onsdag, juli 20

Ack och ve, alla dessa rovor

Här är en lista över kroppsdelar (nerifrån och upp) jag har fruktansvärd träningsvärk i efter att ha slipat golv:

- Baksida lår
- Rumpa
- Rygg
- Höger arm
- Nacke

Ikväll har jag skurat det nyslipade golvet med linoljesåpa. Alltså verkligen, skurat, gnuggat in såpavattnet i trät med skurborste medelst all min kraft, var genomsvettig efteråt. Det sägs (jag har googlat) att man behöver skura det på samma sätt jätteofta (en gång i veckan helst) under det första året för att arbeta in såpan ordentligt i golvet, innan det levlat upp och blivit ett bra såpaskurat golv och tål att man bara skurar in ny såpa ordentligt som fan någon gång då och då. HAHA! Jag kommer antingen bli hulken under året som kommer på grund av skurande, eller kommer jag fuska med golvet. Vi får väl se.

Varje gång jag skurar något faller jag i alla fall tillbaka i huvudet i en fantasi jag hade när jag var liten: Den att jag är ett fattighjon, kanske Kulla-Gulla. Jag brukade önska mig ett vattenok, för att kunna leva mig in mer i den här fantasin, men det fick jag aldrig något, tyvärr, så nu håller jag (uppenbarligen) till godo med en skurborste.

Fantiserade (OBS! händer inte så ofta längre) också ofta om att:

- hässja hö
- gallra rovor
- behöva livnära mig på bär och rötter jag hittat i skogen
- göra "ost" av att pressa hallon i en näsduk
- dricka vatten ur ett litet plåtkärl från en porlande bäck
- ha förkläde

Jaja.

Det om detta.

Nu har jag inte tid att tänka på golv mer, för nu ska jag och Gustav se fyra avsnitt av "Stranger things" på rad. Det är så många vi har kvar. Fick slita oss från skärmen klockan 02.00 efter att ha sett de fyra första i natt, och nu tänker jag: repris på det beteendet, tack så mycket, hej.

måndag, juli 18

Det låter som inget men känns som en jackpot

Jag har slipat ett brädgolv idag. I hallen på övervåningen. Det var första gången. Känner nu: Åh gud, åh gud, min högerarm, den är så trött, lelle vännen. Ändå slipade jag inte golvet med högerarmen, jag slipade det med en (nej, två!) golvslipningsmaskiner som jag hyrde på färghandeln. Först en jättestor mastodontmaskin för de stora ytorna, och sedan en kantslipmaskin för... eh, kanterna. Det är den som tog knäcken på högerarmen, tror jag. Man behövde hålla emot skitmycket för att den inte skulle skutta iväg och slipa lite all over the place.

Men nu är jag klar! Det var inte så svårt. Jag hade ganska kul. När högerarmen hämtat sig och jag får feeling ska jag slipa hallen där nere och köket och vårt sovrum också. Vi får se när det händer. Det är inte så bråttom.

Det som förvånade mig mest med hela det här projektet var mitt beteende när kantslipmaskinen gick sönder ungefär fem sekunder in i kantslipningen. Min normala reaktion i sådana lägen brukar vara: 1. Få panik och bli skitarg och kanske börja gråta, 2. Snäsa på Gustav (!!!), 3. Tvinga honom att göra något (vad som helst!!!) för att jag vägrar ringa färghandeln och erkänna att jag är en tjej som inte kan något om slipmaskiner och behöver hjälp och riskera att de ska tycka att jag är dum, etc, etc, etc i all evighet, amen. Men idag! Idag bara suckade jag helt lugnt, tog upp telefonen, ringde färghandeln, beskrev problemet, åkte dit med kantslipen, såg på när de skruvade isär den, småpratade lite casual om remmen som gått i småbitar, lärde mig hur slipen var funtad, bad om några tips, ställde några följdfrågor, tackade för hjälpen, åkte hem och SLIPADE GOLV SOM EN CHEF, helt själv.

Vågade alltså bete mig som en helt normal och bekväm människa i en färghandel?

YEAH!

Det låter som inget, men det känns som en jackpot.

lördag, juli 16

Horisont

Hej, jag har varit på Gotland. Det här kom jag på när jag var på Gotland: HERREGUD VAD FINT DET ÄR DÄR!!! Sedan sa jag det ungefär fyra hundra gånger på tre dygn. Tre kvällar i rad har jag kollat hemnet efter fina hus jag skulle kunna bo i på ön. Jag gör det ofta när jag är någonstans där det är fint, och det är ju fint typ överallt i det här landet, så att: Hemmet och jag är like this. Det senaste året har jag kollat efter fina hus jag kan bo i: På Gotland, i Dalarna, i Bohuslän, i Skåne, i Småland, på Öland och säkert några ställen till. Sen åker jag hem och varje gång vi närmar oss Gnesta och det är typ gröna fält och kullar och skog och sjöar som breder ut sig framför ögonen tänker jag: ELLER SÖDERMANLAND?!? Vilken man ju ändå får anse vara ganska smidigt.

Men i alla fall: havet.

Jag har kommit på att jag älskar horisont.

Det ska vara tomt runt omkring, så blicken inte kan fastna på något, och det går bra med fält, men det är nästan ännu bättre med hav, och så ska man bara stå där och glo.

Får väl flytta in i en fyr eller nåt.

Utöver detta: Har fått läsa tre kapitel i Mio min Mio för Rufus. Det är väldigt mycket vackra rosor och spelande popplar och plättar med sylt och hästar med gyllene man going on än så länge. Hon sparar inte på krutet när hon öser på om rosorna, Astrid. Har inte läst ordet "vacker" så många gånger på så kort tid på länge. Hon beter sig lite som jag gör när jag är på Gotland, kan man säga. Tjatar, nästan? Men man måste ju. Är det så vackert att "det nästan kändes ledsamt inuti" när man tittar på det så är det ju.

måndag, juli 11

Måndag, semester

Kära dagbok,

jag har varit hos tandläkaren och lagat hål. Det var okej. Jag är fortfarande bedövad. Man kan säga att jag ger uttrycket "ler snett" ett ansikte.

Jag tänkte på detta när jag låg där och dreglade: Herregud vad jag inte kan tandläkarlingo? "Och så behöver jag en bluttan-bla." "Kan du räcka mig bluttan-blä?" "Blöhö-blöhö på blaha-blaha, tack." Och själv ligger man där i stolen och bara: Ok, säger du det, så. I och för sig kanske bra att sakerna inte heter logiska grejer som "den största tången" eller "mastodontborren" eller så, för då hade man väl kutat därifrån?

Det ondaste med att gå till tandläkaren är att ta röntgenbilderna. Herregud, vad jag hatar att bita ihop kring de där grejerna. Eller kring "blahöhö-bling" som de väl typ heter egentligen.

Ja, det var väl det?

Nu ska jag lägga en kvadratmeter brädgolv i ett hål på övervåningen. Sen ska jag åka och leta upp fästingbussen och vaccinera mig.

Man lever life.

måndag, juli 4

Åksjuka barn i bil

Sara bad om tips och råd kring "hur man gör för att inte bli TOKIG som förälder till stackars superåksjuk avkomma?" Vi har provat:

- Åksjukarmband från apoteket (tyckte inte de hade någon effekt, och det var svårt att få barnet att inte ta av sig dem).
- Sätta ett plåster över naveln (för att det lät så jädra SJUKT när jag fick tips om det, så vi var tvungna att prova. Internet säger att det ska funka! Jag säger: Nä.)
- Nån utskriven åksjukemedicin i flytande form som han skulle svälja. (Minns inte vad den hette, minns bara att den INTE funkade, men det kan lika väl ha berott på att han hatar att svälja flytande medicin. Han kräktes typ bara av själva medicinen?)
- Postafen (som ju är receptfria åksjuketabletter från apoteket. Jag bröt dem i små, små bitar och gav till Svante i minidos, fast han egentligen var för liten. Jag gav honom mindre än en halv, från det att han var 3, kanske. Det funkade! Lite då och då.)

Men mest har det här funkat för oss: Köra på kvällen. Oftast kräktes han inte om han somnade innan han blev illamående. Så vi har kört mycket på kvällen/natten. Och sen han blev stor nog (för att vända stolen framåt?) har det släppt. Det var kanske som värst när han var 0,5 år till 2,5 år?

Våra barn får aldrig göra något annat i bilen (läsa, se på ipad etc) än att sitta rakt upp och ner och lyssna på musik/sagor från bilhögtalarna. Så fort vi åker tåg och låter dem se på film går det åt skogen. Vi rullar ner fönster med jämna mellanrum, och tar gärna pauser. Har alltid en plastpåse i baksätet. Andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Eller ja, hade, nu är det faktiskt lugnare. Det underlättar ju också att han är så stor att han kan säga till när han börjar må illa nu? Innan gällde det mest att hålla utkik efter när han tog ur nappen ur munnen. Då hade man två sekunder på sig att få upp plastpåsen.

