söndag, december 31, 2006

Liggtid, någon?

Det har kommit till min kännedom att det finns par som schemalägger sitt sexliv. Som planerar in LIGGTID i dagsschemat för att det inte bara ska bli slentrian och pannkaka av alltihop. Jag försöker verkligen smälta den här informationen och ta den till mig, men det är svårt, o så svårt, så svårt för mig.

lördag, december 30, 2006

Tre nya destinationer, tack.

Härmed vill jag slå ett slag för tidernas bästa sällskapsspel – Ticket to ride. Helt sjukt roligt.

Nu tänker jag berätta vad det går ut på så att ni alla gemensamt kan sucka och tänka ”Fy farao vilket tradigt spel det verkar som, hmpf!” och så kan jag tänka ”Jag vet, det låter tråkigt, men vänta ni bara” och så kan jag förklara reglerna och så kan ni säga ”Ahhh, vad jobbigt, jag hänger inte med riktigt” och så kan vi börja spela ändå och så kommer ni att fatta precis och tycka att det är det roligaste spelet ni någonsin spelat. Okej?

Det går ut på att bygga järnvägar mellan olika sträckor i USA. Eller Europa, beroende på vilken edition man spelar.

Se så, säg att det låter tråkigt.

Ha! Ni har fel allihop.

Jag har precis spöat skiten ur mina nyårsbästisar som är på besök. Den här omgången har jag lämnat walk over för att förberede crème brulée inför morgondagens middag. Jag iakttar spelet med spänning från köket. Jag känner hur den nervösa stämningen sprider sig i lägenheten. De små plasttågen breder ut sig över spelplanen. Rivaliteten ökar. Vin dricks, hår slits. Inom kort kommer de alla att vara tickettorideberoende. Ser jag verkligen fram emot.

Bästa spelet ever. I’m telling you.

Hemma bra men götgatan bäst

Kära city. Jag älskar dig.

onsdag, december 27, 2006

Only på landet

Att bo i slutet av en grusväg i mitten av ingenstans får uppenbarligen sina konsekvenser. Nyss gick det förbi en okänd man utanför fönstret. Han hade kameran i högsta hugg och spatserade ner mot hönshuset. Tog lite bilder på hönsen. På uthuset. På de småländska åkrarna. Vände blicken mot själva bostadshuset och riktade kameran mot fasaden.

Det fotografiet skulle jag vilja se.

Vid en noggrann granskning av fotot skulle man kunna skymta fem nyfikna ansikten uppradade i fönstret på andra våningen. Med ögon stora som tefat.

EN FRÄMMANDE MAN PÅ ÄGORNA?!?

Spänningsbarometern i Säljeryd har precis passerat alla tidigare uppmätta toppvärden.

tisdag, december 26, 2006

Hört från sovrummet

Inifrån rummet där lillebror huserar hörs hans röst gång på gång.

- Mer, mer! Mer, mer! Mer, mer!

Pappa skakar bekymrat på huvudet i vardagsrummet. Vad händer? Jag sticker in huvudet och kollar efter.

Lillebror har fått en mp3-spelare i julklapp och sjunger med till "Mer jul" med Adolphson&Falk.

Att vi inte fattade det.

måndag, december 25, 2006

Oj! Hoppsan! Typiskt! Oups! Näe!

Och en annan kul sak med jul är sällskapsspel. Lillasyster fick ett spel som hette Absolut överens. Man skulle vara i par och skriva svar på frågor i stil med: ”Nämn 5 ursäkter att dra när man blir stoppad för fortkörning” och svara samma sak som sin partner för att få poäng. Och inte för att jag vill skryta, men det vill jag: Jag och mina partners vann varenda omgång.

Det skulle kunna betyda att jag är bäst på spel.

Eller att jag är helt sjukt förutsägbar.

Jag tänker gå på bäst på spel.

Känns ju liksom roligare.

Hände det här er också?

Framåt åtta igår kväll knackade det ÄNTLIGEN på dörren. Jag kastade mig ut i hallen och slet otåligt upp handtaget. Jag väntade mig nämligen att jultomten sedvanligt skulle komma på besök. Ni vet - den där gamla gubben med skägg, helly hansen-tröja, stor mage och hohohoande röst. Han som ser lite dåligt, har ont i ryggen och behöver låna läsglasögon och glögg av herrskapet innan han kan börja läsa rimmen på paketen. Honom väntade jag på.

Blev liiiite förvånad när en brat-kille rustad med en starköl i handen steg in över tröskeln. Han hade en tomteluva på svaj över det långa hårsvallet och en stockholmsdialekt helt utan dess like.

- Tja! Nils. É re bra?

Nils aka Nisse hade jävligt bråttom faktiskt. Mikael Persbrandt satt och väntade på honom vid ett drinkbord på Spy Bar, så om vi kunde få det här överstökat ganska snabbt så vore det väl kanon. Farsan var tydligen krasslig. Paket efter paket delades ut. Våra handstilar var dåliga, tyckte Nils. Paketen var under all kritik. Det var bläckplumpar och kråkor och heeeelt oläsliga lappar lite överallt. För att inte tala om rimmen. Jeeeeesus, vad patetiska!

Det var bara en av familjemedlemmarna som slapp lindrigt undan. Lillebror. Han rimmade tydligen precis enligt Nisses smak. Och snygga paket hade han slagit in också. Verkade över huvud taget som om lillebror var en reko kille.


Han kanske ville hänga med till spyan när han hade eldat färdigt i pannan?

Inte?

Himla synd att han missade paketutdelningen i alla fall.

lördag, december 23, 2006

Då var det dags

Så där ja. Nu smäller det. Granen är huggen. Paketen är inslagna. Öl och vin står uppdukat på bordet. Hjärnorna är vässade. (Nåja.)

Invånarna i Ordvitsarnas Högborg är i sitt esse.

Det är dags att börja rimma.

Herre, giv mig styrka.

torsdag, december 21, 2006

Och jag är lite full

Nu åker jag snart hem till småland för att fira jul. Älskar åka hem. Älskar småland. Älskar jul. Älskar tomten. Fan vad fint.

En strålande jul

Finally, julstämningen har infunnit sig! Fasen vad jag har väntat.

Det enda som krävdes var att jag städade lägenheten, botaniserade bland julklappar till tonerna av bästis-Karins julskiva, drog på mig min finaste julklänning och fick champagne och choklad på jobbet.

Lätt ju.

onsdag, december 20, 2006

Det var väl en bonad du menade?

Typiskt. Jag skulle aldrig ha börjat ge bort hempysslade saker till min kille var eviga jul. Han har fått blodad tand. Nu för tiden önskar han sig två grejer varje gång det är presentdags.

1. Fred på jorden
2. Något hempysslat

Hilfe.

Börjar bli lite bråttom.

Fred på jorden är nemas problemas. Det hinner jag. Men de där korsstygnsbroderierna…

Fruktansvärt tidskrävande har jag märkt.

Men bara om det är gratis

Gratistidningsutdelaren vid Hötorget har lagt sig till med en ny julig trevlig attityd.

- Punkt SE? Trevlig dag?

Okej. Smacka hit det där sista då.

Så sa stora till lilla

I helgen bodde båda mina syskon hos mig. Jag försökte in i det längsta att motstå frestningen att visa dem mina senaste nyförvärv på barnboksfronten. Gick så klart inte. Det finns ju så mycket bra att pracka på folk! Syskonen tittade skeptiskt mot bokhyllan.

Nej, Lisa! Vi tänker INTE smittas av barnboksjävulen. Vi är vuxna individer som gillar vuxna saker. Inte barngrejer. Vi tycker barnböcker är fjan… Vänta, sa du att den hette ”Lill-Zlatan”? Coolt, visa!

Sedan var de fast. Det lästes och skrattades och pekades och lästes om. Hela helgen har sedan varit fylld av citat ur Stina Wirséns ”Vem bestämmer” och Pija Lindenbaums ”Lill-Zlatan och morbror raring”. Jag gnuggar mina händer av förtjusning. Snart är de nere i träsket. Det är bara en tidsfråga.

tisdag, december 19, 2006

Stel i huvet

En 13-årig kille skickade precis in en insändare till tidningen. Han var sur på sin kompis som var störig i skolan. Kompisen var totalt "stel i huvet" tyckte killen.

Jag tycker att killen är ett geni. Stel i huvet. Bästa uttrycket ever.

Tittar alla i hela världen på Rapport?

Igår var jag med på tv. Rapport. Jag pratade om min bok. Det tycks vara väldigt stort att vara med på tv. Folk ringer och gallskriker i telefonluren. Även folk som jag nästan inte känner längre.

- JAG SÅG DIG PÅ TV!!! FATTA!!! DU VAR PÅ TV!!! WOAAAA!!!

Själv tycker jag mest att det var jobbigt, hemskt och väldigt besvärande att vara med på tv. Men hey – jag är inte den som är den. Jag håller som bäst på att trycka upp min autograf i enorma upplagor. Ni kan få en om ni vill. Först till kvarn.

måndag, december 18, 2006

Flickan som lekte med tidsbristen

Skit också. Jag har varit så duktig hela hösten. Haft Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" liggandes i bokhyllan i väntan på bättre tider. Jag har strängeligen sagt till mig själv att inte öppna bokuslingen förrän jag verkligen har tid. I jul, alltså. Det har gått väldigt bra. Jag har duktigt låtsats att boken inte funnits inom räckhåll. Raderat ut den från mitt medvetande. Tills igår (å, du förbannade söndagsleda!). Då råkade jag öppna pärmarna och glutta lite på första sidan - som en teaser inför kommande högtid.

