onsdag, oktober 1

Om vi aldrig mer hörs så vet ni varför

På söndag ska jag springa Tjurruset.

Eller ja, "springa", jag vet inte. Vada? Klättra? Simma? Krypa? Jag hamnar i någons slags loop av hysteriskt hyperventilerande/gällt skrattande när jag läser på hemsidan så här några dagar innan.

"Årets bana är tuffare och blötare än tidigare. Det är dags att du funderar lite över din utrustning. Du möts av branta backar, mycket ängsmark som är ojämn, blöta diken, sjöar och träsk."

Om jag ska saxa fritt ur beskrivningen av årets bana för att få fram mina favoriter så hamnar formuleringar som "vatten till axelhöjd", "gungfly", "träsk", "snårig gammal sjöbotten" och "uppbyggd hinderbana" väldigt högt upp. Eller långt ner. Eller hur man nu ska se det.

Exakt hur full och dum i huvudet var jag när jag anmälde mig?

Ingen vet.

Men det ska verkligen bli spännande att se om jag överlever helgen.

tisdag, september 30

Sovrummet, maskeringstejpen och jag

Jag har målat lite på vår sovrumsvägg de senaste dagarna. Hemskt kul har jag haft! Vill ni veta hur jag gjorde? Klart ni vill. Så här: Först ritade jag av väggen på ett papper och satt vid köksbordet en natt med blyerts och linjal och lattjade fram ett mönster jag gillade. Gillar tydligen trianglar? Ja. Sedan åkte jag till färghandeln och köpte halvlitersburkar av fyra olika nyanser färg som jag bestämt mig för att jag älskar. De hette "betong", "balett", "glöd" och nån blå som inte hade något namn. Sedan satte jag nålar i golv och taklister och spände tråd mellan nålarna, och tejpade efter tråden, så tejpen skulle hamna rakt. Eller hur smart? Kändes väldigt klyftigt, tyckte jag själv. Ja, och sedan målade jag i omgångar. Och när jag drog bort tejpen när jag var klar hände detta magiska: ingen papperstapet följde med och trasades sönder och levde rövare och förstörde allt. INTE ENS EN MILLIMETER! Men så köpte jag också någon himla supertejp som hette något med "sensitive". Jag skulle säga att det till 100% är den tejpens förtjänst att mina nerver klarade pärsen. Och nu har vi trianglar bakom huvudet när vi sover! Är en himla nöjd person för tillfället. Hej på er!

måndag, september 29

Våld i ungdomsböcker

Så här lät det när vi spelade in podcast på podcastscenen under bokmässan i lördags! Jag pratar till exempel ungefär tre gånger så snabbt som vanligt pga publik. Jaha, ja.

Temat i avsnittet är "våld", och vi har läst Svensk synd, av Martin Jern. Är det skadligt för unga att läsa våldsamma böcker? Varför "gillar" jag att läsa om tortyr? Blir det mer eller mindre läskigt med skildringar av krossade knäskålar om man läser skildringen i text, eller lyssnar på den i en ljudbok? Och vad tipsar bibliotekarien Paula Högström om när det kommer in femtonåringar och önskar sig en slagsmålsberättelse?

Här kan man lyssna! Eller på iTunes.

söndag, september 28

Post bokmässan

Okej, så till mig själv inför nästa år:

- Tunna jackan räcker. "Utomhus" är ändå ingenting man märker speciellt mycket av under bokmässan.

- Stressa inte upp dig pga brist på paraply. "Utomhus" är ändå ingenting man märker spec... ah, det sa jag kanske?

- De svarta skorna är bra, MEN du får skoskav av dem efter två dagar.

- Ta med fler strumpbyxor.

- Ta med fler kontanter.

- Ta med mer energi.

Det var väl det. Det har varit kul!

Mina bästa grejer med Bokmässan 2014 var: 1. Att jag nuddade vid Liv Strömquist, 2. Att "Mera Vego" var superpoppis och sålde slut i Ordfronts monter, 3. Att jag fick prata om (OBS! "om", inte "med" pga herreguuuud, nån måtta) Annika Norlin i säkert 20 minuter med min nya Annika-kompis Patrik Lundberg, 4. Allt flams med folk jag gillar. Skrattade iofs så jag tappade en lins vid ett tillfälle men DET VAR DET VÄRT. 5. Att Carol Rifka Brunt verkade så göllig 6. Att jag köpte en väggkalender med Nanna Johanssons skönhetstips och det stod saker som "mosa en avokado och jämför dig med den" i den.

Nu är jag trött och fast på ett tåg som gått sönder i Herrljunga.

Det är sådär.

Men annars så!

Ganska glad, faktiskt.

torsdag, september 25

Okej, bokmässan, BRING IT!

Varje år, strax innan tåget går mot bokmässan i Göteborg: "Åh, gud, hur kallt kommer det vara? Tunna jackan? Tjocka jackan? FREAKING REGNSTÄLL? Hur gjorde jag förra året? Fan. Kommer inte ihåg. Frös jag? Borde i alla fall äga ett paraply!!! Och skor. SKOR!!! Som är snygga till både klänning och jeans och som jag INTE får skoskav av efter två timmar. Till nästa år måste jag lära mig det här. Måste. Lära. Mig. Det. Här."

Aja.

Nu är jag i alla fall på väg.

Med skor! Och jacka! Och läppstift!

