måndag, mars 27, 2017

Likesmagneter vi minns

Rufus: "Mamma, får jag se på din insta?"
Jag: "Visst."
Rufus: "Alltså, bilden på Svante har fått flera hundra likes?!?"
Jag: "Ja, jag såg det."
Rufus: "Svante!!! Du är värsta likesmagneten!!!"
Svante: "YEAH, BAAM!!! Jag liksom bara suger dom till mig."

fredag, mars 24, 2017

Slå dig loss, slå dig friiiii

Jaha, ikväll har vi sett på Frost och druckit päronsoda. Åtminstone jag och Svante grät. Ibland när det blir böldags i filmer kryper Svante upp i mitt knä och förvarnar med darr på underläppen. "Nu känner jag att jag kanske kommer börja gråta snart". Då jag säger jag "ja, jag med, nu gråter vi" och sen gör vi det.

Hans sorgligaste någonsin är ett youtubeklipp där någon gjort en musikvideo med minecraftgubbar. Då är det en sorglig låt, och så ligger en minecraftgubbe på marken och är skadad och tittar på ett foto av sin minecraftfamilj och tar farväl genom att kyssa fotot. Och sen ser man hur fotot faller till marken, musiken når sitt crescendo, och minecraftgubben dör. Ja, jädrar. Ibland börjar Svante gråta när han tänker på detta youtubeklipp. "Nu tänker jag på minecraftsången, mamma." Enter: Stora, tårade ögon.

Jag tror att han tycker att det är lite obehagligt, att bli så berörd av filmer och låtar och berättelser att han vill gråta av dem. Jag vet inte om det är gråten som är otäck, eller att det är läskigt att bli ledsen över lag, eller att han tycker det är pinsamt, eller vad det är. Kanske är han bara överrumplad av plötsligt sitta med känslorna all over the place framför Frost. Det är hur som helst som om han han nästan ber om tillåtelse innan tårarna börjar trilla.

Den får han.

Tio tusen gånger om får han den tillåtelsen om han behöver den, slå dig loss, slå dig friiiiii, släpp tårarna loss, det är vår.

torsdag, mars 23, 2017

22 bra hästböcker för alla åldrar



Jag skrev argt om hästböcker för ett tag sen, när jag höll på att göra research inför ett reportage till Bladen brinner.

"Det här är min känsla: Alla dessa nio, tio, elva, tolvåriga flickor som ligger hemma på kvällarna och plöjer hästbok efter hästbok, som tänker och drömmer och lär sig och gör, som har ett intresse som glöder i hela kroppen på dem...

Gud, vad vi sviker dem när vi inte bryr oss ett skit om deras böcker."

Nu är reportaget klart (och ni lyssnar på det här om ni vill), och klar är också hela den långa, långa listan med boktips för alla åldrar som jag lovade att jag skulle göra. På listan finns mest nya böcker, som går att få tag på nu, men också några att hålla extra utkik efter på loppisar.

Här hittar ni den! Slit den med hälsan.

Bladen brinner #12 – Cocktailböcker

Hästböcker! Ulf Stark! I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi bara om saker vi känner mycket, mycket starkt inför. Jag intervjuar Katja Timgren och Malin Eriksson om stall, feminism, systerskap och vikten av att ta tjejers läsning på allvar. Johanna intervjuar Ulf Stark om att vara en skapande människa skitlänge, och om vad han menar med "cocktailböcker". Det är nu ni som aldrig gett den här podden en chans trycker på play (eller lyssnar där poddar finns), right? ULF STARK! HÄSTAR! På sajten finns listan med alla böcker vi nämner, hästboktips och extralyssning också.




tisdag, mars 21, 2017

Sving och studs

En härlig grej med den härliga veckan i härliga Krakow var att vi steg upp på morgonen och körde ett halvtimmes yogapass framför youtube innan frukost. Detta är så fruktansvärt out of character för mig att jag liksom nästan måste fnissa när jag skriver orden "yoga" och "morgonpass" i samma mening, och som från ett parallellt universum fattar att meningen också handlar om mig?!? Livet är så konstigt. Plötsligt står man där och "hittar sin hund" och "strävar neråt med hälarna".

Baksidan av mina lår är stela som vore de gjorda av trä. Vaderna orkar jag inte ens prata om.

Och det är ju trist, bland annat för att det gör ont som in i helvete att "hitta sin hund" och "sträva neråt med hälarna" med en kropp gjord av trä, men det är också kul, för det finns enorm förbättringspotential.

Igår hade vi balansövningar på ridlektionen, barbacka. Det var typ så här: "Lägg er ner nu, med huvudet på hästens rumpa medan hästen går" eller "böj er ner och ta tag i vänster fot med höger hand medan hästen går" eller "lägg er framåt och nudda hästens öron med båda händerna medan hästen går". Fy fan, TESTA DET MED EN KROPP GJORD AV TRÄ?!?

Kämpa, Bjärbo.

En övning som alla ridlärare verkar älska heter Jorden Runt. Då sitter man först som vanligt på hästryggen. Sen svingar man ena benet över hästens hals, så man vrider sig själv ett kvarts varv och sitter på sidan, med båda benen på samma sida hästen. Sen svingar man vidare ett kvarts varv till, så man sitter baklänges på hästen. Sen vidare, så man sitter med båda benen på andra sidan hästen. Och sen sista kvarten, över med benet och tillbaka i ursprungsläget. Och hela tiden då med balans helst, så man inte ramlar av.

Jojo.

Jag vill att vi pausar en stund här vid formuleringen "svinga benet över hästens hals".

*paus*

ALLTSÅ?!?

Man sitter där på hästryggen. Man ser hästens hals. Den är som ett hinder där framför. Och man viskar desperat: Please pållen, böj ner halsen? Men så gör den inte det och ändå ska man från sittande bara luta sig lite bakåt, svinga sitt ena ben över halsen, OBS! utan att råka sparka den arma hästen, utan att tappa balansen, utan att ramla av?