Det tog tre sekunder, sedan var jag fast. Jag sträckläste till klockan 02.00, sedan tvingade jag mig själv att släcka lampan och sova. Helt meningslöst - nu kan jag inte tänka på något annat än hur det ska gå för Lisbeth Salander.

Jag måste hem och läsa, jag måste hem och läsa, jag måste hem och läsa NUUUU!

Sagan om de sju små kusinerna

Erkänn, du kände den. Den lite speciella stämningen som låg i luften i lördags. Du trodde det var julen som nalkades - men gosse! Du hade fel. Det var bara kusinskaran Bjärbo som rockade loss på Götgatan. Sjukt festligt.

fredag, december 15, 2006

Gud hör bön

Chokladen är här! CHOKLADEN ÄR HÄR! Fatta vilken makt det ligger i den här bloggen. Idag vill jag ha en boxervalp, ett eget spa och en resa till Kuba. Capice?

onsdag, december 13, 2006

Var är Chokladen?

Sedan jag började jobba på Barnens Bokklubb i september har det pratats lyriskt om Chokladen.

”Och sedan ska du få se, Lisa. Framåt jul kommer Chokladen. Det dimper det ner chokladaskar här så matbordet nästan blir helt översvämmat. Det är choklad överallt! Du kommer till och med att bli vansinnigt trött på den innan december hunnit halvvägs.” Yeah, right.

Sedan oktober någon gång har jag tänkt på det här. Jag har slutit ögonen och sett bilder av Chokladen framför mig. Fantiserat om överdådet. Föreställt mig hur Barnens Bokklubb som i ett trollslag kommer att förvandlas till Willy Wonkas chokladfabrik vilken sekund som helst. Längtat och räknat dagarna.

Och här är vi nu. Mitt i december. Och vad står det på matbordet? Inte en enda chokladask så långt ögonen når. Bara pappersservetter och clementiner. Var hela världen tvungen att gå och bli moralisk just när jag skulle börja jobba här? Jag vill bli mutad! Jag vill bli mutad nuuuuuu!

Den dagliga inredningskrisen

Det är ett gissel, det här med inredning. Jag tittar mig förtvivlat om i lägenheten.

- Fan. Jag hatar högtalare!
- Äh.
- Jo, allvarligt. Varför finns det så fula saker i världen? Och varför måste vi ha typ 50% av all världens högtalare samlade i vårt vardagsrum? Jag får ångest av högtalare.
- Tyst nu. Vi har dem där för att vi ska kunna spela musik till exempel när vi har fest.
- Helt meningslöst. Jag tycker alla som kommer på fest till oss ska ta med sig sin egen ipod och lyssna på den istället. Ipods är snyggt. Högtalare är fult. Det är ju så enkelt egentligen.

måndag, december 11, 2006

Ju längre desto bättre

I vår kommer det en ny ungdomsbok av Joyce Carol Oates. Den heter "Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg". Hela mitt sjuttonåriga inre går i spinn av bara titeln. Så jävulens snyggt. Och smart, för alla mina likasinnade sjuttonårssjälar kommer kasta sig till bokhandeln och köpa boken om så bara för titelns skull.

Ingen stadsråtta, direkt

I helgen har Stockholm haft celebert besök av min småländska pappa. Han tog med sig ett gäng verktyg och snickrade hyllor för glatta livet åt oss. Jag stod bredvid och höll i vattenpasset och kom med uppmuntrande tillrop och öl när han hade gjort något extra bra. Samarbetet flöt på fint.

När kvällen var slut bäddade jag åt pappa i vardagsrummet. Han la sig nöjt under täcket, ganska trött efter att ha snickrat en hel dag. Lamporna släcktes. Vi sa god natt. Lugnet sänkte sig över lägenheten. Tyst.

Tyckte jag.

Tills det hördes en upprörd stämma från vardagsrummet.

- Vad är det för himla oväsen där ute på gatan, Lisa?
- Det är bara city, pappa.
- City?
- Ja, visst är det ett fridfullt ljud?
- Hmpf! Folk verkar inte riktigt kloka i city. Köra bil mitt i natten? Det gör man aldrig i Säljeryd.

Hur man framkallar en hjärtattack på mindre än fem minuter

Har precis fått nys om att det finns svarta plastgranar att få tag på. Jag tänker: Svart plastgran. Blinkande ljusslinga med röda blommor. Chockrosa julgranskulor. Och glitter.

Välkommen hem, mamma!

fredag, december 08, 2006

Glittret strikes back

I vår familj är det alltid barnen som klär julgranen på julaftons morgon. Mamma och pappa sätter i julgransljusen kvällen innan, och så låtsas de sova tills vi klätt färdigt på morgonen. Och barnen (22, 24 och 26 år gamla) skuttar ivrigt ur sina sängar i ottan varje år inför den här uppgiften. Jorå, serru.

Det står i lagen att det är vi som bestämmer hur granen ska se ut. Vill vi ha röda glansiga kulor och glitter i granen så blir det röda glansiga kulor och glitter i granen. Vill vi inte ha lantliga halmtomtar och röda trääpplen i granen så blir det inga lantliga halmtomtar och trääpplen i granen. Hur enkelt som helst.

Men något har hänt på senare år. Mitt under fridens högtid har Mamma Bjärbo börjat göra fräcka kupper för att styra vår julgranspyntning. Hennes lömskhet är gränslös. Hon gömmer julgransglittret redan i november så vi inte ska hitta det när julen närmar sig. Hon byter de glittriga röda kulorna mot halm när vi inte ser. Hon ”hjälper oss” att förbereda pyntandet kvällen innan julafton. Hjälpen går ut på att lägga fram de trääpplen hon vill ha i granen mitt i blickfånget för våra sömndruckna ögon på julaftons morgon. Sedan skrattar hon rått hela vägen upp till sovrummet när hon tror att vi inte hör.

I år har Mamma Bjärbo emellertid gjort ett stort misstag som hon ska få betala dyrt för. Hon har åkt till Bangladesh under hela julförberedelserna och lämnat allt julpyntande i min lillasysters händer. Moahahaha!

Vik hädan halm och trääpplen! Glittret är på väg tillbaka, och den här gången har det kommit för att stanna.

torsdag, december 07, 2006

Tre kronor och lite tårar

Det brukar stå en man och sjunga och spela gitarr i tunnelbanenedgången när jag åker till jobbet. Han sjunger fint. Jag brukar ge honom några kronor. Idag började jag som en extra bonus också gråta för att låten var så sorlig. Det var den gamla Nationalteaterdängan ”Bara om min älskade väntar”. Sjukt sorglig! Så här:

”Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Jag kan inte säga sorglösa ord. Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår. För bara om min älskade väntar, om jag hör hennes hjärta sakta slå. Bara om hon låg här tätt intill mig, kan jag bli den jag var igår.”

Den sjöng Klimax (aka Hans-Åke) i "Tre Kronor" när hans tjej Bimbo hade dött i en bussolycka. Måste lätt ha varit ett av 90-talets mest tårfyllda ögonblick.

tisdag, december 05, 2006

Onekligen rasar

Och när vi ändå är inne på det arga och störtlöjliga temat: What’s up med statusen i bokbranschen egentligen?

När jag blir kung och får bestämma ska jag hämnas.

Då ska alla litteraturgalor ha priset för barnböckerna sist. Och jag ska slå på stora trumman och säga: Här kommer nu äntligen det som vi alla har väntat på hela kvällen! Priset för årets bästa barnbok! Och när jag gratulerar barnboksvinnaren ska hon eller han få tre gånger så många rosor som alla de andra oviktiga vuxenboks-pristagarna. Och när jag intervjuar vuxenförfattarna ska jag ställa frågor som: Har du aldrig tänkt på att skriva riktiga böcker? Är det ingenting som lockar dig? Och när vuxenförfattarna skakar förbryllat på huvudet åt min fråga ska jag förtydliga bara för att vara snäll: Ja, alltså böcker för barn och ungdomar! Varför skriver du inte det istället?

Och sedan ska jag göra så i evighet tills det har blivit rättvist och störtlöjliga vuxna har slutat tycka att barnböcker inte riktigt räknas lika mycket som den Riktiga Litteraturen.

Pah!

Årets Augustpris

Ni suger på att gissa. Men det gör inte så mycket, för det gör uppenbarligen jag också. Bara två personer i min omröstning hade gissat att Per Nilsson skulle ta hem Augustpriset för bästa barn och ungdomsbok i år. Jag var inte en av dem. Och jamenvisst serru, jag är bitter och besviken. Per Nilsson var mitt sjättehandsval. Han fick ju bara priset för lång och trogen tjänst*. Störtlöjligt!

*Sluta tjata, jag gillar också Per Nilsson. Han har skrivit hur många bra böcker som helst och varit nominerad fem gånger och förtjänar priset och bla bla bla bla. Men kunde han inte fått det innan? För någon av böckerna som var bättre än den här? Jag säger det igen: Störtlöjligt!

måndag, december 04, 2006

Snabb, snabbare, Lisa "Blixten" Bjärbo

Jag är helt sjukt trög, dagen till ära.