Allt ordnar sig.

onsdag, september 24

Jag går till stallet istället

Här är en grej jag inte är så särdeles bra på har det visat sig: skänkelvikningar och framdelsvändningar. Men jag älskar ändå mina onsdagar i stallet så himla innerligt att jag känner mig lite, lite kär varje gång jag åker därifrån. Idag fick jag rida på fjordingen Hadar! Han var snabb och rolig. Nästa gång ska vi hoppa (okej, skutta över liten bom). Känner 10% så här inför det: hjelp, och 90%: BRING IT!

Så himla mycket kaxigare på hästryggen/i stallet som vuxen.

Fasen vad skönt det är.

tisdag, september 23

Emma Watsons tal inför FN


Detta tolv minuter långa FN-tal av Emma Watson gjorde mig glad (och, okej, lipfärdig) idag.

Halvvägs!

Har gjort det här för första gången idag: Ringt polisen och fått prata med en skittrevlig kvinna som var kriminalvårdsinspektör och dödsfallshandläggare och ställt en miljard frågor om hittepådödsfallet i ungdomsboken jag håller på att skriva. Vad gör polisen om det påträffas en död kropp? Vilka kommer dit?  Spärrar man av? Håller man förhör? Vad händer med kroppen? Är det rimligt att XX och YY? Är det ett troligt scenario att yada, yada, yada? Tycker du det låter osannolikt att bla, bla, bla?

Deckarförfattare gör väl kanske sånt här hela tiden, men för mig? Så jädra spännande.

Jag vet inte om jag kommer skriva in så värst mycket av det jag fick veta i boken (det är ingen deckare, dödsfallet är bara en grej av många), men det spelade hemskt stor roll för sinnesfriden hos mig att en verklig polis som jobbar med verkliga dödsfall har "godkänt" själva grundstoryn, eftersom jag ogärna vill hitta på sånt som inte faktiskt skulle kunna hända i verkligheten.

Passerade dessutom ungefär hälften i manuset idag, tror jag.

WOOP! WOOP!

Hade jag haft en chef hade jag fått en biocheck för väl utfört arbete på skrivbordet idag.

måndag, september 22

Bokmässan 2014 - ses vi där?

Det här blogginlägget, fyllt av gifs som pedagogiskt illustrerar den känslomässiga berg-och-dalbana det innebär att vara på bokmässan i Göteborg, skrattade jag helt orimligt mycket åt. Exakt så är det. Exakt.

I år ska jag mest förlusta mig, lyssna på seminarier, klämma på böcker, gå på mingel och middagar, spela in lite podintervjuer och ha kul. Men tre andra saker ska jag hinna med också:

Fredag klockan 15 -16 står jag och Sara Ask i Ordfronts monter (B08:01) och signerar Mera Vego och ser glada ut! Alla som köper boken på mässan får en apsnygg turkos tygkasse som det står "Mera vego åt folket" på.

Lördag 13.00 - 13.30 sänder vår podcast Allt vi säger är sant live från Digitala Torget (kod: Sc12442). Då ska vi prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, om Martin Jerns bok Svensk synd i synnerhet. Kom gärna dit och var publik!

Lördag 14.10 - 14.30 pratar jag och litteraturkritikern Lina Kalmteg på scenen "Molnet" i G-hallen (kod: Sc13774) kring rubriken Hur ökar vi läsandet hos högstadieelever?

Det var det! Resten av tiden? Som på gifsen, giffsarna, giffarna, WHATEVER.

Himla roligt ska det bli.

Titta, en boktrailer!


Ni vet när man klickar igång något klipp på youtube och tvingas se någon himla reklamfilm innan klippet börjar och tycker det är ganska irriterande? I morse gjorde vi det, fast typ tvärtom. Vi skrek i falsett av upphetsning när reklamklippet satte igång och glömde helt bort att fokusera på själva huvudklippet.

"DE ÄJ IVAJ, MAMMA!!! DE ÄJ DIN BOK!"

Och det var det ju faktiskt.

Den förra boktrailern, för "Ivar träffar en Stegosaurus" har blivit nominerad till branschtidningen "Svenk Bokhandel"s pris för årets bästa bokvideo i barn/ungkategorin också. Om ni vill rösta på den vore det kul! Klicka här, scrolla ner, och lägg din röst. Priset delas ut på bokmässan nu om några dagar.

söndag, september 21

Mirakel vi minns

Följande oerhörda har hänt: Vi tog bilen in till Kungens Kurva för att gå på Ikea och Elgiganten, och samtliga fyra i familjen var på gott humör under hela utflykten.

Ska springa och köpa en trisslott nu.

lördag, september 20

Adjö, napp-eran!

Det nöjda barnet i bild kryssade i morse i sin sjunde ruta på klara-att-sova-utan-nappen-listan, och fick gå raka vägen till leksaksbutiken och välja en present. Han valde en verktygslåda med skruvdragare, hammare, såg, skruvmejsel och bygghjälm i härlig plast, och förklarade för killen i kassan att han "äj stoj nu, och haj inga nappaj. Och då få man pjesent!"

Bonus med detta: Nappjunkien till storebror kan inte längre sno lillebrorsans nappar och krypa undan i ett hörn och ta ett nappåterfall.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för cirkus Bjärbo/Edman.

torsdag, september 18

Kära RunKeeper!

Jag vet inte om "longest duration" på en löptur verkligen är ett rekord att skryta med.

"Så här långsamt har du aldrig sprungit förut! Det tog JÄTTELÅNG tid för dig att komma hem igen!"

Men, men.