Sure.

Sving, sving, inga problem!

Ridläraren tyckte även: Att vi skulle hoppa upp på den sadellösa hästen utan pall. "Ta lite sats, stampa ifrån, hoppa upp och lägg er med magen över hästens rygg, hitta balansen, svinga över benet, och res er till sittande."

Fatta succén detta hade gjort på youtube.

Medelålders sving och studs med träkropp, till häst.

lördag, mars 18, 2017

3 x lördag i Krakow



Det har gått så fort? Imorgon åker vi hem. Jag har en halv ungdomsbok med mig (men har alltså inte skrivit hela den halvan nu, herregud) om en introvert blygis med panikångest och livliga dagdrömmar. Vi får se vad det blir av den. Krakow har varit bra! It ain't no Lissabon, men vi har haft en bra vecka, och vi reser sjukt bra ihop, jag och Johanna. Det enda vi vill är att sitta i mysbyxor i lägenheten och skriva, och sen ta på oss riktiga byxor för att gå och äta något i kvarteret, och sen gå tillbaka och byta om till mysbyxor igen. Det är ett jädra bytande av byxor. Vi ser inte så jättemycket av staden vi är i, men vi får mycket gjort.

torsdag, mars 16, 2017

3 x torsdag i Krakow







Hej från en som är i det här läget av bokskrivandet: Kollar instagram en gång i sekunden, redigerar några foton, tar ett varv ut i köket, kollar vad Johanna håller på med, kokar lite kaffe, skriver ett blogginlägg, suckar asmånga gånger, funderar på att sova middag. HATAR JÄDRA MITTEN PÅ BÖCKER! Vill bara skriva börjor och slut.

tisdag, mars 14, 2017

3 x tisdag i Krakow




Krakow, baby! Jag och Johanna ska vara här i en vecka. Vi ska: Skriva skitmycket på våra respektive böcker/Prata skitmycket om våra respektive böcker/Prata skitmycket om andras böcker/Nästan inget mer. Herregud, så härligt. Stora delar av tiden ska vi alltså sitta i mysbyxor och fleece i lägenheten vi hyrt i de judiska kvarteren och knappra på våra datorer. Små delar av tiden ska vi gå ut och äta grejer och dricka öl som kostar INGENTING och nästan bli påsprungna av häst med vagn. Livet får 10 av 10 dumplings med kål (Är det gott? Lär snart bli varse.) just nu.

måndag, mars 13, 2017

Vad jag tänker på när jag åker till Byggmax

Ska vi prata lite om att köpa virke på en brädgård? Blåmesen undrade i en kommentar hur man får självförtroende nog att våga göra det. Det är en relevant fråga, tycker jag.

Här är allt jag känner mig osäker inför när jag kör till Byggmax:
– Var kör man in? Öppnas den där jävla bommen automatiskt?
– Var ställer jag bilen? Ställer jag ens bilen? Ska man köra in i de stora hallarna med trä eller ställa bilen utanför och in? HUR GÖR MAN?!?
– Ska man fråga någon som verkar expert på brädor och förklara vad man är ute efter, eller bara gå runt och titta på brädor helt planlöst och försöka hitta själv?
– JOBBAR DET ENS NÅN HÄR?!? HALLÅ?!?
– Eller vänta förresten, låt mig vara, jag kommer ändå bara verka korkad om jag öppnar munnen, jag vet ju inte vad det är jag letar efter ens.
– Om man hittar typ en... list-liknande grej som skulle passa till det man vill göra och den är 4 meter lång och det står "säljs i hela längder" - HUR GÖR MAN DÅ?!? Vem i h-vete har en 4 meter lång bil?!?
– Finns det nån såg om man vill dela sina 4 meter långa list-liknande grejer i två delar?
– Får vem som helst använda den?
– Borde jag ha haft med mig en egen tumstock? JAG SER INGEN TUMSTOCK HÄR?!?
– Ser jag oproffsig ut nu när jag sågar? Gud, vad jag fumlar, jag måste skärpa mig. SÅGA PROFFSIGARE, LISA!!!
– Okej, klar. Får jag bara lasta in det här i bilen nu? Det känns olagligt.
– VAR BETALAR JAG?!?
– VAR KÖR JAG?!?
– HUR KOMMER JAG UT GENOM BOMMEN?!?

Jag är svettig och ofta gråtfärdig när jag varit på Byggmax. Många gånger har jag vänt och kört hem utan virke. Eller köpt helt fel grejer i panik. Eller glömt räkna på priset för att jag varit så stressad över att såga oproffsigt, och sen bleknat vid kassan.

Mitt värsta är när jag måste fråga om hjälp och verkligen, verkligen inte vill verka som en clueless tjej som aldrig varit på en brädgård förut, men verkligen, verkligen är en rätt clueless tjej som inte varit på en brädgård så ofta förut.

Hur ska jag veta att de där... list-liknande grejerna jag vill ha heter "klackfoder", till exempel? JAG VET INTE SÅNT!

Men jag har gett mig fan på att öva på detta, och klara av att åka till Byggmax själv, och komma därifrån med rätt grejer, och sen sätta upp hyllorna på väggen själv.

Det blir lättare och lättare för varje gång jag gör det.

söndag, mars 12, 2017

En bilderboksvägg





Från golv till tak, över en hel vägg, frontade bilderböcker på lister. Om ni ursäktar mig lite så ska jag bara FLYTTA IN I MINA BARNS RUM OCH BO DÄR FÖR EVIGT, ser ut som en hjärtögonemoji varje gång jag går in där nu. Plus att det hittills funkar som jag tänkte: Som en godisbutik. Vi har läst nio böcker den här morgonen, and counting.

lördag, mars 11, 2017

Plötsligt en lördag

Igår när jag gick och la mig hade jag ingen aning om att jag ville göra en ny bokhyllevägg i barnens sovrum. Tanken hade fasen aldrig slagit mig. Men sen satt jag där med mitt kaffe i morse och kollade väl på telefonen och såg väl nån bild nånstans och visade väl för Gustav och bara: "Det här är ju fint, att ha bilderböckerna såhär, så barnen verkligen SER dem" och han bara "ja" och så tänkte jag väl i en sekund till innan jag sa: "Får jag göra så i barnens sovrum?" och han sa "visst".

