själv retar jag mig på ganska ofta, fast han är en good guy. Speciellt retar jag mig på honom när han skäller på sin tonårsdotter för att hon har för korta kjolar. Det är mycket amerikansk moral inblandat i Dillon, Texas. Pappor som vaktar sina döttrar, och skriker på dem om de har urringade tröjor, och hotar killarna de dejtar med att slå ihjäl dem om de så mycket som tänker tanken på att ligga med deras små gullungar. Jag tokig på det. Men det är intressant också.

Det handlar mycket om klass, en hel del om rasism, mycket om att leva i en ganska liten, hyfsat inskränkt stad, och om amerikansk fotboll. Men mest handlar det om vänskap och relationer, och om människorna på detta lilla ställe.

Jag är inne på tredje säsongen nu. (Man kan se på HBO Nordic.) Det finns fem, tror jag. Det är lite som när jag tittade på O.C, jag tror man kan tycka om Friday Night Lights om man tyckte om O.C. Eller så kan man gilla den ändå, även om man inte tyckte om O.C. Jag älskar i alla fall skiten. Jag älskar skiten så mycket att jag glömmer bort att läsa på kvällarna, men det är lugnt, det är bara en fas. Jag vet det.

Men vi får prata om läsning och odling i ett annat inlägg, tror jag.

Jag tappade visst kontrollen.

GO PANTHERS!

torsdag, mars 12

Tjuvtitt: Eddie och napparna

Nu finns "Eddie och napparna" rykande färsk att få tag på i bokhandel och på nätet! Det är en bilderbok för sådana mellan 2-4 år ungefär, med text av mig och och illustrationer av Jesus Verona. Den handlar om att älska sina nappar, men närma sig den dagen då det kanske borde vara dags att sluta.
Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
"Det gör alla stora barn", säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
"DUMMA TOMTEN!", säger han. "DUMMA KANINER!"
"Ja, ja, ja", säger mamma.
Jag kan verkligen inte svära på att den kommer få varenda läsare mer motiverad att sluta med napp. (Det är ju skitsvårt att sluta med napp!) Men jag kan svära på att Eddie är urgullig. Jag hoppas ni gillar den.

måndag, mars 9

Men... vem kör egentligen?

Ni vet hur man ibland är lite disträ? Man kanske glömmer några grejer av det man skulle handla. Eller tappar bort det man just skulle säga. Eller fastnar på väg upp i trappan utan att minnas riktigt vad det är man är på väg för att hämta där uppe, eller varför.

Mhm.

I morse gjorde jag det här efter att ha stresslämnat olika barn på olika ställen vid ungefär samma tidpunkt: Gick ut till parkeringen, drog en lättnadens suck för att jag hunnit, öppnade dörren till baksätet på bilen, knögglade mig in förbi Rufus barnstol, satte mig i mittensätet och började glatt spänna fast mig med säkerhetsbältet.

Sen gick det en sekund.

Och en till.

Och en till.

Och sen bara: Vääänta nu... Det är något som inte stämmer riktigt här.

Undrar fortfarande vem jag hade tänkt skulle köra själva bilen.

Mera vego - föreläsningen

Nästa vecka, (torsdagen den 19 mars, klockan 18.30) föreläser jag och Sara på stadsbiblioteket i Stockholm. Om vegetarisk mat i vardagen, små barns ätande, och kombinationen däremellan. Gratis, öppet för alla. Så här står det i presentationen av föreläsningen:
Kan småbarn också äta vegetarisk mat? Utan att få näringsbrist på kuppen? Sara Ask, barndietist, och Lisa Bjärbo, författare, är aktuella med kokboken Mera vego - mat för hela familjen. De berättar om arbetet med boken, om sin matlagningsvardag som vegetarianer och småbarnsföräldrar, och delar med sig av praktiska tips för den som vill få hela sin familj att äta mera vego. Hur gör man barnens eviga pannkakor lite matigare? Behöver man vara nervös för proteinbrist och järnbrist om man utesluter kött ur sin kost? Och finns det några enkla knep för att få kräsna barn att äta mera grönt?
Kom dit! Om inte annat för att ni får möjligheten att ställa frågor till Sara om barns ätande, konflikter vid matbordet, bra mellanmål, vad som är viktigt att tänka på när det gäller näringsinnehåll, etc, etc. Hon kan allt! Det är helt sjukt! Men härligt.