Tack ändå för "uppmuntran".

tisdag, september 16

Mot huvudvärk och sånt

Saker min naprapat säger till mig: "Men för guds skull, du måste bli snällare mot dig själv!!! Ta flera pauser. Gå ut och gå. Andas lite. Klipp lite gräs. Tänk på dina skinkor. Vila mer. Och lyft skrot som en man."

Han tycker jag "verkar fokusera lite väl mycket på att trycka på tangenter". Att jag borde "trycka på andra grejer ibland istället". 

Han kan ju ha en poäng, faktiskt.

Hej då nappen!

Och meanwhile, i det lilla, lilla livet, har mitt yngsta barn slutat med napp. Helt odramatiskt, bara så där. Vi hittade ingen vid läggdags i lördags, och började prata om att han kanske var stor nog att sluta nu. Och att man kunde få välja en present om man klarade det. Och Svante bara: "Okej, jag slutar." Och sen gjorde han det.

HUR SJUKT?!?!?

För Rufus var det en sorg och ett trauma som (faktiskt) inte liknar något annat han genomlevt tror jag.

För Svante? Not so much. Han är lite extra skör på eftermiddagarna, men annars funkar det hur bra som helst.

Så coolt.

Valbaksmällan

Jaha, nähä, vad säger man? Jag vill fortfarande bara ligga under en sten i skogen och gråta över valresultatet. Det känns så jäkla tröstlöst? Förra valet bara "aaa, men vi är 94 % som inte röstat på SD, vi är många fler!" Nu bara, "aaa, men vi är 87 % som inte röstat på SD, vi är många fler!". Nästa val? Vad är vi nere på för siffror då?

Det är så ledsamt.

Inte förvånande, egentligen, men så oerhört sjukt jävla ledsamt.

Men bilden inger i alla fall lite energi på något vis.

Så här skrev Damon Rasti på Facebook igår, och det tyckte jag var välformulerat och klokt:
Alltså lyssna nu, det här kommer inte vara populärt, men det måste sägas. Jag blev inte förbannad igår när valresultatet kom, för alla som har haft någorlunda koll den senaste tiden hade förväntat sig över 10% för SD. Det som däremot gör mig förtvivlad är att vakna idag och läsa allas naivitet och anklagelser. ”Vilka är det som röstar så här?”, ”Ta bort mig från Facebook om du är SD” och ”#FuckSD”. Har ni inte lärt er ett jävla dugg från fyra år sen? Jag vet att ni vill väl, men det hjälper inte att alienera människor som röstar på SD. Utfrysningen efter förra valet (bland mycket annat) ledde till en mer än fördubbling i år. I fyra år har vi pratat OM Sverigedemokraterna men inte MED deras potentiella väljare. Så kom inte och säg att deras väljare är historielösa, om ni inte ska vara mycket bättre själva.

Och ännu viktigare. Medan ni sitter och försöker hitta förklaringar och syndabockar så har en hel del av er missat en väldigt central anledning till problematiken; Det är ni själva. Folk är ”antirasister” men när jag kollar på era midsommarbilder är ni bara etniska svenskar som firar. Går jag igenom era facebookflöden så har ni en rätt sorglig homogen umgängeskrets. Ni jobbar på nåt mediejobb där de flesta av era medarbetare och framför allt chefer är vita. Bor här på Södermalm och hänger enbart med likasinnade på fritiden. Ni är på pappret goda medborgare (hey, ni stoltserar ju med att ni är emot SD) men gör ingenting reellt för att faktiskt minska klyftorna. Ni är segregerade och segregerande själva, på en och samma gång. SVT:s valvaka igår kväll var en ofattbar parodi när alla var smått chockerade över SD:s framgång, men inte en enda gång tittade någon runt sig för att se hur vitt det var överallt i sändningen (Soran undantaget). Den enda gången jag såg folk med utländsk påbrå var i ett inslag om Rinkeby där ”valdeltagandet traditionellt är lågt”. Tack för det PUBLIC service! Det är svårt att se skogen för alla träd.

Du tycker om och är stolt över ditt jobb på Aftonbladet men har aldrig någonsin gått upp till Jan Helin och krävt fler chefer eller medarbetare med utländsk påbrå. När stannade du upp senast och tänkte på att du kanske själv upptar en position där fler med utländsk bakgrund skulle behövas? Du kan ändra din profilbild till "Vi gillar olika" men när senast tog du med nån som är utanför in till innerstan och öppnade dörrar för dem? Till klubbarna på Stureplan? Till nya jobb och nya nätverk? Till en ökad integration.

Jag är inte mycket bättre själv. Det finns så mer jag hade kunnat göra för att förhindra den här utvecklingen. Men nu står vi här. Chockade och arga. Försöker hitta svar, utan att ta ansvar. Det är ett misslyckade för oss alla. Och nej, jag skriver inte detta för att folk som idag är förtvivlade och tar avstånd ska behöva må ännu sämre. Jag säger ifrån för att vi gemensamt behöver ta ett kollektivt ansvar för vårt land och dess framtid.