Sitter vid lunchbordet. Hör hur kollegorna pratar. Tänker att jag borde delta i pratet. Funderar på om jag har något att säga. Formulerar mig lite i huvudet. Sätter en brödkrutong i halsen. Dricker lite vatten. Formulerar lite till.

Ungefär samtidigt som jag är redo att göra ett klatschigt inlägg i debatten är lunchrasten slut.

Doh!

Det är något med Tompa

Igår såg vi på Mission Impossible 3. Det var livat. I den här filmen har Tom Cruise träffat en tjej som han förlovar sig med. Hon vet inte om att han skaffar mat till hushållet genom att skjuta folk och spränga väldigt många bilar. Men sedan får hon reda på det. Då reagerar hon med att kyssa Tom Cruise passionerat. Sedan gifter de sig och åker på smekmånad.

Ganska underlig reaktion när man tänker på det. Jag är inte säker på att jag hade varit lika förstående.

lördag, december 02, 2006

Goda grannar

Jag har fortfarande inte hittat internet. Men idag har jag lokaliserat ett oskyddat trådlöst nätverk som jag kan koppla upp mig på om jag sitter blickstilla mitt i soffan. Man kopplas upp och ner mest hela tiden, och råkar man röra på sig lite så är det kört. Men det känns ändå rätt fint, på något sätt. Det är bra med snälla grannar.

fredag, december 01, 2006

Vilken cliffhanger!

Så var det december helt plötsligt. Idag kan man öppna första luckan på "De förlorade sagosakernas vind". Gör det! Gör det genast!

Om ni går in och öppnar luckorna varje dag kommer ni snart att vara redo att strypa ungen som säger "Lucka ett!" "Lucka sju!" "Lucka tjugotvå!" och så vidare med samma käcka röst när man för ficklampan över vinden på jakt efter dagens lucka. Alla som har jobbat med kalendern är i alla fall mordbenägna vid det här laget. Speciellt hans engagemang på "Lucka nitton!" är enerverande. Dessutom byter han dialekt på lucka arton. Freak.

Men förutom det så gillar jag december. Jul är den fräckaste högtiden.

torsdag, november 30, 2006

Ska det vara så? Va?

Det ringde en tjej från Ikea häromdagen.

- Soffan som du har beställt är klar för leverans. Den kommer på onsdag kväll. De bär upp den till er, det enda du behöver tänka på är att ha betalningen redo.
- De bär upp den sa du? Hela vägen upp för trapporna? För vi bor på sjätte våningen och soffan går inte in i hissen.
- Ja då, de bär. Inga problem!

Säääääääääkert, Ikea. Sääääääääääkert. Ofta att de gör.

I bärkillarnas kontrakt står det tydligen att de bara behöver bära till tredje våningen. Så när de kom till den trappavsatsen satte de ner soffan med en duns och åkte hem. Hej då, starka bärkillar! Ungefär en halvtimme senare hade vi lyckats släpa hundrakiloskolossen de sista tre trapporna själva. Då var jag helt illamående och armarna darrade som asplöv. Idag när jag steg upp ur sängen knäckte det illavarslande i min klena rygg.

Beware, Ikea.

I'm gonna go ilsken Sverker on you om du inte passar dig.

tisdag, november 28, 2006

Onekligens undergång

Skvallra inte, jag tjuvbloggar från jobbet. Jag packade ner hela internet i en flyttlåda och nu hittar jag det inte. Ligger det bland skorna, månne? Bland krukorna? Bland de orimligt många snapsglasen som vi aldrig använder? Beats me.

Jag ber att få återkomma när jag gått till botten med det här. Det är om ungefär 36 flyttlådor.

Puss, people!

Gissa barnboksreferensen

Det är ingen ordning på allting. Man hittar inte vartenda dugg!

fredag, november 24, 2006

Bästa kombon: Basshunter, snögubbar och bajs

Google, my google. Det finns inget roligare! Varje dag är det en skrattfest att kolla in hur folk googlat för att hamna här. Typ det roligaste som hänt sedan man var tolv och tjuven som stod på trottoaren i "Ensam Hemma 2" fick tegelsten på tegelsten i nyllet av den försigkomna lilla pojken som låg på taket och bombaderade inkräktarna.

Idag tror jag till och med att google överträffat sig själv. Jag gör en topp tre-lista åt er som fredagsnöje. Jag vill att ni föreställer er med stor inlevelse vad som rörde sig i de här personernas huvuden när de knappade in sökorden. Det blir liksom så mycket roligare då. Beredda?

På tredje plats: "Basshunter jag gillar dig"

På andra plats: "Vad äter snögubbar till frukost"

Och på första plats (fanfar!): "Eget bajs luktar bäst"

Jag säger då det.

Dagens tips: Så ökar du takhöjden på fem minuter

Igår packade vi ner det sista i lägenheten. Nu är det bara tomma rum, en madrass och världens mest överfyllda vardagsrum med flyttlådor och staplade möbler kvar. När vi skulle sova tittade Gustav förundrat upp mot taket.

- Vad högt till tak vi har helt plötsligt!
- Eller så är det bara för att vi har monterat ner sängbenen och lagt madrassen direkt på golvet.
- Så kan det också vara.

torsdag, november 23, 2006

Mina nya idoler

Fast ändå, mitt i allt illamående. Igår intervjuade jag Alice, 12, och Ella, 11, som skriver Utterungarnas bästa blogg, hej tjat! De pratade i varsin telefonlur. När jag frågade vad de vill säga med sin blogg började de prata i munnen på varandra.

- Vi vill dela med oss av vår vishet. Liksom visa att det är bra att vara annorlunda.
- Typ som: Här är vi, och vi är skitcoola!
- Folk brukar tycka att vi är ganska konstiga och pinsamma. För att vi rakat av oss håret och har annorlunda kläder.
- Men det struntar vi i. Vi gillar att sticka ut.

Jag tror att jag log lyckligt hela kvällen sedan.

Så känner man för att slåss igen

Klippt och klistrat från TT:

”Tre unga män, som åtalats misstänkta för att ha våldtagit en ung kvinna i Husby i våras frias. Tingsrätten anser det inte bevisat att kvinnan uppträtt så att männen haft anledning att tro att hon varit i ett hjälplöst tillstånd.

Kvinnan uppger att hon vaknade av att en för henne okänd man hade sex med henne. Nästa gång hon vaknade låg en annan man med henne. Hon ville inte ha sex med männen, men förmådde inte göra motstånd eller visa att det skedde mot hennes vilja.


De tre männen, som är i 20-årsåldern, medger att de hade sex med kvinnan men påstår att det var frivilligt från hennes sida. Enligt tingsrätten går det inte att dra slutsatsen att männen haft anledning att tro att kvinnan befann sig i ett hjälplöst tillstånd och därför finns det inte heller anledning att pröva om hon utsatts för våldtäkt."

UTROPSTECKEN UTROPSTECKEN UTROPSTECKEN
Hjälplöst tillstånd hit och hjälplöst tillstånd dit.
Hela världen känns som ett hjälplöst tillstånd.
Jag mår illa.

Han hänger på sidan 310 också

Man kan vara ganska säker på att ens kompis precis har flyttat och är besatt av att inreda sin nya lya när hon ringer en lördagskväll klockan 22.25 och halvskriker i telefonluren.

- Lisa, har du sett nya Ikea-katalogen?
- Ja, vadå?
- Har du sett sidan 94?
- Eh, antar det.
- Har du sett att det hänger en massa tavlor som prydnad i det rummet som är på bilden?
- Alltså, kompis... jag har nog inte tittat lika noga som du.
- Jamen, är inte killen på ett av de svartvita fotona din kompis Fredrik? Va? jag är rätt säker på att det är han.

Och visst serru. Det är det.

onsdag, november 22, 2006

Då slutar blommorna att sjunga, träden att spela och jag kommer inte längre kunna höra bäckens melodi

Jag var inne och snuddade vid den nu, jag kände det själv. Gränsen är nära. Snart är jag där. Det är väl bara en tidsfråga innan jag skriver om min kille men ger honom epitetet Älsklingen. Gulleplutten. Drömmannen. Prinsen, whatever. Utan att vara det minsta ironisk.

Allra käraste läsare, ett måste ni veta!
(Nej, vi vill inget veta!)
Jo, ett måste ni veta.
När Salikons rosor vissnar och jag börjar kalla min pojkvän för Prinsen – då är jag död.

Jag erkänner att jag kanske kan behöva lätta lite på mina benhårda principer (Men christ, håll mig inte i handen! Människor kan ju se! Och pussa mig inte in public! Det är pinsamt ju!) eftersom principerna uppenbarligen är puckade. Men Älsklingen?

Där går fan gränsen.

Underskatta aldrig vikten av att dricka vin i morgonrock

Mitt så här i flyttider hade jag stämt träff med min kille på stan efter jobbet i förra veckan. Jag var så trött att jag inte ens orkat ifrågasätta med ett litet enkelt: Varför? Vad ska vi göra? Borde vi inte packa? Eller köpa vår sjunde omgång flyttkartonger som vi släpar hem på tunnelbanan i rusningstid?

Jag bara lydde. Hans kontor klockan kvart i sex.

