tisdag, juni 30

Detta har hänt

Vi har sommarlov nu, alla utom barnafadern i familjen, och jag och barnen har tagit oss till Småland, checkat in hos mamma och pappa, och glömt bort att bloggen finns. Det är som det brukar.

Förutom det har följande hänt:

1. Jag har lyckats grilla egengjorda vegoburgare på grillen utan trilla-isär-problem. (Och utan fiberhusk!) Ni som fattar fattar.

2. Jag har jämfört allt vi odlar hemma med allt pappa och mamma odlar här och fått mindervärdeskomplex. Det är ett sjujävla prunk som pågår här. Tomatplantorna är kraftiga som små träd? Jag fattar inte.

3. Min bok har skickats till tryck, och jag har tänkt många gråtmilt tacksamma kärlekstankar om min redaktör. Älskar min redaktör så himla innerligt.

4. Jag har blivit lite, lite kär i min systers avkommor. En av dem åt till exempel lunch igår iklädd endast slalomhjälm. Sedan gick han fram och gav mig en örfil när jag eventuellt hånade honom lite, lite. Rätt åt mig.

5. Inget mer.

6. Jo! Jag har fått sovmorgon. Och jordgubbarna har mognat.

Allt är okej.

torsdag, juni 25

Och den delade dropboxmappen

(Foto: Ulrika Pousette)
Vi skriver alla texterna till "Ännu mera vego" nu, jag och Sara. Vår arbetsfördelning är ungefär så här: Sara skriver ner receptet, vad som är i rätten vi kommit på, och instruktionerna för hur man ska genomföra tillagningen. Sedan lägger hon receptet i vår delade dropboxmapp. Jag öppnar det, skriver ingress och fluffar till språket så tonen blir som vi vill ha den. Och så markerar jag de stycken där jag tycker Sara tippar över och blir för nördig som dietist och skriver "stryk?" i kanten och lägger tillbaka receptet i mappen. Och så vandrar varje recept så där mellan oss några varv. Ibland gör vi omvänt också. Då skriver jag först, och sedan går Sara igenom och kollar om jag har ljugit när det gäller näringslära och markerar stycken där jag fluffat för mycket, och lägger till sådant som jag missat. Imorgon ska vi vara så färdiga att vi kan skriva ut hela högen med recept i varsin bunt, har vi tänkt. Och sen ska vi ägna varje matlagningstillfälle under resten av sommaren åt att provlaga alla rätter fram och tillbaka och kors och tvärs och gång på gång och se så alla mått stämmer och instruktionerna är tydliga.

TJOFADERITTAN, LAMBO!

Min familj borde lovprisa marken jag går på lite oftare än de gör, tycker jag. Eller åtminstone sluta envisas med att påpeka att den vällagade mat jag så omsorgsfullt ställer på bordet varje dag ser ut som bajs. För det är ju verkligen inte ens sant.

onsdag, juni 24

Kära dagbok

Åhej åhå, vad svårt det var att veva igång vardagen efter midsommarhelgen då, vi bara somnar hela tiden. Får dra upp oss själva och barn ur sängarna på morgonen, och samtliga familjemedlemmar slocknar som klubbade sälar när det vankas barnbok i sängläge runt åtta på kvällen. Det står disk och tvätt och grejer överallt i huset, för ingen orkar. Eller hinner innan vi somnar, jag vet inte vilket det är.

Skitsamma.

Snart har vi semester.

Och jag har hittat ett nytt ställe att rida på! Det är bra. I höst ska jag ta lektioner på islandshästar en kvart hemifrån, och igår var jag där och fick provrida. Det var så här: IIIH! VAD KUL ATT TÖLTA! OCH VILKA RUFSIGA GULLIGA HÄSTAR MED TJOCKA PANNLUGGAR! OCH VILKA SKITFINA ÄNGAR! IIIH! Är visserligen verkligen inte svårflirtad, det räcker typ med att säga "häst" och "ridlektion" i samma mening så börjar jag spontant klappa i händerna som ett överexalterat barn, men ändå. Det blir bra, det här.

söndag, juni 21

3 x midsommar



Saker jag gillar: Att vi kan vara i torpet med våra två närmsta kompisfamiljer en långhelg utan att bli irriterade på varandra, fast det egentligen är rätt trångt att få plats alla elva. Att den som vill ha kaffe sätter på kaffe. Att våra barn stiger upp på morgonen och inte känner något behov av att väcka oss, för de kan lika gärna serveras kalaspuffar av någon annan vuxen i sällskapet. Att emellanåt få vara den vuxna som serverar kalaspuffar. Att alla vuxna i sällskapet lagar lika mycket mat, och diskar lika mycket disk, utan att någon behöver be om det. Att vi inte känner oss som värdar, fast det är vårt hus, och att alla hittar i kökslådorna nu för tiden. Att den ena kompisfamiljen verkligen verkar gilla den andra, fast de egentligen inte känner varandra speciellt bra. Att se barnen ihop. Ja, jädrar, alla dessa barn som vi umgåtts med sedan de var små spädisar.