Här kan man läsa mer om evenemanget.

lördag, mars 7

Saker som händer

Tomatfröerna är i jorden! Jag upprepar: tomatfröerna är i jorden! Och jag har införskaffat en gammal, bred trasmatta och lagt ut den på golvet i vardagsrummet. Båda sakerna känns revolutionerande på ett mycket bra sätt. Har också varit med om följande för första gången i mitt liv som förälder: Det knackade på dörren, och utanför stod en grannunge och yttrade the magic words "vill Rufus leka?". Vi kastade oss över henne, drog in henne i hallen, skrek BAJSAR BJÖRNARNA I SKOGEN, pekade henne i riktning mot övervåningen där Rufus låg och tjurade för att han hade trååååååkigt, gav varandra en high five, och hjulade ett varv runt nedervåningen i ren och skär eufori över att slippa höra på gnället. Älskar grannungen nu. På min topp tio ungar ligger grannungen kanske sexa eller sjua, rent av. Fick till och med låna hennes fötter till fotot, för mina egna var inte tillnärmelsevis lika gulliga. WIN! Hejdå.

fredag, mars 6

Kom ihåg

Det här med att mitt yngsta barn har fått för sig att torkade aprikoser heter matroser, och går omkring här hemma och gastar "Jag vill ha en matjos! Kan vi få matjosej? Jag älskar matjosej!".

Hehe.

torsdag, mars 5

Vintern dör

Det är vår nu, hörni, yeah, baby, yeah, DET ÄR VÅR, vi bestämmer det, va? Rufus gjorde en egen variant av Samir & Viktors melodifestivalsdänga "Groupie" i morse, och den gick ungefär så här: "Nu är det dags igen min vän, har du din hjälm? Så sjung: HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ!" och sen "Hör ni mig? Ta fram era cyklar!" och sen "För vi ska ut och cykla, ja, vi ska ut och cykla, o-oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, inga mera pulkor, för vi ska ut och cykla!".

Sen skrek han den hela vägen till förskolan på sin cykel där han slirade över smågruset. Så nöjd.

Imorgon är det jag som åker och köper såjord, och sedan plupp, plupp, ner med små tomatfröer i jorden i helgen, för NU JEFLAR. Nu är vinterhalvåret slut.

Jag lyssnar på Jakob Hellman och han säger kalla kalla kristaller smält, smält ner, för solen lyser utanför, och skuggor målar mönster, och viii-intern dör och då bestämmer jag att det är så.

onsdag, mars 4

Allt vi säger är sant i Kungälv

Bor någon som läser här inne i Kungälv eller close by? I så fall vill jag tipsa om att jag och Per och vår lelle podcast kommer till Mimers kulturhus i nästa vecka och pratar om ungdomsböcker som utspelar sig i småstäder. Den 12 mars, på kvällen! Öppet för alla, gratis, kul, etc, etc. Här finns facebookeventet, klicketi klick!

tisdag, mars 3

Måndag midnatt

Att somna på sista pendeln hem (23.16) har blivit en livsstil. Eller ja, äh. Det är ju inte som att jag åker den varje dag direkt, men de gånger jag gör det: Zzz. Orkar hålla ögonen öppna till Flemingsberg ungefär, sedan är det kört. Har hittills i min karriär som Gnesta-bo inte lyckats sova mig förbi bytet i Södertälje hamn någonstans runt midnatt, men hoho, det är väl en tidsfråga.

Känns så väldigt 1999 att vara tillbaka i det här! Då var det buss (från Växjö), nu är det pendel (från Stockholm).

Imorgon får vattenkoppskidsen gå på förskolan igen. Jag ska laga palak paneer. Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget.

Hej på er.

fredag, februari 27

10 x dagens

Dagens vårdare av sjuka barn: Gustav.
Dagens läge i vattkoppsgruppen: Prickigt, men på bättringsvägen.
Dagens festliga: Att jag ska få fira födelsedag (ej min egen) ikväll och åka till stan och kanske rent av HA LÄPPSTIFT, omg, omg, stoppa pressarna.
Dagens hopp: Att min pappa slutar upp med att ligga däckad i mansförkylning så att de kan komma hit som planerat i helgen.
Dagens tanke på löpbandet: "Så här röd i ansiktet skulle aldrig Charlotte Kalla ha blivit av att springa tre kilometer."
Dagens oväntade vänskap: Min dinosauriebilderboksredaktör som verkar ha blivit bundis med en paleontolog på Naturhistoriska helt plötsligt.
Dagens jomen eller hur, det kommer ju säkert att gå: Det där med att jag tänker att man nog kan få rätt mycket jobb gjort med skidstafetten på i bakgrunden.
Dagens bok skickad till tryck: "Ivar träffar en diplodocus", som släpps i sommar.
Dagens tanke framför spegeln vid de fria vikterna på gymmet: "Kulturtant lyfter hantlar".
Dagens crush: Riggins, y'all. Riggins.