När vi möttes drog han iväg med mig till Centralbadet. Där hade han bokat in oss för ett kurbad. Vi blev visade till ett litet runt rum fyllt av levande ljus. Där fick vi kliva ner i varsitt bubbelbadkar med en mjukgörande olja i vattnet. Och när halvtimmen var slut trippade vi ut till baren i våra morgonrockar och drack ett glas vin.

Eventuellt blev jag dubbelt så kär i min kille just då.


Han rockar fett.

tisdag, november 21, 2006

Det är tanken som räknas

Heliga guds moder!

Jag tänkte precis gå på toaletten utan att stänga dörren om mig.

Svälj!

Men alltså.

DET VAR AV MISSTAG!!! JAG TÄNKTE DET AV MISSTAG!!! BARA EN LITEN SEKUND!!! VEM FARAO KAN HÅLLA I HUVUDET ATT DET FINNS MANSFOLK I NÄRHETEN HELA HIMLA TIDEN? OCH JAG GJORDE DET JU INTE!!! JAG LÅSTE JÄTTENOGA!!!

...

Nä.

Hjälper inte va?

Utterungarna rules

Men å, titta vad jag hittade! Två tolvåriga tjejer som bloggar och är hur coola som helst. Mer sådant här åt folket!

Utterungarnas bästa blogg.

Skärpning, Persbrandt!

Min kompis P Lagerkvist (som under dagen bytte namn ett flertal gånger. Jag fick mejl både från Per C Jersild och P B Pullman innan vi slutligen lyckades stämma träff i tunnelbanan) hade visst missbedömt läget lite. Han trodde att Poesifestivalen skulle hålla på en liten stund. Den lilla stunden var 6 timmar. Borde man ju ha förstått när man hörde namnet. Hur många festivaler håller på en liten stund? Så här i efterhand är jag rätt glad att vi åtminstone inte hamnade mitt på en stinkande camping med hemmamålade flaggor, halvtrasiga husvagnar, spruckna tält och en stämning som gör att man känner sig tvungen att spela fotboll med en tom plastdunk. Det är annars sådant som händer på festival. Och det gör faktiskt rätt ont i fötterna att sparka på tomma plastdunkar.

Men men, vi var ändå rätt laddade. Vi skulle ju få se Persbrandt läsa en dikt. I akt ett gav vi stående applåder åt Tomas Tranströmer. Jublade högt åt Daniel Sjölin och skrattade åt Sissela Kyle. Tittade oss omkring på Dramaten och insöp finkultur.

I akt två gick vi och åt. Vi var faktiskt hungriga.

När akt tre började var förväntningarna uppskruvade till taket. Publiken hade förvandlats från kulturtanter och kulturgubbar till gymnasieungdomar med poppiga frisyrer. De hade kommit lagom för att se Henrik Berggren. Han skulle spela några låtar precis innan den Stora Finalen. Det var fint. Gymnasieungdomarna tjöt lyckligt.

Och så var det då äntligen dags. Den Stora Finalen var här. Micke P skulle läsa sin dikt.

Konferenciern presenterade onödigt högtidligt den stora poeten som Persbrandt skulle tolka. Applåder. Sedan klev självaste tolken ut på scenen. Applåder igen.

Men, vänta nu här!

Det där är faktiskt inte Micke P.

Var är Micke P?

Micke?

Hallå, Persbrandt?

Vi hade faktiskt väntat i sex timmar på din uppläsning. Och så kommer du inte. Det är faktiskt dålig stil.

måndag, november 20, 2006

Sandvargen in my heart

Det finns en bok som jag tycker att ni ska läsa lite snabbt. Den heter "Sandvargen" och är skriven av Åsa Lind. Eventuellt riktar den sig egentligen till människor som är i 7-årsåldern, men det tycker jag inte ni behöver fästa någon vikt vid. Den är bra för alla åldrar. Och råkar ni ha någon liten person i ert hushåll som är mellan 5 och 8 år så är det här boken ni ska högläsa under jullovet. Okej?

Boken handlar om Zackarina som tycker att hennes föräldrar är lite väl tråkiga. De bara diskar och jobbar hela tiden, och när Zackarina vill leka har de aldrig tid. Därför brukar Zackarina springa ner på stranden och prata med sin polare Sandvargen. Han har funnits i evigheters evighet, och har svaret på alla frågor. Det finns ingen hejd på hur klok han är! All time high är när Sandvargen och Zackarina kommer på varför man får blåmärken.

”- Nu har jag fått ett blåmärke till.
- Va? Blåmärke? sa Sandvargen. Vad är det?
- Sådana här, sa Zackarina.
Hon visade Sandvargen sina färggranna ben och berättade. Det första hade hon fått när hon hoppade från gungan i värsta farten, och det gröna när hon cyklade i kapp med grannens katt.
- Och det där lila då? sa Sandvargen.
- Det där fick jag när jag flög flygande hängmatta, sa Zackarina.
Sandvargen nickade.
- Nu förstår jag, sa han. Blåmärken är en sorts medaljer man får när man gör farliga saker, eller hur?
Medaljer? Zackarina sträckte på sig.
- Just det, sa hon. En sorts modighetsmedaljer.”

Mitt hjärta klappar för Sandvargen. Missa inte för bövelen!

Spännande puff!

Ah, jag uppskattar när ens kompisar förstår vad som är viktigt i livet. Vid lunchtid idag trillade det in ett mejl i min inbox.

Hej Lisa!
Vill du gå på poesifestivalen på Dramaten idag? Jag har friplåtar! Det är 10-årsjubileum. Man får skumpa plus att MIKAEL PERSBRANDT LÄSER EN DIKT! Du kan onekligen blogga om denna exklusiva händelse efteråt! There or square?
/P Lagerkvist

There, så klart! There! Jag är för alla aktiviteter som går att blogga om. Speciellt om de innehåller skumpa och Mikael Persbrandt.

söndag, november 19, 2006

Förutom helt åt helvete fel, alltså

Allvarligt.

När jag tog på mig att jobba heltid, skriva färdigt en massa frilansjox, läsa ungefär sju böcker i veckan, skriva en rolig bok samt en läromedelsbok den här hösten...

Hur tänkte jag då?

Alla är vi olika

I natt vaknade jag kallsvettig och satte mig spikrak upp i sängen. Mardröm nu igen. I mardrömmen mötte jag en mamma som bad mig om ett bra boktips på en bok som hon skulle läsa högt för sin sjuårige son. OCH JAG KOM INTE PÅ NÅGOT ATT TIPSA OM!

Flämt!

Jag blir fortfarande stel av skräck när jag tänker på det.

Hack på skivan

Nej. Det här är inte bra. Gustav och jag har gått överstyr. Vi inleder varje samtal med frasen ”I Vår Nya Lägenhet...” och fortsätter med ett fånigt leende och V-tecknet i vädret. Otroligt störande beteende för alla som inte är jag och Gustav, jag inser det med all önskvärd tydlighet. Så därför försöker vi hålla oss borta från civilisationen bäst det går. Går omkring för oss själva och packar samtidigt som vi mumlar lyckligt om nya soffor, nya vanor, nya liv, nya villkor.

Och det funkade ju fint. Tills vi blev bjudna på fest.

Vid minst tre tillfällen under gårdagskvällen mötte jag Gustav i minglet på min polares inflyttninsfest. Samtliga tre gånger frågade jag vad Gustav hade för sig. Och samtliga tre gånger svarade Gustav sanningsenligt:

- Jag står här och skryter om Vår Nya Lägenhet. Tycker du vi ska köpa en sådan där kristallkrona?

Jag försökte se arg ut. Rynkade ihop pannan, tog på mig min strängaste min och väste hotfullt genom mungipan. Tagga ner, Gustav. Tagga ner! Men sedan gick det givetvis åt skogen.

- Vänta, sa du kristallkrona? Det skulle ju passa helt förträffligt fint i Vår Nya Lägenhet! Det skålar vi för! Skål för Vår Nya Lägenhet! Och för kristallkronor! Och för Vår Nya Lägenhet! Och för oss! Och för Vår Nya Lägenhet!


Crap.

lördag, november 18, 2006

Farväl färg

Värdens vilja är vår lag. Idag målar vi över all färg i den här lägenheten och ersätter den med spännande vitt. Jag gråter en smula under tiden om det är okej.

torsdag, november 16, 2006

Gärna rostig!

Jag packade Stora Patetiska Flyttlådan häromdagen. Den med alla gamla dagböcker, pyssel, brev och dikter som aldrig, aldrig, aldrig never ever ska visas för någon utomstående. Ögonen höll på att ramla ur huvudet på mig vid läsningen.

Herregud.

I julklapp önskar jag mig härmed ett mognare förhållningssätt till den nittonåring jag en gång var. Det är så jobbigt att behöva få dödsångest varje gång man påminns. Liksom lite synd att inte kunna tackla ett enkelt ”Jag hittade en packe brev från dig när jag städade ur när jag var hemma sist. Det var… rätt intressant läsning. Vad stort allt var då!” utan att allvarligt fundera på att döda den patetiska varelse som är jag med en trubbig matkniv.

You can't touch me

And we have a påskrivet lägenhetskontrakt! I repeat: Påskrivet lägenhetskontrakt in da house!
Försök få mig på dåligt humör om du kan. Jag har en vindslägenhet på Götgatan. Och en väldigt ödmjuk attityd i övrigt.

tisdag, november 14, 2006

Men en av nyanserna är ju ljus-illgrön!