Vad bra du blev, midsommar 2015.

torsdag, juni 18

tisdag, juni 16

3 x saker jag tänker mycket på




1. Tapeten "Jordgubben" från Boråstapeter som jag obviously måste ha någonstans på grund av ÄLSKAR DEN!!!

2. Att jag plötsligt fick feeling och bakade donuts i söndags och sedan gav bort typ allihop till Gustav så han kunde ta med dem till kontoret på grund av ÄR VÄL SJUK I HUVUDET?!?

3. Den här manushögen, på grund av SKICKAR SNART TILL TRYCK!!!

måndag, juni 15

Charmig! Glad! Ja jädrar i mig!

Men åh, halledaaa, vad trött jag är på allt. (Allt = att behöva laga mat varenda dag, att behöva tömma diskmaskinen varenda dag, att behöva tvätta kläder varenda dag - OBS! Notera "behöva" när det gäller kläderna, tvättberget som väntar på att tvättas i källaren håller på att anta gigantiska proportioner - samt att behöva plocka undan efter måltider varenda dag. Är också rätt trött på att behöva ta på mig kläder varenda dag. Alla paltor jag gillar är ju jämt i tvätten! Undrar varför.)

KÄMPA!

Är så nöjd med att vi ska ändra om i vår uppdelning av le livspuzzle i höst, jag och Gustav. (Jag har jobbat 80 procent det senaste året, och han har jobbat 100.) Många verkar liksom bli så himla härliga personer av att gå ner i arbetstid och få vara mer med barnen i vardagen, och så där. De tar vara på sin lediga tid och typ... gör utflykter med sina avkommor, säkert. HA! Jag blir verkligen inte härlig. Jag blir bitter och rätt otrevlig. Det har i och för sig rätt lite med själva barnen att göra, men det jävla (förlåt) matlagandet? (Och tömmandet av diskmaskinen.) Guuuud, vad jag ser fram emot att inte laga alla vardagsmiddagar i detta hem i höst. Varje dag när det är min tur att jobba till 17.30 och komma in i köket till serverad middag och ha sluppit undan hell hour kommer kännas som en schlager.

Då ska jag vara charmig och glad jämt.

(Förutsatt att maten verkligen är serverad då, givetvis. Annars ska jag ju naturligtvis vara en hungerbitch.)

CHARMIG! GLAD! JA JÄDRAR I MIG!

Kul ska det bli.

Podden är död! Länge leve podden.

Idag går ungdomsbokspodden "Allt vi säger är sant" i graven, och det allra sista avsnittet (som handlar om avslut) är precis publicerat här. Där pratar vi om slut på böcker, spoilers och avslutningsmeningar vi minns. Och om varför vi lägger ner.

Fasen, vad roligt det har varit! Och vad mycket bra böcker vi läst!

Avsnitten kommer att ligga kvar i minst ett år till och här kommer en puss över hela internet till alla som hejat, lyssnat, medverkat och engagerat sig. Vi gillar er.

lördag, juni 13

Livat en lördag

Jag tycker det är intressant att jag har blivit en sådan som tar "en kvällsrunda i trädgården" och vattnar och knipsar av överblommade blommor och dödar sniglar och tittar till grödor så fort barnen somnat. Nog för att jag anade att jag skulle tycka det var rätt trevligt med trädgård när vi flyttade, men jag tänkte nog mest att det var för att man skulle kunna sitta i den och äta middag någon gång emellanåt. Little did I know. Uppenbarligen hade jag ett latent trädgårdsintresse som bara låg och väntade på att få poppa upp i dagsljuset och gå bananer, för nu vaknar jag upp på lördagarna och tänker saker i stil med: "Det roligaste som skulle kunna hända idag är om jag får åka till Blomsterlandet och köpa en perenn och plantera den i min nygrävda rabatt."

Mig har ni lärt upp bra, mamma och pappa! Snart är jag exakt som er.

I övrigt har följande hänt: Två av mina bästa kompisar kom hit igår och vi åt middag på en uteservering. Det var min första äta-ute-i-Gnesta-på-kvällen-gång. Chevré chaud och rödbetor och för mycket vin och fjorton myggbett senare bäddade jag ner bästisarna på var sin madrass. I morse väckte Svante dem genom att rikta sin vattenpistol mot dem och vråla UPP MED HÄNDERNA ANNARS SKJUTER JAG in i deras hörselgångar. Trevligt.

