torsdag, maj 21

10 x dagens

Dagens nerver: Utanpå kroppen.
Dagens jobb: Att handla och packa ner matvaror inför kokboksfotografering, provlaga några rätter, provsmaka samma rätter, mejla, korrläsa en dinosauriebok, skriva ut recept och messa fyra tusen gånger fram och tillbaka med Sara om sockerärter, halloumi, smör, ärtskott, persikor, hallon och jordärtskockor.
Dagens grej jag kommer ångra imorgon: Packningen jag gjorde inför bröllopet jag ska på i helgen. Packade enligt principen: "Jag tar med allt, så kan jag välja kläder och skor på lördag morgon." Jo, tjena. Kommer bli härligt att bära omkring på i lokaltrafik under rusningstid tillsammans med två kassar mat imorgon.
Dagens öppna hus: På förskolan, eftersom det var Förskolans Dag. Man fick mellis! Man fick spöa tre kids i sällskapsspel!
Dagens low: Vid middagen, när jag vrålade så högt på mina barn att vi alla tre började gråta efteråt.
Dagens vrål: "NU, SÄGER JAG!!! NI MÅSTE LÄRA ER ATT VISA RESPEKT!!! KOM TILL BORDET!!! SÄTT ER PÅ ERA PLATSER!!! SMAKA PÅ MATEN!!! OCH GNÄLL INTE, FÖR DET ÄR INTE SYND OM ER, JAG VÄGRAR LYSSNA, BARA KOM. HIT. NU!!!
Dagens stoltaste ögonblick: Ja, inte fan var det strax efter jag vrålat det där i alla fall. Hatar vrål.
Dagens oh well: Alla blev sams. Alla sa förlåt. Alla fick glass.
Dagens rörliga bild: Hokus Pokus Alfons Åberg på storbild och snart två avsnitt American Crime i sängen.
Dagens leverans: Två pallar med pelletssäckar att bära ner i källaren, untz, untz, pax försten att skjuta upp det till en annan dag, tack och hej.

tisdag, maj 19

Få dina vegobiffar att hålla ihop

Jag visste inte att det skulle komma en dag då jag kände mig genuint lycklig över att ha
kommit på ett trick som får vegetarisk biffsmet att hålla ihop ungefär lika bra som köttfärs gör, men nu är den dagen här, och jag känner mig on top of the world. Bara den som försökt göra nio driljarder vegetariska biffar/bollar som trillat sönder kan förstå det här. Resten av er får scrolla vidare.

Ni vet, det finns ju fyra kritiska moment när man gör vegobiffar:

1. När man blandat alla ingredienserna och ska "forma smeten till biffar". Ja, och så står man där med händerna i någon slags massa och bara: HUR DÅ FORMAR?!? VADÅ SMET?!? och så typ kastar man ut klickar av det där som ska vara en smet direkt på skärbrädan där man hade tänkt lägga de perfekta små biffarna i väntan på stekpannan och så formar man dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska lyfta upp dem och forsla dem vidare mot stekpannan.

2. När man ska forsla sina fula små kullar med smet, förlåt – biffar – vidare till stekpannan. Ja, herregud. Ni vet, man tar ett djupt andetag. Och så trycker man försiktigt men skitsnabbt (tänk: ninja) in en stekspade under biffarna för att lyfta dem och allt, PRECIS ALLT, blir till mos. Enter: hjärnblödning. Ja, så då slänger man ner de där högarna med mos i stekpannan och formar dem till små fula kullar där och hoppas på att det ska hinna ske mirakel med konsistensen tills man ska vända dem.

3. När man ska vända dem. Fy fan. När man ska vända dem.

Jag vill inte prata om det.

*andas i påse*

4. När man ska lyfta upp dem och lägga dem på tallriken. Alltså. Jag vet inte hur det är runt era köksbord, men runt det köksbord jag vanligtvis sitter och äter blir det lätt lite dålig stämning om kocken vrålar "AKTA NU BIFFARNA, DU FATTAR VÄL ATT DU MÅSTE LYFTA FÖRSIKT... JAMEN INTE SÅ!!!  SKÄRP DIG!!!" och börjar hyperventilera så fort någon närmar sig stekpannan för att förflytta en biff till sin tallrik. Men det kanske bara är hos mig. Ni andra klarar säkert det här momentet fint.

I alla fall förstår ni ju själva.

Hittar man ett sätt att fixa biffen (badum-ch!) och göra alla de fyra ovanstående punkterna till en liten enkel barnlek kan man ju lätt få för sig att man förtjänar något slags pris. OCH NU HAR JAG GJORT DET! NU HAR JAG GJORT DET!!! (Eller ja, någon har gjort det. Men jag har inte vetat om det förrän nu.)

Lösningen stavas fiberhusk. Oh, be still my beating heart, jag älskar fiberhusk så himla mycket nu.

Det här är fiberhusk: Nermalda skal från psylliumfrön. Fråga mig inte vad ett psylliumfrö är, för det vet jag inte, men det här vet jag: Fiberhusk är glutenfritt, och du hittar det på hyllan med glutenfria grejer i din butik. Det ser ut typ som mjöl.

Jag har inget färdigt recept på ultimata biffar ännu, men tro mig, det kommer att finnas med åtminstone ett i Ännu mera vego när den släpps i vinter. Men principen är i alla fall så här: Ta en halv deciliter grädde. Ta ett ägg. Ta en matsked fiberhusk. Blanda ihop det i en bunke och låt det stå och svälla i typ tio minuter. Blanda sedan ner dina rivna grönsaker/mixade bönor/hackade nötter/whatever i fiberhuskblandningen och forma smeten till biffar. Dra ihop munnen till ett chockat "oh!" när det faktiskt går. Smeten beter sig precis som du vill! DET ÄR ETT MIRAKEL!!! Stek. Vänd. Förflytta dem hit och dit. Freaking kasta biffarna upp i luften om du vill. Älska livet. Ät.