1987 flydde jag till Sverige från Iran. Samma år släppte Michael Jackson skivan ”Bad”, en av mina favoritplattor genom tiderna. På den finns det en låt som heter ”Man in the mirror” där han sjunger de berömda raderna: ”I'm starting with the man in the mirror, I'm asking him to change his ways”. Så börja med att kolla i spegeln idag. DU är förändringen. Åtminstone starten på den. Nu har vi fyra nya år på oss för att skapa en verklig förändring. Själva. Tillsammans. Utan att peka. Utan att anklaga. Det skulle vara högst tragiskt om vi måste genomgå denna smärtsamma process återigen 2018.

söndag, september 14

Valdagen 2014

Det är två och en halv timme kvar, du hinner fortfarande om du inte redan röstat. Och hittar du inte ditt röstkort, så räcker det med legitimation. Det är viktigt! Det är alldeles för många som tänker gå och rösta på Sverigedemokraterna idag för att någon enda en av oss andra ska ha råd att strunta i valet och sitta hemma.

Själv tog jag på mig mina rosa/röda/grönaste kläder, tog med mig barnen, och la min röst på de jag tror på. Nu är jag så ini helvetes nervös att jag knappt kan sitta still. Börja räkna rösterna, nurå! Bara gör det! Och kom gärna fram till att Fi kommer in i riksdagen (som en liten blåslampa i röven på exempelvis Jimmie och gänget), att de hindrar samma gäng från att få en läskig vågmästarroll, att Miljöpartiet blir tredje största parti istället för SD, och att vi byter regering till en röd/grönare.

Det hoppas jag på.

Och så hoppas jag att valdeltagandet slår nya topprekord, för faen, alltså, rösta är ju det högtidligaste och viktigaste och finaste som finns.

lördag, september 13

Så går en lördag från vårt liv och kommer aldrig åter

Jaha, ja, hej, hej.

Man vet ju att det kommer bli en ganska lång dag när man är själv hemma med barnen och vaknar med nerverna utanpå kroppen och börjar morgonen med att halvskrika "MEN GUD VAD NI GNÄLLER OCH TJATAR, KAN NI LUGNA ER?!?! när det enda de gjort är att typ... vakna och be om frukost. I hyfsat normal samtalston, till och med.

Och så adderar man lite lördagsgodis ----> humörsvängningar, lunchvägran, bråk om skärmar, slagsmål (OBS! Oskyldig på den punkten, åtminstone), borttappade nappar, tristess, smoothie i halva köket och smällande i dörrar ovanpå det.

"Roligt"!!!

Men jag tror kanske att Svante slutade med napp mitt i allt? Kan det vara möjligt? Han sa i alla fall det själv, och han somnade utan en i munnen. En helt oförtjänt jäkla bonus i så fall, emedan ---->

Jag är rädd att jag vid ganska många tillfällen har varit en ganska kass förälder idag.

Men, men.

Jag har vid ganska många andra tillfällen varit en ganska bra förälder, så man får väl ändå hoppas att det jämnar ut sig, och/eller att de hittar en bra terapeut så småningom.

torsdag, september 11

Allt detta snack om taktikröstning makes me wanna smoke crack

Har det någonsin pratats så mycket om taktikröstning som det görs inför det här riksdagsvalet? "Tänk taktiskt. Om du röstar på X finns det en risk att Y inträffar. Men om du röstar på Z! Yada, yada, yada." Och i nästa sekund bara, "Nej, nej, nej! Så blir det inte alls. Om du röstar på Z är det mycket större risk att Y inträffar. Lägg din röst på X! Eller på Å! Eller på Ä! Eller ja, det mest taktiska vore förstås om alla bara röstade på Ö! Yada, yada, yada."  Jag är mycket trött på det nu.

Det är väl extremt få av oss (om ens någon?) som är så kunnig att den kan lista ut på förhand vad som faktiskt är taktiskt, vad som kan tänkas hända i valet, klura ut ett troligt framtidsscenario och redan nu inse vad det kommer få för konsekvenser, och därför lägga sin röst på X eller Y eller Z eller Å eller Ä eller Ö istället för det de egentligen vill rösta på? Eller? Jag kan det verkligen inte.

På söndag tänker jag således lämna min ändå-inte-tillräckligt-taktiska hjärna hemma och rösta med hjärtat på det som jag tror på.

Och för övrigt var ju det här en av de bättre texterna jag läst inför det här valet.

onsdag, september 10

Hemmakontoret featuring kollega

Idag har hemmakontoret haft besök av en livs levande skrivkompis!!! Så exotiskt!!! Det var Johannas idé. Hon meddelade häromdagen att hon hade sett sitt eget kök flera tusen gånger, men aldrig testat att skriva bok i mitt. Så idag har hon suttit vid mitt köksbord och hållit käften och skrivit på sin bok, och jag har flyttat runt lite bland olika stolar i huset och hållit käften och skrivit på min. Och så har vi tagit pauser för lunch och fika och frågor om imperfekt (okej, jag har frågat, Johanna har svarat) lite då och då, och sen har vi jobbat vidare.

Oerhört trevligt.

Och förvånansvärt bra för arbetsmoralen, faktiskt.

Man hade ju annars kunnat tänka sig att det skulle bli blaj-blaj av hela arbetsdagen, och att vi skulle fika bort varenda skrivtimme. Men nu blev det istället tvärtom. Det visade sig nämligen att jag inte med att såsa och fastna i nån himla formulering och råka kolla instagram istället var tionde sekund när jag samtidigt hörde smattret från någon annans tangenter bredvid.

Blir en spännande tid för Johanna nu, när hon ska börja arbetspendla till Gnesta varje dag och sitta i mitt kök och jobba! Mycket mer pendeltåg än hon vanligtvis är van vid, men det får det vara värt.

Tycker jag, i alla fall.

Som inte behöver flytta på mig.

tisdag, september 9

This just in

Kefirsvampen från Harmoniqa med Q har kommit.
Paketet luktade rökelse.
Det var bara det!
Hej då.