torsdag, februari 26

Första omskrivningen

Igår var jag på manusmöte på förlaget och pratade i en och en halv timme om mitt ungdomsboksmanus med en förläggare och en redaktör. De är de första två som läst hela berättelsen förutom jag själv, och fast jag gjort det här nu en och annan gång var jag ändå helt skakig innan. Det hade faktiskt blivit asdålig stämning på mitt hemmakontor resten av våren om de sagt att de hatade hela manuset, och velat att jag skulle skriva om allt. Asdålig, säger jag.

Men det gick bra.

De hade i och för sig en hel del synpunkter, och jag gick därifrån med sex sidor anteckningar med tankar och förslag på saker som behövde fördjupas, tonas ner, tonas upp, skruvas till, förtydligas, skrivas om eller strykas. "Den där personen behöver bli lite mer levande". "Den där konflikten kan du faktiskt ta bort." "Vore det inte rimligt att huvudpersonen reagerade lite mer så här?" Men inget av det kändes speciellt jobbigt. Det kändes bara skönt. Så ovärderligt att ha dessa proffs att bolla med, herregud, är helt övertygad om att boken kommer bli hundra gånger (nåja, femtio då? Tjugo? Tio? Tre?) gånger bättre efter jag skrivit igenom den några vändor till nu, och försökt fixa till alla grejer vi pratade om. ÄLSKAR FÖRLAG!

Har en månad på mig.

Får jag välja ett läge som det allra roligaste i skriva-bok-processen så ligger det här väldigt högt upp, faktiskt.

tisdag, februari 24

Plus och minus med hus

Blev så i gasen när Erika skrev om sitt velande kring hur hon vill bo i framtiden, lägenhet/hus, lägenhet/hus, lägenhet/hus, och bad sina läsare lista plus och minus med sin boendesituation att jag skrev en halv uppsats i hennes kommentarsfält. Och sedan fortsatte jag ändå att tänka på det. Så nu får ni den utökade versionen av den där uppsatsen här, KUL FÖR ER! Ett drygt år in på vårt liv som husägare ser min (observera ordet "min" här, alla måste inte nödvändigtvis tycka samma) för/emot-lista ut så här:

Det här är vad jag gillar med att bo i hus:
- Jag har fri tillgång till snittblommor från egen trädgård. Ja, det ska stå först. För ja, det är en oerhört fjuttig grej, men jädrar i havet vad jag älskar att plocka buketter med blommor i trädgården och sätta dem på mitt lelle köksbord.
- Jag har fri tillgång till trädgård över huvud taget. Mmm... trädgård. Det passar mig jättebra att ha en trädgård. Till och med när man måste klippa gräset i den eller beskära sina fruktträd eller plocka undan slemmiga sniglar så tycker jag om den. Fan vet om jag inte till och med tycker om att utföra själva trädgårdssysslorna, rent av.
- Jag kan hänga tvätt utomhus.
- Det går att odla grejer i sitt trädgårdsland.
- Att ha två våningar. Det har verkligen sina fördelar med två våningar! Jag kan till exempel ha sovmorgon utan öronproppar nu för tiden, för resten av familjen hörs knappt när de rantar omkring på nedervåningen.
- Att ha en källare. Vi hade en (1!) klädkammare på 4 kvm innan, där allt vi inte ville ha framme skulle få plats. Inget vindsförråd. Inget källarförråd. En klädkammare på 4 kvm. Nu har vi en hel källare. PLUS två (2!) klädkammare. Det är så oerhört mycket bättre.
- Att vi bara kan öppna ytterdörren och gå ut. Och sen gå in. Och sen gå ut. Och sen gå in. I olika omgångar, vid olika tillfällen. Någon kanske vill gå ut och gunga, medan någon annan är kvar inne och spelar tevespel, till exempel. OCH DET GÅR! Det gick aldrig när vi bodde i lägenhet i stan och behövde åka hiss och inte hade någon gård och var tvungna att ta oss iväg till en park eller ett grönområde så fort vi ville vara ute.
- Vi äger det. Det är vårt.
- Jag gillar att vi börjar bli "de som bor i det ljusgröna huset med det där bokskåpet vid staketet."