Och sätt in pengarna på mitt konto som överenskommet?

Fint.

Uppdatering: Okej, proffs i kommentarerna tipsar! Ta gärna med något "tuggigt" i biffarna, till exempel nötter eller frön. Fiberhusk är väldigt bindande, men konsistensen kräver tuggmotstånd, annars blir det en lätt slemmig känsla över biffarna, och eh... det vill man ju helst undvika.

måndag, maj 18

4 år idag

Idag har jag varit förälder till den här personen i fyra år. Fyra år! Jag är så kär i honom. Ibland känns det som om jag vill bita i hans arm.

Han är okomplicerad och rolig, och nöjd för det mesta, och när han inte är nöjd vrålar han så jag blir galen. Då skakar hans storebror på huvudet, och håller upp händerna i luften och säger Okej, okej, Svante, du får väl som du vill, men då får du faktiskt sluta skrika!!! Det är allt eller inget med Svantomen. Han klampar på mina nerver och lindar mig runt sitt lillfinger, och häromdagen kröp han ihop mot mig och sa JAG ÄLSKAJ DIG SÅ MYCKET MAMMA ATT DET KÄNNS SOM OM DU ÄJ ELSA I FJOST. När han blir stor ska han gifta sig med Rufus.

Han gillar äpplen och jordgubbar och gröna sojabönor och coola tröjor och turtles och spindelmannen och batman och darth vader, och han älskar att baka. Det är alltid han som ska hålla i elvispen. Så fort han hör den kommer han springandes och vrålar JAG SKA!!! och hämtar pallen. Ibland leker han att han är en katt. Ibland leker han att han är en bebis. Ibland leker han att han är den svarta ninjan. Han kan bada badkar i en timme och bara ligga still i det varma vattnet och göra inget, och han dansar så jag blir imponerad på riktigt.

Han avgudar sin bror. Det finns inget Rufus gör som Svante inte vill göra, och när de somnar på kvällarna ligger de tätt, tätt ihop. Han är så lätt att umgås med. Han är så lätt att tycka om. Hans små armar när han lindar dem om min hals och kramar, hans skämt utan poäng när han vill spexa, hans obefintliga R, hans konstant kladdiga ansikte och skitiga händer, hela han.

Familjens pajas. Fyra år.

Det är en sån jädra vinstlott att få vara hans mamma.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.

söndag, maj 17

Runt, det går runt, det går runt

Hej hej, long time, vi har varit på Öland med en hoper släkt och en hoper barndomskompisar. När vi skulle köra hem och min mamma och pappa hade sagt "hejdå gumman!" vid bilen och "kör försiktigt!" och "ring när ni är framme!" och gett slängpussar till barnen genom bilrutan och vi rullade iväg skakade Rufus på huvudet i baksätet och bara: "Men mamma, är det inte konstigt att inte bo med sin mamma och pappa längre? Längtar du inte efter dem hela tiden?"

Jag tänker ibland på när mina föräldrar lämnade mig i Uppsala när jag flyttade hemifrån efter studenten. De körde mig dit med flyttlådorna, pappa följde med mig till Ica för att handla, och mamma följde med mig till Ikea, och sen åkte de hem, och jag var kvar själv, jag kände ingen.

Inte så kaxig då, faktiskt.

Idag försökte jag säga till Rufus att man märkligt nog vänjer sig, att det är lite konstigt i början, men sen går det oftast bra.

Det gick inte in. Han ska bo med mig jämt. Jag sa inte emot.

Tänk att jag kanske kommer skjutsa honom till Uppsala en dag, och följa med honom till Ikea, och fylla hans lilla kylskåp med mat för en och sen lämna honom ensam kvar när jag åker därifrån.

Ja jädrar.

(Är det inte konstigt att inte bo med sitt barn längre? Längtar man inte efter dem hela tiden?)

onsdag, maj 13

Nytt avsnitt av podcasten

La precis upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör ihop med Per Bengtsson. Den här gången handlar det om framtid! Vi har läst Per Nilssons "Otopia" och träffat författaren Ursula Poznanski.

Här kan man lyssna! (Eller på iTunes.)

En kollektiv ätstörning

"Hela vårt samhälle, just nu, har ju en kollektiv ätstörning. Det kan ju inte ha funnits någon annan tidsepok någon gång där folk har tänkt så mycket på mat, ängslats så mycket kring mat och fotograferat mat i den utsträckning som sker nu. Att som enskild individ bygga en alternativ liten verklighet, med en privat, sund kroppsuppfattning och normal kosthållning upplever jag som mycket, mycket svårt."
Det där var från boken "Kära Liv och Caroline", och det var Liv Strömquist som sa't.

I mitt instagramflöde har det diskuterats vikt, vikthets och kroppsideal de senaste dagarna. Underbara Clara la upp en bild på sin nedåtpekande viktkurva i förrgår, och skrev en bildtext om att hon börjat träna och springa och tänka på vad hon äter, och var glad att det gett resultat. Ja, och sen gick kommentarsfälten bananas. Ena laget tyckte "Är det verkligen en bra idé att lägga upp en viktkurva så här? Det luktar vikthets, och det har vi fått nog av." Andra laget tyckte "GO, CLARA!"

Jag är team "Är det verkligen en bra idé?" här. Jag tycker nej.

Det är en jävligt öm tå, det här med mat och kroppar och kilon. För mig (uppenbarligen, eftersom jag fick så hög puls av att läsa de där kommentarstrådarna att huvudet höll på att explodera), och för väldigt många fler. Och jag kan inte komma på hur man ska skriva om det på ett sätt som inte är triggande för folk med minsta lilla antydan till ätstörning eller matångest (typ alla, alltså). Det finns inget sätt, va? Jag tror inte det.