"Nu är det bara mormor jag hatar", okej, bra, då så, Krullet, då så.

Jag skickade upp min mamma på vinden för att leta reda på mina gamla dagböcker och lite fort bara kasta ett öga på dem för att se om det fanns några ridlägersanteckningar i dem pga anledningar. Det fanns det inte. Däremot fanns det sida upp och sida ner med känsloyttringar om olika folk jag hatade av en eller annan anledning.

(Mamma! Nu för tiden tycker jag om dig varje dag. Och det gör ingenting längre att Petter fick följa med dig till Köpenhamn OCH GÅ PÅ TIVOLI för det totala värdet av 850 kronor, och jag "bara" fick ett halv skruttigt ridläger i utbyte, till det totala värdet att 500 kronor. Jag tror inte att du gillar honom mer, så vi kan dra ett streck över det nu. I don't hate you!!! Anymore.)

"Jag var nog på dåligt humör när jag skrev sist."

Himla tur att det gick över.

måndag, september 8

Det är en sådan här kväll

Jag missade just munnen när jag skulle trycka in några chips i den, och har nu chips i urringningen, men orkar inte göra något åt det, och nyss när Gustav frågade: "Ska vi köra en omgång super mario?" så svarade jag "nej, jag vill ingenting."

Är en så himla rolig person.

Men jag känner ändå någon slags glädje över att han har börjat beställa kefirsvamp från ett ställe som heter Harmoniqa med q. Jag vet i och för sig inte vad kefirsvamp är, men det känns inte som att det spelar någon roll, det är ändå ganska roligt.

Podcasten - live från bokmässan

Festlig grej: DET ÄR SNART BOKMÄSSA I GÖTEBORG! Jag ska dit så klart, och göra lite grejer (signera Vegokokböcker i Ordfronts monter på fredagen, och prata om ungdomars läsning för SvDs räkning på lördagen, bland annat.) Och så ska vi sända podcast också! Lördagen den 27 september klockan 13.00 spelar "Allt vi säger är sant" in ett podavsnitt live. Det är på Digitala Torget, Podcastscenen (kod: Sc12442), och man får OERHÖRT gärna komma dit och vara publik och lyssna på inspelningen.

Då kommer vi att prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, och om Martin Jerns bok "Svensk synd" i synnerhet. Med oss på scenen har vi bibliotekarien och bokbloggaren "Prickiga Paula" Högström. Hur mycket våld pallar läsaren? Var går gränsen? Har det någonsin hänt Paula att en biblobesökare lämnat tillbaka en bok halvläst för att den varit för våldsam? Och vad tipsar hon låntagare som är extra sugna på brutalitet om för böcker?

Om du är på mässan, och har tid över - kom och lyssna! Det blir roligt.

söndag, september 7

Val, val, snart är det val!


På söndag är det val, hörni. Alla måste rösta! (Okej, det blir lite knivigt för er som inte har rösträtt. Men alla andra? Ni måste, ta mig fan.) Det kommer att bli ett ganska otäckt val, tror jag, för Sverigedemokraterna kommer ju knipa en hel massa röster. Men om alla andra, som inte tycker som dem, går och röstar så har vi i alla fall gjort det. Vi är jättemånga fler. Och om du känner att njaaaae, njääääe, jag ligger nog faktiskt hellre hemma på soffan och pillar mig i naveln istället för att vandra iväg och stoppa en valsedel i den lilla låddan (eller vad det nu är du kan tänkas ha för anledning att låta bli att rösta) så är du dessvärre BARA EN LITEN LORT, och det vill ju ingen vara.

Okej? Okej.

Alla går och röstar.

Den här valkompassen som SVT gjort tycker jag är väldigt bra. Där ser man väldigt tydligt vad partierna tycker i olika frågor, och kan jämföra. Kanske kan vara en hjälp till alla som inte bestämt sig riktigt ännu? 2000 riksdagskandidater har ställts inför 47 olika förslag, och klickat i om det tycker förslaget är mycket dåligt, ganska dåligt, ganska bra eller mycket bra.

Himla tydlig översikt.

Själv hoppas jag 1. Att vi byter regering, till en rödare, efter valet, 2. Att Gudrun Schyman och Fi kommer in i riksdagen och 3. Att det inte går bra för Sverigedemokraterna och 4. Att det går bra för Miljöpartiet.

Men alldeles oavsett är den där valkompassen bra.

What else is new?

Hej, det är jag igen! Jag som typ aldrig lyssnar på musik längre. Jag vill bara säga att jag varvat den här nya nu en tio, tolv gånger och blivit blank i ögonen varenda gång, och jag älskar Annika Norlin. Den finns på Spotify.

Kom ihåg var ni hörde det först

Har den här teorin nu: Fint och Fult har i hemlighet skiljt sig, och har numera delad vårdnad av vädret. Varannan månad har Fint hela ansvaret (se: juli och förhoppningsvis även september), varannan månad har Fult hela ansvaret (se: juni och augusti).

Eller hur är jag klipsk som genomskådat?

Jorå.

Live från soffhörnan

Hej bloggen!