Uh.

Har ni fler tips? Ös på i kommentarsfältet!

söndag, juli 3

Semester

Grej som hänt sedan Svante blev tillräckligt stor för att åka framåtvänd i bil: Vi kan köra mer än halvtimmeslånga sträckor utan att oroa oss för kräk. Tåg är fortfarande very risky business, men bil går nästan alltid bra nu, och jädrar i havet, vad det är skönt ändå, speciellt när man kör själv. Nu är vi i Småland hos mamma och pappa. Här (HELT UNIKT!) har Island just åkt ur EM. Det var inte vad jag hoppades på. Ändå kunde jag inte göra något åt det.

Jag ska försöka vara ledig nu i några veckor.

Jag är inte alls säker på att det kommer gå så bra, och det oroar mig lite, men det skadar ju inte att försöka innan man börjar stressa upp sig över att man kommer stressa upp sig på semestern, kanske.

Börjar med: Att somna.

Sen tar vi det därifrån?

torsdag, juni 30

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

onsdag, juni 29

Saker jag tänker på när mina fötter automatiskt går in på Lindex

Jag är en person fylld av äventyrslusta och nyfikenhet, som verkligen älskar att dyka ner i nya ställen jag kommer till och testa nya grejer, upptäcka, hitta smultronställena.

SKOJA.

Det här är vad jag älskar: Vanligt. Kanske även: Rutiner. Och definitivt: Sånt som känns hemma. Om jag är på ett nytt ställe (till exempel Norrköping) så blir det extra tydligt, för det är en stad jag inte känner till, plus jag hittar ingenstans, och jag känner ingen, uh-uh, bäst att snabbt som fan hitta något som kan bli en vanlig rutin i de fyra (och en halv) dagar jag är här? Alltså, jag överdriver lite nu, men ändå inte. Jag hittade till exempel simhallen. Nu kommer jag gå dit vid samma tid varje morgon resten av morgnarna jag är här. Jag kommer att ha simmat sammanlagt 4000 meter när jag åker hem härifrån på fredag. Och jag kommer att ha valt skåp på ungefär samma ställe i omklädningsrummet varje gång.

Det är kanske inte mitt mest spännande personlighetsdrag, det här, but then again, världen kryllar väl av folk som är likadana. (Det är väl inte för inte som butikskedjor funkar så bra? Jag tror folk gillar att känna igen sig.) Och det är ju inte det att jag inte gillar att upptäcka nya grejer. Det är bara det att jag gillar att upptäcka de nya grejerna lite mer andra eller tredje eller fjärde gången jag upptäcker dem.

Utan att analysera ihjäl mig tänker jag att det åtminstone i mitt fall beror på att jag gillar när jag vet hur saker och ting funkar, och att jag inte direkt gillar känslan av att inte ha kontroll när jag inte vet hur saker och ting funkar. Första gången man gör något vet man ju inte det. Det finns ett stresspåslag i det. Man kanske gör fel när man beställer vid baren istället för vid bordet när man vill ha en öl någonstans. Verkar lost när man inte vet om man ska visa busskortet för chauffören eller hålla fram det framför nån himla platta. Framstår som dum när man måste fråga efter vägen till typ... Strömmen.

(Detta "Strömmen"! Det finns ju inte med på google maps! Hur ska man då kunna sitta "hemma" i sin soffa och plugga på så man vet vad det är man förväntas gå runt innan man går utanför dörren?)

(Svar: Man frågar de man lånat lägenhet av.)

(Duh!)

(Men ändå.)

Aja.

Jag har i alla fall (förutom att automatiskt dras till Lindex och Åhléns och Indiska) idag köpt glass på Halvars, som man tydligen ska when in Norrköping, och se där! Det gick ju bra fast jag aldrig köpt glass just där förut. Nu ska jag väl snart gå mot filmstaden och se på veckans tredje bio, för det brukar jag göra på kvällarna. Jag har slut på kärleksfilmer, så jag kommer vara tvungen att se Independence day - Återkomsten. En uppföljare, alltså. Kan väl inte bli bättre.

tisdag, juni 28

Mitt framtida liv som fisk

I september öppnar simhallen i Gnesta (igen, den har varit stängd för renovering sen vi flyttade dit) och inför det känner jag ett mycket starkt YEAH BABY, YEAH! Det kommer vara ungefär 500 meter från min dörr till simhallen då och HERREGUD vad jag ska simma. Jag ska simma så mycket att jag på sikt kommer utveckla gälar.

Till exempel på morgonen?

I morse simmade jag 1000 meter i Norrköping. Eller ja, alltså, jag simmade inte runt hit och dit inne i Norrköping, nån måtta, jag gick till simhallen. Den ligger ungefär 500 meter från lägenheten jag lånar här, så det var en bra övning inför mitt nya liv som fisk i höst. Det fanns utomhusbassäng. Det var nästan inget folk. Jag behövde således bara rulla upp ur sängen, ta med mig en handduk och en baddräkt och ett hänglås, gå till simhallen, simma en halvtimme, gå hem, äta frukost, börja jobba.

Det var perfekt.

Ingen crawlade ens.

Här är en mycket rolig låt på temat.

Hej på er.

måndag, juni 27

Om ensamvargar och flockar och Norrköping och sånt

Okej, hej, nu har jag tänkt på det här med "ensamvarg" och "en varg söker sin flock" helt orimligt länge, HUR ÄR DE SABLA VARGARNA ENS? Är de i flock eller är de ensamma? I flock, ju? Vän av ordning undrar: Varför finns då uttrycket "ensamvarg"?

*vän av ordning googlar*

Okej, hej igen. "Vargar är flockdjur. Det är ovanligt att se ensamma vargar om de inte blivit utstötta ur flocken. En ensamvarg betyder alltså någon som inte hör hemma eller inte har någonstans att gå."

Alltså mot sin vilja? Med stora tårar rullande nerför tufsiga kinder?

Vad jag skulle säga egentligen var att jag jobbar den här veckan. Jag har därför åkt till en främmande stad (den heter Norrköping), lånat en lägenhet, tagit med mig min dator, bänkat mig i soffan, och nu tänker jag sitta här tills på fredag och skriva bok medan min familj har sommarlov hemma. Detta, har jag förstått, är tydligen lite märkligt? (Ska du åka till Norrköping? Hela veckan? Varför då? Vill du inte träffa din familj på kvällarna? Kan du inte bara... vet inte, gå till biblioteket och jobba, som normalt folk, och komma hem lagom till middagen?)

Jo?

Men jag kan också åka till Norrköping.

Här får jag: Vara själv hela tiden. Prata med noll personer. Jobba hur länge jag vill. Äta vad jag vill till middag. Gå på bio varje kväll för mina fyra gratis biobiljetter som legat i plånboken i ett halvår. Tänka på skriv dygnets alla vakna (och sovande) timmar.

En annan slags semester, kan man säga.

För mig i alla fall.

Hoppas och tror att det inte behöver innebära att min flock har stött mig ifrån sig, eller att jag stött ifrån mig min flock, utan mer att... jag är i Norrköping i fem dagar, och sen kommer jag hem.

Jag tycker det ska bli skönt.

onsdag, juni 22

12 timmar med mobilkamera

Klockan 8 tyckte Svante och jag att det var dags att gå upp. Då hade vi redan spelat Candy crush i sängen i en halvtimme i väntan på att Rufus skulle vakna, men det verkade inte vara aktuellt, så vi gick upp, och gjorde kaffe.

Klockan 9 satt vi fortfarande och åt frukost i glasverandan. Rufus lajvade tonåring och sov.

Klockan 10 hade alla vaknat, frukosten var bortplockad, och jag hade letat fram en lie för att slå den mest vildvuxna delen av gräsmattan innan jag gav mig på den med gräsklipparen. Det kändes lite som ett äventyr, emedan jag aldrig liat något innan. Det är vanligtvis alltid en massa män här som vill hålla i lien? Män verkar tokiga i liar. Hur som helst: jag liade fram smultron. Win!


Klockan 11 var jag så fruktansvärt varm att vi släppte allt och åkte och badade.


Klockan 12 åt vi korv.


Klockan 13 lekte vi Ben 10, det var fruktansvärt komplicerat och fruktansvärt tråkigt för alla som inte sett själva teveprogrammet (och det hade inte jag) så efter en mycket plågsam halvtimme övergick leken i klassikern mamma-tonårsson-bebis istället. Den kunde vi alla.


Klockan 14 klippte jag gräsmattan som jag hade liat ner lite halvbra och det var sannerligen för jädra jobbigt, tyckte både gräsklipparen och jag.



Klockan 15 fick vi glasspaus.