10 minuter senare var jag på brädgården och köpte trä och sen sågade jag och slipade och skruvade och mätte och skruvade igen i åtta timmar, och nu är jag klar.

Det var den lördagen.

Bilden är från "under tiden". Ska fota "efter" imorgon när jag... *dör av tråk* städat undan alla verktyg.

fredag, mars 10, 2017

#skrivgäris

Så... idag var dagen då jag till slut googlade "vad betyder gäris" för att jag INTE FATTAR VAD NI PRATAR OM!!! med era  #växtgäris och #kattgäris och allt vad ni kids håller på med på internet.

Gäris betyder: tjejer, kvinnor, brudar.

Känner sånt lugn i själen nu när jag vet.

Annat som hänt: Svante tog paus mitt i frukostflingorna i morse och började klappa förstrött på min arm, och sen kröp han upp i knät på mig och viskade helt tankspritt. "Jag måste ta en flingpaus, för jag har så många kramar som vill ut. Det vore bra om du var mitt husdjur, mamma. För då kunde jag bara sitta hemma och klappa på dig hela dagarna." Detta tänker jag mig kanske inte kommer att hända så ofta när han är typ 13 eller 17 eller 23, så jag skriver ner att DET HÄNDER NU, så jag kommer ihåg det. Also: Igår skrev han DUMA MAMMA DU LYSNAR JU INTE på en teckning och ritade en bajskorv bredvid och sköt över den mot mig som ett subtilt litet meddelande. Det går upp och det går ner.

På måndag åker jag och Johanna till Krakow.

Sen ska vi ha en hel veckas skriv och prat om skriv och mera skriv och det kommer att vara: fantastiskt.

torsdag, mars 09, 2017

Bladen brinner #11 – Surgubbar


Har du sett Sartre sticka upp huvudet som en säl i en isvak någon gång? Det har vi, och vi är skärrade. I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi om det, om filosofi, om ont och gott, om Anna Höglunds huvud och annat härligt. Vi har intervjuat Emma Virke om hennes "Klä på Herr H" och andra bilderböcker som leker med formen, och så har vi pratat med Anna Ehring som är så sabla bra på att skriva karaktärer att vi knappt kan hantera det. Hennes "Miras Martin" för mellanåldern är en av vårens bästa böcker, tycker jag.

Podden hittar du överallt där poddar finns, eller här (tryck play!). Och på sajten listar vi alla böcker vi nämner i avsnittet, som vanligt.

tisdag, mars 07, 2017

Tack för tipset!

Tänkte idag på hur urbota glad jag blir varje gång någon säger till exempel "jag läste den där boken du tipsade om i podden", och på alla människor runt om mig som konstant tipsar mig om grejer, utan att kanske ens veta om det. Detta är ett tack för tipset till er, för de senaste veckorna har jag:

– kollat på och blivit glad av det här youtubeklippet av när Justin Timberlake uppträder på Oscarsgalan, för att @johannalindback twittrat och Nord & Francke bloggat om hur bra det var.
– lyssnat med stor nyfikenhet på Wiktorias mellobidrag efter att Fridah skrivit det här blogginlägget.
– Gått på bio och sett Manchester by the sea efter att ha läst min Facebook-kompis Peters kommentarsfält där en massa manusskribenter uttryckte hopplöshet efter att ha sett filmen. "MANUSET!!! Varför försöker man ens? Kommer aldrig komma upp i den nivån" stod det typ. Filmen var så jävla bra att jag vet inte vad.
– Köpt den här boken och läst den här boken på grund av att Johanna pratat entusiastiskt om dem irl och på Bokhora.
– Börjat följa instagramkontot @toastsforall och ökat min brödkonsumtion med 200%. Nä, men i alla fall: Blivit besatt av tanken på bröd med avokado OCH jordgubbar. Fy helv, så gott. Och snyggt.
– Sett S06E03 av Girls för att Jenny bloggade om det här, och @enligtellen twittrade så bra om det efter att hon sett. Har inte följt Girls på länge, men man kan se bara det avsnittet och älska det utan sammanhang, och sen kan man tänka på "gråzoner" i ett dygn. Har det visat sig.
– Köpt en väska, för att jag sett den hos @finelittleday och @stridsmuffin på instagram och verkligen, verkligen ville ha en.  (Detta var iofs också för att jag vid tillfället hade druckit 400 glas vin och tydligen tyckte att jag var värd den, men iaf. Jag hade ju inte kommit på det om det inte varit för dessa kvinns på instagram.)
– Testat att yoga framför youtube, för att @hejhejsara på instagram (men med privat konto) sa att hon blev av med sin huvudvärk av yoga.
– Byggt ett växthu... I WISH! Men jag blev fruktansvärt sugen efter att ha läst det här blogginlägget av Krickelin.
– Övervägt att testa karamelliserade kanelpopcorn för att @alex_haridi säger att det är gott. Fan tro't? Men jag kommer testa.
– Läst Pia Hagmars hästböcker om Millan, för att Ada (som är hästboksproffs och förläggare) och Malin Eriksson, som är författare, sa till mig att den var bra.
– Odlat tomatfrön mycket tidigare än jag brukar för att min kompis Åsa tyckte jag skulle testa hennes taktik: Fylla på med jord hela tiden, så bara de översta kronbladen sticker upp. Då bildas rötter på stammen, och plantan blir mycket kraftigare (så den pallar att stå inne längre innan vädret tillåter att man flyttar ut) = tomater tidigare.