Vi har även: varit på stranden och invigt beach 2015. Kom att tänka på motreaktionerna mot reklamen för nåt himla viktminskningspiller som täckte Londons tunnelbanesystem nyss. Budskapet i reklamen var typ: ÄR DIN KROPP STRANDREDO? Och så nån bild på en skitsmal modell med en pillerburk bredvid sig. Motreaktionen var bland annat en post it lapp som någon satt dit på skylten, med texten: JAG HAR EN KROPP. DEN ÄR PÅ STRANDEN. ALLTSÅ ÄR DEN REDO.

Nu ska jag gå ut och stänga av vattenspridaren.

Adjö med er.

onsdag, juni 10

Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus







I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.

tisdag, juni 9

Nytt avsnitt av podcasten

Dikter, Thåström, låttexter och kärlek. I nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" pratar vi om poesi med poeten Mårten Melin, och har läst "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K Öijer.

Här kan man lyssna!

söndag, juni 7

6 x odling


Det går bra och det går dåligt med våra odlingar, tackar som frågar. (Okej, ingen har väl kanske direkt frågat. Men jag är inte den som är den.)


Bäst går det för allehanda lök.


Och för potatisen!


Sedan finns det en hel del grödor som kämpar på i den här storleken. Det här är rödbetor. Det har också tittat upp sockerärter, morot, bondbönor, spenat, sallad och dill, och till dem alla vill jag säga: GO, GRÖDOR, GO! Plus: akta er för de förbannade sniglarna, som trots koppartejp runt lådorna ändå tar sig in och käkar som om det inte fanns någon morgondag.


Den här lilla lådan hade vi som varmbänk innan, med två fönster över. Sen fick grödorna inte plats, och vi fick lyfta bort fönstren. Men ändå! Nu kan vi nog snart skörda potatis där. Och sallad.


Och rädisor! Mm... rädisor. Min snyggaste grönsak just nu.

Strax utanför bild, däremot: Små taniga stackars ätna broccoliplantor som snart kommer kola vippen. Squash som jag verkligen inte spår någon lysande framtid för. Luktärter som verkar tappat livsglädjen. Och gurka och tomat som står och trängs och är gängliga och veka INNANFÖR balkongen, emedan det blåser halv storm hela jädra tiden, och jag inte tror att de pallar för minsta vindpust. De ger jag inte heller mycket för. Men jag har å andra sidan inte gett upp helt heller.

Och det är fortfarande skitkul.

lördag, juni 6

Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.

söndag, maj 31

4 x barnkalas



4-åringen på bilden önskade sig ett kompiskalas med polare från förskolan, så ett kompiskalas blev det. Huvudpersonen hade på sig Darth Vaderdräkt och tvingade alla gästerna att sjunga "Ja må du bajsa, ja må du bajsa, ja må du bajsa uti hundrade år!" och utbringa ett fyrfaldigt bajs för födelsedagsbarnet. Det tyckte alla kring bordet var en lysande idé.

Sju barn hade vi här, inklusive våra egna två. Vet ni hur mycket det låter när sju barn ställer sig i en syrénberså och tävlar om vem som kan skrika högst i falsett?

Det vet jag.

Nu tänker jag bada badkar.

onsdag, maj 27

Havremoppehösten 2015

Hahaaaahaha (det där var en stressad persons alldeles för gälla skratt), mitt liv just nu, det är ett skämt, allt jag förväntas göra de närmsta veckorna, helst samtidigt, hahaaaahaha, jag vet, så sjukt ointressant, men hahaaaaahaha, jag kan inte riktigt släppa det.

Ska till exempel strax (22.46) ställa mig och laga fyra olika sorters sås/röror och förpacka dem i burkar och ta med dem till stan imorgon tillsammans med två väskor fullproppade med råvaror för dag 4 och 5 på kokboksfotograferingen. 

Men skit i det nu. 

This too shall pass.

Vet någon ett bra ställe där man kan ta ridlektioner i Gnesta med omnejd i höst? Jag är beredd att köra en halvtimme med bil, men inte mer. Idag har jag ridit min sista lektion på Gnesta Ridskola, och nu stänger de ner på grund av ekonomiska problem ---> jag har sorg. Försöker lösa det genom att googla skiten ur internet efter alternativa lösningar, men det verkar inte som om stallmänniskor nödvändigtvis prioriterar att fixa uppdaterade sajter. Eller ens fixa sajter.

VILL SÅ GÄRNA RIDA EN GÅNG I VECKAN! Hos någon snäll som kan tjata på mig att trycka ner hälarna och rikta upp blicken och sträcka på mig och säga åt mig att jag visst vågar hoppa banan i galopp, för det vågar jag nu. VILL SÅ GÄRNA FÅ VÅGA DET FLER GÅNGER!