På den här bloggen finns det inga andra ämnen som jag har fler opublicerade inlägg kring än de här: kropp, vikt, matångest. Jag skriver dem, för jag tänker på dem, men jag publicerar dem aldrig, för jag tycker det finns en poäng med att hålla tyst om dem.

Och jag känner mig trött, för det finns ta mig fan snart inga andningshål kvar där man slipper läsa/höra om det här, inga ställen där (kvinno)kroppar bara... är. Där de finns. Där de går okommenterat förbi som... en krukväxt.

Det är ju naturligtvis inte Underbara Claras fel, eller någon enskild människas fel, det är samhällets.

Men jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en nedåtgående viktkurva inför sina 40 000 följare, och antyda att vara smal är detsamma som att vara hälsosam. Jag tycker inte det är en bra idé att lägga upp en viktkurva inför sina 4000 följare, eller 400 följare, eller 4 följare heller. Det är visserligen upp till följarna själva att avfölja om de inte vill läsa, men det är fan skitsvårt att avfölja hela samhället, har ni tänkt på det? SKITSVÅRT!

Jag vill så gärna bara få skita i att tänka på vad alla andra människor (speciellt jag själv) väger en stund.

Det finns så väldigt få ställen i världen där man bara får skita i det.
"Jag menar, vi lever i en tidsepok som i historieböckerna, efter vår död, förmodligen kommer att döpas till "matpsykosåldern". Jag har svårt att tänka mig att ett tips från typ en feministisk serietecknare eller en mindfulnessövning kan överrösta den fullskaliga sinnessjukdom som pågår omkring oss."
Det är förresten ett boktips, "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Själv ska jag äntligen klicka hem "Kroppspanik" av Julia Scott, för den verkar passa mig.

söndag, maj 10

5 x odling



Idag har vi ploppat ner allt som ska ner i djupbäddarna i marken. Lägg märke till hur väl Gustav matchat outfit med syssla. Föredömligt färgkoordinerat.



Luktärt, sockerärt, brytböna, purpurböna, bondböna, broccoli, rödbeta, zucchini, spenat, vitlök, gul lök, röd lök, salladslök, schalottenlök, morot, dill, sallad, potatis, praktmalva, kronärtskocka, anemoner, koriander, rosenskära och jordgubbar.



Det är nog egentligen liiiite för tidigt för vissa av sakerna att komma ut i friska luften redan, men vi har reserver av allt förkultiverat kvar i källaren om det skulle skita sig.



Det enda som fortfarande står inne och göttar sig nu är tomater och gurka. Jag oroar mig mycket för tomaterna. De såg plötsligt så klena och trötta ut igår? Nu står de i nya spannar med ny jord och ber för sitt liv under växtlampan. KÄMPA, TOMATER!



Ja! Och så sabbade vi till slut  hela idyllen genom att täcka alltihop med fiberduk. Så oerhört fult. Mina ögon blöder när jag glor på't. Men ändå? HIGH FIVE!

lördag, maj 9

3 x lördag






När jag vaknade i morse hade det blivit sommar i Gnesta. SWEET! Snabbt som ögat kutade Sega som de nyvakna människor vi nu en gång var lommade vi ut och gjorde sommargrejer. Här är några av dem i urval: Skrek i panik över myror. Sprang i vattenspridaren. Planterade grejer i jord. Blev ovänner kring om vi skulle äta ute (FÖR LJUST!!!) eller inne (NÄMEN, SKÄRP ER!!!). Sedan fyllde Svante sin keps med sand och satte den på huvudet, så nu ska jag medelst våld/hot/mutor/tvång/övertalning tvätta barnhår.

Det var kanske det?

torsdag, maj 7

Ännu mera vego

Så! Nu är vi igång. Idag har vi fotat de första nio bilderna till "Ännu mera vego", och det är så sjukt roligt. Så sjukt roligt! Var helt uppspelt igårkväll när jag skulle sova, för jag minns de förra fotodagarna som de roligaste (och mest intensiva) jobbdagarna jag någonsin haft. Och den här gången är det ännu bättre, för nu känner jag mig inte riktigt lika mycket som en praoelev längre. Nu kan jag säga till exempel: "Jag stör mig på vinkeln på gaffeln. Får jag putta in den två millimeter i bilden?" utan att vara rädd för att fotografen ska tycka att jag är för petig. Och jag vet att vi hinner laga nio rätter, piffa dem så fint vi kan, och fota dem innan dagen är slut. (Städa köket, däremot. Det hinner vi inte mellan varven. Det ser, ärligt talat, ut som fan bakom kulisserna.)

Nu äter jag resterna av en jordgubbssalsa och tänker på rätterna vi ska laga imorgon. Ska fröknäcket ligga bredvid quinotton, eller bredvid citronpastan? Har jag några ätbara blommor någonstans i trädgården som vi kan pynta palak paneeren med? Blir det snyggast med den där grå skålen till soppan, eller borde vi ta en rosa?

Fyra pappkassar matvaror står och väntar på oss i fotostudion klockan åtta imorgon.

Älskar mitt jobb.

måndag, maj 4

Spridda tankar från Gnesta

- Älskar boken "Kära Liv och Caroline" av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. Vill att alla jag känner ska läsa den nu skitsnabbt, så vi kan prata om allt som står på alla sidor sen. Tills dess samlar jag på citat som jag får anstränga mig skitmycket för att inte instagramma. Till exempel: "Jag känner för djur så som kungen känner för Silvia, jag vill att de ska ha ett okej liv även om just jag personligen inte förmår älska dem."

- "När risken för frost är över", det är ett så luddigt begrepp. Hur vet man det? Va? VA? I min kalender står det "så trädgårdsland" på söndag, men vågar man det? Det är ju skitkallt ute fortfarande.