Klockan 16 började jag bli oerhört trött på att hantera gräs. Och barnen började bli oerhört trötta på livet i allmänhet.


Klockan 17 letade vi upp en camping som hade minigolf.


Klockan 18 ändrades plötsligt reglerna för bangolf, och det visade sig att den som hade FLEST slag faktiskt VANN. Little did I know.

.

Klockan 19 blev Svante akut tuggnödig, och var tvungen att sätta sig på parkeringen och äta melon. Tror fan det, varför hade ingen gett oss middag?



Klockan 20 var vi hemma, åt mat, och det började regna. Jag tog in duken.

Och det var den semesterdagen?

Nu ska vi se på fotboll och somna i soffan.

tisdag, juni 21

Oh my godness, mamma, SHIT YEAH, menar du ALLVAR?!?

Hej från ett lekland i Norrköping! Mina barn är i extas. Vi har varit här en gång förut (Busfabriken) och kommer att åka hit igen. De har så fruktansvärt roligt bland rutschkanor, studsmattor, bollkanoner, klättergrejer att de pratar om stället i månader efteråt. Och call me crazy, men jag tycker att den typen av glatt humör hos barnen är rätt kul att framkalla med jämna mellanrum, trots att lekland kanske inte är ett ställe jag själv hade valt att tillbringa min semester på om jag fick välja fritt. Igår kväll när jag kollade vädret och såg nothing but moln över torpet kändes det således rätt kul att bara: "Nä, vet ni? Vi åker imorgon. Direkt efter frukost." De vrålade rätt ut. Plus att de klarar sig själva? Vi bestämmer ett bord som är vårt basläger och sen försvinner de iväg och jag får sitta och läsa bok/dricka kaffe/blogga medan de leker.  Ibland kommer de kutandes och skriker olika grejer i mun på varandra. "JAG VÅGADE ÅKA RÖDA RUTCHKANAN!!!" "SVANTE VÅGADE ÅKA RÖDA RUTSCHKANAN!!!" "HELT SJÄLV!!!" "HAN ÅKTE HELT SJÄLV, JAG BEHÖVDE INTE ENS HÅLLA HONOM I HANDEN!!!" Sen försvinner de igen, sida vid sida, helt svettiga.

Snart ska vi dricka slush med sjutusen färgämnen i.

Det finns en risk att jag tänker säga ja till allt hela dagen?

Hoppas.

måndag, juni 20

Tre kilometer

Förresten har jag en ny sommarstrategi när det gäller springande.

Min förra strategi var så här: Försöka lära mig att springa en mil utan svårigheter (detta är en fix idé jag haft som livsmål i sju år nu tror jag, och jag fattar inte varför jag håller fast vid den, att springa en mil kommer aldrig att ske utan svårighet för mig) genom att ge mig ut på rundor som jag tänkte skulle vara fem eller sju eller åtta eller tio kilometer långa när jag började springa. Och sen blev det svinjobbigt och tråkigt och hemskt efter en ganska kort stund, som det ju blir när jag springer. Och då började jag gå. Och sen sprang-gick-sprang jag rundan runt och kom hem och var förbannad och kände mig misslyckad och det blev aldrig lättare och det blev aldrig kul, och jag kände mig aldrig nöjd för att jag "i alla fall hade tagit mig runt", jag kände mig nästan alltid bara förbannad för att jag inte klarat det.

Den strategin har jag haft nu i ungefär fem år.

Eller ja fem "år", det har ju varit så jädra tråkigt, så jag har egentligen mest haft uppehåll om jag ska vara ärlig. Jag börjar om varje maj och slutar i vredesmod varje september, och jag hatar varje meter jag springer.

Den här sommaren tänker jag således inte springa en enda löprunda som är längre än tre kilometer.

Tre kilometer, däremot? Det ska jag kuta, har jag tänkt. Många, många gånger.

Tre kilometer är nämligen (nästan) kul. Tre kilometer orkar jag faktiskt springa. Och jag orkar andas under tiden, jag orkar lyfta fötterna, jag orkar mima med till låtarna jag lyssnar på, och jag orkar spurta på slutet. Det går långsamt, och det är fortfarande skitjobbigt, men jag känner mig i alla fall inte asförbannad och misslyckad varje gång jag kommer hem, jag känner mig nöjd.

Så nu skiter jag högaktningsfullt i fem eller sju eller åtta eller tio kilometer under hela juni, juli, augusti och kanske resten av livet och springer mina tre kilometer tills jag känner mig snygg och stark och snabb som vinden när jag gör det.

Det kanske aldrig händer?

MEN SE FALL JAG BRYR MIG, jag är hyfsat säker på att jag kommer kunna leva mitt liv alldeles utmärkt utan att någonsin bli en person som springer en mil utan svårighet, jag får väl skaffa mig ett nytt livsmål i så fall JÄVLA TIO KILOMETERSTRÖK, kanske att sticka mina egna tröjor.

Vi får se.

Bladenbrinner.se


Kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutades i torsdags kväll, och landade på 148 000 kronor. Det gör 1. Podden till den näst mest crowdfundade podd någonsin i Sverige, och 2. Oss väldigt, väldigt glada. Det är smått otroligt med gensvaret vi fått, faktiskt? Jag tolkar det som att vi var långt ifrån ensamma om att längta efter att barnböckerna också ska lyftas upp i ljuset någon sabla gång här i världen, och det, my friends, känns ju oerhört FINT.

Väldigt, väldigt stort tack till alla som varit med och hejat och delat länkar och bidragit till kampanjen och varit snälla!

Vi firade med att bygga en sajt, som man kan hitta om man klickar sig in på www.bladenbrinner.se Där kommer man kunna lyssna på podden så småningom, men också läsa om oss, om idén, hitta våra kontaktuppgifter und so weiter. I september släpper vi första avsnittet!

söndag, juni 19

Sommaren 2016

Det är sommarlov för barnen i det här huset nu, och de ska vara lediga i en evighet. Det ena barnet grät för det igår, för han skulle nästan dö utan sina kompisar om han var tvungen att vara ledig hela jädra tiden. Det andra barnet grät för att sommarlovet en gång kommer ta slut, och han skulle nästan dö om vi lämnade honom på förskolan igen. Yeah, yeah. Det är fan inte lätt att göra alla nöjda samtidigt i en familj. Det är det inte.

Imorgon åker jag själv med barnen till torpet.

Jag vet inte vad vi ska göra där riktigt, men jag tänker att det kommer bli typ: tjafsa om olika grejer, spela kubb, baka kakor, se på fotboll, leta smultron, äta kräm till middag, längta efter internet, få myggbett, vara rädd för möss, kanske bada. Jag har lovat att vi ska åka på lekland. Helst kommer jag vilja gå på loppis. Och sen blir det midsommar, och då kommer det folk.

Idag berättade Rufus att han hade fem idoler i livet. De är allihop youtubers: Ufo, Softis, KimmyPOWER, Fat Toni och Stamsite. Jag fick googla stavningen. Sen hade han frågesport med resten av familjen i en kvart om olika pokémons, och jag fick 1 av 3 rätt, och det var bra försökt, men ändå inte nog, jag måste skärpa mig.

*skärper mig*

De är så stora nu.

torsdag, juni 16

Vad jag ville, hur det blev

Vad ville du bli när du var liten?
Sjöjungfru, tanten som jobbar i godisbutiken som Pippi handlar godis i, lärare (om jag skulle få tillgång till materialrummet) och författare. Hade även en kort period när jag ville bli försvarsadvokat i USA för att min tuffaste kusin Anna ville det.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Psykolog eller journalist.

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Verkligen inte, jag gick samhäll - samhäll.

Vad hade du för betyg?
Den sortens betyg som man får när man har lätt för att lära, tycker om att plugga, och är livrädd för  att känna sig dum och misslyckas. På högstadiet tror jag jag fick 4.8 i snitt till slut. På gymnasiet 19.5.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Mitt allra bästa var väl svenska. Men högt upp på listan ligger även: matte, kemi, foto, engelska. Mina sämsta? Idrott och geografi, kanske.

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Gud, ja. Wild horses couldn't have stoppat mig från universitetet, jag hade drömt om universitetet sedan jag var tolv. Jag läste först litteraturvetenskap i tre terminer, och sen journalisthögskolan i 2,5 år. Jag vet inte om jag är färdig än.

Vilket var ditt allra första jobb?
Det var nog det när jag städade charterflygplan ihop med Carolina Klüft.

Vad har du mer haft för yrken?
Jag har: städat flygplatsen i Växjö, varit vårdbiträde, jobbat som personlig assistent, jobbat på café, varit gyminstruktör, passat barn, sommarvikarierat som reporter på lokaltidning, jobbat på Kamratposten, varit redaktör för Barnens bokklubb, varit redaktör på bokförlag, stått i bokhandel och, hm, hm, hm ... vad mer? Jag har planterat skog.