När vi flyttade in i den här lägenheten frågade jag hyresvärden lite försynt om man fick måla om de vita väggarna. Det fick man. Om man valde ljusgrått, ljusbeige, ljusgult eller någon annan färg som knappt syns. Värden tittade på mig och pekade på min gräsgröna T-shirt.

- Du får till exempel inte välja en sådan nyans.

Alltså valde vi sex olika gröna nyanser och målade väggen randig. Precis så randig som den ser ut på presentationsbilden, ja. Sedan målade vi blommor och blad på väggen i köket och lät dem klättra upp en bit i taket. Sedan målade vi grönt i hallen med en kristallkroneschablon i guld. Och en illrosa vägg i förrådet. Och så höll vi andan i två år.

Tills idag, när värden skulle besiktiga lägenheten inför vår kommande flytt.

La la la la la la la!

Jag tycker att alla värdar borde lätta upp sitt sinnelag lite och släppa in lite mer färg i sitt liv.

Himla tjurskallar.

Guldbollar och bradgmedaljer

Å, jobbigt. Det är så mycket nu. Först var det fotbollsgala och Fredrik Ljungberg vann pris. Jag är väldigt blödig när det kommer till Ljungberg. Det ligger liksom i släkten. Jag såg i och för sig inte galan, men jag fick sms-rapporteringar från lillebror.

"Jävla fotbollsgala och Paraguaymatch! Nu gråter jag igen!"

Sådan information räcker fint för att jag ska bryta ihop. Och i morse när jag slog upp tidningen så låg han där på köksbordet och log så vackert mot mig. Freddie, my love. Då var jag tvungen att lipa lite till. Mitt i havregrynsgröten.

Och som om inte det vore nog kom dödsstöten på nästa sida - det är dags att dela ut årets bragdmedalj. Genast fylls hela huvudet av bilder på en överlycklig Mats Sundin.

Det är för mycket lycka i omlopp här nu, kompisar. Jag vet inte om jag pallar.

söndag, november 12, 2006

Klädesplagget från helvetet

Bävernylonoverall. Detta djävulens påfund!

Tänk dig själv. Precis när du lärt sig knalla omkring på ostadiga ben blir det kallt ute och du blir nedstoppad i en otymplig korv som gör allt för att jävlas med din motorik. Jag har ägnat dagen åt att vara tacksam för att overalltvånget bara verkar gälla för personer som är cirka tre äpplen höga. Och därtill är jag fylld av beundran över de här små personernas vilja av stål.

Med tanke på hur ohyggligt lång tid det tog henne att ta sig dit varje gång så är det inte mer än rätt att min polare Vilhelmina verkade tycka att rutschkanefärden var det roligaste någonsin under de två sekunder den varade. Verkligen inte mer än rätt.

lördag, november 11, 2006

Var det ungefär så här du tänkte?

Och jag säger tjaba tjena hallå till dig som googlade på "Hur är Jake Gyllenhaal som person" och hamnade här. Jag är inte sen att hjälpa till. Så här är han så klart: Snäll, rolig, smart, omtänksam och beläst. Han gillar inte att ordvitsa så mycket, men han har sjukt god smak när det gäller typ möbler och filmer och musik och kläder och så. Till exempel så tycker han inte det är så kul med science fiction och fantasy och fast man inte har sett alla Star Wars-filmerna så tvingar han en inte att göra det. Man behöver inte läsa Sagan om Ringen heller.

Något annat jag kan stå till tjänst med?

fredag, november 10, 2006

Watch out söder!

Jag sa ju visserligen att det aldrig skulle gå att toppa gårdagen med Orup & Marit.

Men det var innan vi lyckades byta vår tvåa på Hägerstensåsen mot en lika stor vindsvåningstvåa på Götgatan på söder. Utan fuffens, båg och pengar emellan. Bara tur. Det här är liksom liiite för bra för att vara sant.

Nyp mig, någon.

onsdag, november 08, 2006

Onekligen upp över mina öron

Förra veckan ringde bästis-Karin till mitt jobb och nästan skrek i telefonluren.
- Vad gör du nästa onsdag klockan åtta?
- Inget. Varför undrar du?
- För att jag har en kärleksgåva till dig i så fall. Vi ska gå på konsert. Marit Bergman och Orup spelar tillsammans på Musikjournalen live. Vi ska sitta med i publiken. Visst är det lyckligt?!?

Sedan dess har jag haft otroligt svårt att sitta still över huvud taget. Marit Bergman! Och Orup! Och Hello Saferide-Annika som programledare! Typ alla mina idoler samtidigt! What are the odds?!? Tiden har liksom sniglat sig fram. Är det inte onsdag snart, hallå när ska det bli onsdag, men å, kom igeeeen onsdag, skynda då!

Och så blev det onsdag. Karin och jag laddade genom att dela hörlurar på tunnelbanan och lyssna på Mercedes Benz och mima. Vår vurm för Orup går långt tillbaka. Vi älskar honom ohämmat. Det ryktas om att vi vid minst ett tillfälle har druckit hallondaquiris och övat på koreografin till ”Upp över mina öron” från Melodifestivalen 1989. Jag tänker inte kommentera det ytterligare. Karin gillar mest Orup för hans innehållsrika texter i stil med ”Jag kommer hem ibland. Jag har varit borta.” Det gillar jag också, men jag uppskattar nog speciellt hans känsla för hur nödvändigt det är med en bra doakör och lite häftiga ljudeffekter då och då, i stil med ”Är du redo? Jag är redo! Woohoo!” Vi var laddade till tänderna när vi blev insläppta i Studio 4 i radiohuset.

Och Gud fader och hans heliga moster, vi blev inte ett dugg besvikna. Orup hade en självdistans som fick oss att höja honom ännu lite närmare skyarna. Hans nya låtar var bra. Hans gamla låtar också. Han hade snygga hängslen. Och Marit var givetvis helt och hållet fantastisk som Marit alltid är och alltid kommer att vara. Och när de sammanstrålade i en duett och sjöng ”Regn hos mig” var det så fint så man ville lipa.

Sweet lord.

Jag har liksom svårt att se hur någonting i livet egentligen ska kunna toppa det här.

tisdag, november 07, 2006

Stoppa mobbningen av Tisdag!

Okej, jag fattar att ni kanske gör andra saker än läser bloggar på helgen. Jag till och med stödjer det beteendet. Men vad är det för fel med att stirra på en dataskärm en helt vanlig tisdag?

Statcounter säger att ni hälsar på här ganska ofta under måndagar. Och på onsdagar, torsdagar och fredagar tittar ni också förbi. Men på tisdagar är ni jäkligt tjuriga faktiskt. Jag skulle nästan kunna dra det till att ni diskriminerar Onekligen under tisdagar. Och då är det ju inte utan att man undrar - vad är det för fel på tisdagar?

Vad kan rimligen vara viktigare för er än att hänga här? Va? Va? VA?

Du och jag, Annika Lantz

Jag har fått i uppdrag av jobbet att läsa Annika Lantz bok 9 1/2 månad. Och redan här märks det tydligt vilken inställning jag har till den här boken. "Har fått i uppdrag av jobbet". Pyttsan. Jag läser den i mångt och mycket väldigt frivilligt, jag vågar bara inte erkänna det.

Under en tid nu har jag försökt intala mig att min Annika Lantzperiod är över. Att jag gått vidare i livet och inte längre måste skratta hysteriskt åt nästan allt hon säger. Att jag börjat tröttna och vidareutvecklat min humor sedan gymnasietiden. Det har gått ganska bra faktiskt. Och därtill har vi ju det faktumet att jag inte själv har några bebisar och tycker att det finns intressantare saker att läsa om än förlossningar och koliknätter. När jag öppnar hennes bebisbok är jag alltså mycket skeptisk.

Jag lyckas upprätthålla den fasaden i säkert tjugo minuters läsning. Sedan kommer jag till små beskrivningar i stil med: "Det slutar inte hända konstiga saker med kroppen bara för att graviditeten är över. Igår upptäckte jag att jag har tappat mina ögonfransar. I alla fall alla långa. Dom korta sitter kvar. Jag har världens minsta tuppkam rätt ut från ögonlocken. Om jag färgade dom röda så skulle det se ut som om jag hade två stycken skitsmå Roger Pontare mitt i ansiktet."

Och då är det ju kört.

När hon börjar fundera över vilken av ministrarna i Sveriges dåvarande regering hon helst skulle föda måste jag fnissa hysteriskt. Hon funderar ett tag på Leila Freivalds. I och för sig lite kantig, men med ganska litet huvud. Verkar ju lovande. Om det inte var för det faktum att hennes hår aldrig rör sig. Tänk själva. Om Leila råkar ligga i säte skulle hennes page bli som en hullning i livmodershalsen.

Jävla skit. I still love you, Annika. Kan vi bli bästisar?

måndag, november 06, 2006

Wristcutters: A lovestory

Jag har precis varit och förhandssett filmen "Wristcutters" på bio tillsammans med ungefär 100 andra frusna, bleka och muttrande stockholmare. Filmen handlar om folk som tar livet av sig. Och ändå: När vi gick därifrån hade precis varenda biobesökare mungiporna uppe vid öronen.