- Vi ska börja fotografera "Ännu mera vego" på torsdag. Har idag packat två flyttlådor fulla med rekvisita (aka porslin) som ska med till fotostudion. Är så nöjd med att äntligen få använda ordet rekvisita! Underbara Clara gör det ibland när hon ska plåta grejer, och jag blir jämt så avundsjuk. Kan inte komma på något som låter roligare att jobba med än "rekvisita". Förutom kanske "skisser" då, men det är ju sen gammalt.

- Jag hittade Svante framför spegeln igår kväll, och han hade klätt på sig tre lager tröjor och inget mer efter badet. "Kolla, mamma, visst är jag tjusig?" Får små kärleksutbrott i hela huvudet när han använder såna där ord. "Tjusig", åh. När han blir stor vill han gifta sig med Rufus, säger han. Rufus är svalt inställd till ett dylikt arrangemang, men orkar typ inte säga emot, så han säger typ: "Vi får se, Svante" och suckar helt trött. Får kärleksutbrott i hela huvudet av det också.

- Jag har aldrig åkt båt till en enda ö i Stockholms skärgård. Är det ens lagligt att bo i (around) Stockholm i typ tio år och inte ha gjort det? I think not.

- Det har gått hål på mina favoritsneakers.

- Slutar Dirty Dancing verkligen lyckligt? Har tänkt på detta nu sedan Erica kommenterade mitt förra blogginlägg igår. Har sett den (speciellt slutscenen) så o-er-hört många gånger. Känner mig ändå osäker. Men det här är hur som helst en skitbra text om filmen.

söndag, maj 3

Att försöka sova med en Darth Vader-koala

Ni vet scenen i Dirty Dancing, där Johnny ska lära Baby att dansa och bara "Look, spagetti arms! This is my dance space, this is your dance space, I don't go into yours,  you don't go into mine" och så ritar han pedagogiskt upp områden i luften framför dem för att hon verkligen ska fatta?

Håll den scenen i huvudet en stund nu.

Gustav är den typen av person som gillar att sova extremt nära. Varje kväll precis när vi ska somna kommer han kravlande över från sin sida sängen och lägger en arm och ett ben runt mig. Om ni tänker er mig som ett eucalyptusträd, så är Gustav min koala. Och det är i och för sig fint and all att han vill vara nära, men jesus kristus, vad jag inte är den typen av person som gillar att sova med koalor. För varmt! För trångt! För... ahhh! Får panik.

Så jag tänker på Johnny och Baby.

This is my sleeping space, this is your sleeping space, I don't go into yours, you don't go into mine.

I början av vårt förhållande brukade jag hoppa över Gustav i smyg på natten. Det började med att vi la oss som vi brukade, jag till vänster, han till höger. Sedan kom han krypande och gjorde sin koalagrej. Och eftersom jag inte ville säga till, så väntade jag tålmodigt ut honom. När koalan äntligen somnat lirkade jag mig försiktigt loss, hoppade lite smidigt över honom och la mig på den tomma högersidan av sängen istället. FREEDOM! Sedan höll vi på så. När han vaknade till och märkte att jag var borta kom han krypande till högersidan. Jag väntade ut. Hoppade. Somnade om. Han kom krypande. Jag väntade ut. Hoppade. Somnade om. Han kom krypande. Jag väntade ut. Hoppade. Somn... ni fattar.

Nu har jag tappat all form av finkänslighet och viftar brutalt bort honom istället när han kommer krypande.

"Du gör din koalagrej igen. Och du är allergisk, så det väser i dina luftrör. Det är som att försöka sova med en Darth Vader-koala. Chop, chop!"

Har blivit någon slags insomningsbitch?

Så jag tänker på Johnny och Baby.

Johnny var också lite av en bitch med sitt himla dance space hit och dance space dit. Det känns ändå bra på något vis. De (spoiler alert!) fick ju varann ändå på slutet?

Allt är lugnt.

lördag, maj 2

5 x lördag


Vi har öppnat upp det här favoritstället för säsongen, och är här med en extra kompisfamilj i några dagar. Vi gör det vi brukar: eldar tills vi alla luktar skogsbrand, spelar strategispel på kvällarna, äter olika grejer och suckar "stäng dörren!" så fort någon rör sig utanför de rum vi jobbat upp behaglig värme i. Det är fint. Vi har alla våra snyggaste torpfrisyrer, för ingen har kollat i en spegel på tre dagar. Nu ska vi glo på tranor. Hej på er.

onsdag, april 29

Homepartyn vi minns

Så, jag har varit på homeparty med Gudrun Schyman ikväll. Det var väldigt bra. Får ni chansen att gå på ett - ta den. Oavsett vad man har för politiska åsikter och vad man röstar på så är Gudrun Schyman en jefligt bra talare (Så rolig! Så pedagogisk!) och det hon pratar om (strukturerna som finns i vårt samhälle) berör alla.

Varje minut av de nästan två timmarna var extremt intressant.

Det kanske mest konkreta var när hon beskrev vad hon tyckte man skulle göra om någon stövlade fram till en och sa typ: "Vad tjafsar du om? Sverige är jämställt! Det här dravlet har gått för långt!" Nämligen: Ta upp sin lilla fickversion av Statistiska centralbyråns statistikspäckade lathund om jämställdhet "På tal om män och kvinnor" (som man naturligtvis alltid har lite lägligt i bakfickan*), och säga "Jaha, på vilket område menar du då?" Och sen visa upp fakta.

Sverige är inget jämställt land. Det är kunskap. Det är ingen åsikt.

Och det borde ju kanske vara helt vansinnigt deprimerande att höra det gång på gång under en kvällsföreläsning, men jag har inte känt mig så här peppad på länge.