När hamnade du i den banan du är i idag?
Alltså, det var en glidande förskjutning från journalist (som skrev för barn) till journalist (som skrev om böcker för barn) till journalist (som skrev böcker för barn) till författare (som ibland gör journalistiska grejer). Jag upptäckte att jag kunde skriva för barn när jag fick praktik på Kamratposten under journalisthögskolan. Jag tänker att mycket av det jag kan på något vis härstammar från tiden på KP.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Det var kanske när jag fick i uppgift att skriva en "Kärlekens ABC" till alla hjärtans dag under min praktik på KP, och det skulle bli en berättelse, med ett kapitel för varje bokstav, och Emma Hamberg skulle rita bilder till. Helvete, vad jag hade kul. Och fick beröm. Och kände mig on top of the world. Efter det bestämde jag att "skriva för barn" var min grej.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att hitta rätt ton och nivå för den ålder jag skriver för, och vara rolig när jag skriver om vardag.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag har svårare och svårare att släppa kontrollen, och lita på att andra människor kan och sköter sitt jobb utan att jag håller ett vakande öga på dem och kanske lägger mig i, eller dubbelkollar (eller tar över och gör allt själv). Ju längre jag jobbar som egenföretagare och sitter hemma utan kollegor, desto sämre blir jag på att samarbeta. Jag vill göra allt på mitt sätt, eller inte alls. Det är inte så sympatiskt.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
- Att jag fått femtonåriga killar som "hatar alla kärleksböcker" att läsa en romantisk komedi som "Det är så logiskt alla fattar utom du" och motvilligt erkänna att de gillat den.
- Att jag åkt fucking land och rike runt och gjort skrivövningar med högstadieelever och särskoleelever som tror att de hatar att skriva och inte kan hitta på, och fått dem att fnissande komma på skitbra grejer och skriva texter på löpande band.
- Att det ringde (!!!) en fjortonårig tjej till mig en gång och ursäktade sig för att hon inte var så bra på svenska och sa att hon bara ville säga att hon aldrig hade lyckats läsa en bok på det här nya språket förut, men nu hade hon läst min, och nu låg hon i sin säng och "bara kände så himla mycket" så hon var tvungen att ringa och prata lite.

Vad går ditt jobb ut på mest?
Att skriva böcker. Och åka runt till skolor och prata om böcker, läsande och skrivande.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Jag skulle vilja vara lärare på särskolan, kanske. Eller psykolog.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Politiker, åh, fy fan, jag skulle aldrig, aldrig, aldrig palla, jag skulle gråta hela tiden, jag är så imponerad av att de orkar bli tittade på hela tiden, och synade i varje söm, och vara med i debatter som är bråkiga.

Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag gör ungefär samma sak som nu.

Vad gör du när du är 60 år?
Då har jag börjat min transformation till att bli en (blek) kopia av Barbro Lindgren, och när jag är åttio, som hon, då lever jag också på en gård och sitter under ett träd, och går små promenader, och tänker på grejer hela tiden, och ibland skriver jag ner dem, och kanske blir det böcker av det, kanske inte.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
"Bra på att rita", kanske. Det är så himla coolt med folk som kan rita.

onsdag, juni 15

Packar upp


I våras skrev en författarkollega till mig typ så här i en facebookstatus: "Tack alla 20 skolklasser jag träffat under författarbesök i veckan! Ni har varit fantastiska. Nu behöver jag en helg där jag bara får dammsuga." Jag tryckte like. Jag kunde relatera. Varje gång jag kommer hem efter att ha föreläst någonstans vill jag städa och dammsuga och byta lakan och vattna blommor och nypa blad från pelargonerna och packa upp min väska och sen vill jag kura ihop mig som en katt i ett litet hörn av mitt hem och ligga där och djupandas i ett dygn eller två, medan barnen klättrar omkring på mig och pladdrar om minecraft och trycker sig mot mina överarmar, som vore de gosedjur.

Igår kväll kom jag hem efter terminens sista föreläsning.

Idag har jag mina mjukaste kläder.

Snart får jag sommarlov.

Då hoppas jag att jag kanske kan somna utan vända huvudet mot kudden och trycka tinningen skithårt mot fluffet, för att stänga av listandet av saker jag måste tänka på imorgon, listandet av saker jag ligger efter med, listandet av allt jag behöver få bortgjort.

lördag, juni 11

Greetings from Frankfurt

Kära dagbok! 

Är i Frankfurt. Jag blev nerbjuden hit av min tyska översättare, för att delta i ett översättarseminarium på universitetet. Jag tycker det är 100% fascinerande att det finns en massa tyska studenter som sitter på ett universitet i Frankfurt och läser svenska av alla jädra språk de skulle kunna läsa. En del av dem vill bli översättare, och idag har jag varit med på en workshop där de dissekerade ett stycke av "Allt jag säger är sant". Bland annat uppehöll de sig en ganska lång stund vid hur man skulle översätta exempelvis "våldshångla med en vägg" som jag uppenbarligen tyckte var helt normalt uttryck när jag skrev boken. Idag, när jag satt och skulle förklara exakt hur jag menade när jag valde just de orden, och beskriva "auran kring uttrycket"... well. Svårt. Det är 100% fascinerande med översättningar också.

Det roligaste var ikväll, när jag och översättaren satt på en scen och samtalade inför publik, och jag fick läsa inledningen på "Allt jag säger är sant" på svenska, och hon läste samma inledning på tyska. direkt efter. 

Det är tamejfan rätt fräckt ändå att höra sina ord på ett annat språk.

Nu är jag trött.

Internet är slött.

Det rimmade.

torsdag, juni 9

Stöd Bladen brinner du också!


Det är en vecka kvar på kickstarterkampanjen för barnboksprogrammet "Bladen brinner" nu, och 237 extremt sympatiska människor har gått in och bidragit för att göra podden verklig. Du hinner också!

Det är för en god sak, jag blir skitglad, och det är inte svårt.

Klicka här för att komma till kampanjen!

Och! Om man aldrig har varit inne på kickstarter förut och undrar hur i hela friden man gör för att stödja ett projekt kan man kolla på den här filmsnutten, där jag guidar genom alla stegen, berättar exakt var man klickar och vad man ska fylla i och hur det funkar.



Puss på er!

onsdag, juni 8

Skrump

En ganska trist sak med att vara jag nu för tiden är att det krävs så himla, himla lite för att det ska gå hål på mig (alltså inte bokstavligt, jag är fasen rätt tjockhudad så, men tänk ballong) och all luft ska pysa ut, och när all luft pyst ut återstår bara lite skrump. Och skrump har liksom aldrig gjort något bra för världen. Skrump orkar inget, och vill mest gråta. Och då kan man fasen lika gärna gå och lägga sig.

Liten lista över sånt som sticker hål:
När något är omotiverat fult och funktionellt.
När folk är dumma i huvudet på twitter.
När jag måste städa köket efter maten och komposthinken är full så det inte finns någonstans att skrapa av tallrikarna.
När någon tycker något om mig.
När jag kommer på något dumt jag sa eller gjorde för femton, tio, fem år sedan.
När diskmaskinen är full.
När någon inte tycker om saker som jag tycker om.

Nyss blev jag till skrump för att folk på instagram inte gillar koriander, och uttryckte sig hårt, och gjorde sig roliga på korianderns bekostnad.

!!!!!

Kämpar väl på här i all min rimlighet.

Jag har inte sett ett enda tv-serieavsnitt sen jag såg om Felicity.

Det är väl kanske där skon klämmer.

tisdag, juni 7

Storkålen, lillkålen och en garderobsmakeover

Alltså, typ så här, fast inte ditritad helt fult av mig själv med dålig penna, utan av något proffs? Struntar i om det började som ett skämt. Snart gör jag det på riktigt. Det är det här, och sen den totala makeovern av min garderob så att den mer ser ut som Sarah Sheppards (svart) än som min (frukt och grönt). Och jag hör er, jag hör er, ni ba: Åh, nej, inte svart, var inte så tråkig, FÄRG FÖR FAN! Men jag har ett så färgglatt inre liv, förstår ni. Och jag sysslar med barnböcker. Det får väl finnas en gräns.

(Skoja.)

(Det får det inte.)

(Men hon har verkligen helt sjukt snygga kläder.)

Idag har jag hur som helst dopat mina odlingar genom att plantera in några groteska grönkålsplantor som drivits upp i mammas och pappas växthus. De var en halvmeter höga. De små ynkliga stackarna vi kämpat på med här hemma var i jämförelse... som knappnålar. Eller, om man så vill: Hade de båda ytterligheterna spelat huvudrollerna i en familjefilm från 1989 så hade den hetat typ "Älskling, jag krympte kålen" och så hade storkålen fått leta efter lillkålen med förstoringsglas. If you know what I mean.