Alla som kommer med tips får ballonger?

måndag, maj 25

Tove + Björn = sant

Också det här: Min kusin Toves bröllop som jag var på i helgen? Alltså, så sjukt roligt. Har ont i skrattmusklerna i kinderna, blåsor på fötterna, ömma benhinnor, och kanske en liten, liten hint av tequilahuvudvärk och sömnbrist fortfarande, men gud ändå, det är det värt. Visste inte att jag hade längtat efter att få fuldansa med mina syskon förrän jag stod där på dansgolvet med multipla självlysande rave-plastarmband runt handlederna och skreksjöng med till Spice girls rakt in i hörselgången på min bror. Men det hade jag tydligen.

Kunde man ju egentligen ha räknat ut i och för sig.

Finns extremt få saker som är roligare än att fuldansa med mina syskon.

Alla borde prova.

Så här gör vi aldrig igen

Ni vet hur Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga? Well, Lucky Luke aint got nothing on mig. Har förvisso inte dragit några vapen, men jävlar i mig, vad snabbt jag roddat grejer idag.

I vanliga fall på måndagar har vi ett minutanpassat schema att följa på eftermiddagarna. Det går ut på att en av oss hämtar barn klockan 16.00, skyndar hem, slänger ihop mat, slänger fram mat, äter senast 16.45, slänger ihop packning, lämnar det lilla barnet hemma med den andra föräldern som just kommit hem, drar till stora barnets fotbollsträning som börjar 17.30, slänger sig in i bilen, slänger sig iväg till till simskola som börjar 19.00, slänger sig hem, kastar det stora barnet i säng och andas ut.

Idag havererade den planen redan innan klockan fyra, när pendeln blev försenad. Jag var inte på förskolan för att hämta barn förrän 17.10, och den andra föräldern satt fast i kollektivtrafik på annat håll.

Hehe.

Har fortfarande hög puls.

Och hade det inte varit för att det stora barnet längtat så ini efter dessa båda träningar, så hade jag gett upp redan vid förskolegrinden, men...

"Vi kan väl göra ett försök, mamma? Om vi samarbetar? Det kanske kan gå! Vi kanske kan hinna!"

Och low and behold! Nog för att det lilla barnet tvingades följa med. Nog för att middagen fick bli köpta pannkakor med sylt i sprutflaska vid sidan av fotbollsplanen. Nog för att det stora barnet fick äta i bilen. Nog för att han fick spela fotboll utan benskydd. Och nog för att jag nu ligger och flämtar i fosterställning i soffan.

Men vi hann faktiskt. Och vi blev inte ens osams.

Lucky Luke aint got nothing on mig.

torsdag, maj 21

10 x dagens

Dagens nerver: Utanpå kroppen.
Dagens jobb: Att handla och packa ner matvaror inför kokboksfotografering, provlaga några rätter, provsmaka samma rätter, mejla, korrläsa en dinosauriebok, skriva ut recept och messa fyra tusen gånger fram och tillbaka med Sara om sockerärter, halloumi, smör, ärtskott, persikor, hallon och jordärtskockor.
Dagens grej jag kommer ångra imorgon: Packningen jag gjorde inför bröllopet jag ska på i helgen. Packade enligt principen: "Jag tar med allt, så kan jag välja kläder och skor på lördag morgon." Jo, tjena. Kommer bli härligt att bära omkring på i lokaltrafik under rusningstid tillsammans med två kassar mat imorgon.
Dagens öppna hus: På förskolan, eftersom det var Förskolans Dag. Man fick mellis! Man fick spöa tre kids i sällskapsspel!
Dagens low: Vid middagen, när jag vrålade så högt på mina barn att vi alla tre började gråta efteråt.
Dagens vrål: "NU, SÄGER JAG!!! NI MÅSTE LÄRA ER ATT VISA RESPEKT!!! KOM TILL BORDET!!! SÄTT ER PÅ ERA PLATSER!!! SMAKA PÅ MATEN!!! OCH GNÄLL INTE, FÖR DET ÄR INTE SYND OM ER, JAG VÄGRAR LYSSNA, BARA KOM. HIT. NU!!!
Dagens stoltaste ögonblick: Ja, inte fan var det strax efter jag vrålat det där i alla fall. Hatar vrål.
Dagens oh well: Alla blev sams. Alla sa förlåt. Alla fick glass.
Dagens rörliga bild: Hokus Pokus Alfons Åberg på storbild och snart två avsnitt American Crime i sängen.
Dagens leverans: Två pallar med pelletssäckar att bära ner i källaren, untz, untz, pax försten att skjuta upp det till en annan dag, tack och hej.

tisdag, maj 19

Få dina vegobiffar att hålla ihop

Jag visste inte att det skulle komma en dag då jag kände mig genuint lycklig över att ha
kommit på ett trick som får vegetarisk biffsmet att hålla ihop ungefär lika bra som köttfärs gör, men nu är den dagen här, och jag känner mig on top of the world. Bara den som försökt göra nio driljarder vegetariska biffar/bollar som trillat sönder kan förstå det här. Resten av er får scrolla vidare.