En feelgood-film om självmord. Inte ofta det händer. Fatta fint.

söndag, november 05, 2006

Men det ska va en goer kopp du, Lisa

Alla helgons helg, och hade jag bara haft lite hederligt kokkaffe hemma så hade jag kokat kaffe i farmors gulblommiga kaffekanna som står här och tittar på mig. Jag hann lära mig instruktionerna innan hon dog i vintras. Man skulle mäta upp vatten med en sådan där liten ynklig kaffekopp som bara supergamla människor använder. Och så en rågad sked kaffe för varje kopp, plus lite extra för kannan. Koka tills farmor sa stopp. Vänta lite. Hälla några droppar kallt vatten i pipen på kannan. Och sedan hälla upp första koppen åt farmor så hon fick sumpen, för själv var man gäst och skulle ha det bästa kaffet och minst fem sorters kakor och helst också köttbullar för det visste hon ju, att farmors köttbullar var det bästa som fanns i världen.

När jag var kanske elva brukade jag sitta på farmors kökssoffa och be henne vissla för mig. Hon kunde inte. Varje gång hon försökte så knycklade hon ihop munnen så det såg helt knäppt ut. Jag kunde inte sluta skratta åt det där. Igen och igen bad jag henne att hon skulle vissla för mig. Igen och igen skrattade jag tills jag nästan fick ont i magen. Jag visade för pappa. Kolla nu, pappa, när farmor försöker vissla! Hon ser ju inte klok ut! Och farmor bara skrattade och försökte igen. Hon koncentrerade sig. Knycklade ihop munnen. Det kom små blåsljud, men inget riktigt vissel. Och när hon började sjunga ”Kan du vissla Johanna” och knyckel-blås-visslade i slutet nästan svimmade jag av skratt. Alltså, kolla på henne! Hur kan NÅGON se ut så där när de visslar?

Jag satt på tunnelbanan i vintras när pappa ringde och sa att farmor var död. På väg hem från jobbet för att packa väskorna och åka till Småland för att hinna säga hej då. Jag är rätt säker på att hon var nöjd över att få somna och sluta andas just då. Hon hade längtat. Och jag vet att jag tänkte när jag såg henne att nu är hon glad, det trötta i ansiktet är borta. Men nej, det räcker ändå inte riktigt.

Det är faktiskt skitsorgligt att hon inte lever.

lördag, november 04, 2006

Halloween

Det ringer små skelett och spöken och häxor på dörren. Och fast jag inte har något godis hemma så busar de inte ett dugg. Inga ruttna ägg, inget toapapper runt huset. Sjukt besviken.

Marit Bergman - No Party

Oh mi god

Judith & Bertil har ändrat sin meny! Den vita chokladmoussen finns inte mer! Den är ersatt med chokladsoppa som smakar salt! Jag vet inte hur jag ska kunna hantera den här omställningen! Gör något!

fredag, november 03, 2006

Tack för det helgonen

Halvdag på kontoret. Det måste ju vara det trevligaste påhittet sedan crème brûlée.

Idag har jag jobbat i några timmar, kommit hem, hoppat tillbaks ner i sängen och sovit middag till klockan halv sex. Är precis upphoppad igen och redo att fira fredag.

Sova middag är min bästa hobby. Jag älskar alla helgon.

torsdag, november 02, 2006

ISCHOCK! SNÖKAOS! DÖDSHALKA!

Igår fick jag ett telefonsamtal från en barndomskompis som jag inte hör av så ofta alls. Han satt fast i trafikkaoset i snön och ringde till alla i sin telefonbok för att fördriva tiden. I tre och en halv timme hade han varit på väg från Huddinge till Kungsholmen. Han räknade med minst en till.

- Det här är inte bra för min själ. Jag dör sakta av frustration här. Men det är bra för mitt sociala nätverk! Jag har pratat med ungefär halva världen.

Och det sociala nätverket tackar ödmjukast. Ibland är det bra med lite hederligt snökaos.

onsdag, november 01, 2006

Onekligen tjuvstartar

Nu tänker jag outa något här som jag tror kommer att uppröra en hel del av er.

Först var det Hitler och judarna. Sedan var det Pinochet och den ondskefulla diktaturen. Vidare till terroristerna och flygplanskapningar. Och därifrån är steget inte långt till att börja prata om Bush och Irak. Och så har vi ju det här med Lagerbäcks petning av Zlatan och Chippen inför Spanienmatchen. Det är väl ungefär i de banorna ni kommer tänka.

Men jag tänker ändå våga mig in i matchen. Jag är på mitt allra modigaste humör. Håll i hatten, här kommer det:

Idag har jag köpt pepparkakor. Och jag tänker äta upp dem nu. Med glögg till. Den första november.


Ta mig om ni kan då!

På menyn idag: Bajs, blod och lite hjärnsubstans

Vid själva måltidstillfället är potatismos, köttbullar utan kött, sås och lingon det absolut godaste Gustav och jag vet. Vi är som små lyckliga barn som äter tills vi måste lägga oss på golvet och dö stora köttbulledöden när middagen är slut. En gång i veckan ungefär. Så gott är det.

Men sedan, när man har tryckt ner resterna i en matlåda med genomskinligt lock och ställer in i kylskåpet för att ha som lunch dagen efter... Då ser det inte så gott ut längre. Och det är ändå århundradets underdrift.

Tror ni mig inte så har jag bildbevis. Jag har gömt dem bakom en länk för att skydda era ögon. Men jag vill ändå utfärda en varning till alla känsliga läsare. Det är en stark bild vi pratar om.

Bon apetit, Gustav.

Gissa barnboksreferensen

Titta XXX! Det snöar!

Vi säger hej till November

Nej men tjena! Är det inte världens sämsta skitmånad som kommer och knackar på? Det var inte igår. Kul att du kunde komma, verkligen. Och du har tagit med dig lite mer mörker och iskyla, ser jag? Kul, kompis. Jättekul.

tisdag, oktober 31, 2006

Förortsungar makes me cry

Låtom oss - en gång för alla - bara helt enkelt konstatera att jag förmodligen är universums blödigaste person. Det märks särdeles tydligt när jag går på barnfilm med allehanda jobb. Barnfilm! Hallååååå, kom igeeeeeeeen! Skärp mig.

Det brukade vara Kamratposten. Som filmansvarig på KP tar man med sig en filmrecensent i elvaårs-åldern, kryper ihop i biosalongen och agerar vuxet sällskap och ser på ”Lassie”, ”Superhjältar”, ”Dirty Dancing 2” och ”School of rock” till exempel. Inte alltid speciellt bra filmer, nej. Men det hindrar ju uppenbarligen inte det vuxna sällskapet från att sitta och hulka sig igenom biobesöket. I synnerhet ”Lassie” var en lipfest utan dess like. Men jag är rätt säker på att jag lipade i alla de övriga exemplen också. (Och jadå, jag tyckte mig ana att de 11-åriga filmrecensenterna brukade titta lite konstigt på mig, fast jag grät så diskret jag någonsin kunde.)

Ikväll har jag varit på bio med jobbet och sett ”Förortsungar”. Gustav Skarsgård spelar en långhårig hårdrockare. Det var ungefär så långt in i filmen jag kom innan det började klumpa sig i halsen. En långhårig hådrockare! Helt smal med dålig hållning! Å!
Sedan ska Gustav Skarsgård ta hand om en flyktingflicka som blivit av med hela sin familj och bara har Gustav Skarsgård i hela världen. En flyktingflicka! Som utbrister i ett hjärtskärande ”Jag vill stanna här hos dig!” och klamrar sig fast vid Gustav Skarsgårds ben! Å!
Sedan bestämmer sig Gustav Skarsgård för att ansöka om att få bli flyktingflickans fosterpappa. En fosterpappa! Och Gustav Skarsgård som går på möten med socialen och säger att han skulle kunna bli en ganska bra farsa! Å!

Sedan säger socialen ja och Gustav Skarsgård lyfter upp flyktingflickan i luften och snurrar henne runt runt och skriker av lycka och det blir hiphopallsång på slutet.

Jag känner mig helt uttorkad.

måndag, oktober 30, 2006

Det finns inga råttor, jag är inte rädd

Jag är stel av skräck.

De senaste dagarna har det pratats om råttor på oroväckande många håll i min närhet. Uppenbarligen har höstkylan gjort att Stockholms alla råttor börjat vakna och mopsa till sig. De finns överallt, och de blir större och större för varje sekund som går. Det går en råtta på varje invånare. Minst.

En tjej hade mött en råtta stor som en liten ponny i sin trappuppgång. En annan hade mött en huggtandad mördarråtta som kunde hoppa flera meter upp i luften när hon gick över Gärdet. En kille berättade om en råtta han sett i Gamla stan. Den var minst lika stor som en älgkalv. Och det bara fortsätter. Den ena historien triggar igång den andra. Vareviga människa går omkring och ruvar på en egen råtthistoria.

Låt mig göra en sak fantastiskt klar här:
JAG VILL INTE VETA!

Råttor tillhör inte den kategori av djur som jag tycker förtjänar att leva. Jag hatar råttor. Jag är livrädd för råttor. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på råttor. Och följdaktligen mår jag mycket bättre av att leva i tron om att alla Stockholms råttor är utdöda och att det som prasslar oroväckande i löven bara är vind eller eventuellt en eller annan söt liten kanin.