Och säkert hundra saker till som jag hört/läst/sett och omedvetet inspirerats av, trots att jag nästan inte vet det själv. Herregud så vilsen jag hade varit utan tips här i livet.

måndag, mars 06, 2017

Zappar i Säter

Är i ett av mina värsta ångesttillstånd nu – på jobbresa när familjen är hemma med hotande kräksjuka. En gång frågade terapeuten jag gick till i höstas "exakt vad är det du tror ska hända om de börjar kräkas när du inte är hemma?" och jag hörde min egen stämma, helt gäll, svara att "DET VET JAG VÄL INTE RIKTIGT, MEN BARNEN KANSKE KOMMER ATT GRÅTA, OCH JAG KOMMER INTE VARA DÄR, OCH TÄNK OM GUSTAV OCKSÅ BLIR SJUK?!?" Herregud. Kämpa, Lisa.

Lite kräk är inte hela världen. Ska brodera detta på en bonad.

Eller nä, det ska jag verkligen inte, för jag ska inte tänka mer på kräk än jag redan gör.

Ska tänka på detta: Nyss när jag facetimade med familjen från hotellrummet hade de varit i affären och köpt 1. Glass med kladdkakesmak och 2. Glass med 3 andra olika smaker och nu skulle de äta glass till kvällsmat. ALLA VAR SUPERPEPPADE PÅ LIVET!

Och nu ska jag se på det där Girls-avsnittet alla pratar om, och sen kanske: Husdrömmar.

Hej då från Säter.

Varför efterlyser man en illustratör på sociala medier?

Man kan, utan att överdriva det minsta, säga att det finns folk därute som skulle kunna (och gärna skulle vilja!) illustrera en barnbok. Sen jag la upp den där efterlysningen här på bloggen och länkade till den från Facebook och Instagram har facebookstatusen delats nästan 300 gånger, och jag tror jag är uppe i 500 kommentarer i de båda forumen. Min inbox är proppfull av begåvade människors bilder. Jag sitter med gapande mun och bara ... gapar.

Jag fattar att man undrar vad en sådan här efterlysning ska vara bra för. Det är inte så här det brukar gå till. Det här är några anledningar till varför vi testar det här:

– Det är kul! Alltså rent egoistiskt, för mig, det är ju SVINKUL att få alla dessa begåvade människors bilder på mejl och få glo på dem!!!

– Det är ett bra sätt att tvinga mig och förlaget att tänka i nya banor. Det är annars rätt lätt att (hårdvinklat) gå till bokhyllan, kolla vilka som brukar illustrera kapitelböcker för sjuåringar, och fråga någon av dem. Jag tror att det här kommer att göra att vi överväger massor av illustratörer vi annars inte ens visste fanns. Det är möjligt att det ändå slutar med att någon som illustrerat massor av kapitelböcker för sjuåringar förut får uppdraget, men på vägen dit har vi i alla fall tänkt mer och längre och på ett annat sätt än vad vi hade gjort annars.

– Vi hade tid. Den första boken ska inte ges ut förrän nästa höst. Det brukar kännas mer bråttom än vad det gör nu att hitta en illustratör.

– Jag får frågor så himla ofta från folk som undrar hur man ska få in en fot i barnboksbranschen. Jag fattar att man undrar! Och det här kommer ju i slutänden att innebära att jag presenterar en massa nya illustratörer för förlaget, som de kanske inte redan har koll på. Och det känns bra, jag vill gärna göra det.

Fram till den 1 april tänker vi oss att man får höra av sig. (Instruktionerna finns här för den som är sugen.) Sedan går jag igenom alla mejl (igen), och diskuterar med förlaget. Efter det väljer vi ut några illustratörer som får provskissa (mot skissarvode), och sen... bestämmer vi oss. Jag kan just nu för mitt liv inte förstå hur det ska gå till att välja en, men...

Det handlar ju om att hitta den illustratör som kan göra just den här berättelsen till något mer.

Och det känns hur som helst som en jädra ynnest att få varenda mejl i inkorgen, oavsett om det kommer från någon som bara tecknat för sig själv på kammaren hittills, eller om det kommer från någon som redan har illustrerandet som yrke. Herregud, vad mycket begåvning det finns! Det är ta mig fasen inte klokt.

söndag, mars 05, 2017

Help me, rengöringsmedel, you're my only hope

Ett plus med att ha magsjuka i hemmet under helgen: Det blir välstädat, för att jag klamrar mig fast vid Ajax som sista hopp. Tvättar alla kuddar, alla täcken, alla sängkläder, skurar alla golv, skurar alla barn, vädrar alla rum.

Ett minus med att ha magsjuka i hemmet under helgen: Cirka allt annat.

Alltså, så trist stämning det blir när någon kräks? Det spelar typ ingen roll hur många glas mousserande vin man än klämt i sig där i soffan på kvällen, partystämningen dör ändå direkt när förskolebacillerna hinner ifatt. Fast ångesten jag går omkring med när jag vet att smittan går på förskolan, i väntan... den försvinner i alla fall. Jag är supereffektiv och fokuserad när jag hämtar hinkar och handdukar och svabbar golv mitt i natten och baddar pannor och säger såja, såja, vill du ha vatten? Väntan innan är mycket, mycket värre.

Jaja.