Ni vet, det finns ju fyra kritiska moment när man gör vegobiffar:

1. När man blandat alla ingredienserna och ska "forma smeten till biffar". Ja, och så står man där med händerna i någon slags massa och bara: HUR DÅ FORMAR?!? VADÅ SMET?!? och så typ kastar man ut klickar av det där som ska vara en smet direkt på skärbrädan där man hade tänkt lägga de perfekta små biffarna i väntan på stekpannan och så formar man dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska lyfta upp dem och forsla dem vidare mot stekpannan.

2. När man ska forsla sina fula små kullar med smet, förlåt – biffar – vidare till stekpannan. Ja, herregud. Ni vet, man tar ett djupt andetag. Och så trycker man försiktigt men skitsnabbt (tänk: ninja) in en stekspade under biffarna för att lyfta dem och allt, PRECIS ALLT, blir till mos. Enter: hjärnblödning. Ja, så då slänger man ner de där högarna med mos i stekpannan och formar dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska vända dem.

3. När man ska vända dem. Fy fan. När man ska vända dem.

Jag vill inte prata om det.

*andas i påse*

4. När man ska lyfta upp dem och lägga dem på tallriken. Alltså. Jag vet inte hur det är runt era köksbord, men runt det köksbord jag vanligtvis sitter och äter blir det lätt lite dålig stämning om kocken vrålar "AKTA NU BIFFARNA, DU FATTAR VÄL ATT DU MÅSTE LYFTA FÖRSIKT... JAMEN INTE SÅ!!!  SKÄRP DIG!!!" och börjar hyperventilera så fort någon närmar sig stekpannan för att förflytta en biff till sin tallrik. Men det kanske bara är hos mig. Ni andra klarar säkert det här momentet fint.

I alla fall förstår ni ju själva.

Hittar man ett sätt att fixa biffen (badum-ch!) och göra alla de fyra ovanstående punkterna till en liten enkel barnlek kan man ju lätt få för sig att man förtjänar något slags pris. OCH NU HAR JAG GJORT DET! NU HAR JAG GJORT DET!!! (Eller ja, någon har gjort det. Men jag har inte vetat om det förrän nu.)

Lösningen stavas fiberhusk. Oh, be still my beating heart, jag älskar fiberhusk så himla mycket nu.

Det här är fiberhusk: Nermalda skal från psylliumfrön. Fråga mig inte vad ett psylliumfrö är, för det vet jag inte, men det här vet jag: Fiberhusk är glutenfritt, och du hittar det på hyllan med glutenfria grejer i din butik. Det ser ut typ som mjöl.

Jag har inget färdigt recept på ultimata biffar ännu, men tro mig, det kommer att finnas med åtminstone ett i Ännu mera vego när den släpps i vinter. Men principen är i alla fall så här: Ta en halv deciliter grädde. Ta ett ägg. Ta en matsked fiberhusk. Blanda ihop det i en bunke och låt det stå och svälla i typ tio minuter. Blanda sedan ner dina rivna grönsaker/mixade bönor/hackade nötter/whatever i fiberhuskblandningen och forma smeten till biffar. Dra ihop munnen till ett chockat "oh!" när det faktiskt går. Smeten beter sig precis som du vill! DET ÄR ETT MIRAKEL!!! Stek. Vänd. Förflytta dem hit och dit. Freaking kasta biffarna upp i luften om du vill. Älska livet. Ät.

Och sätt in pengarna på mitt konto som överenskommet?

Fint.

Uppdatering: Okej, proffs i kommentarerna tipsar! Ta gärna med något "tuggigt" i biffarna, till exempel nötter eller frön. Fiberhusk är väldigt bindande, men konsistensen kräver tuggmotstånd, annars blir det en lätt slemmig känsla över biffarna, och eh... det vill man ju helst undvika.

måndag, maj 18

4 år idag

Idag har jag varit förälder till den här personen i fyra år. Fyra år! Jag är så kär i honom. Ibland känns det som om jag vill bita i hans arm.

Han är okomplicerad och rolig, och nöjd för det mesta, och när han inte är nöjd vrålar han så jag blir galen. Då skakar hans storebror på huvudet, och håller upp händerna i luften och säger Okej, okej, Svante, du får väl som du vill, men då får du faktiskt sluta skrika!!! Det är allt eller inget med Svantomen. Han klampar på mina nerver och lindar mig runt sitt lillfinger, och häromdagen kröp han ihop mot mig och sa JAG ÄLSKAJ DIG SÅ MYCKET MAMMA ATT DET KÄNNS SOM OM DU ÄJ ELSA I FJOST. När han blir stor ska han gifta sig med Rufus.