*Och har man den inte alltid lite lägligt i bakfickan kan man ladda ner den gratis som pdf, eller beställa den tryckt för 50 spänn här. Uppdateras med ny statistik vartannat år.

tisdag, april 28

Tillbaka i stallet (no more)

NEEEEEJ, NEEEEEJ, NEEEEEJ, hör mitt i-lands-klagorop ljuda över Sörmlands nejder – ridskolan som jag rider på måste stänga igen efter vårterminen. Inga mer ridlektioner för mig? Alltså, jag önskar jag hade förmågan att tänka bara pyttelite större än kring min egna lilla värld här va, men det går inte för tillfället, för mitt hjärta håller på att brista. 

- plats för superledsen emoji -

Hästapållarna! Stallet! Min gulliga, gulliga ridlärare! Aldrig mer?

Kommer börja böla snart.

Men jag vill i alla fall tipsa om den här boken, Tillbaka i stallet, som handlar om vuxna som börjat rida igen. Den är jättebra! Och jättefin! Både fakta, råd till ryttare, diskuterande texter om stallkultur etc, och intervjuer med folk som återvänt till stallet. (Till exempel en med mig. Om hästrädsla och ängslighet.) Med väldigt bra foto.

måndag, april 27

Greys anatomy S11E21 - SPOILERVARNING I KOMMENTARERNA

Jag är så täppt i näsan nu. Jag är så täppt i näsan. Det liknar fan inget. Och ja, det beror väl till viss del på att jag är förkyld (eller pollenallergisk, ingen vet riktigt). Men mest beror det nog på att jag just lipat så jag eventuellt trodde jag skulle kvävas till S11E21 av Greys Anatomy. Jag hatar Shonda Rhimes. Jag hatar henne! Så ond.

(Fritt fram att spoila i kommentarerna om ni vill, alla som klickar får skylla sig själva. Vi behöver prata om det här. Vi gör faktiskt det.)

fredag, april 24

Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

torsdag, april 23

4 x odling



Jag tycker det är tillfredsställande att se att det faktiskt går framåt, så jag fortsätter med min lilla följetong med odlingsbilder ett tag till. Ni som tycker odling är trist får blunda under tiden, m'kej? Fint. Djupbäddarna är numera fyllda med fyra tusen liter ny jord (skämtar ej), gödsel och kompost. De är också målade (nåja, jag slabbade omkring med pensel i alla fall) med te och vinäger för att smälta in lite mer i trädgården och inte se så sabla... nya ut. Vi har inte tryckt ner något i jorden än, men vi har flyttat dit vitlök och jordgubbsplantor från andra ställen i trädgården.


Och här är purpurbönorna som står i källaren och frodas! De måste vi kanske plantera om i helgen nu när jag tänker på det.


Över lag verkar källaren vara jäkligt trivsam för växter. Vi är olika på så vis. Jag tycker inte alls om att vara där nere speciellt mycket, men växterna bara: Mmm... källaren. Det är svalt (typ 17 grader) och ljust (under lysröret med dagsljus) och det växer som i en liten djungel på det där bordet. Så här ser våra tomatplantor ut nu.


Och kudos till de här luktärterna, som jag nyss hittade växandes direkt ur påsen med överblivna frön. De har inte ens fått någon jord, men se fall dom bryr sig. Påsen hade råkat bli fuktig och fröna bara: OK, GO!!! Så levnadsglatt. Så rörande. Lille luktärter.

(För tidigare delar i följetongen, se här och här.)

tisdag, april 21

Du säger hoppa

Okej. Så jag vaknade i morse av att Svante tryckte upp en legobeskrivning på i nyllet på mig en timme innan väckarklockan skulle ringa och vrålade BYGG, MAMMA, BYGG!!! Och först en kvart senare insåg jag att jag likt en robot bara verkställt hans ödmjuka önskemål utan att blinka.

Jag är så sjukt ägd.

SKÄRP MIG!!!

lördag, april 18

I mina tonårsdagböcker

Jag läste mina gamla dagböcker i påskas. Mamma och pappa rensade ut vinden, och jag gick igenom lådan som det stod "Lisa - hemligt" på, och där i låg dagbok efter dagbok, så ja. Jag läste dem. Jag vet inte om jag skulle ha gjort det?

Så sorgligt.

(Och då syftar jag inte ens på att jag var dramatisk, skitfånig, lynnig, pretentiös, elak mot folk som inte förtjänade det - ja, mamma, jag tittar bland annat på dig - eller sentimental. För det hör väl till, tänker jag.)

Men att jag, 12 år gammal, varje dag skrev ner hur mycket jag vägde?

"Idag hade jag gått ner ett kilo. Men sen åt jag en biskvi. Faaaaan!!!!"

Jag orkar inte. Jag orkar inte att jag tänkte så mycket på hur jag såg ut, och var så upprörd över mitt yttre att jag använde multipla utropstecken, jag orkar inte.

Det här är allt som är fel på mitt utseende om man ska tro mina samlade dagböcker:

Mitt hår är råttfärgat. Mitt hår är för rakt. Mitt hår är för platt. Jag har dubbelhaka. Förlåt, dubbelhakor. SÅ ÄCKLIGT!!! Mina armar är otränade. Jag kan inte ha kortärmat. Min mage är degig. Jag kan inte ha bikini. Min näsa är för stor. Min rumpa är för fet. Mina lår är ENORMA!!! Plus att det är gropar i dem, och jag har hört att de heter celluliter, och såna ska man inte ha. Mina fingrar är som stubbar. Helt köttiga. Och mina knän, fy fan. SÅ FULA!!! Jag kan inte ha korta kjolar. Mina vader är för tjocka. Mina fötter är för platta. Och breda liksom? Så himla, himla breda, de går inte i några skor, helt värdelösa. Jag har för stor jeansstorlek. Jag har för stor tröjstorlek. Jag har för stor skostorlek. Jag är för stor. Jag är för stor, jag är för stor, jag är äcklig.