Det här är vad alla sa att jag skulle hata med att bo i hus, som jag inte har något emot:
- Att det är mycket mer jobb, för det är det ju. Vi bodde i hyreslägenhet innan, det var inget jobb alls. Nu måste vi bära asmånga pelletssäckar ner i källaren med jämna mellanrum, och åka till tippen, och klippa gräset, och skotta snö, och rensa stuprör, och sota pannan och gud vet allt. För att inte tala om allt stort underhåll som väntar så småningom. Men det gör mig verkligen ingenting. Jag gillar det. Eller ja, jag gillar känslan av att göra det. Och ännu mer känslan av att ha gjort det. Jag blir en lyckligare människa av att vara tvungen att skotta snö ibland än vad jag blir av att aldrig behöva göra det. Och jag älskar ju hushelvetet! Jag vill pyssla om det.

Sak som jag kanske borde oroa mig mer för, men som jag uppenbarligen skiter i:
- Att det är mer nervositet inblandat i boendesituationen än det var när vi bodde i hyresrätt. Dels är vi rätt okunniga om mycket när det gäller hus, och står som handfallna fån utan en aning om vad eller hur vi ska göra när det händer något. Dels kan ungefär allt kosta massor med pengar. Det kanske borde störa mig mer än det gör. Men jag tänker inte på't. Jag antar att det är för att jag känner mig rätt trygg i att det löser sig på ett eller annat sätt när problemen väl dyker upp. Eller för att jag är naiv och dum i huvudet. Ingen vet riktigt.

Det här är minusen med att bo i hus som jag skrapat ihop hittills:
- Mer närkontakt med möss.
- Mer närkontakt med råttor.

Sammanlagd känsla just nu: Vill aldrig mer bo i lägenhet.

Men det finns ingenting som säger: Att jag inte kan komma att ändra mig.

För det har jag nämligen gjort: Förr.

måndag, februari 23

Friday Night Lights

Är tolv avsnitt in i teveserien som flera av er tipsade om nu, och åhhhhhhhh, jag älskar den, jag älskar den! Är redan skitkär i lurken med långt hår. Tack för tips.

Att skriva bilderbokstexter



"Hur funkar det när man skriver bilderböcker, ritar du själv?"

Tror kanske jag svarar på ovanstående fråga en gång i veckan, och det här är vad jag tänker varje gång: Ho, ho, ho, I wish, men gud nej, nej, jag ritar verkligen inte själv. Mina bilderböcker om den lilla ungen Eddie (Eddie och julen, Eddie och lillebror och snart, snart Eddie och napparna) illustreras av Jesus Verona. Mina bilderböcker om Ivar och hans dinosaurier (Ivar träffar en stegosaurus och Ivar träffar en tyrannosaurus och snart Ivar träffar en diplodocus) illustreras av Emma Göthner. Och det är en himla tur för böckerna, det.

Man kan skriva bilderböcker även om man inte kan illustrera själv. I mitt fall (och många, många fler fall som jag känner till) har det från början varit så här: Jag har kommit på en idé, skrivit en text, och skickat in den till ett förlag. Förlaget har läst den och efter några vändor fram och tillbaka antagit den och sagt "ja, den här vill vi ge ut". Sedan har jag och min förläggare diskuterat gemensamt vem som skulle kunna tänkas illustrera. Jag har gett henne namn på illustratörer jag känner till som jag gillar, hon har gett mig namn på illustratörer hon känner till som hon gillar. Och så har vi tänkt, kommit överens om någon som skulle kunna passa, och så har förlaget frågat den personen om hen kan tänka sig att läsa manuset och provrita några bilder av huvudpersonen och miljöerna. När det gäller dinosaurieböckerna tyckte jag till exempel att det var viktigt att dinosaurierna skulle ha en personlighet, att det skulle finnas en lekfullhet i stilen, och att Ivars kroppsspråk var bra, så att han såg ut som ett mjukt barn, och inte bara en platt figur, som han hade gjort om jag hade ritat honom. Jag tycker Emma gör honom helt perfekt. Kolla hans små barfotafötter och tår på den här skissen till exempel, hur de spjärnar emot och kniper om dinosaurien! I love it.