Det har i alla fall varit tremil och femmil och jag har planterat om mina pelargoner och ingen annan har blivit sjuk (än). Vi tragglar väl på mot våren.

fredag, mars 03, 2017

Grejer jag gjort idag

– Haft pyjamas på mig till klockan 15.42.
– Svarat på mejl, chattar, meddelanden och kommentarer från folk som undrat saker om det här, och/eller velat anmäla sitt intresse.
– Sett på skidstafett while skickat fakturor och svarat på mejl, chattar, meddelanden och kommentarer. Är det tremil imorgon? Hoppas. I så fall tänker jag plantera om pelargoner medan jag tittar på skidor. Sånt maxat mys!!!
– Ätit rester till lunch.
– Hämtat barnen i snöglopp.
– Druckit mousserande vin i soffan. (Har jag sagt att det är mitt nyårslöfte? Dricka mer mousserande vin istället för annat som ändå inte är tillnärmelsevis lika gott.)
– Sett på Rufus filmval "De fem legenderna". Den får ++++. Förra veckan var det Svantes tur att välja vad vi skulle se till fredagsmys. Då såg vi Kändis-barnvakten. Kändisbarnvakten får +++ eller kanske ++++. Veckan innan dess var det min. Då såg vi Kalle och chokladfabriken (++++). Nästa vecka är det Gustavs, och han kommer välja "se om Frost" (+++++), för det har han tjatat om att han vill göra länge nu.
– Passat ett marsvin.
– Inget mer.

Finnes: Manus, Sökes: Illustratör

EFTERLYSNING! Är du illustratören som skulle kunna illustrera min nya kapitelbok för barn mellan 6-9 år? Jag har ett manus, ett bokkontrakt (på Rabén & Sjögren), och nu letar jag och förlaget efter någon som kan och vill sätta bild till historien. Är det du? Eller någon du känner? I så fall – läs vidare! Och hör av dig senast 1 april.
"Hemma hos Viggo bor det tre och en halv person, kan man säga. De som är hela är: Viggo, pappa och Nils. Den som är halv är mamma, för hon är bara där på mammahelgerna. Fast då är hon hel, så klart, för man kan inte vara halv på riktigt. Viggo är väldigt bra på matte, och ganska bra på allt om pokemon. Pappa är bra på pizza. Nils är allra mest bra på att göra fåniga grejer, så Viggo börjar skratta. Han kan inte matte eller pizza så bra än, för han är bara fyra år. Viggo är sju. Sju år och nio månader. Och under kudden har han gömt sin rädslolista, med allt som han är rädd för.”
Den här berättelsen är (hoppas jag!) en vardagsnära högläsningsbok, med mycket allvar och mycket humor, om en kille som har känslorna nästan utanpå kroppen. Tanken är att det ska bli flera böcker i serien. Det vore kul att hitta en illustratör som vill vara delaktig i det arbetet - kanske kan vi till och med spåna ihop om vad som ska hända med Viggo i fortsättningen? Det är alltså en förutsättning att vi kommer överens, emellanåt skrattar åt varandras skämt, och att du kan tänka dig att teckna fler böcker i framtiden. Det är också väldigt bra om du har hyfsad koll på sjuåringar och sjuåringars böcker!

Illustrationerna i boken ska vara i svartvitt. Vi pratar om ungefär 20-30 bilder. Du måste hinna jobba med bilderna under 2017. (Första boken ska ges ut under hösten 2018.)

Tycker du det låter roligt och görbart?

Skicka ett mejl till mig (senast den 1 april) på efterlysning[snabel-a]lisabjarbo.se och berätta vem du är, länka till din sajt om du har någon, och bifoga några exempel på hur du illustrerar (både i svartvitt och färg). Det är bra om du kan skicka med prov på hur du tecknar barn!  Jag läser allt, överväger alla förslag, diskuterar med förlaget, och så får vi se vad det leder till.

Kanske, kanske gör vi en bok ihop snart!

tisdag, februari 28, 2017

Februarifoton #28 Snart är det vår!

Sista dagen på fotoutmaningen! Vad skönt ändå. Det var roligare på förhand än det kändes mitt i (att lägga ut egna bilder enligt rubriker, alltså – att titta på andras bilder på samma tema har bara varit skitkul hela tiden), MEN NU ÄR FEBRUARI SLUT! Hejdå, trökmånad. Och heja alla som varit med på #februarifoton via blogg eller instagram! Oavsett om ni orkat hela eller bara delar har det varit fint att följa.

Februarifoton #27 Nåt flott

Jag bad om att få ta med mig en hög hästbajs hem från stallet. Tog en grep, lastade en hög bajs i en ikeakasse, ställde in den i bilen, körde hem i hästbajslukten. Jag har gjort flottare grejer i mitt jordeliv. Men Gustav blev glad! Han fick hästbajset i kärleksgåva, och nu ska han fixa en varmbänk och odla tidiga grejer i den.

måndag, februari 27, 2017

Februarifoton #26 Nåt blått

Har alltid fått höra att blå är min färg. Man lär sig det snabbt, ni vet. Blont hår, blå ögon = du klär i blått! Var så avundsjuk på Madicken som fick ha rosa rosett i sitt mörka hår, medan Lisabet den arma kraken fick dras med tråkblått. Men aja. Det är som det är.

Mycket i min garderob är blått.

Det är en bra färg.

söndag, februari 26, 2017

Februarifoton #25 Kvar från igår


Golven, träet, smutsen mellan brädorna, tofflorna på fötterna.

Såg mig runt i vardagsrummet, hittade två lampor och en sittpuff som var nyköpta. Resten är från olika igår. Jag tycker om det. Jag får mindre dåligt samvete (mot världen) när jag tänker på att jag köpt grejer som är begagnade. Och jag älskar alla timmar jag lagt på att gå på loppis , för jag tycker loppis är kul.

Men skitmycket handlar det ju rent krasst om pengar också.

Hade jag tyckt att vi kunde (borde) lägga nästan 5000 kronor på onödigheter hade jag till exempel köpt det här köksbordet på en halv sekund idag, men nu tycker jag inte det, så då letar jag i tre år på loppisar istället.

Det blir ju en envishet till slut också, när man vet att det går.

Det står väl runda köksbord i drivor någonstans i landet och väntar på att dö. Jag måste bara hitta dem och orka släpa hem dem och väcka dem till liv igen.