Mina tår ser ut som prinskorvar.

En gång står det i en dagbok att jag blev nöjd när jag tittade i spegeln. IDAG ÄR JAG SÅ JÄVLA SNYGG! har jag skrivit i versaler med röd penna.

En gång.

En gång!

Jag vet inte ens vad jag vill säga med det här inlägget, jag vill bara gråta, men det här är vad jag önskar att jag hade skrivit när jag var femton, och det gäller ungefär än:

Jävla världjävel, låt mig va, jag har väl vilken satans jeansstorlek jag vill.

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

torsdag, april 16

Få nytt trä att se gammalt ut


Okej, det kom två trötta barn emellan, så jag hann bara behandla en av djupbäddarna. Den bortersta. Men jag skulle nog ändå säga att den där mumbojumbometoden jag babblade om fungerade enligt förväntan. Visst? Träet ser direkt efter (alltså redan två, tre minuter efter) behandling både mörkare, gråare och äldre ut, och det smälter definitivt in mer i trädgården än de där skrikigt nya brädorna i djupbäddarna bredvid. (För att inte tala om hur väl det smälter in jämfört med Ikeakassarna med hästbajs. Gud ändå, där har vi verkligen några som måste jobba på sitt kamouflage.)

Så här gör man!

1. Häll vinäger (jag använde 5 liter äppelcidervinäger) i en spann, och lägg ner stålull (inte svinto, för den innehåller tvål. Jag använde 250 gram trollull) i vinägern. Låt ligga och dra i minst ett dygn.

2. Koka starkt, svart te.

3. Pensla trät först med te, och sedan direkt efter med vinäger.

Klart!

Superbilligt, superenkelt, supersnabbt. Och inget som är farligt för miljön eller odlingarna vi tänker ha i själva lådorna. Här kan man läsa mer!

Mumbojumbo is my middle name

Ni vet de där stora odlingslådorna vi byggt som står i trädgården och SKRIKER mot en varje gång man tittar ut för att träet är så nytt?

Idag ska jag pensla dem med:

1. Svart, starkt te.
2. Vinäger, som fått stå och dra tillsammans med stålull i ett dygn.

Ryktet (also known as internet) säger att detta ska få träet att se grått och gammalt ut på två minuter.

Hoppas det stämmer, annars köpte jag tio flaskor vinäger i onödan igår. Om ni visste vilka frågande blickar man får när man langar upp tio flaskor vinäger och ingenting annat på bandet i kassan så skulle ni hålla en tumme ni också.

tisdag, april 14

Omslaget


Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

måndag, april 13

En macka i bilen mellan fotbollsplanen och simhallen

Vi har hittills i våra barns liv legat väldigt lågt när det kommer till fritidsaktiviteter för dem. Inte för att vi hatar fritidsaktiviteter, eller har något principiellt emot dem eller något sådant. Mer för att barnen varit små, och ingen av oss direkt har kommit på tanken. (Och kanske ganska mycket för att vi gillar att vara hemma. Mm... hemma.)

Men nu vill Rufus spela fotboll och gå i simskola.

Och det verkar ju kul!

Var och en för sig.

Lite, lite tråkigare blir det när de infaller på samma dag. Det går (och jag vet detta, för vi testade just) visserligen att åka direkt från middagsbordet till fotbollsplanen (där träningen är på nivå: lek)  och vidare därifrån till simhallen (där träningen är på nivå: plask med föräldrar), men...

MAN LÄNGTAR JU HEM OCKSÅ, VA.

Nå.

Det är några veckor till som det krockar. Vi får se hur vi gör med dem. Själva barnet verkar inte ha några problem med att få energin att räcka till dubbla aktiviteter, måndagar är hans nya favoritdag. Men hans hemmaråtta till morsa?

Jamen, hon kanske mer tänker NÅN MÅTTA, etc, osv, mm.

Och jag vet inte om det bara är latmasken i mig som tänker att man kanske inte måste hålla på med en massa aktiviteter på eftermiddagarna när man är sex år. Att det kanske räcker rätt bra med att gå på förskolan på dagarna, och vara hemma på kvällarna. Det kanske det är? Han vill ju. Och han börjar bli så stor, hemma räcker kanske inte för evigt.

Men det är fasen inte så lätt att veta vad som är lagom, alltid.

söndag, april 12

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

fredag, april 10

Sakerna man gör







Jag såg det sista avsnittet av Fridag Night Lights igår, och detta är vad jag, 35 år gammal, gjorde efter att serien (som alltså handlar om high school-kids som spelar amerikansk fotboll) var slut:

1. Googlade "Tim Riggins gif".
2. Googlade "Friday Night Lights gif".
3. Hittade en blogg med 285 sidor med inlägg bara tillägnat serien, fullsmockad med ovan nämnda giffar, som jag scrollade på i några timmar (true story).
4. Skickade jättemånga sms till en fellow FNL-junkie om vilka av personerna i serien vi älskar mest. (Det var: Tim Riggins, Tami Taylor, coach Taylor, Tyra och Landry.)
5. Googlade "Friday night lights sweatshirt" och beställde en tröja med Dillon football-tryck från Etsy till mig själv.

Jag vet inte riktigt.

Kanske kan man säga att jag gillade serien?

torsdag, april 9

Kloppeti kloppeti

- Jag tycker du ska prova banan i galopp, Lisa.
- Visst.
- Och så undrar jag om jag får höja hindren, eller om du tycker de är lagom så här?
- Du får gärna höja dem pyttelite.