Nu när jag gjort några böcker ihop med båda de här illustratörerna samarbetar vi lite tidigare in i processen, och det är bra. Tanken är ju att text och bild i en bilderbok ska samspela så mycket att de smälter ihop till en enhet (hellre än att vara text och bild som två komponenter bredvid varandra inom samma bokpärmar). Det som visas i bilden behöver inte nödvändigtvis upprepas i texten, och tvärtom. Och ton och stämning i text ska passa ihop med ton och stämning bild. Det är mycket lättare att få till det där om texten inte redan är klar när bildarbetet börjar. Och så handlar det ju om att lära känna varandra också, förstås. Nu kan jag säga till Emma att "när jag skrev texten så såg jag framför mig att Ivar skulle svinga sig genom luften så här", och hon kan säga "det vore kul att få rita vulkanutbrott i nästa bok!" och båda vet att det bara är förslag och idéer, vi kan skita i dem om vi vill.

Vi (och de flesta andra som gör bilderböcker) delar 50/50 på betalningen för boken. Hälften till den som står för text och idé, hälften till den som står för bilderna.

Fråga om ni vill veta mer?

(Bilden här ovanför är en av Emma Göthners skisser ur en kommande bok om Ivar, Ivar träffar en triceratops.)

söndag, februari 22

Pricken och hans brorsa

Men Svante, har du en finne på kinden eller vad är det där? Det ser ut som en finne nästan. Och titta! Där har du en i nacken också. Och en på läpp... ahaaaa. Dra upp tröjan får jag titta på din mage. Kan du göra det är du snä...

Alright.

*tar ett djupt andetag*
*rensar kalendern*

Vi välkomnar väl vattkopporna till hushållet, då.

fredag, februari 20

Nu vill jag hava falukorv på denna sköna dag

Vi har känsliga barn när det kommer till fiktion, något annat kan man inte säga. Tror jag kan räkna antalet barnfilmer vi lyckats ta oss igenom utan trauman utan att ens använda båda händernas fingrar. Varenda tecknad film börjar ju för i h-vete med att någon dör? (Lex: Lejonkungen). Död går fetbort i detta hem. Allt som är sorgligt går fetbort. Det får heller inte finnas: Allt för rörande saker och starka känslor och VERKLIGEN inga arga personer, speciellt inte vuxna som skriker på barn. (Vapen och våld däremot? Inga problem.) Således struntar vi oftast i film. Vi kollar på "Fixa rummet" och "Barndokumentären" och "Kändisbarnvakten" och "Melodifestivalen" och det känns som om jag sagt det här tre tusen gånger, tjatar jag?

Ikväll tittade vi i alla fall på den första Astrid Lindgren-film som verkligen funkat. (Det är inte det att vi inte försökt, men Pippi är liksom för ensam. Lotta på Bråkmakargatan är för arg, plus att hon rymmer hemifrån, och det är för sorgligt. Rasmus på Luffen har ingen mamma och pappa. Nils Karlsson Pyssling funkar faktiskt, men det är på håret. Sjukt ensam kille. Sjukt läskig råtta. Ronja och Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio skulle jag inte drömma om att försöka ens, inte än.)

Men Barnen i Bullerbyn! Den gick.

Så här går jag omkring och sjunger falukorvsvisan igen och igen och igen.

Catchy little sucker, den där låten.

onsdag, februari 18

Om det här med att orka

Jag går omkring här och tänker på timmarna efter middagen, innan barnen somnar på kvällen. På alla de gånger jag suttit vid köksbordet och inte fattat hur jag ska orka resa mig upp efter vi ätit färdigt. Jag är så trött då. Så trött. Det är efter en dags jobb, efter hämtning på förskolan, efter en promenad med ofta ganska gnälliga avkommor, efter att ha försökt hålla deras humör uppe under tiden jag lagar middag, efter att ha försökt få dem att komma till bordet när maten är klar, och efter att ha försökt få i dem mat som de antagligen "inte älskar". När maten väl är uppäten och de har sprungit från bordet är jag liksom som... en punkterad ballong. Och tanken på att resa mig och plocka undan från bordet då, tömma diskmaskinen och fylla den igen, skrapa bort alla makaroner som hamnat på golvet, och aktivera mig och utnyttja kvalitetstiden och hitta på något kul med familjen när vi nu har vår chans innan det är läggdags... amen, JAG ORKAR INTE! JAG VILL INTE! JAG VILL BARA LÄGGA MIG NER MED HUVUDET MOT BORDSYTAN OCH SOVA!