Fint är det

En sjukt snäll grej jag varit med om på sistone är att sen jag skrev det här (okej, de här) inlägget om kortärmade stickade tröjor har jag fått tips från verkligen ganska många människor jag inte direkt känner som tänkt på mig när de sprungit på kortärmade tröjor på stan/internet. Alltså! Det är ju så himla omtänksamt, så jag vet inte vad. Jenny hittade till exempel de här häromdagen.

(!!!)

Känner att denna ganska obetydliga jakt på tröjor kan vara över nu.

Varför skrivs inte tio tusen artiklar om nät-systerskap? Det borde.

Menar verkligen inte tips om tröjor nu specifikt eller bara, menar hela känslan av att internet är som ett nät av kloka, snälla, skarpa kvinnor som kanske aldrig träffats, men som står bakom varandras ryggar och faktiskt nästan alltid vill väl.

Alltså utöver skiten som internet också är, som det redan skrivits tio tusen artiklar om.

Tycker det här, som Johanna skrev, är ett så perfekt exempel.

Tröjor är ju ingenting, men när det verkligen också gäller? Det finns ju en styrka här som inte alls fanns på samma sätt innan internet. Tanken på att det kan sitta någon på andra sidan jorden som jag aldrig mött och ha min rygg om det skulle behövas. Och att jag kan ge det tillbaka via en skärm.

fredag, februari 24, 2017

Can't touch this

Sak som verkar pepp: Att vara 8 år och gå på sitt livs första klassdisco.

"Mamma? När man ska gå på party vill man ju gärna vara lite swag. Vissa tar på sig en prinsessklänning. Andra tar på sig en paljetthatt. Lyssna här: DÖ-NÖ-NÖ-NÖ, nö-nö, nö-nö, CAN'T TOUCH THIS!"

*moonwalkar ut i hallen*

Februarifoton #24 En sak som är svår


Att släppa den 100% idiotiska tanken att 100% av alla jag någonsin mött är 100% upptagna med att recensera 100% av allt jag någonsin sagt eller gjort och komma fram till att det var 100% idiotiskt. Är emellanåt. Mycket svårt.

Bilden har Marie Tillman (@nyanseravnonsens) gjort, och det är ett instagramkonto ni borde följa.

Februarifoton #23 Att vårda noga, ömt och försiktigt

Det första halvåret i de här två brödernas relation var rätt skakigt. Det var sällan så att Rufus var direkt arg på Svante, eller gjorde något dumt mot honom (undantaget den gången han använde sin napp som knogjärn och den lämnade nappavtryck i spädbarns-brorsans panna). Men han var som en tickande bomb i övrigt, och visade med all önskvärd tydlighet att det inte var någon dans på rosor att bli storebrorsa. Men sen dess? De älskar varann så jädra innerligt, de här två. Om Svante sover borta (för det tycker han är kul) gråter Rufus (som helst sover hemma) på kvällen, för han "behööööver Svante bredvid". Och han gör det. Det är så tydligt. Rufus är Svantes största idol i livet, och allt han gör vill Svante göra likadant. Men det är Svante som går först upp för trappan och tänder lyset så Rufus ska våga gå upp, det är han som är den helt anspråkslösa klippan, som gärna gör vad som helst för att storebrorsan ska vara glad. Spexar fram fniss. Kryper nära. Går emellan. Och i gengäld lägger Rufus sin arm över honom på natten, och vaktar så att ingen ska ta honom. Inte för att tanken någonsin slagit Svante att han har något att vara rädd för. Men för att det är Rufus värsta mardröm - att något ska hända hans bror. "När jag börjar skolan, mamma? Det värsta är att jag kanske inte kommer höra om Svante gråter, så jag kan komma springande och göra honom glad."

De tjafsar naturligtvis, och retar varandra till vansinne tio gånger om dagen.

Men de somnar så här. Och de väljer varandra framför alla andra.

Finns det något jag önskar så är det att deras relation ska få fortsätta vara så här nära för alltid.

torsdag, februari 23, 2017

Bladen brinner #10 - Det där kan vara jag

Varannan torsdag!

Den här gången pratar vi om Sofia Nordins efter-katastrofen-serie för ungdomar med, eh... Sofia Nordin. Det här säger hon bland annat: Läsarreaktionerna är att killarna i böckerna är så himla känsliga och mjuka och osäkra och... lite halvsvaga, medan tjejerna uppfattas som starka problemlösare. Sofia själv tycker: De är ju likadana? Jag tycker: Intressant. Den fjärde (och nya) boken i serien heter "Om du såg mig nu". Hela serien är svinbra.

Sen har Johanna pratat med Kajsa Gordan, som skrivit "Om jag får stanna" om två bästisar i elvaårsåldern. Den ena heter Stella och lever medelklassliv i en villa. Den andra heter Ilona och lever gömd på ett kloster i väntan på besked om uppehållstillstånd.

Och så diskuterar vi litterära killar som kan prata om sina känslor.

Här kan man lyssna! Eller överallt där poddar finns. Och på sajten listar vi alla böcker som nämns i avsnittet.



onsdag, februari 22, 2017

Februarifoton #22 På riktigt

På Instagram visade jag en bit av en av de där vegovideosnuttarna jag gjorde förra året under dagens tema (det går på riktigt att få i sig tillräckligt med protein av vegomat), men ORKA. Pallar inte ladda upp här också.

En annan sak som är på riktigt fast man knappt kan tro't är att jag och Svante fick HELA BASSÄNGEN för oss själva idag när vi var i simhallen. Hur sjukt? Det finns en 25-metersbassäng där vuxna människor motionssimmar (sadly är jag inte en av dessa vuxna när jag är i simhallen med Svante pga... well, Svante). Sen finns det en 15-metersbassäng där barn leker och gör bomben från kanten, och så finns det en plaskhörna med leksaker där bebisar hänger. Vi fick 15-metersbassängen själva. Svante lekte i mitten och byggde ett fort av alla badleksaker i någon slags eufori över att allt var hans, bäst att stapla grejerna på hög. Jag simmade runt, runt fortet.