Capice?

lördag, oktober 28, 2006

Största kulturkrocken

Det sägs en hel massa saker om Stockholmare. De är otrevliga. Stöddiga. De pratar i mobiltelefon jämt. De springer till tunnelbanan som vore det ett sprintlopp fast det går en ny tunnelbana om kanske två minuter. Och allihopa hatar de Göteborg. Yada yada yada.

Jag håller inte med. Jag tycker att Stockholmare är snälla och söta och supertrevliga. Men det finns en sak jag hänger upp mig på. Som jag inte för mitt liv kan förstå. En världsmästarkonstig grej.

Stockholmarna vet inte vad en filidutt är.

När man utbrister i ett spontant ”Halledudane, vad jag är sugen på en filidutt!” på sitt kontor här vänder sig alla blixtsnabbt om och glor så ögonen nästan poppar ur skallen. ”Vad sa du att du var sugen på sa du? Fili-vadå? Det låter som ett konstigt folkslag någonstans.”

Arma Stockholmare. Ni anar inte vad ni gått miste om!

En filidutt är världens godaste lösgodis. Kostade 50 öre i Fagrabäckskolans caféteria. Hårda runda bruna kulor. Salt pulver på ytan. Söt banansmak när man fått bort det salta. Och surt pulver inuti.

Efter två och ett halvt års letande har jag nu hittat två ställen som säljer dem i Stockholm. Det ena är Ilhan Svea Godis på Sveavägen 74. Det andra är Videomix på Odengatan.

Jag tackar allehanda högre makter för detta.

För det ska gudarna ska veta.


En flicka behöver sina filidutter.

fredag, oktober 27, 2006

Expressens vilja min lag


Krav, krav, krav. Och ni menar alltså att ni tänker släpa ut alla som inte lyder i den här blåsten och surra fast dem vid ett träd och kasta bajs och stenar på dem? Ååååå! Jag SKA väl då. Men jag vill faktiskt inte egentligen.


Nej, vi har inga hemligheter för varandra

Jag skulle bara låna Gustavs telefon och kopiera över några av telefonnumrena i hans kontaktbok. Det var allt. Och det började så bra: Jag hittade nästan alla mina kompisars nummer i hans telefon. Joel, Karin, Ulrica, Magnus, Per, David. Inga smeknamn. Inga tokroliga omskrivningar. Bara oldschool namn. Jonas, Lovisa, Hanna, Helen, Eric, Linda.

Jag knappade och knappade. Kände mig mycket nöjd och rofylld.

Och så kom jag till bokstaven Y. Där fanns två poster:

Ylwa och Yxmördaren.

Hmm...

Ylwa känner jag ju. Men att min kille skulle gå och bli bundis med en yxmördare?

Faktiskt inte vad jag hade väntat mig ändå.

Bring it on, stormen!

Nu är jag beredd. Täcke, raggsockor, tekanna och filmer i en trave bredvid sängen. Come on, stormen! Blås du bara. Ofta att jag bryr mig.

torsdag, oktober 26, 2006

Och det regnar

Idag är en sådan där dag då jag bara vill gråta. Rör ni mig så skriker jag. Jag menar det.

onsdag, oktober 25, 2006

Everybody in the house of love

Vad är det jag hör om att det är trendigt att dricka shots igen helt plötsligt? Mina öron trillar nästan av i ren förskräckelse.

Sist jag var i kontakt med shots var förra sommaren i Sunny Beach, Bulgarien. Och då var jag ändå på behörigt avstånd. Tänk dig in i följande scenario: Bästis-Karin och jag sitter på hotellbalkongen och sippar rödvin och diskuterar Litteraturen & Livet. Plötsligt vinglar en människoliknande skepnad in över gårdsplanen. Han kryssar fram och tillbaka mellan solstolar och gårdsbelysning. Viftar med armarna upp mot balkongerna. Skriker sedan (på svenska, givetvis):

- WÖOWÖOWÖO, VI DELADE PÅ 40 SHOTS!!!

Sedan stupar han bakom polen och försvunner ur vårt synfält. Efter några minuter sträcker han upp en näve i luften och viftar lite tafatt.

- FAN VAD COOLT.

Jag vet inte jag. Jag går med på att det VAR coolt. I tidernas begynnelse: Hot shots med Galliano och grädde. Geléhallonrosa små luringar. Turkisk peppar. Polkagris. Eller (och det här var min favvo) blåbärssoppeshots toppat med vispgrädde. Den lite tokroliga touchen över en shotsbricka.

Och nu är ni redo för revival, säger ni?

Tja, ja, jo, varför inte?

Får jag ha hiphopbyxor bak och fram, sprayad snedlugg och digga till East 17 också så är jag på.

Något roligt

Det är på tiden att jag skriver något roligt här, eller hur? Jag känner hur ni flåsar mig i nacken. Och jag skulle gärna gjort det, om det inte hade varit för att min hjärna består av havregrynsgröt och fluff för tillfället. Tuff skit, kompisar.

Nu ska jag eventuellt injicera red bull rakt in i självaste aortan.

måndag, oktober 23, 2006

My precious

Jaha. Det är inte riktigt klokt vad fattig man kan göra sig själv. Klick klick, sa det bara. Jag vet inte hur det gick till.

Storasyster ser dig

Det här med statistikräknare är ju verkligen obehagligt. Jag vet allt om er, kära läsare. Allt! Just nu vet jag till exempel att minst en person från Stockholm är inne och läser på den här bloggen. Jag vet också att det varit personer från Sölvesborg, Skåne, Huskvarna och Uppsala här och kikat alldeles nyss. Jag vet att ni googlar på "canneloni macaroni" och hamnar här. Jag vet vilka som länkar hit och vilken länk som genererar flest besökare (tack ska du ha, Silverfisken). Jag vet vilka av mina inlägg ni läst mest. Och hur länge ni stannar på sidan.

Inget undgår mitt allseende öga.

Jag ser också att det är någon på Räddningsverket i Rosersberg som är här och hälsar på lite titt som tätt.

Jag säger hej till min lillebror.

Storasyster ser dig.

Årets Augustnomineringar

Jag tror jag eventuellt tänker lite för mycket på barnböcker. I natt vaknade jag med ett ryck. Jag vill ha alla rätt! Jag måste gissa rätt! Vilka sex böcker kommer bli nominerade till Augustpriset, hallåååå, vilka kommer det bli?!? Jag vände och vred mig i sängen. Klurade till sist ut en tipsrad som jag kände mig nöjd med. Övertygad om att jag skulle ha sex rätt travade jag glatt iväg till presskonferensen. Jag hade inte sex rätt. Jag hade fyra. Jag missade Per och Frida Nilsson i min tipsrad. Men jag är ändå rätt nöjd.

Och de nominerade är:

Alla små döda djur - Ulf Nilsson & Eva Eriksson.
Firman Begravningar AB rycker ut för att hjälpa alla stackars döda djur som ligger på marken. En gräver, en annan skriver dikter och en tredje gråter. Fin bilderbok om död och begravningar.
Svenne - Per Nilsson
Sorglig och politisk ungdomsbok om en kille på glid som hamnar i händerna på en karismatisk ledare för ett nytt nationalistiskt parti.
Tusen gånger starkare - Christina Herrström
Apabra ungdomsbok om roller i högstadiet som jag redan tjatat hål i ögonen på er om.
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket - Gunnar Ardelius
Skitlång titel, skitbra bok. En sjuttonårig kärlekshistoria mellan Betty och Morris så fin så man nästan lipar.
Lill-Zlatan och morbror Raring - Pija Lindenbaum
Lill-Zlatan heter egentligen Ella, och hon älskar verkligen sin morbror Raring. Men när morbror kommer hem med en ny vän som heter Steve blir Ella sur. Morbor Raring är hennes! Ingen annans! Proffs-Pija Lindenbaums senaste proffsiga bilderbok.
Hedvig och Max-Olov - Frida Nilsson
Det Hedvig önskar sig mest av allt i världen är en häst. Så får hon en åsna. Herregud, hur ska hon kunna säga det här till de tuffa tjejerna i klassen? Rolig bok för barn i 6-8 årsåldern.

Och jadå, jag inser att det här nörderiet har passerat alla rimliga gränser för länge sedan. Men om ni nu ändå läst så här långt så kan ni ju lika gärna traska in i tippningsträsket ni också.

Vilken bok tror du vinner?

söndag, oktober 22, 2006

Den stora bokhyllerevolutionen

Jag kände det redan när jag vaknade i morse: Den stora bokhyllerevolutionen är här! I veckor har jag känt hur den har närmat sig. Jag har fasat. Jag har förberett mig noga genom att klura ut kreativa lösningar. Jag har frigjort utrymme under sängen. Och nu var stunden kommen. Det skulle det stuvas om i hyllan. Jävlar i min lilla låda vad det skulle stuvas!

Bort med onödiga saker. Effektivisera förvaringen. Stapla pocketböckerna på varandra. Tryck ihop. Rensa ur. Släng bort. Jajemän, ser ni! Alla de travar med böcker som stått staplade i olika konstiga hörn i lägenheten skulle farao få plats i hyllan. Och det skulle dessutom bli plats över för kommande hemsläp från jobbet. (Och med hemsläp kanske ni menar något helt annat. Men jag syftar på böcker i kassar. Det gör jag faktiskt.) Ojojoj, vad mycket plats det skulle bli över!

Ladadiladida.