(Eller bada badkar. Samtidigt som jag äter praliner.)

Och på ett teoretiskt plan fattar jag att det väl är så för fler. Det kanske inte nödvändigtvis bara är jag som inte pallar att dra igång något stort projekt eller spela ett spel eller baka med trolldeg eller vara på spexigt humör eller dansa på vardagsrumsgolvet en vardagkväll i februari. Ändå tänker jag varje gång det händer att det är något fel på mig. Att "alla andra" orkar allt. Och jag orkar nästan inget.

Jag skulle gärna vilja orka jättemycket mer.

Jag skulle gärna vilja att det blev vår.

När blir det vår?

Säg snart.

tisdag, februari 17

Säg en teveserie!

Jag vet att jag frågat det här förut, och att jag fick svinmånga bra tips då, men åh, snälla då, snälla, tipsa igen? Jag skulle så gärna vilja fastna för en ny teveserie.

De här har jag sett, och blivit helt besatt av:
Lost
Prison break
Greys Anatomy
The Fall
The Killing
Homeland
Borgen
Bron

De här har jag sett och gillat ganska mycket:
Scandals
24
Glee
The good wife
The honourable woman
Girls

De här har jag försökt, tyckt varit bra, men ändå inte fastnat för:
Breaking bad
Mad men
The wire
Newsroom
Orange is the new black
Suits

De här tycker jag ärligt talat inte så hemskt mycket om:
Desperate housewives
Sex and the city
Private Practice
Game of thrones
True blood

Nå? Någon som kan säga åt mig på skarpen vad jag bör satsa på?

Plötsligt en dag på jobbet


Idag har jag och mitt vardagsrum haft besök av två kommunalråd och en kommunikationschef från Gnesta kommun. De gör företagsbesök på lite alla möjliga företag i kommunen för att få en inblick i olika företagares vardag, och idag fick de fika hos mig för att höra mer om hur det är att vara författare i Gnesta.

Det här ville de veta mer om: Hur jag började skriva, vad jag skriver, hur kontakten med förlaget ser ut, hur man tjänar pengar som författare, vad jag gör utöver att skriva, hur det funkar med biblioteksersättning, varför vi satt upp ett bokskåp vid vägen, vad jag möter för svårigheter i jobbet, om det är ensamt, vad jag tycker om att jobba hemifrån, och hur Gnesta kan bli bättre för såna som jag.

Så det babblade jag om. Mellan tuggorna.

Så bra grej!

Känner mig helt sedd nu.

Hemma hos

Jag lovade ju att säga till, så... TILL! TILL! Nu finns senaste numret av Mama i butik (Ann Söderlund står på framsidan och smajlar om ni letar), och där kan man bland annat få glo lite på vårt hem. Det här är min favoritbild från plåtningen.

Foto: Jonas Gustavsson, Styling: Charlotte Frey Svidén, och bilden tillhör Mama.

måndag, februari 16

Attention, Gnesta!

Bor du i (närheten av) Gnesta och är nyfiken på skrivrelaterade grejer? Nu på lördag, 21/2, håller jag en gratis skrivverkstad på biblioteket här. Den är öppen för alla (min förhoppning är att det kommer både vuxna och unga), och man behöver inga förkunskaper.

Jag kommer prata lite om hur jag brukar tänka när jag skriver, dela med mig av knep, och så blir det enkla skrivövningar som ingen behöver vara nervös inför. Ta med en brorsa, en dotter, en pappa, en kusin eller en kompis och kom, tycker jag! Mellan klockan 10.00 och 11.30 håller det på.

Slut på meddelande.

söndag, februari 15

Mellomania

Jag vet inte om ni märkt det, men Melodifestivalen är igång igen. Vi har märkt det. Hela eller delar av detta hushåll har sett första deltävlingen tre gånger vid det här laget, och andra en (and counting). Det är kul, tycker jag. SVT hade väl i och för sig kunnat sända vad f-n som helst, och jag hade ändå tyckt det hade varit kul om det gjort barnen lika engagerade som melodifestivalen gör, det är hilarious att se dem i soffan när sändningen drar igång, men... ja. Nu råkar jag ändå gilla Melodifestivalen, engagerade barn eller ej.

Vi spotifyade melodifestivalsfavoriter när vi städade i morse. Man fick välja var fjärde låt.