Godnatt då?

måndag, juni 6

Barbro

Så, vad har ni gjort i helgen då?

(Jag vet, jag vet, ni har varit på Håkan.)

Själv har jag träffat Barbro Lindgren.

Det är, i min värld, ungefär likställt med att träffa... vet ej, men nån oerhört upphöjd person i alla fall, nån som man beundrat i nästan hela livet. Vi fikade i hennes trädgård på Öland. Jag intervjuade henne till Bladen brinner. I flera timmar fick jag vara där med henne, och ställa hundra frågor, och lyssna på hennes svar och kolla på hennes hus och hennes gamla slagbord och hennes citrusträd i växthuset och prata om dagböcker och depressioner och katter och barn och frihet och ensamhet och grisen Benny och skrivande och tänkande och vikten av att rummen omkring en ska vara rätt för att man ska trivas.

Hon vill inte vara någons mentor.

Men för mig kommer de där timmarna i hennes trädgård från och med nu i alla fall att kännas viktigare än väldigt, väldigt många andra timmar av mitt liv.

Ni får höra en liten del av samtalet i podden i höst om ni vill.

Resten ska jag ha under huvudkudden.

torsdag, juni 2

10 år som bloggare

Idag fyller den här bloggen 10 år.

När jag startade den hade jag läst bloggar (Silverfisken!) i något år, och tänkt att det verkade kul, åh, det verkade askul att få skriva om små saker i sin vardag, bara, och låta vem som helst läsa det, tänk om jag också skulle?

Jag minns att jag satt på mitt frilanskontor som jag hyrde på Wallingatan när jag fattade beslutet. Jag döpte bloggen till "Onekligen" för att jag någon gång i nittonårsåldern kommit fram till att "onekligen" var mitt favoritord, och registrerade mig på blogspot, och det kändes: stort. Jag hade aldrig skrivit något på internet innan.

Det allra första inlägget var kort. Jag var 26 år och hade noll barn och bodde på Hägerstensåsen och försökte frilansa som journalist samtidigt som jag jobbade extra på Pocketshop. Gustav och jag åt ibland glass på Nytorget. Jag var bästis med Karin och bästis med Linda, och jag drömde om ett torp, som vi köpte strax därefter. Jag och Elin hade precis släppt vår första bok. Jag minns det som en väldigt bra tid?  Och fast jag skäms ganska mycket när jag läser inläggen nu tycker jag det är en ynnest att ha den här bloggen, och kunna läsa tillbaka, och kanske komma ihåg.

Sedan dess har jag slutat försöka vara rolig i varenda inlägg.

Jag har lite fler barn och lite fler böcker och bor på ett annat ställe, och blogglusten kommer och går.

Jag tänker ofta att jag inte vill längre. Att jag ska stänga ner min blogg, stänga ner mitt instagramkonto, stänga mitt twitterkonto och gå ut i skogen och sätta mig på en sten och bara vara jag, inte Onekligen. Men jag tänker ofta att det fortfarande är väldigt roligt också. Och jag vet inte om jag skulle kunna hålla mig på den där stenen speciellt länge.

Det har varit ett jädra snilledrag att ha den här bloggen för mig som skrivande person. Inte bara för att den gett mig nya kontakter (och bokkontrakt) och blivit som ett skyltfönster för de böcker jag skrivit, utan för att jag skrivit dagligen, och det har gjort mig bättre. Jag tänker att det som blivit min ton, min humor i skrift, mitt språk, det som jag använder mig av när jag skriver böcker... det kommer härifrån.

Tio år är länge.

Tänk alla tecken och ord.

tisdag, maj 31

Fem och sju

Jag mutar mitt ena barn med pengar för att få tvätta hans hår med schampo once in a while. Han skriker ändå som en stucken gris under hela tiden. Idag har han även fått en krona för varje nagel jag fick klippa, och en krona för varje öra jag fick tvätta, och inga kronor för tandborstningen, för där gick tydligen min gräns. Nu är han 1. Ren och 2. Rik. Jag är rätt avundsjuk på honom. Det är så himla sällan någon som ger mig pengar för att få tvätta mitt hår med schampo?

ORÄTTVIST!!!

Det andra barnet mutar jag med extra speltid.

Ikväll har vi läst ut "Borttappat: Katt, kompis, kalsong" av Elin Lindell, utan att någon behövde mutas med nåt. Vi tyckte väldigt mycket om den. (H)jördis i boken hatar bokstaven H, för allt dåligt börjar på H: huvudvärk, hästar, halloumiost, halsfluss, handsvett, Harry Hansson. Hela boken slutar med en cliffhanger. "Fast det fanns en sak på H som jag tyckte om. Mer och mer. Men det var så hemligt att jag inte ens ville berätta det för Judith."

Ena barnet: "Jag tror det är 'hänsyn' hon tycker om mer och mer."
Andra barnet: "Eller 'hatt', kanske.

Den bästa bokstaven i vår familj är i alla fall G kom de på, på grund av: gustav, godis, glass, gnesta, grejer. Andra som ligger bra till: L (lisa, lördag), M (minecraft, mamma, mango, middag - om den är god) K (kladdkaka, kärlek, kram) och F (fis, fuck).

Och det var den tisdagen.

måndag, maj 30

Hello from the other side...

...av helgen, herreguuuuud ändå, tiden går fort när man har roligt, ungdomar. Sen någon sa att "10 minuter studsande på studsmattan motsvarar 30 minuters joggande" har jag helt gett upp tanken på att någonsin jogga igen. Eller nä, det var inte sant, jag har tänkt jogga hela helgen, jag har bara inte gjort det. Men jag har hoppat studsmatta. Det här är mina tre bästa trick:

1. Studsa ner på rumpan med benen rakt ut (OBS! Utan att ta emot med händerna) och studsa upp till stående igen.

2. Studsa ner på knä, och sen direkt fälla ut benen rakt ut (OBS! Utan att ta emot med händerna) och sätta mig på rumpan och sen studsa upp till stående igen.

3. Slå en kullerbytta och ställa mig direkt upp (OBS! Utan att ta emot med händerna) och börja studsa igen.

Det är tre väldigt töntiga trick, ja.

Men jag jobbar på det.

Post två förlossningar är det en utmaning för en bäckenbotten nära mig att ens närma sig en studsmatta, men VI KÄMPAR PÅ, jag och min bäckenbotten, även om lord knows varför jag 22.03 en måndag fick för mig att skriva ett inlägg om det svåra med att hoppa studsmatta utan att kissa på sig?!?

Jag skulle ju skriva att jag hade varit på Almaprisutdelning.

Meg Rosoff höll ett så bra tal.

Jag grät lite.

Okej, laterz.

torsdag, maj 26

Torsdag 15.32

Little did I know att en simpel lista med 100 saker om mig skulle komma att bli ett av mina mest uppskattade blogginlägg någonsin, men... jag blir i alla fall skitglad av att gå in och läsa kommentarerna på gårdagens inlägg. Ni är så himla snälla. Det var mest det.

I övrigt: huvudvärk, poddmöte, kardemummabulle, utvecklingssamtal, ridlektion, svärföräldrar, dahlior och dammsugning. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

onsdag, maj 25

100 saker om mig

1. Jag har inte kammat mig idag, bara satt upp håret i en bulle på huvudet.

2. Det är för att jag ska jobba hemma. När jag jobbar hemma ser jag alltid ut så här: Mjuka brallor som skulle kunna misstas för pyjamasbyxor, t-shirt, inget smink, hår i okammad bulle på huvudet.

3. När jag jobbar o-hemma anstränger jag mig mer. Då duschar jag och kammar mig och tar på smink och har hårdare byxor, also known as jeans.

4. En gång hade jag läppstift också. Då sa Svantes förskolekompis när jag lämnade Svante att han inte ens kände igen mig först.

5. Jag färgar håret.

6. Jag har börjat ha havremjölk i kaffet, för att det är så gräddigt och lent och gott.

7. Jag badar badkar minst en gång i veckan, kanske fem.

8. En av höjdpunkterna på min vecka är bilfärden till och från stallet varje måndag. 

9. Jag tycker mycket om att köra bil själv och lyssna på grejer.

10. Jag tycker också mycket om stall. Lukten, höet, svalkan, känslan.

11. Och hästarna! Absolut bäst med islandshästar: De tufsiga luggarna.

12. Min bästa stallgrej är när jag blir betrodd att hämta hästen själv i hagen.

13. Och jag blir lite, lite exalterad när jag får välja grimma och grimskaft själv, så jag kan matcha färgerna.

14. Har också märkt att jag älskar när islandshästarna fäller jättemycket, som de gör på våren. Då får man ta en stålskrapa och liksom nästan hyvla bort stora sjok med hår som hamnar på golvet, och det tycker jag om, de blir så fina, hästarna, det känns som man gör dem en tjänst. Jag hyvlar stora högar. Det känns effektivt.