Han gillar äpplen och jordgubbar och gröna sojabönor och coola tröjor och turtles och spindelmannen och batman och darth vader, och han älskar att baka. Det är alltid han som ska hålla i elvispen. Så fort han hör den kommer han springandes och vrålar JAG SKA!!! och hämtar pallen. Ibland leker han att han är en katt. Ibland leker han att han är en bebis. Ibland leker han att han är den svarta ninjan. Han kan bada badkar i en timme och bara ligga still i det varma vattnet och göra inget, och han dansar så jag blir imponerad på riktigt.

Han avgudar sin bror. Det finns inget Rufus gör som Svante inte vill göra, och när de somnar på kvällarna ligger de tätt, tätt ihop. Han är så lätt att umgås med. Han är så lätt att tycka om. Hans små armar när han lindar dem om min hals och kramar, hans skämt utan poäng när han vill spexa, hans obefintliga R, hans konstant kladdiga ansikte och skitiga händer, hela han.

Familjens pajas. Fyra år.

Det är en sån jädra vinstlott att få vara hans mamma.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.

söndag, maj 17

Runt, det går runt, det går runt

Hej hej, long time, vi har varit på Öland med en hoper släkt och en hoper barndomskompisar. När vi skulle köra hem och min mamma och pappa hade sagt "hejdå gumman!" vid bilen och "kör försiktigt!" och "ring när ni är framme!" och gett slängpussar till barnen genom bilrutan och vi rullade iväg skakade Rufus på huvudet i baksätet och bara: "Men mamma, är det inte konstigt att inte bo med sin mamma och pappa längre? Längtar du inte efter dem hela tiden?"

Jag tänker ibland på när mina föräldrar lämnade mig i Uppsala när jag flyttade hemifrån efter studenten. De körde mig dit med flyttlådorna, pappa följde med mig till Ica för att handla, och mamma följde med mig till Ikea, och sen åkte de hem, och jag var kvar själv, jag kände ingen.

Inte så kaxig då, faktiskt.

Idag försökte jag säga till Rufus att man märkligt nog vänjer sig, att det är lite konstigt i början, men sen går det oftast bra.

Det gick inte in. Han ska bo med mig jämt. Jag sa inte emot.

Tänk att jag kanske kommer skjutsa honom till Uppsala en dag, och följa med honom till Ikea, och fylla hans lilla kylskåp med mat för en och sen lämna honom ensam kvar när jag åker därifrån.

Ja jädrar.

(Är det inte konstigt att inte bo med sitt barn längre? Längtar man inte efter dem hela tiden?)

onsdag, maj 13

Nytt avsnitt av podcasten

La precis upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör ihop med Per Bengtsson. Den här gången handlar det om framtid! Vi har läst Per Nilssons "Otopia" och träffat författaren Ursula Poznanski.

Här kan man lyssna! (Eller på iTunes.)

En kollektiv ätstörning

"Hela vårt samhälle, just nu, har ju en kollektiv ätstörning. Det kan ju inte ha funnits någon annan tidsepok någon gång där folk har tänkt så mycket på mat, ängslats så mycket kring mat och fotograferat mat i den utsträckning som sker nu. Att som enskild individ bygga en alternativ liten verklighet, med en privat, sund kroppsuppfattning och normal kosthållning upplever jag som mycket, mycket svårt."
Det där var från boken "Kära Liv och Caroline", och det var Liv Strömquist som sa't.

I mitt instagramflöde har det diskuterats vikt, vikthets och kroppsideal de senaste dagarna. Underbara Clara la upp en bild på sin nedåtpekande viktkurva i förrgår, och skrev en bildtext om att hon börjat träna och springa och tänka på vad hon äter, och var glad att det gett resultat. Ja, och sen gick kommentarsfälten bananas. Ena laget tyckte "Är det verkligen en bra idé att lägga upp en viktkurva så här? Det luktar vikthets, och det har vi fått nog av." Andra laget tyckte "GO, CLARA!"

Jag är team "Är det verkligen en bra idé?" här. Jag tycker nej.

Det är en jävligt öm tå, det här med mat och kroppar och kilon. För mig (uppenbarligen, eftersom jag fick så hög puls av att läsa de där kommentarstrådarna att huvudet höll på att explodera), och för väldigt många fler. Och jag kan inte komma på hur man ska skriva om det på ett sätt som inte är triggande för folk med minsta lilla antydan till ätstörning eller matångest (typ alla, alltså). Det finns inget sätt, va? Jag tror inte det.

På den här bloggen finns det inga andra ämnen som jag har fler opublicerade inlägg kring än de här: kropp, vikt, matångest. Jag skriver dem, för jag tänker på dem, men jag publicerar dem aldrig, för jag tycker det finns en poäng med att hålla tyst om dem.

Och jag känner mig trött, för det finns ta mig fan snart inga andningshål kvar där man slipper läsa/höra om det här, inga ställen där (kvinno)kroppar bara... är. Där de finns. Där de går okommenterat förbi som... en krukväxt.