Bland annat resulterade det i att jag fick reda på att jag fortfarande kan hela texten till Dover Calais, trots att jag inte hört den på mer än tio år. Jahopp? Också ett sätt att använda upp sitt begränsade hjärnbarksutrymme.

Testa mig på Europas geografi eller Sveriges landskap eller liggande stolen eller kungarna och deras årtal, och jag står som ett stirrande fån och stammar nervöst för att jag inte minns, blandar ihop, har glömt. Men texten till Dover Calais? Sätter den utan att tveka.

fredag, februari 13

Sugen på torpidyll i sommar?



Vill du hyra vårt torp utanför Vingåker (2 timmar med bil från Stockholm) en vecka eller två i sommar? Då tycker jag du ska kolla blocketannonsen här! Det är jättefint, jättemysigt, och jättenära naturen (inklusive allehanda djurupplevelser). Hatar man landet och vägrar utedass kan man lugnt scrolla vidare, men annars? SKYNDA FYNDA! Det finns pioner och smultron och hallon och brädgolv och kakelugnar och grusvägar och sol, och man blir en jätteglad människa av att vara där. True story.

onsdag, februari 11

Boktips till en 2-åring

Jag fick en kommentar av Linda, som efterlyste boktips till sin 2-åring. Egentligen vill jag svara: Allt finns på Bokunge! För det gör det. Det är en jättebra barnboksblogg som om böcker för barn upp till åtta år, och man kan klicka på den åldern man letar böcker till i vänsterspalten, så sorteras inläggen efter målgrupp. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att tipsa själv heller, så... Här är nio böcker som varit favoriter hemma hos oss när barnen varit 2 år:

Katt kan i parken, av Sanna Töringe och Kristina Digman.
Jamen Benny, av Barbro Lindgren och Olof Landström.
Dino 1-2-3, av Sarah Sheppard.
Lalo trummar, av Eva Susso och Benjamin Chaud.
Koko och Bosse, av Lisen Adbåge.
Ludde och alla djuren, av Ulf Löfgren.
Så gör prinsessor, av Per Gustavsson.
Vad har du bakom ryggen? av Lena Sjöberg.
Björnens sång, av Benjamin Chaud.

Vill ni fylla på med fler tips för en ganska liten person får ni hemskt gärna använda kommentarsfältet.

måndag, februari 9

10 x dagens

Dagens utropstecken: Köpte ett gymkort!
Dagens svettiga: Använde ovanstående gymkort.
Dagens sia-om-framtiden: Jag ser ett stort moln av träningsvärk torna upp sig vid horisonten.
Dagens reflektion: Man jobbar på liiiite olika sätt när man skriver roman och när man skriver kokbok. Idag har jag först handlat ingredienser, och sedan stått i förkläde i köket och provlagat olika rätter. Imorgon ska jag göra samma. Det gjorde jag inte en enda gång förra veckan när jag skrev ungdomsbok.
Dagens middag: Ett halvlyckat experiment med sötpotatis.
Dagens t-shirt: En med två cyklar på.
Dagens dilemma: Det finns så många frisyrer, och jag har alldeles för lite hår.
Dagens plagiat: Att skriva en sådan här lista.
Dagens skrik: Mitt, när det plötsligt dånade ner en respektabel mängd snö från taket en meter ifrån mig när jag gick ut för att hämta posten.
Dagens kväll: Den framför multipla avsnitt av Greys Anatomy.

söndag, februari 8

Jag kanske hade kunnat vara the queen of f-ing universe

Så detta är vad en vecka i ljusterapi (okej: vårljus i Lissabon) tydligen gör med människan (okej: mig): Väcker hen ur någon slags vinterkoma. På planet hem igår gjorde jag långa mentala listor över allt jag ska göra nu, allt jag ska ta tag i, ändra, fixa, börja med, sluta med. Idag städade jag hela källaren och körde fyra vändor till återvinningen med allt skräp jag hittade. Det stod i och för sig inte på listan, men jag tyckte det var bäst att passa på nu när jag ändå känner mig helt... pigg?

Blir nästan rädd när jag tänker på det.

Tänk om man hade bott på ett ställe som var lite ljusare. Hur mycket mer hade man orkat, velat, gjort?