Att ovanstående konversation ägde rum i ett ridhus nära mig igår kväll? Jag fattar inte hur det gick till. På den lilla lappen vi fick fylla i när vi började ridskolan i höstas skulle man skriva vad man hade för förväntningar och förkunskaper. Om det fanns något speciellt man ville öva på under ridlektionerna, och om det fanns något speciellt man inte ville göra.

Jag skrev: "Jag vill vara med hästar, och gärna rida i skogen. Jag red i flera år som liten, men var ganska rädd. Jag valde alltid de tröttaste hästarna, för jag var nervös över att det skulle gå för snabbt. Och jag tyckte absolut inte om att hoppa! Jag behöver öva på sits och balans och precis allt grundläggande. Jag är fortfarande rätt skeptiskt inställd till att det ska gå för snabbt. Och jag undviker nog helst att hoppa."

Igår hoppade jag bana i galopp och hade kunnat hålla på hela natten om inte någon hade stoppat mig. Om jag får välja häst helt själv (det får jag inte) väljer jag allra helst en som är pigg som en mört och springer snabbt som vinden om man inte håller emot. Och när ridläraren säger "Idag ska vi faktiskt prova att hoppa lite!" så vill jag inte spontankräkas som jag ville när jag var 10, 11, 12, jag vill ge henne en high five och fnissa helt speedat.

Det är en helt annan sak att rida nu. Jag tror det beror ganska mycket på att jag är lite, lite mindre ängslig som person som vuxen än jag var som barn. Men mest på att det är ett helt annat klimat i stallet nu för tiden. Ridläraren är liksom... snäll? Och alla de som kan mycket, mycket mer än jag är liksom... hjälpsamma? Det är som upp-och-nervända världen.

I slutet av varje lektion får vi frågan "hur kändes det idag?". Det fick vi aldrig, aldrig i stallet jag red i på 90-talet. Och när man stolt som tuppen svarar "JÄTTEBRA, DET VAR JÄTTEKUL, JAG ÄR JÄTTEGLAD!!!" som vore man fem år och helt oförmögen att pratat annat än i enformiga superlativ med versaler, så ler ridläraren skitstort mot en.

- Jag trodde du var rädd för att hoppa?
- Ja, det var jag. Men jag har slutat vara det nu.

Så coolt ändå.

onsdag, april 8

4 x köksö








Vi hade för lite arbetsyta i vårt kök och inte så himla mycket golvyta att spela med. Så jag gjorde som jag så ofta gör: bad pappa fixa. (Jag vet, jag vet, jag är en priviligerad jädra skitunge skitvuxen. Men jag är också glad! Och jättetacksam! Så det kanske lite, lite jämnar ut sig?) Jag önskade mig hur köksön skulle se ut, att den skulle innehålla hyllor för kokböcker, var tydlig med att den måste gå att fälla in så den inte tar nästan någon plats alls när den inte används, och skickade över lite mått. Och sen fick jag den här lösningen i påskpresent.

Jag har nämnt någon gång att jag gillar min pappa, va?

Nu är köksön målad med ömsom vitt, ömsom griffeltavlefärg och monterad och dekorerad av två familjemedlemmar och jag är nöjd. Jag kanske tröttnar på den där griffeltavlegrejen om en kvart och målar om, det vet man liksom aldrig riktigt. Men själva principen? Älskar att jag kan hacka grejer i bra arbetshöjd även när den knappa metern bänkskiva i själva köket är belamrad med annat.

tisdag, april 7

3 x odling

Igår byggde vi färdigt de tre djupbäddarna vi ska odla i framöver, och hell vad mycket träningsvärk jag har nu efter att ha slagit ner stolparna i marken med slägga! Men, men. Det är säkert ändå ingenting emot vad mycket träningsvärk jag kommer ha efter att ha lassat i några kubikmeter jord medelst spade i varje låda. Vi ska också ha i: hästbajs från ridskolehästarna jag träffar varje vecka och kompost från... ja. Vår kompost. Jag har höga förväntningar på dessa odlingsförutsättningar.

Och de små tomatplantorna har växt till sig och fått nya krukor och ny jord! Än så länge står de i källaren under växtlampan och har det gött tillsammans med luktärter, rosenskära, kronärtskocka och kryddor. Men sen ska de ut på balkongen.

Och bönor! Helt sjukt vad de här växer. Det är purpurböna och brytböna, och de här fröna satte vi ner i jorden för en dryg vecka sedan. En vecka! Nu är de tio centimeter höga.

Näst på tur: fylla djupbäddarna med jord och gödsel, och förkultivera zucchini, gurka och broccoli.

torsdag, april 2

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.

måndag, mars 30

Osorterat ur hjärnan

Det är som om jag inte vet vad jag ska blogga om här längre, så nu öser jag bara osorterat ur huvudet, och hoppas bloggsvackan går över av bara farten, m'kaj?

- Göteborg är en väldigt segregerad stad. De flesta städer är ju det, men jag tänker extra mycket på det när jag är i Göteborg och åker runt bland skolor. Ena dagen är man i en högstadieklass där lärarna sitter i matsalen och pekar på moroten på tallriken och lär eleverna att morot heter morot, och potatis heter potatis, för eleverna kan inte svenska, de kom hit alldeles nyss, de har tio andra språk, men kan nästan ingen svenska. Andra dagen är man i en annan högstadieklass där varenda kotte är blond och blåögd och slänger sig med termer som karaktärsbyggnad utan att blinka. Det är så stora skillnader.

- Jag har träffat mycket särskoleelever den här våren. Och jag vet att det är fult att generalisera, men nu gör jag det ändå, jag älskar särskoleelever. När jag blir påkommen som fejk i framtiden och polisen kommer och säger HAHA! Trodde du att du skulle få fortsätta så här? Och sitta hemma och skriva fucking böcker på dagarna?!? Lilla gumman, klipp dig! så vill jag jobba i särskolan.