Sen badade vi bastu och jag fick tvätta hans hår med schampo och sen skrek han hela vägen hem att han var hungrig och skulle dö.

Bortsett från det sista var det en väldigt fin timme i livet.

Februarifoton #21 På låtsas



"I can't eat when I'm in the depths of despair."

Se där, en liten grej vi faktiskt inte har gemensamt, jag och Anne på Grönkulla. Jag är otroligt bra på att äta när jag är in the depths of despair. Men annars har jag alltid känt att jag och Anne på många sätt är besläktade. Hon är till exempel dagdrömmarnas okrönta drottning. Det är inte förrän i vuxen ålder det gått upp för mig att alla faktiskt inte dagdrömmer stora delar av tiden. Det finns till exempel folk som åker tunnelbana, råkar möta någons blick, och inte direkt sätter igång en film i huvudet som kanske är typ så här: "Jaha, nu fick vi någon slags connection här. Om tre sekunder kommer hon sätta sig på det lediga sätet här bredvid mig, och sen kommer hon kommentera min halsduk, och det kommer att vara startskottet på en lång och beautiful friendship. Vem kunde ana? Vi kommer att prata och prata och prata, och jag kommer att missa min hållplats, och sen kommer jag titta upp och ba: WHAT? Jag glömde stiga av! Och sen kommer hon komma fram dit hon ska, det är nog kanske i Enskede, och då kommer vi snabbt behöva byta nummer innan dörrarna stängs, vi kommer hinna precis. Och när tåget rullar vidare kommer hon stå på perrongen och hålla upp telefonen i luften och liksom signalera "jag ringer dig!" och jag kommer komma försent till mötet, men det får det vara värt. Jag tror hon kanske heter Hanna."

Vad jag inte förstår är vad ni gör när ni åker tunnelbana om ni inte dagdrömmer? Herregud, så trist.

Mina bästa dagdrömstriggers: Låttexter. Hästar. "Vet du vad, Lisa? Du får den här hästen. Jag har aldrig sett någon ha så bra handlag med honom, ni är som menade för varandra." Tågresor. Fina hus jag får syn på. Människor jag får ögonkontakt med. Platser jag kommer till.

måndag, februari 20, 2017

Februarifoton #20 Kolla, vad fint!

Och jag är medveten om att det är för att jag inte är allergisk som jag kan titta på dem och känna kärlek utan förbehåll.

Februarifoton #19 Nån stark eller svag

När jag hittade på den här rubriken strax innan februaris början tyckte jag att den var en av de bättre rubrikerna på listan. Nu tycker jag bara att den gör mig trött. Jag har inte tänkt färdigt på varför, men det är något med ideal. Att det anses så bra att vara stark och kompetent. (Så dåligt att vara motsatsen?) Att jag helst ska: Lyfta tungt, springa långt, orka jobba, orka med barnen, orka med allt, inte gnälla, stå pall, ta emot andra när de faller, resa mig själv om jag ramlar. Det är ingen fara. Jag klarar mig.

Två låttexter tänker jag på.

"Elle, när ska det bli inne att vara som jag? Blek och feg och sävlig och lat."
(Säkert!)

och

"Du tycker det är härligt med en kvinna som kan allt.
Spela, sjunga, byta däck, tänka fritt och koka palt.
Tror du att jag är glad och nöjd med att få slita hårdast?
Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas."
(Frida Hyvönen)

I senaste avsnittet av En varg söker sin podd fnissar Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli åt den svenska impulsen att skrika "DET ÄR INGEN FARA! UPP IGEN!" så fort ett barn ramlar och slår sig.

Jag vet inte.

Det känns inte klokt?

söndag, februari 19, 2017

Februarifoton #18 Nåt lönt



All den tid jag (jo, men jag, bara jag, faktiskt) lägger på de här. På att släpa dem upp från källaren. Låta dem belamra hela bordet i vardagsrummet i månader, fast de är skitfula nu. På att vattna dem, beskära dem, plantera om dem, göda dem, vattna dem igen, se dem växa, bära ut, bära in, bära ut, härda dem, bära ut, nypa blommor, vattna igen och igen och igen. Det är inte rimligt. Men det känns lönt.

Jag ser dem som familjemedlemmar, nästan.

Februarifoton #17 Nåt grönt









"Är det ni som bor i det gröna huset?" Oh yes. Fasaden, hallen, badrummet, köket, vardagsrummet. Än så länge. Skulle gärna utöka med den här i hela sovrummet också, men det får jag inte.

torsdag, februari 16, 2017

Februarifoton #16 En annan da'


En annan dag ska jag jobba, skrev jag på Instagram. Ta tag i allt som ligger och väntar, alla texter, alla mejl, alla högar. Den dagen har inte varit idag (heller), för vi har vabbat i skift hela veckan. Men idag var i alla fall ena barnet i skolan, och andra barnet nästan friskt, så vi gick ut och gick. En av oss fick ta foton, den andra fick fånga pokemons. När vi var klara gick vi på konditori, och sen var vi på bibblan för andra dagen i rad. Det låter harmoniskt, och det var det stundvis, men det var också väldigt mycket: "MEN VARFÖR FÅR JAG BARA EEEEEEEN BAKELSE, ALDRIG FÅR MAN NÅÅÅÅÅÅT MAN VIIIILL!" och "Men nu då, Svante. Kämpa! Vi kom ju överens? Jag kan inte bära dig, jag bär tio tusen biblioteksböcker."

Imorgon, kanske? Febern är borta sen ett drygt dygn.