Det är förstås inte säkert att det hade med ljuset att göra. Det kan ju lika väl ha varit en vecka iväg från vardagen, en vecka med bara skrivande eller en vecka i helt vansinnigt snygg omgivning som gjorde skillnaden också. (Eller ännu mer sannolikt: kombinationen av allt.) Men ändå. När jag tänker på hur vi satte oss på balkongen den där första dagen och vände näsan mot solen och bara satt så och höll tyst helt tårögda ...

Jag såg ett Grey's Anatomyavsnitt nyss där en man kom in halvdöd till akuten efter att ha irrat runt i öknen utan vatten alldeles för länge. Meredith gav honom dropp, och sedan återvände han sakta till livet.

På den nivån kändes det ungefär. Möjligen liiiite mindre dramatiskt och liiiite mindre stråkar i bakgrunden, men...

Dagsljus, jag älskar dig.

lördag, februari 7

5 x fredag på skrivlägret






Idag vid lunch skickade jag in manuset på boken till förlaget så att de får sätta tänderna i den, och efter det har jag bara dragit omkring här och varit 1. Lättad, 2. Nöjd och 3. Kär i Lissabon. Staden är helt vansinnigt sliten och nergången på sina håll (de flesta, faktiskt), men ja. Så jädra fin.

Imorgon åker vi hem.

Det har varit en bra vecka.

torsdag, februari 5

5 x torsdag på skrivlägret






Fast okej, det är ljug. Jag har inte tagit de här bilderna idag, jag har knappt varit utanför dörren idag. Förutom två korta avbrott för lunch och middag i kvarteret (gick dit, åt, gick hem) har jag bara varit i lägenheten och på balkongen och läst/tänkt/strukit/skrivit om idag. Det kan ju tyckas vara slöseri med tid i Lissabon att sitta i en lägenhet och häcka, men det är bra för boken, och det är ju för den jag är här.

onsdag, februari 4

5 x onsdag på skrivlägret


Följande oerhörda har hänt: Jag har skrivit färdigt det sista kapitlet på boken. HERREGUD! Satt två timmar på en uteservering och bara glodde rakt fram efteråt och kände mig euforisk/melankolisk/trött/sentimental/överlycklig/ledsen/tumlad/tömd. Det gick! Ni får fasen akta er så jag inte börjar hålla något slags tacktal, är så gråtmild nu. Svåra jädra bok.

Nu ska jag ägna resten av den här skrivveckan åt att läsa manuset, ändra det jag hittar som känns dåligt, och peta in lite stycken som fattas här och där. Sedan skickar jag in den till förlaget och låter dem sätta tänderna i berättelsen. Det är ju skitmycket jobb kvar, en massa omskrivningsrundor och redigering, men fasen ändå, VAD SKÖNT DETTA KÄNNS, jag vill tacka livet.

tisdag, februari 3

5 x tisdag på skrivlägret



En bra sak med det här skrivlägret (förutom att vi typ går upp i små atomer varje gång vi svänger runt ett nytt gathörn, för att det är så sabla fint överallt) är att det hittills går hyfsat bra att skriva. För båda. Vi har liksom övat upp oss på att sitta i innanför samma fyra väggar och skriva ihop, utan att störa varandra. Vi säger inte så mycket. Vi sitter bara bredvid varandra i soffan och skriver, och ibland reser någon av oss sig upp och går ett varv. Det händer att man frågar något, "Är det rimligt att en tjugoårig kille använder det här ordet?", men vi har blivit rätt bra på att känna av när det är läge att fråga och när det är läge att hålla tyst. Och det är skitkul när det blir dags för lunchrast eller middag sedan att babbla om hur det gått, vad som varit svårt, vad vi kört fast på, hur vi tänker! Vi har inte läst varandras manus, men vi har berättat. Jag vet vad kapitlet Johanna skriver på nu handlar om, hon har koll på mitt.

Vi har sett ut en restaurang i ett nytt område som vi hittade idag på lunchen, som vi ska äta på ikväll.

Är himla glad för detta.

måndag, februari 2

5 x måndag på skrivlägret


Okej, det här är vårt schema: Gå upp typ klockan sju. Äta frukost i lägenheten. Skriva i typ tre timmar. Gå ut och äta lunch/ fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Gå hem och skriva i tre timmar till. Gå ut och äta middag/fotografera kakel och tvätt som hänger på husfasader och ooo:a och aaa:a över Lissabon i nån timme. Babbla och dricka vin. Läsa. Sova. Repetera.

Ett sabla geniupplägg om jag får säga det själv, och det får jag ju tydligen.