Det är ju naturligtvis inte Underbara Claras fel, eller någon enskild människas fel, det är samhällets.

Men jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en nedåtgående viktkurva inför sina 40 000 följare, och antyda att vara smal är detsamma som att vara hälsosam. Jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en viktkurva inför sina 4000 följare, eller 400 följare, eller 4 följare heller. Det är visserligen upp till följarna själva att avfölja om de inte vill läsa, men det är fan skitsvårt att avfölja hela samhället, har ni tänkt på det? SKITSVÅRT!

Jag vill så gärna bara få skita i att tänka på vad alla andra människor (speciellt jag själv) väger en stund.

Det finns så väldigt få ställen i världen där man bara får skita i det.
"Jag menar, vi lever i en tidsepok som i historieböckerna, efter vår död, förmodligen kommer att döpas till "matpsykosåldern". Jag har svårt att tänka mig att ett tips från typ en feministisk serietecknare eller en mindfulnessövning kan överrösta den fullskaliga sinnessjukdom som pågår omkring oss."
Det är förresten ett boktips, "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Själv ska jag äntligen klicka hem "Kroppspanik" av Julia Scott, för den verkar passa mig.

söndag, maj 10

5 x odling



Idag har vi ploppat ner allt som ska ner i djupbäddarna i marken. Lägg märke till hur väl Gustav matchat outfit med syssla. Föredömligt färgkoordinerat.



Luktärt, sockerärt, brytböna, purpurböna, bondböna, broccoli, rödbeta, zucchini, spenat, vitlök, gul lök, röd lök, salladslök, schalottenlök, morot, dill, sallad, potatis, praktmalva, kronärtskocka, anemoner, koriander, rosenskära och jordgubbar.



Det är nog egentligen liiiite för tidigt för vissa av sakerna att komma ut i friska luften redan, men vi har reserver av allt förkultiverat kvar i källaren om det skulle skita sig.



Det enda som fortfarande står inne och göttar sig nu är tomater och gurka. Jag oroar mig mycket för tomaterna. De såg plötsligt så klena och trötta ut igår? Nu står de i nya spannar med ny jord och ber för sitt liv under växtlampan. KÄMPA, TOMATER!



Ja! Och så sabbade vi till slut  hela idyllen genom att täcka alltihop med fiberduk. Så oerhört fult. Mina ögon blöder när jag glor på't. Men ändå? HIGH FIVE!

lördag, maj 9

3 x lördag






När jag vaknade i morse hade det blivit sommar i Gnesta. SWEET! Snabbt som ögat kutade Sega som de nyvakna människor vi nu en gång var lommade vi ut och gjorde sommargrejer. Här är några av dem i urval: Skrek i panik över myror. Sprang i vattenspridaren. Planterade grejer i jord. Blev ovänner kring om vi skulle äta ute (FÖR LJUST!!!) eller inne (NÄMEN, SKÄRP ER!!!). Sedan fyllde Svante sin keps med sand och satte den på huvudet, så nu ska jag medelst våld/hot/mutor/tvång/övertalning tvätta barnhår.

Det var kanske det?

torsdag, maj 7

Ännu mera vego

Så! Nu är vi igång. Idag har vi fotat de första nio bilderna till "Ännu mera vego", och det är så sjukt roligt. Så sjukt roligt! Var helt uppspelt igårkväll när jag skulle sova, för jag minns de förra fotodagarna som de roligaste (och mest intensiva) jobbdagarna jag någonsin haft. Och den här gången är det ännu bättre, för nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som en praoelev längre. Nu kan jag säga till exempel: "Jag stör mig på vinkeln på gaffeln. Får jag putta in den två millimeter i bilden?" utan att vara rädd för att fotografen ska tycka att jag är för petig. Och jag vet att vi hinner laga nio rätter, piffa dem så fint vi kan, och fota dem innan dagen är slut. (Städa köket, däremot. Det hinner vi inte mellan varven. Det ser, ärligt talat, ut som fan bakom kulisserna.)

Nu äter jag resterna av en jordgubbssalsa och tänker på rätterna vi ska laga imorgon. Ska fröknäcket ligga bredvid quinotton, eller bredvid citronpastan? Har jag några ätbara blommor någonstans i trädgården som vi kan pynta palak paneeren med? Blir det snyggast med den där grå skålen till soppan, eller borde vi ta en rosa?

Fyra pappkassar matvaror står och väntar på oss i fotostudion klockan åtta imorgon.

Älskar mitt jobb.

måndag, maj 4

Spridda tankar från Gnesta

- Älskar boken "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Vill att alla jag känner ska läsa den nu skitsnabbt, så vi kan prata om allt som står på alla sidor sen. Tills dess samlar jag på citat som jag får anstränga mig skitmycket för att inte instagramma. Till exempel: "Jag känner för djur så som kungen känner för Silvia, jag vill att de ska ha ett okej liv även om just jag personligen inte förmår älska dem."