15. Jag gillar effektivt.

16. Jag vill få saker bortgjorda.

17. Det är Majs uttryck, från Kristina Sandbergs böcker, ”få disken bortgjord”. Jag har mycket Maj i mig.

18. Grön är min bästa färg.

19. Svartkål är min senast upptäckta favoritgrönsak.

20. Det finns ett recept på en pastasås med svartkål i som vi kallar ”Pasta verde” i Ännu mera vego, och den blir jag sugen på jämt.

21. Annars gillar jag sparris.

22. Och avokado.

23. Och solvarma tomater.

24. Och kantareller.

25. Och potatis.

26. Men majskolvar och rödbeta och palsternacka tycker jag är sådär.

27. Jag vill helst ha färsk koriander på nästan allt jag äter.

28. I år odlar vi koriandern på balkongen, så att inte sniglarna ska ta den.

29. Vi odlar även: sallad, tomat, gurka, paprika, chili och jordmandel på den där balkongen.

30. Och i odlingslådorna i trädgården växer det: svartkål, grönkål, gröna sojabönor, sparrisböna, bondböna, brytböna, sockerärter, rädisor, rödbetor, morötter, spenat, potatis, lök, vitlök, jordärtskocka, kryddor, squash och jordgubbar.

31. Jag tänker att odla är bra för själen.

32. I förrgår byggde jag åtta spaljéer av armeringsnät och trä till alla baljväxter.

33. Jag köpte grejerna till spaljéerna på Byggmax.

34. Jag känner mig inte bekväm på Byggmax.

35. Det är för att det bara män med släp som är på Byggmax, och alla brädorna är sex meter långa, och jag fattar inte om det är meningen att man ska såga dem själv eller be om hjälp eller köpa sex meter långa brädor.

36. Och det bär fan emot att fråga om hjälp på Byggmax, alltså.

37. Jag vägrar.

38. Jag vill kunna allt som rör grejer på Byggmax själv, och kan jag det inte vill jag googla först, och sen vill jag säga exakt rätt sak, så att männen på Byggmax tänker: ”Aha, hon kan ju faktiskt, hon vet vad hon gör.”

39. Även om jag oftast inte vet det, direkt.

40. Det här är hur jag tänker när det gäller bygga spaljéer eller borra upp en hylla eller bygga en odlingslåda eller så: "Alltså, hur svårt kan det vara? Orka hålla på att TÄNKA JÄTTELÄNGE och MÄTA och TA REDA PÅ saker först, fy farao vad trist, jag provar istället. Var är sågen?"

41. Det brukar således bli fel nästan 100% av gångerna.

42. Först.

43. Då tänker jag ”oj”. Och sen tänker jag ”aja, det syns kanske inte om man kollar snabbt?”

44. Och sen suckar jag och gör om, och då brukar det bli (ganska) rätt.

45. När jag har byggt mina egna spaljéer och borrat upp mina egna hyllor och byggt mina egna odlingslådor utan att fråga om hjälp på exempelvis Byggmax känner jag mig som en fixar-ninja.

46. Jag lägger stor vikt vid att känna mig som en fixar-ninja. Speciellt inför barnen. Det har med mina ständigt återkommande tankar på traditionella könsroller och genustänk att göra.

47. En gång har mitt ena barn sagt ”Det är nog bättre att mamma borrar, pappa, för hon är faktiskt bättre på borrmaskiner.”

48. Det är nog ett av mitt livs nöjdaste ögonblick.

49. Och Gustavs.

50. Vi gav varandra en high five.

51. Sen gick jag väl direkt och städade och plockade och lagade mat och hade all kontakt med barnens kompisföräldrar och kom ihåg alla kalas och gjorde omvårdande, mjuka grejer och i fem tusen år medan han drog sladdar och fixade med elektronik och ordnade med bilen så att allt tippade över åt det gamla vanliga hållet igen.

52. Men vi kämpar på.

53. Jag tror att jämställdhet och könsroller är vårt vanligaste samtalsämne när vi hinner ha ett samtalsämne.

54. Det hinner vi ungefär en gång i veckan, på helgfrukostarna.

55. Jag älskar helgfrukostarna.

56. Jag brukar instagramma dem.

57. Då avföljer folk mig, men det skiter jag i, för jag älskar att instagramma helgfrukostar.

58. Jag älskar instagram!

59. Jag älskar bild!

60. Jag älskar när fina saker uppenbarar sig i mitt öga, och jag ser dem i kvadratiskt format framför mig, och direkt börjar flytta på detaljer i huvudet. ”Den röda grejen i bakgrunden stör, bort med den. Och in med skålen två centimeter åt vänster?”  Jag gör väl tio omedvetna instagrambilder i huvudet varje dag.

61. Sen publicerar jag max tre. Det är ändå för många.

62. Jag tänker orimligt mycket på instagram.

63. På vad jag lägger upp, på hur jag uttrycker mig, på vad folk tänker om det, på hur jag framstår, vad jag använder detta mitt utrymme i världen till.

64. Jag har nästan 9000 följare.

65. Det skrämmer mig lite.

66. Jag vill inte verka störig.

67. Jag vill inte vara en sån som bara publicerar härliga bilder på härligt liv och är härlig och har härliga barn och bidrar till någon himla härlighetshets och bara pratar om oviktiga, härliga saker, som till exempel härliga blommor eller härliga soffkuddar.

68. Fast jag vill inte gnälla heller. Jag har fan ingen rätt att gnälla, jag är för priviligerad.

69. Och jag har jättesvårt att förmå mig själv att lägga upp bilder som jag tycker är fula. Jag älskar härliga blommor! Och härliga soffkuddar är helt okej de med.

70. Och jag gillar inte fult.

71. Jag gillar inte stök heller.

72. Så här tänker jag att mina ögon gör när de kommer in i ett av våra rum: Scannar av, blixtsnabbt. Om allt är fint i rummet vid den avscanningen går det som en liten våg av nöjd genom hela mig.

73. Om något är fel eller stökigt eller fult i något hörn vid avscanningen, däremot, börjar det lysa som röda varningslampor i mitt synfält, och så blinkar de på där som ett stort jädra störmoment tills jag åtgärdat  och typ… tagit bort strumpan som ligger mitt på soffbordet, eller stängt köksluckan som står öppen.

74. De ögon som sitter på den människa jag valt att leva med saknar den avscanningsmetoden.

75. Man kan säga att avscanningsmetoden är en källa till konflikt mellan oss.

76. Jag borde bli bättre på att stänga av den, tycker han.

77. Han borde bli bättre på att sätta på den, tycker jag.

78. Men vi kämpar på.

79. Numera tänker jag mycket att det är det kärleksrelationer handlar om – att om det finns en vilja att leva ihop, så får man kämpa på.

80. Innan tänkte jag mer att det skulle vara som på film: Man skulle hitta sin rätta, och sen skulle allt funka, och funkade det inte så hade man hittat fel.

81. Förresten gäller det där med kämpandet väl alla relationer. Inklusive den man har med sig själv.

82. Även om nu ”kämpa” får det att låta som att jag tycker att alla relationer är en kamp och ett krig.

83. Det tycker jag inte.

84. Alltid.

85. Men jag tycker att de är en process, som ständigt pågår, och att det hjälper med kommunikation om man vill hänga med i svängarna och inte bara vakna upp en dag och märka att man processat åt olika håll.

86. Hej från livscoachen! Jag har en (tror jag ganska irriterande) tendens att leka hobbypsykolog lite nu och då.

87. Men jag är också snäll.

88. Och jag gillar att bjuda på fika och mat och duka fint och anstränga mig och sätta mig mitt emot folk och lyssna på hur de mår och vad de tänker, så jag hoppas att det jämnar ut sig.

89. Jag tycker väldigt ofta om att vara förälder.

90. Jag tycker väldigt ofta att det är skitjobbigt också.

91. När jag går in till mina barn på morgonen och tittar på hur de ser ut när de sover och väcker dem genom att krypa upp till dem och pussa dem på deras varma kinder och Svante lindar sina armar om min överarm så tänker jag att jag nog vill ha elva, tolv, tretton stycken till, och att alla ska sova i samma hög, och att alla ska använda mina överarmar som gosedjur.

92. Sen stressar vi i hallen innan vi ska iväg och vrålar åt varandra, och då tänker jag att två barn är minst två för många.

93. Det här är vad skriker inne i huvudet (tio gånger om dagen) och ute i hallen (vid spridda tillfällen): LÄMNA MIG IFRED, JAG ORKAR INTE, KLÄTTRA INTE PÅ MIG, BEGÄR INTE GREJER AV MIG, TYST, TYST, TYST, JAG MÅSTE FÅ VARA SJÄLV!!!