Sedan sist har jag hunnit vara i Oslo. (Jag hann ha hemskt kul på lanseringen av NUBB, och delta i ett panelprat om nordisk ungdomslitteratur, men jag hann inte gå till Vigelandsparken. Bra och dåligt.) Jag har också hunnit vara i Linköping och delta på mässan Linköping Vego, och föreläsa om vegetarisk mat, "Mera vego", barns ätande och kombinationen däremellan tillsammans med Sara. Det var väldigt roligt! Är så sjukt impad av min kompanjon, hon kan prick ALLT om proteiner och järn och B12 och omega 3 och sånt som jag inte kan ett endaste dugg om, OCH hon är den lugnaste jag vet när det kommer till barn som inte uppför sig vid matbordet eller äter sin mat. Hon ba: "Jag vet, det är himla tråkigt. Men det går över sen! Om hundra år. Bara ta ett djupt andetag och fortsätt försöka. Och ät en pralin eller två också."

(Denna avslappnade inställning är väl kanske inte att rekommendera om barnen är sjuka, inte växer, eller har något annat särskilt behov när det gäller kosten, kan jag tänka mig. Men om man till exempel har barn som, likt mina, mirakulöst nog verkar växa som de ska fast de ibland bara vill äta en snabbmakaron och lite ketchup till middag? Då säger Sara att man kan vara så där lugn. "Det ordnar sig", säger hon. "Och det blir bara tråkigt om du tjatar, och till slut blir middagen förknippad med något negativt. Försök ha tålamod bara, och fortsätt servera den mat du vill att barnen ska äta. Så brukar det lossna till slut." Hur skönt? JÄTTESKÖNT.)

Annat jag gjort: städat huset, klippt gräset, varit med Rufus på hans livs andra fotbollsträning, badat badkar, läst två böcker och tänkt orimligt mycket på att jag vill måla vårt vardagsrum grönt.

Nu dricker jag te som är nåt så förbannat beskt att jag inte förstååååår varför jag ens sörplar i mig det.

Hej då!

torsdag, september 4

Norge! Äntligen!

Imorgon bitti åker jag till Oslo. Det blir min första gång i Norge. Är inte det sjukt? Svar: Jo.

Men hur som helst.

Jag (och fyra andra författare från Sverige, Norge och Danmark) ska vara med på lanseringen av NUBB, som är en Nordisk sajt om ungdomslitteratur. Så här skriver de själva:
NUBB er ei uavhengig nettside som vil arbeide med formidling av ungdomslitteratur på tvers av landegrensene i Norden. Vi vil lage et nettverk for nordiske bloggere som skriver om ungdomsbøker. NUBB er et nettverk for bloggere som blogger om ungdomslitteratur på nordiske språk. 
Målet med NUBB er å:
* spre informasjon om nordisk ungdomslitteratur
* spre informasjon om nordiske bloggere som skriver om ungdomslitteratur
* skape et nettverk for nordiske bloggere, som skriver om ungdomslittertur, slik at de kan komme i kontakt med hverandre
Det ska bli väldigt kul! Har läst böcker av alla de andra fyra författarna (Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg från Sverige, Harald Rosenlöw Eeg från Norge och Sanne Munk Jensen från Danmark) och varit fruktansvärt imponerad, så känner mig 1. Sjukt stolt över att få vara med i detta gäng, och 2. Sjukt nöjd över att jag ska få säga hej till dem.

Plus också: KUL JU ATT FÅ ÅKA TILL OSLO!!!

Ska till exempel få säga hej till min norska redaktör, som jobbade med "Allt jag säger är sant" när den släpptes i Norge. Och sen har jag ungefär fem minuter (nä, okej, liiiite till) över för att upptäcka stan. Vad ska jag göra då, tycker ni?

onsdag, september 3

Kära dagbok!

Idag har jag börjat på ridskola. OCH DET VAR SÅ JÄDRA KUL JAG TROR JAG DÖR!!! Hästen jag fick rida på hette Dublin, och han var en svettig, lurvig skäck som var supersöt och ganska sömnig. Och runt omkring stallet såg det ut så här: åkrar, åkrar, skog, himmel, superfint. Hade jag inte varit så sabla fokuserad på sittben och skänklar och gudvetallt när jag satt där på pållen, så hade jag kunnat se ut över vidderna på bilden från hästryggen.

ÅH, ÄNDÅ!

Det blir bra det här.

Podden lever!

Vi var så malliga inför den här sommaren, för vi hade spelat in podavsnitt som skulle räcka att pyttsa ut under heeeeela långa sommarmånaderna. HIGH FIVE! Ja, och sen slarvade jag bort alla ljudfilerna, och så blev det jättetråkig stämning.

Men nu! Nu är vi på banan igen. Det nya avsnittet handlar om författardrömmar, Amanda Svensson, folkhögskolor, skrivarljus, Asta Kask, dikter, avundsjuka och dagdrömmen om att ha en vindslägenhet i London där man sitter och skriver sina fantastiska böcker. Vid åtminstone två tillfällen vid inspelningen skrattade jag så det kom tårar.

Alla måste lyssna!

Vi bjuder också på våra bästa skrivtips för alla som drömmer om att skriva en bok.

Här hittar ni avsnittet!

måndag, september 1

Kloppeti kloppeti

Följande oerhörda har hänt: Jag har anmält mig till en ridskola och ska börja ta ridlektioner varje onsdagkväll med start om två dagar. Hade det funnits en emoji som såg ganska jättenervös men mest helt sinnessjukt jäkla uppspelt ut så hade jag illustrerat denna lilla textsnutt med den. Nu får ni föreställa er själva istället.