- "När risken för frost är över", det är ett så luddigt begrepp. Hur vet man det? Va? VA? I min kalender står det "så trädgårdsland" på söndag, men vågar man det? Det är ju skitkallt ute fortfarande.

- Vi ska börja fotografera "Ännu mera vego" på torsdag. Har idag packat två flyttlådor fulla med rekvisita (aka porslin) som ska med till fotostudion. Är så nöjd med att äntligen få använda ordet rekvisita! Underbara Clara gör det ibland när hon ska plåta grejer, och jag blir jämt så avundsjuk. Kan inte komma på något som låter roligare att jobba med än "rekvisita". Förutom kanske "skisser" då, men det är ju sen gammalt.

- Jag hittade Svante framför spegeln igår kväll, och han hade klätt på sig tre lager tröjor och inget mer efter badet. "Kolla, mamma, visst är jag tjusig?" Får små kärleksutbrott i hela huvudet när han använder såna där ord. "Tjusig", åh. När han blir stor vill han gifta sig med Rufus, säger han. Rufus är svalt inställd till ett dylikt arrangemang, men orkar typ inte säga emot, så han säger typ: "Vi får se, Svante" och suckar helt trött. Får kärleksutbrott i hela huvudet av det också.

- Jag har aldrig åkt båt till en enda ö i Stockholms skärgård. Är det ens lagligt att bo i (around) Stockholm i typ tio år och inte ha gjort det? I think not.

- Det har gått hål på mina favoritsneakers.

- Slutar Dirty Dancing verkligen lyckligt? Har tänkt på detta nu sedan Erica kommenterade mitt förra blogginlägg igår. Har sett den (speciellt slutscenen) så o-er-hört många gånger. Känner mig ändå osäker. Men det här är hur som helst en skitbra text om filmen.

söndag, maj 3

Att försöka sova med en Darth Vader-koala

Ni vet scenen i Dirty Dancing, där Johnny ska lära Baby att dansa och bara "Look, spagetti arms! This is my dance space, this is your dance space, I don't go into yours,  you don't go into mine" och så ritar han pedagogiskt upp områden i luften framför dem för att hon verkligen ska fatta?

Håll den scenen i huvudet en stund nu.

Gustav är den typen av person som gillar att sova extremt nära. Varje kväll precis när vi ska somna kommer han kravlande över från sin sida sängen och lägger en arm och ett ben runt mig. Om ni tänker er mig som ett eucalyptusträd, så är Gustav min koala. Och det är i och för sig fint and all att han vill vara nära, men jesus kristus, vad jag inte är den typen av person som gillar att sova med koalor. För varmt! För trångt! För... ahhh! Får panik.

Så jag tänker på Johnny och Baby.

This is my sleeping space, this is your sleeping space, I don't go into yours, you don't go into mine.

I början av vårt förhållande brukade jag hoppa över Gustav i smyg på natten. Det började med att vi la oss som vi brukade, jag till vänster, han till höger. Sedan kom han krypande och gjorde sin koalagrej. Och eftersom jag inte ville säga till, så väntade jag tålmodigt ut honom. När koalan äntligen somnat lirkade jag mig försiktigt loss, hoppade lite smidigt över honom och la mig på den tomma högersidan av sängen istället. FREEDOM! Sedan höll vi på så. När han vaknade till och märkte att jag var borta kom han krypande till högersidan. Jag väntade ut. Hoppade. Somnade om. Han kom krypande. Jag väntade ut. Hoppade. Somnade om. Han kom krypande. Jag väntade ut. Hoppade. Somn... ni fattar.

Nu har jag tappat all form av finkänslighet och viftar brutalt bort honom istället när han kommer krypande.

"Du gör din koalagrej igen. Och du är allergisk, så det väser i dina luftrör. Det är som att försöka sova med en Darth Vader-koala. Chop, chop!"

Har blivit någon slags insomningsbitch?

Så jag tänker på Johnny och Baby.

Johnny var också lite av en bitch med sitt himla dance space hit och dance space dit. Det känns ändå bra på något vis. De (spoiler alert!) fick ju varann ändå på slutet?

Allt är lugnt.

lördag, maj 2

5 x lördag


Vi har öppnat upp det här favoritstället för säsongen, och är här med en extra kompisfamilj i några dagar. Vi gör det vi brukar: eldar tills vi alla luktar skogsbrand, spelar strategispel på kvällarna, äter olika grejer och suckar "stäng dörren!" så fort någon rör sig utanför de rum vi jobbat upp behaglig värme i. Det är fint. Vi har alla våra snyggaste torpfrisyrer, för ingen har kollat i en spegel på tre dagar. Nu ska vi glo på tranor. Hej på er.