- Får man plantera ut sina dahliaknölar än, eller borde jag vänta? Jag har beställt i runda slängar 8000 dahliaknölar i olika rosa nyanser, så det vill till att jag börjar plantera ut gräva nya rabatter i tid.

- Tänk om terapi skulle vara ungefär som tandläkaren, något man kallades till en gång om året. En rutinkoll av ens psyke - "Du, det ser fint ut. Hur tycker du själv att du mår? Tror du att det räcker om vi kallar dig igen om ett år?" Eller "Du har ju lite tandsten ångest, tror du att du kan komma på återbesök om någon vecka igen?" Det tror jag hade varit sjukt bra för mänskligheten. Det skulle jag kunna tänka mig att lägga skattepengar på.

- Jag är inne i en lässvacka. Nu ska jag ta mig ur den.

Adjö.

fredag, mars 27

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Konferenser vi minns

Mina gamla frilanskontorskompisar har varit här idag. De skulle ha årsmöte för sin ekonomiska förening, och behövde miljöombyte. Så de anlitade vårt hus som konferenslokal, och jag fick några som kunde provsmaka dagens kokboks-matlagnings-omgång. Win-win!

Egentligen var väl det där med "konferens" mest på skoj, men ser ni nån här som bryr sig om det? Nä. Hade de bokat vårt hus som konferenslokal, så hade de väl. Således dukade jag i morse upp bordet med små kit till dem allihop - nya kollegieblock, pennor, och lite konferensgodis. Plus konferensvattenkaraff! Det fanns även "välkommen till konferensen"-skyltar. Förhållningsregler. Blädderblock. Och en workshop på en timme som jag förberett.

Konferensslipsar att sätta i pannan så småningom hade de däremot tagit med sig själva.

Skulle vilja säga att det är en av de mest lyckade konferenser jag någonsin varit i närheten av.

Kanske ska bli mitt nya extraknäck?

onsdag, mars 25

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

söndag, mars 22

Saker jag tänker på

- Jag är förkyld. Jag är nästan aldrig förkyld, men nu är jag det, och det är dåligt.
- I veckan som kommer ska jag träffa fyra högstadieklasser om dagen i Göteborg.
- Och vara förkyld. Sa jag det? Jätteförkyld.
- Annan grej jag ska göra: Skriva klart första omskrivningen av "Djupa Ro".
- Och ha kul, för det är massor av andra barn & ungdomsboksförfattare som ska bo på samma hotell samtidigt, och massor av andra barn & ungdomsboksförfattare = very, very trevliga människor.
- Synd bara att jag är så förkyl...
- Tjatig. Det är också synd att jag är så tjatig.
- Jag borde fixa frukost.
- Och en frisyr.
- Eller åtminstone kaffe.
- Det här avsnittet av "En varg söker sin pod" är så väldigt bra, jag älskar hur de vänder och vrider på ämnet hundra gånger och får min snorfyllda hjärna att tänka nya tankar.

onsdag, mars 18

More is more

Såg detta i Borgholm: En trädgård med en gräsmatta helt översållad med tidiga vårblommor. Vi snackar snödroppar och krokus och den där gula som ser ut som en vitsippa fast den är gul, ni vet. Och när jag säger "gräsmatta" så får ni ta det med en nypa salt. Det är oklart om det egentligen fanns något gräs alls där under. Det var vårblommor över-fucking-allt. Säkert 800 kvadratmeter blomsterhav.

Och det var så sjukt fint. Så sjukt fint.

Hade jag haft lite mindre skam i kroppen hade jag stövlat in i trädgården och slängt mig ner på marken och fotat, men jag vågade inte, och det var en häck som skymde fotomöjligheterna ut mot gatan, så ni får lita på mig, bara.

SJUKT FINT!!!

Hör ni rykten i framtiden om att alla snödroppslökar och krokuslökar plötsligt tagit slut i handeln i hela Södermland med omnejd så vet ni således varför.

Gräsmatta är så väldigt 2014.

tisdag, mars 17

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

måndag, mars 16

10 x dagens

Dagens v-tecken: När jag lyckades säga rätt namn på tio elever av tio möjliga på skrivkursen jag håller i på särskolan i Gnesta den här våren, trots att vi inte ens är halvvägs in i kursen. Så odrägligt nöjd.
Dagens väg: E22.
Dagens destination: Borgholm, Öland.
Dagens lyssning: Fem avsnitt av "En varg söker sin pod".
Dagens glamourösa middag: Micrad frysrätt från Ica. Som jag åt i sängen på hotellrummet.
Dagens känslosammaste: Pussen jag fick genom gunnebostängslet när jag gick förbi förskolan på väg från skrivkursen mitt på dagen, och Rufus fick syn på mig trots att jag försökte spela osynlig. Det var som på film. Han kom springande över gården, kastade sig mot staketet, och tog tag i mina händer genom gallret som vore vi ett kärlekspar på var sin sida av ett stängsel.
Dagens phew: Att han skuttade iväg helt glatt efter han pussats klart och bara: So long, sucker, nu ska jag leka vidare, ses på onsdag.
Dagens solnedgång: Den utanför Oskarshamn någonstans. Så jädra snygg. Jag var this close att stanna bilen för att instagramma det sjunkande klotet av eld över åkrar.
Dagens lögn: Den jag nyss drog. Klart jag stannade bilen för att instagramma på det sjunkande klotet av eld över åkrar, herregud, känner ni mig inte alls?
Dagens typiskt er jävla otur: Att det sjunkande klotet av eld över åkrar inte alls blev lika snyggt på bild som i mitt öga, och därför gick direkt i papperskorgen utan att ens passera gå. Nu kommer ni kanske aldrig få se det sjunkande klotet av eld över åkrar strax söder om Oskarshamn! Så tråkigt när det ska bli så. Jag beklagar.