Jag är mindre rädd för hästar och stall som vuxen än jag var som barn, har jag märkt. Då mådde jag illa av nervositet inför varje ridlektion. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde prata i bilen på väg till stallet, lika delar livrädd som uppspelt, tror jag. Och skitnervös inför utdelningen av hästarna! Det fanns kanske två eller tre ponnys som jag kände mig trygg med, resten var jag rädd för. Och ridlärarna var också läskiga, tyckte jag. Stränga och arga, och jag vet inte om det var i mitt huvud, men jag upplevde det som att det inte fanns något utrymme för att göra fel. Kände man sig osäker på hur man gjorde något så svalde man ner den lilla klumpen i halsen och försökte ändå. Man ställde inga dumma frågor. Man tog inte upp deras tid. Och man var inte rädd för något. Inte så det syntes i alla fall. Och det var inte direkt fråga om att få beröm under ridningen, vill jag minnas? Jag kommer ihåg en gång som jag fick beröm under min ridskoletid. (Jag gjorde mitt livs bästa skänkelvikning.) Men jag skulle kunna rada upp jättemånga stränga tillrättavisningar som etsat sig fast i minnet.

Nyss fick jag frågan, men herregud, varför ville du rida om du var sådär... rädd? Och jag vet inte riktigt, men jag ville verkligen det. Jag läste hästbok på hästbok på hästbok och ville också vara en hästtjej, ville också vara bland hästar. Och fortfarande om någon ber mig lista lyckliga ögonblick i livet så är häst + galopp + skogsstig bland det första som poppar upp i mitt huvud.

Nu för tiden tycker jag det verkar vara en annan stämning i rätt många stall. (Mer beröm, till exempel. Och lite mer tillåtande.) Plus att jag inte är lika ängslig själv längre. Förr i tiden vågade jag aldrig erkänna att jag inte hängde med om ridläraren pratade om något jag inte kunde. Jag bara nickade och spelade med, klaaaaart jag visste hur man tränsade sin häst, och sedan vände jag mig mot hästen i panik och ville gråta för HUR FAN TRÄNSAR MAN, JAG HAR INGEN ANING?!? Nu vågar jag erkänna sånt. Det är hemskt skönt.

Ska bli intressant att se hur nervös jag kommer vara när jag står där på onsdag i min nya ridgrupp där jag känner noll (0!) personer i ett nytt stall där jag känner noll (0!) hästar.

Jag gissar: Ganska nervös, faktiskt.

OCH UPPSPELT!

Så lycklig grej, det här.

fredag, augusti 29

Väger upp. Eller ja, väger ner?


I onsdags skålade vi för Mera Vego på Aspuddens bokhandel. (Stockholms trevligaste bokhandel, jag svär! Möjligen med konkurrens från Bokslukaren.) Det var trångt och svettigt och jätteroligt, och varenda snitt, varenda bok och varenda vinglas tog slut. Idag är jag hemma i smutsigt hår och fula kläder och tar hand om en krupphostande Svante.

Det ger och det tar, livet.

tisdag, augusti 26

Mera vego och peppen

I morse satt det en medelålders man (Magnus Utvik, that is) som älskar "en god stek" och har barn som mest bara vill äta ketchup och pratade i tre minuter i Gomorron Sverige om hur mycket han gillar min och Saras vegetariska kokbok. (Här kan man se! Pratet om vår bok börjar 12.30 in i klippet.)

Det känns oerhört på så många sätt.

De här tre veckorna som "Mera vego" har funnits i världen har varit så overkliga så jag måste nypa mig i armen lite mest hela tiden. Har jag berättat hur svårt det var att få ett förlag att nappa på idén, då i begynnelsen? Det var väldigt svårt, faktiskt. "För smalt ämne." "Det kommer bli för svårt att nå ut med en sådan här bok." "Barnfamiljer vill inte äta vegetariskt." När Ordfront (som knappt gett ut någon kokbok och därför först inte ens kändes som ett alternativ) nappade hade vi nästan gett upp och gick omkring och sa saker i stil med jaaaaa, ja, det är väl för smalt då. Folk vill väl bara äta bacon, som vanligt.

Little did we know.

Idag beställde förlaget tilltryck, för första upplagan på boken är nästan slut. Och hela min telefon svämmar över av folk som köpt boken, lagat rätterna (!!!), publicerar bilder på sina middagar och ropar heja, heja, heja i varenda kommentarsfält jag ser. Det är surrealistiskt, och fruktansvärt roligt. Jag är skitglad! Lite, lite tårögd av tacksamhet för att ni är så entusiastiska och inte håller inne med det! Och på något sätt liksom... stolt och blödig å alla grönsakers vägnar, som om de vore mina barn?

Tänk att det finns fler som också gillar gröna grejer ibland!

*snyft*

Vad vacker världen är ändå!

Imorgon firar vi boken på Aspuddens bokhandel (18-21, öppet för alla som vill kika förbi).

Tjena, vad vi ska skåla och göra high five då, jag och Sara.

Med vänlig hälsning,

Överlycklig

Nöjen vi minns

Jag vet inte om det här säger något om naprapater i allmänhet, eller om det säger något om mig, (troligtvis det senare) men jag tyckte det var roligt att gå till en naprapat idag? Det var min första gång. Var fasen uppspelt och fnissig i flera timmar efteråt. Man fick ju små uppgifter! Varför har ni aldrig sagt något om det? Jag älskar små uppgifter! Typ "håll upp armen så här nu, och tryck emot när jag säger till" och "böj knäna och tryck benet inåt" och "luta huvudet så mycket du kan åt vänster", och sen blev jag knådad och tryckt på och fick nålar i axlarna och hemläxa, hemläxa!