94. Jag är väldigt rädd för att det ska sabba dem.

95. Jag är väldigt rädd för att jag ska sabba dem.

96. Jag är väldigt rädd för att något ska sabba dem.

97. Jag älskar dem.

98. Jag älskar chips.

99. Jag älskar att doppa huvudet under vatten när jag badar.

100. Och att gå ut barfota i trädgården och hämta jordgubbar när det är sommar och dela dem på hälften och äta dem med mjölk och socker på en trapp.

måndag, maj 23

Hur ser din skrivprocess ut?

Det undrar jag med. Det var så länge sen nu. Nä, men allvarligt så vaknade jag upp i morse och kom på att jag glömt bort att svara på de sista frågorna i den här frågestunden, och att det var hemskt dålig stil, så här kommer svaret på frågan: "Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?" Jag har tidigare svarat på blandade frågor om skrivande här, om hur det var att skriva Djupa Ro här, om att välja skrividé här, och om att planera min historia här. Så nu utgår vi från att jag har kommit på idén och gjort planeringen och satt mig ner för att börja skriva, m'kej?

Jag har känslorna all over the place när jag skriver. Många av dem saknar rim och reson. En dagen är det typ så här: "Det här blir så jävla bra. Alltså så sjukt bra? Jag kommer få Augustpriset. Jag kommer bli beröööööömd!" Andra dagar är det mer så här: "Det här blir så jävla dåligt. Alltså så sjukt dåligt? Varför håller jag på? Jag borde börja krossa sten." En helt orimligt stor del av tiden jag borde lägga på själva skrivandet under skrivprocessen går alltså åt till att hantera denna härliga känslococktail bestående av lika delar hybris/otillräcklighet/manisk eufori/apatisk ledsamhet. Det är helt och hållet utmattande. Jag svettas ganska mycket.

Men när jag väl skriver så skriver jag från början till slut. Jag börjar på (det jag inbillar mig kommer att vara) sidan ett i berättelsen, och tragglar mig igenom allt tills jag kommit till sista sidan. Jag hoppar inte fram och tillbaka och skriver ett stycke här och ett stycke där, herregud, aldrig i livet. Jag kan inte det. Jag vill att tempot i texten ska flyta varierat framåt, och att övergångarna mellan stycken och kapitel ska sitta som en smäck, och jag fattar inte hur man får till det om man hoppar hit och dit, så jag skriver från början. Helst vill jag börja varje skrivdag med att läsa igenom allt jag skrivit dittills för att få in rytmen, tonen, tempot, läget i laget innan jag fortsätter. Det funkar ju inte riktigt om man är på sidan 322, för då går hela skrivdagen åt till att läsa. Men helst. Så mycket som möjligt.

Det svåraste är: Att det tar så lång tid. Att jag fastnar nästan hela tiden. Att det inte hjälper att jag tänkt ut allt skittydligt i huvudet, för det är ändå så himla svårt att få ner det på papper. Att inte bryta ihop och skrika FAN! varje gång det händer. Att inte känna mig otålig och arg på mig själv när jag måste ägna en hel arbetsdag åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" för att komma vidare. Att... hur länge ska jag fortsätta?

Det lättaste är: När jag får skriva dialog.

Inte ens det är speciellt lätt.

Det tar mig ungefär ett år att skriva ett första utkast på en ungdomsroman nu för tiden. Så lång tid tar det för att jag 1. Inte har speciellt mycket skrivtid, trots att jag jobbar heltid som författare. Jag kanske skriver... en tredjedel av min arbetstid, och 2. För att min skrivprocess tydligen innehåller stora mängder köra fast, skrika FAN!, ägna hela arbetsdagar åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" och hålla på. (Om jag bara fick en krona för varje hålla på, herregud, skulle skratta hela vägen till banken.)

Ändå finns det ingenting jag tycker är bättre.

Är rädd att jag skulle välja "perfekt skrivdag" framför "perfekt ledig dag"/"perfekt stund med barnen"/"perfekt samtal"/"perfekt sex"/"perfekt mat"/"perfekt vad som helst annat" åtminstone 7 gånger av 10 om jag kunde. Det känns väl sådär. Tror liksom ändå det finns en poäng med att vårda verkliga relationer också? Inte bara sådana jag hittat på i huvudet.

söndag, maj 22

Helgen och hänget

I helgen har vi haft en av våra närmsta kompisfamiljer här från fredag till söndag, och det är nog min bästa form av umgänge, tror jag. Sånt som är med personer man känner sig 100% bekväm med, och inkluderar övernattning. Älskar att äta frukost ihop. Speciellt när man vaknar, går ner i köket, och upptäcker att mannen i den andra familjen ställt sig och börjat steka pannkakor på eget bevåg, och det enda man behöver göra är typ: säga godmorgon, ta fram lite juice och hämta tidningen. Det har tagit oss typ sju år av övning och häng inkl övernattningar att komma dit. (Tack för det, torpet.) Men nu så!

I sommar ska vi åka till Italien ihop.

Det blir ju en utmaning, emedan "resa ihop" ju är den ultimata prövningen för alla slags relationer (åtminstone mina). Tror egentligen inte jag är så himla bra på att resa? Så många grejer som kan vara jobbiga (KOMMER MAN FÅ MAT?!? PÅ BESTÄMDA TIDER?!?)

Men det kommer också bli så jädra fint.

Målbild: Sitta på altan, se på hav, dricka vin, prata, emellanåt läsa en bok.

onsdag, maj 18

Boing! Boing!


En sak ska jag säga er, och det är den här: Jag kände mig som en freaking superhjälte när jag lyckades montera den nya enorma studsmattan helt själv idag. H-vete, vad många fjädrar! Som man var tvungen att dra sitt hårdaste i! Kan nu inte längre röra armarna, men det var det kanske värt. Mina barn blev fruktansvärt imponerade.

Svante fyller fem och fick en studsmatta i present. Det är lag på att ha studsmatta om man bor i villa i Gnesta, så... Vi har ställt den i syrénbersån.

Om den idén är ens hälften så smart som jag tycker den är just nu, så är vi genier. Det är skitmysigt att hoppa inne i ett rum av syréner! Och man ser knappt studsmattan från resten av trädgården. Är i och för sig lite orolig för 1. Mygg och 2. Livsfarliga pinnar från syrénerna som jag av någon anledning ska ha glömt såga av. Men, men. Vi provar.

Kanske blir det denna fula pryl som får dessa barn att ibland vilja vara utomhus?

Also att det är ju är ingenting annat än askul att hoppa själv också.

tisdag, maj 17

Tretton timmar senare

Hej från en person som vaknade gråtmild i morse, och kunde konstatera att gensvaret kring "Bladen brinner" inte liknar något vi ens hade hoppats på i hemlighet. Det tog 13 timmar innan vi hade nått vårt mål med kickstarterkampanjen, och säkrat att en första säsong av podden blir av. TRETTON TIMMAR! Det är ingenting. Det är helt fantastiskt.

Just nu är det 133 personer som bidragit med varsin summa, för att heja på projektet. 133 gånger har det plingat till i min inbox. 133 gånger har jag blivit helt vansinnigt uppspelt. Och liksom... rörd? Jag är naturligtvis insnöad i överkant, och drar hemskt stora växlar nu, men jag tycker fasen det känns hoppfullt för världen, det här. Att folk ändå är beredda att ta pengar ur sin egen ficka, och satsa på att barnens böcker ska få större utrymme. Fint är vad det är.

Insamlingen av pengar fortsätter en månad till, och det vi får in nu kommer användas till framtida avsnitt av "Bladen brinner". Man kan se det som att första säsongen är finansierad redan. Nu siktar vi på att säkra även säsong två.

Här kan man klicka om man vill bidra.

måndag, maj 16

Stöd "Bladen brinner" - kampanjen är igång!



Okej, let's do this! Från och med NU! och en månad framöver pågår kickstarterkampanjen som vi hoppas ska göra "Bladen brinner" möjlig. Om vi når målet med kampanjen (60 000 kronor) blir podden av. EXCITE!

Vem som helst kan bidra med vilken summa som helst för att stödja projektet. Det är lätt! Klicka dig in till kampanjen här, scrolla runt och läs mer, se på film, etc, etc, och klicka sedan på den gröna knappen "back this project" långt upp på sidan för att ge ett bidrag.

Så spänd nu! Hur ska det här gå? INGEN VET.

Vi tycker i alla fall verkligen att ett program som "Bladen brinner" behövs. Som en strålkastare på, eller bevakning av litteratur för barn och unga, riktad till de vuxna som förväntas hitta rätt bok till rätt barn sen. För att öka läslusten. Och verka läsfrämjande. Hoppas, hoppas, hoppas att världen tycker samma.