Förhandlingar vi minns

– Mamma, gå direkt ner och hämta ipaden åt mig.
– Nej, min vän, du får hämta den själv.
– Fast jag vill att du ska hämta den!!!
– Ja, det tror jag säkert. Men om du vill ha ipaden så får du hämta den själv.
– Du får en krona?
– HA! Du har inga pengar.
– Nä, men när du går ner och hämtar ipaden, då kan du också ta med dig fem kronor upp! Och sen får jag dem. Och då behåller jag fyra kronor. Och ipaden. Och så får du en krona som tack för jobbet. Har vi en deal?

onsdag, februari 15, 2017

Februarifoton #15 Det här gör mig gla'

Jag har en ny ridlärare nu (igen) och ännu mindre ridgrupp (vi är två personer). Det är otroligt fritt. "Vad vill ni göra den här terminen?" Jag vill: Tölta, och lära mig tölta i rätt takt, i form, och bli bättre på att samla ihop hästen med magen och sätet. Jag känner att jag kanske snart kommer att förstå, i kroppen, hur detta ska gå till. Måste bara tölta tie tusen varv till, sen jävlar. Vill också: Trava tie tusen varv, och göra snygga övergångar mellan tölt och trav och känna skillnaden när hästen börjar närma sig trav från tölt, och kunna stävja det. Så här säger min ridlärare jätteofta: "Halvhalt, driv! Halvhalt, driv! SPÄNN MAGEN, LISA! Halvhaaaaalt! BRA! Håll i där nu."

Jag blir otroligt trött (i kroppen) och pigg (i huvudet) och lycklig (i själen) av det.

Det som är bra nu är att det bara finns två hästar, så därför lär man känna dem. Det är lättare att fatta vad man gör rätt och fel då. Men det är för lite med en gång i veckan egentligen. Jag hinner fram och nosa på insikten hur jag borde göra lagom till lektionen är slut, och sen går det en vecka, och då har jag tappat det igen.

Men det känns som att jag blir bättre, långsamt, med myrsteg.

Det är en oerhört tillfredsställande känsla.

Och vi har också önskat: "Rida ut i skogen och galoppera på en äng när det är ljusare" som lektionsupplägg.

Känns ju som ett sabla genidrag ändå.

Februarifoton #14 En ganska bra sko

När jag var åtta år ärvde jag en kasse kläder av mina coolaste storkusiner Jenny och Anna. Där i låg bland annat en chockrosa Mimmi Pigg-tröja, och ett par svarta skipants. Denna outfit matchade jag ihop med mina chockrosa träskor och min stubblugg, och sen gick jag ut och hoppade hopprep. Det fanns inga gränser för vad jag kände mig snygg.

Nu för tiden hoppar jag sällan hopprep, och skulle jag göra det skulle jag sannolikt inte göra det i träskor. ("Jävla jävelskor!" sa Svante när han provade dem idag. "De viker ju sig hela tiden så man bryter fötterna!") Men jag gillar ändå att ha dem stående inom räckhåll när jag lallar omkring här hemma - alltid behöver man tofflor till nåt. Hämta posten, gå ner i källaren, gå ut och hämta in nåt salladsblad.

Det behovet ökade med 3000% procent när vi köpte hus.

måndag, februari 13, 2017

Februarifoton #13 Till middag idag

Jag vet inte vad det blir för middag idag, för vi orkade inte göra någon matplanering och handla något igår. Men Gustav är hemma och vårdar sjuka barn. (Och gör en matplanering? Handlar?) Jag gissar på pytt med rödbetor och stekt ägg. Det är en rätt som Gustav ganska ofta lagar och som hela familjen tycker om. Eller möjligen: Knyten med svamp? Vi har frysen full av dem, kvar sen festen vi hade här hemma i lördags. Vi var väl tjugo personer eller nåt. För ett drygt år sedan åt vi knyten till nyårsmiddag, och då utropade jag 2016 till KNYTETS ÅR. Sen lagade jag noll knyten det året. Men nu! Det är faktiskt en ganska kul festrätt?

Receptet är från "Plenty" av Yotam Ottolenghi, och knytena består av blandad skogssvamp (vi tog karljohan, skogschampinjoner och portabello), centimtetertjocka skivor av kokt potatis, hackad vitlök, jättemycket färska kryddor (vi tog persilja, timjan, körvel och dragon), en skvätt Pernod och grädde. Sen lägger man alltihop på kvadratiska bakplåtspappersark, knyter ihop dem (hit kan man förbereda långt innan) och skjutsar in dem i ugnen i 20 minuter. Vi åt ris till.

Plus med detta: Kul att servera knyten till varje gäst, fint och gott.
Minus med detta: Det tog lite tid att göra och knyta ihop tjugofem knyten. (Men inte till närmelsevis lika lång tid som det tog att skala jordärtskockor till soppan jag lagade på den här festen förra året, så...)

Ugnen ska vara på 200 grader.

söndag, februari 12, 2017

Februarifoton #12 Ett hörn av mitt bo

Det här är husets ljusaste hörn, och fem minuter efter bilden togs rensade vi bordet, la på en vaxduk, och belamrade hela bordsytan med pelargoner som halvdött i källaren under vintern, chiliplantor som halvdött lite överallt i huset under vintern, och några nyplanterade frön av allt möjligt. Det är så himla fult att ha krukor och växter på vänt överallt i detta hörn hela februari - maj, pelargonerna ser ju ut som tråkiga små lik. Men det är också härligt. Saker gror. Det är så mycket ljusare. Snart kan man använda sin trädgård.

Om det här huset hade varit större hade jag velat ha ett rum till med asmycket ljusinsläpp och asmycket avställningsyta där vi liksom ändå inte behövde vara så himla mycket. Pelargonrummet kunde det få heta.

Varje gång vi tar minsta lilla steg på temat "trädgård" tar vi ett foto, lägger upp fotot på ett låst instagramkonto som bara jag och Gustav har tillgång till, och skriver "12 februari: Tog upp pelargonerna från källaren" eller "7 februari: Beställde fröer". Som en dagbok, som sparas digitalt så vi båda två kan komma åt den jämt, så vi ska kunna gå tillbaka nästa år och se när vi gjorde vad. Detta känns: SKITSMART.