*piper förtjust*

Har jag sagt någon gång att jag älskade att gå i skolan?

Hur som helst så tyckte både jag och mina axlar och mitt sneda bäcken (vem kunde ana att jag ens hade ett sådant?) och min superspända högerarm som jag tydligen överanstränger när jag sitter vid datorn jämt att det var en väldigt bra upplevelse att gå till en naprapat. Ska dit igen nästa vecka, och redovisa min läxa. Redovisa min läxa!

*piper förtjust*

Åh, gud, alla dessa små glädjeämnen man har i livet ändå, va? Vad torftigt allt skulle vara utan dem.

Tjuvtitt: Ivar träffar en tyrannosaurus

Idag släpps min och Emma Göthners andra (fristående) bilderbok om dinofantasten Ivar, och den här gången träffar han på en livs levande tyrannosaurus. Det är ganska läskigt, för Ivar vet en massa saker om tyrannosaurusar. Att de har skitvassa tänder, till exempel. Och att de äter andra dinosaurier till middag. Frågan är bara... hur är det med barn? Äter tyrannosaurusar barn?

Nå.

Det visar sig snart att SPOILERVARNING!! just den här tyrannosaurusen inte är så hungrig just nu. Mest leksugen, faktiskt. Det är liksom aldrig någon som vågar stanna och leka med henne, alla bara kutar sitt snabbaste så fort hon visar sig. Men kanske, kanske kan Ivar vara undantaget som bekräftar regeln? Vill han leka? Och vad leker man i så fall med en skitstor dinosaurie, när man själv är liten som en myra?

Ivar träffar en tyrannosaurus finns att köpa i bokhandlar och på nätet, och passar barn mellan 3-6 år ungefär. Och vill ni köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så går det också bra. Då klickar ni här och läser om hur det går till.

Hoppas ni gillar!

Dagens tips!

Om man är en sådan som prenumererar på DN så möttes man av den här annonsen i Kulturdelen i morse. Från och med idag (och fram till 8 september) kan alla prenumeranter ladda ner min och Johannas bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" helt gratis som e-bok.

En himla bra deal, skulle jag vilja säga.

Boken passar från... femton år och uppåt, kanske? (Studier visar att den funkar på 25-åringar och 35-åringar och 55-åringar också).  Den innehåller saker som: parisdrömmar, dejter, gymnasieskolor, förskolelämningar, varannan vecka-ångest, hångel, studenten, saker man skrattar av och Kent (the band).

Man klickar sig in på dn.se/ebok om man blir sugen.

måndag, augusti 25

Slaget om pelletspannan

Det pågår ett tyst krig här hemma, där jag och Gustav på var sin sida om köksbordet slåss för vårt liv för att inte råka bli den av oss som "kan mest om pelletspannan". Ingen av oss hade (naturligtvis) några förkunskaper om dylika tingestar när vi köpte hus, och ända sedan vi flyttade in har vi kämpat i det tysta för att försöka slippa undan ansvaret. Jag gissar att vi båda tänkt att "så länge jag bara spelar död och inte närmar mig pannan, så kommer ju han där/hon där vara så illa tvungen att gå in och styra upp till slut."

För ärligt talat, någon av oss måste ju veta hur man stänger av den för säsongen på sommaren, tömmer ur askan, felsöker när något inte funkar, håller koll, vet var numret till servicemannen ligger, hittar bruksansvisningen när den behövs, sätter på pannan igen när det börjar bli kallt, etc, osv, mm.

Och det fattar ju alla att den av oss som lär sig det först snabbt som ögat kommer att förpassas till den man skriker på när "Det är något fel på pannan!!! Gör nåt!!!"

Är inte så himla sugen på att få den rollen, faktiskt.

Tråkigt nog för mig är Gustav så mycket slugare i det här tysta kriget än vad jag är. Ikväll satt han vid köksbordet och använde sin lenaste stämma när han sa:

- Jag kan ta med mig barnen och storhandla efter maten.
- Va, kan du?
- Ja!

Intet ont anande hjulade jag här lyckligt iväg mot soffan och såg min timme av egentid dallra framför mig i luften som den vackraste av hägringar. Då drämde han i med fortsättningen:

- ... så kan du sätta igång pannan under tiden. För det är ju skitkallt här hemma.

DOH!

Fattar inte hur jag inte kunde se den komma? Får ju fasen se till att skärpa mig.

Nu kan jag både stänga av pannan för säsongen, sätta på den igen på hösten, aska ur den, felsöka (stå och glo på den, blåsa bort lite damm, trycka på lite knappar, öppna och stänga nån lucka och vifta lite desperat med handen framför hela alltet, som om det någonsin hjälpt mot något, alltså) och jag har läst bruksansvisningen säkert tre gånger.

Det här bådar inte gott.

söndag, augusti 24

The killing, fjärde säsongen.

Okej hej, nu har jag sett klart, ska vi prata om fjärde säsongen av The Killing lite i kommentarerna här, eller?

OBS! VARNING FÖR SPOILERS! KLICKA INTE OM DU INTE VILL LÄSA HUR DET SLUTAR!

Eller ja, klicka hur mycket du vill, men skyll dig själv.

Mamma! Fixa youtube.


"Mamma? Får jag filma dig när du är så där galen och härmar oss hur vi brukar låta när vi kommer hem från dagis och bara tjatar och tjatar och tjatar och vill ha äppeljuice?"

"Okej, då."