Gör ni det, världen?

Klicketiklick.

söndag, maj 15

Regnbågstårtor vi minns


Svante har haft 5-årskalas, och jag har bakat regnbågstårta. Det var kul. Det är OBS! inte min idé, utan the master of allt fint fikafix @fialoppans, som jag följer på instagram, jag har bara härmats helt fräckt. (Jag och många med mig, tror jag!) Man gör så här för den som undrar:

1. Baka en sockerkakstårtbotten (eller köp en färdig, men min behövde vara laktosfri, så jag fick snällt baka). Jag använde det här receptet, och det var bra. Dela bottnen i tre lager.
2. Lägg ihop alla lager. Skär sedan igenom allihop. Du ska skära bort en liten halvmåne längst ner, och sedan skära ut ett U i det som är kvar, så att du har kvar en båge. Typisk bra regnbågsgrund!
3. Forma molnen (marängfluffet längst ner) med sockerkakan som är kvar från den bortskurna halvmånen.
4. Fyll tårtan med sånt som är gott mellan lagren, till exempel sylt eller vaniljkräm eller chokladkräm eller hallonmousse eller whatever.
5. Kladda grädde över hela härligheten.
6. Gör regnbågsränder med frukt (om man behöver en laktosfri tårta) eller smarties (om man inte behöver en laktosfri tårta).
7. Pynta molnen med maränger. Jag satte fast maränger på ytterkanten också.
8. Lägg dit en skatt vid regnbågens början (och slut!). Här kan man slå in kolor i folie och göra en silverskatt om man behöver ha en laktosfri tårta. Eller kan man ta chokladguldpengar om man alla tål laktos.

Jag var kanske mest imponerad av tårtan själv. (Femåringarna tyckte naturligtvis höjdpunkten på kalaset var när vi sjöng "Ja må du bajsa" för födelsedagsbarnet. Det gjorde vi förra året också, och det blir liksom aldrig gammalt det där skämtet, i år fick vi sjunga fyra gånger innan alla hade skrattat klart.) Men fatet blev länsat, så jag antar att även tårtan fick godkänt.

Nu: sängen.

Så pass intensivt detta med barnkalas.

lördag, maj 14

Det är 39,9 mil för långt

Så här lång är min stubin idag: 0,1 millimeter. I de bästa stunderna. Ett av barnen och jag blev så arga på varann för ingenting nyss att han gick och gömde sig bakom skottkärran i carporten och svor som en borstbindare, och jag var THIS CLOSE att gå efter honom och skrika att JAMEN SITT DÄR DÅ, SE FALL DET HJÄLPER!!!

Så stolt!

Not.

Sen hade jag en stunds klarsyn och 1. Matade oss med lunch och 2. Ringde in ett par extra barn, och nu är jag i och för sig gråtfärdig igen, men ingen märker det, för nu leker fyra barn på övervåningen, och Gustav är på vift, och jag får dricka kaffe i köket. Det får man ändå säga är ett fall framåt.

Jag vill att något av mina syskon komma hit och tjura med mig.

Typiskt min jävla otur att de bor 40 mil bort.

fredag, maj 13

Det undrar jag nu, yo


”Var är samtalet kring dagens barnböcker?” Det undrar jag och Johanna Lindbäck i den här debattartikeln som publicerades på SVT Opinion idag. Så himla populärt att som vuxen (medieredaktion) slå fast ATT det är viktigt att barn läser. Men inte alls lika populärt att prata om VAD de läser. Det är så skevt att tro att det ska räcka med kravet?

”Du måste läsa! Vuxenvärlden skiter fullständigt i vad det är du läser, vi bryr oss inte om era böcker. Men du måste läsa! Det är väldigt viktigt.”

Alltså, tycker verkligen det är dags att steppa upp kring det här. Det finns jättemycket jättebra INNEHÅLL i barnböcker att prata om, om man bara… eh, öppnar dem och kollar? Vågar nästan lova att det är lättare att få ett barn att bli en läsare om man som vuxen engagerat pratar om äventyren, kärleken, spänningen, monstren, kattungarna, spökena, de knasiga personerna, de svåra frågorna, WHAT HAVE YOU som finns inuti boken, och inte bara säger igen och igen och igen att det är viktigt att barnet läser.

På måndag startar Kickstarterkampanjen för ”Bladen brinner”.

Ställ alla alarm på klockan 10 och gå in och stöd oss?

onsdag, maj 11

11 maj 2016

Ni vet när man städar sitt kök och slänger sopor och packar pappersåtervinning och staplar tusen grejer som ska ner i källaren och så ska man bara ställa in en skärbräda bakom köksdörren också och så tar man tag i dörrhandtaget och svänger runt dörren och så LIGGER DET EN DÖD MUS PRECIS DÄR BAKOM?!?

Har ändå blivit lite, lite härdad.

Skrek i alla fall inte rakt ut.

Pep bara lite förskräckt rakt in.

Jag fyller år imorgon, så vi städar huset. Jag vill inte fylla år i stök. Jag vill vakna och ha det städat, och så vill jag få baka tårta och äta den, och kanske sätta någon blomma i en vas, och helst inte träffa några levande eller döda möss. Sen är jag nöjd.

Idag plingade det in en bild på en nyföding i min telefon.

Jag tittade på den i en halv sekund, sen snorgrät jag på offentlig plats.

Du käre värld, så länge det väntats på och längtats efter denna lilla person.

August!

Välkommen hit.

tisdag, maj 10

Mm... skåne

Så, jag har varit i Lund och Malmö i några dagar, och gör således det jag brukar: Umgås med tanken på att packa ner min lelle familj och mitt lelle bohag och dra dit rapsfälten är gula och allt är härligt. Allt är härligt i Lund/Malmö, va?

Jag är hyfsat säker.

Jag hälsade på min kompis Fredrik. (Ja, eller, jag jobbade väl mest. Men jag hälsade också på Fredrik.) Han är en av världens bästa människor PLUS kock och han bjöd mig på mat och det var till exempel mycket härligt, så man kan säga att jag fick vatten på min kvarn. Han bor vid Folkets park ungefär. Det här är min bild av hur folk är som bor kring Folkets Park i Malmö: Sjukt snygga, kreativa, samhällsengagerade och tatuerade. Det här är min bild av vad de gör: Sitter på en gräsmatta och dricker öl och har jättemånga kompisar i gäng och ibland åker de till Köpenhamn över dan och ibland går de i en demonstration. Och så har de härliga barn! Med lugg! Som leker lyckligt i bakgrunden! De odlar kryddor på sin innergård.

Jag vill tatuera en pelargon på halva armen.

Vi får väl kanske se hur det blir med flytten.

lördag, maj 7

5 x lördag






Alright, 7 maj, du är 2016:s bästa dag (hittills). Så sjukt fint väder? Vi har varit ute i elva timmar i trädgården och kämpat som små djur. Nu är tomater och gurkor och jordmandel omskolade, jordgubbslandet fixat och alla djupbäddarna planterade. Vi har också: slopat sandlådan och gjort om den till kryddland. Impulsköpt trädgårdsmöblemang på loppis. Handlat upp heeeeela veckopengen på pioner, höstanemoner, stockrosor, pelargoner, what have you och planterat dem. Tryckt ner några extra jordärtskockor i jordärtskockslådan. Rensat fram rabarberna. Spridit ut vallmofrön och prästkragsfrön. Tryckt ner dahliaknölarna i jord. Samt förkultiverat lite extra jox till senare.

Är så nöjd nu att jag väl strax imploderar.

torsdag, maj 5

Några grejer

- Jag rensar vår grusgång från ogräs. Den är så stor, så stor, idag har jag rensat i tre, fyra timmar. Jag har inte ens kommit halvvägs. Och kirskålen i rabatten? Ja, jädrar. Jag gillar det. Speciellt grästuvorna i gruset gillar jag, för de lossnar så lätt.

- Sen åt vi pannkakor med socker och socker på till lunch på en filt i gräset.

- Och varje gång jag kör till stallet? Då skriksjunger jag till Adele. Förra terminen var det "Hero" av Family of the year, men nu har jag bytt. Nu är min åka-till-stallet-och-skriksjunga-i-bilen-låt "Someone like you", och den är fasen ännu bättre.

- Det var barbackalektion.

- Jag ramlade inte av.

onsdag, maj 4

Veckans vegovideo #9 - Barn & ny mat


Det är dags för den sista filmen i serien Veckans vegovideo, och den handlar om barn, smak och ny mat. Har gjort mitt bästa för att komprimera ihop mina och barndietisten & proffset Sara Asks bästa knep på hur man får kräsna barn att våga smaka på ny (eventuellt vegetarisk) mat i ett filmklipp på under fyra minuter. Enjoy! Och tack för den här filmperioden. Det var kul.