Nu har det stuvats i flera timmar. Och jag vet inte jag. Staplarna från alla konstiga hörn i lägenheten är förvisso borta. Men plats över?


Tja, eventuellt kan man väl få en en pekbok strax ovanför den där högen med Britta & Silver-böcker. Det kan gå.

Robomopp, sa du?

Igår var jag i Uppsala och drack vin med min före detta kombo Ylwa. Hennes senaste inköp var två katter och en Robomopp. Katterna är helt vanliga husdjur. En Robomopp är en golvmopps-robot. Som åker omkring på golvet och samlar upp dammet som katterna genererar. När Robomoppen stöter emot en vägg ändrar den riktning.

Jag kan inte riktigt komma över det här. Det slår liksom allt annat jag sett i städväg. Till och med mammas dammsugare som hon bär som en väska på ryggen medan hon dammsuger. Och den är ändå något i hästväg.

Vid närmare eftertanke...


Det kanske inte är någon större katastrof att vara en mobiltelefon kort? Nummer och sms och bilder är visserligen för evigt borta. Men å andra sidan blir man ju så illa tvungen att köpa en ny lur. Excellent! Livet känns med ens en gnutta mer spännande igen.

lördag, oktober 21, 2006

Cause I'm a klantskalle, yes I am

Men å, var är min mobiltelefon? Inte i väskan och inte i jackfickan och inte någonstans. Som jag ser det finns det nu ungefär fyra alternativ.

1. Exet har blivit kleptoman. (Han hade faktiskt fått en irriterande repa i sin egna telefon. Kanske han kände ett starkt behov att sno min? Fast den har ju minst 43 repor och är ful. Håller inte i rätten.)
2. Någon annan har blivit kleptoman. (Nä. Sådant händer bara på film.)
3. Jag la mobiltelefonen på bordet, och gick därifrån. Utan telefonen. (Det verkar väldigt genomtänkt, ja.)
4. Telefonen var så gammal och trött att den dog, kremerades och spreds för vinden under tiden som jag helt oanandes sippade apple martini. (Konstigare saker har väl hänt.)

Oavsett fantastiskt tröttsamt. Spöstraff. Det är vad jag förtjänar.

Så dags

Nu har jag druckit drinkar med mitt ex. Vi kom mycket bättre överens än vad vi någonsin gjorde när vi var ihop. Vi gillar till och med samma slags datorer. Sällsamt.

torsdag, oktober 19, 2006

Dör jag av en elchock nu så dör jag i alla fall lycklig

Man skulle ju kunna tappa upp varmt vatten i badkaret, släpa fram en pall till badkarskanten, ställa sin bärbara dator på pallen och trycka på play. Prison Break och spa exakt samtidigt. Bara som en tanke?

Dagens tips

En gång köpte jag ett läppsyl i Kanada. Det var smaksatt. Smaken var "Popcorn med smörsmak". Det kan mycket väl ha varit det äckligaste någonsin. Om ni kan undvika att komma i närheten av ett sådant läppsyl så tycker jag ni ska det. Det vara bara det.

Från A till Ö

Blev utmanad av lillebror. Förra gången han utmanade mig svarade jag inte. Jag skäms lite. Så, nu kör vi.

A is for age: 26
B is for booze of choice: Rosa bubbel.
C is for career: Jag försöker avancera lite hit och dit på alla fält som har med barnböcker och journalistik att göra.
D is for your dad's name: Bo Ronny. Nä. Det blir aldrig tråkigt.
E is for essential items to bring to a party: Pommes Frites-spelet. Tänk dig en pommes frites-kartong i plast med 19 lösa plast-pommes och en pommes fastsatt med en fjäder i botten. Låt festdeltagarna rycka en pommes i taget ur kartongen. Den som råkar ta den fastsatta pommesen orsakar en pommes frites-explosion. Iiiiii!!! Funkar varje fest.
F is for favourite song at the moment: ”Daydream” med Lovin Spoonful.

G is for favourite game: Fotboll om jag slipper spela själv. Jag är förtvivlat dålig. Det är inte bara som jag säger.
H is for home town: Born and raised in Ingelstad, Småland. Sedan avancerade familjen ytterligare en bit ut i intet till Säljeryd.
I is for instruments you play: Jag är övertygad om att jag skulle vara en hejare på bas eller trummor. Men jag klinkar bara lite skolbokspiano.
J is for jam or jelly you like: Jordnötssmör räknas lätt.

K is for kids: Nej, jag har inga. Men jag har ett barnboksbibliotek och en barnvagn. Räknas det?
L is for living arrangements: Sambo i en tvåa med randig vägg på Hägerstensåsen.
M is for mother's name: Lena Cecilia.

N is for name of your crush: Jake Gyllenhaal eller Gustav? Jake Gyllenhaal eller Gustav? Jake Gyllenhaal eller Gustav? Tricky.
O is for overnight hospital stays: Nä. Jag är inte den sjuka typen.
P is for phobias: Råttor och älgar.
Q is for quotes you like: Doh!
R is for relationship that lasted the longest: Snart fem år.
S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Snyggt, så klart. Klänning och stövlar är finast.
T is for time you wake up: 06.30. Fy fan.

U is for underwear: O, ja. Helst färgglada.
V is for vegetables you love: Sparris.
W is for weekend plans: På lördag ska jag till Uppsala och dricka vin med Ylwa som jag brukade bo ihop med för fem år sedan. Vi kallade vår lägenhet för ”Cynismens högborg” och såg på svartvit film och hade papiljotter i håret. Det var tider det.
X is for x-rays you've had: Några stycken på mitt ben sedan jag slängt mig ner för en trappa på en midsommarfest för fyra år sedan. Det var inte brutet. Men det gör fortfarande ont ibland.
Y is for yummy food you make: Risotto och potatismos. Försök slå mig på det om du kan.
Z is for zodiac sign: Oxe.

Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Hmm... jag drar till med Rosa bloggen, tror jag.
Ä är för älsklingstrend: Jag hade ett lyckorus hela sommaren över alla fina 50-tals modeller på klänningarna överallt. I höst älskar jag A-linjeformade kappor. Så jävulens snyggt.
Ö är för en önskan just nu: Semester. Sömn. Semester. Sömn. Semester. Sömn. Semester. Sömn. Och fyra hundra avsnitt av Grey’s anatomy på raken.

Mina nya bästisar - Judith & Bertil

Känner ni det i luften? Igår startades en ny tradition. I mitt huvud har den ungefär samma betydelse som julfirande eller det här med att springa runt en stång och akta sig för den björn som sover kring midsommar. (Flashback! Sist jag lekte Björnen Sover så vaknade björnen och var oförskämt pigg, fast klockan var tusen. Han tog sikte på en av festdeltagarna som ängsligt började kuta iväg sitt snabbaste. Björnen efter. De stannade inte förrän de var i grannbyn. Det blev en väldigt utdragen lek. Man borde kanske fundera på att sätta upp gränser för leken innan man börjar nästa gång. Slut på flashback.)

I alla fall. Den nya traditionen går ut på att Gustav och jag äter middag med bästis-Karin och bästis-Eric på världens trevligaste ställe (jag menar verkligen VÄRLDENS TREVLIGASTE!) ”Judith & Bertil” en gång i månaden. Ena månaden bjuder vi. Nästa gång pröjsar de. Varje gång måste man äta den vita chokladmoussen till efterrätt och säga ”Det här är typ det godaste jag ätit, någonsin!”

Traditionen har hittills varit vid liv i två månader. Jag har redan börjat fantisera om den dag då vi kan ringa till restaurangen och boka bord utan att presentera oss.

- Hej, det är jag. Klockan åtta. Vanliga bordet.

Mmmm... traditioner. Vilket fantastiskt, fantastiskt påhitt. Speciellt när man får regissera dem själv.

onsdag, oktober 18, 2006

Väldigt Viktig Fråga

Ni chockerar mig, kamrater! Om ni får välja vilken veckodag ni kan identidiera er med så väljer de flesta TORSDAG! En helt bortglömd liten veckodag. Intressant. Väldigt intressant. Kanske man borde skriva en avhandling om. Eller inte.

Efter de senaste dagarnas avgående ministrar och diskussioner i kommentarerna på den här bloggen uppmanar jag er nu till att tycka till om vem som egentligen borde styra det här landet. Kungen, Silvia, Håkan Mild, Stefan Rehn, Fredrik&Filip och Hey Baberiba-gänget är förslag jag snott från era funderingar. Det är inte klokt vad ni är kreativa!

Du hittar omröstningen om du scrollar och glor intensivt åt höger.

tisdag, oktober 17, 2006

Dräp dem du bara

Barnbokslunch på Natur & Kultur. Jag pratade synd. Philip Reeve pratade engelska. Han pratade i och för sig om sin bok "De vandrande städerna" också, men jag tänkte mest på hur fint det är med engelska. Mmm... engelska. Jo, en sak till tänkte jag på. Samtalsledaren ställde en klurig fråga till Philip.

- Varför är alla barn i äventyrsberättelser jämt föräldralösa?

Philip Reeve rynkade sin engelska panna lite och rättade till tweedkavajen.

- Men vad tror du?!? Man är så illa tvungen att ta död på föräldrarna. Annars hade de aldrig låtit barnen vara ute på äventyr.

Rolig kille i all sin engelskhet.

måndag, oktober 16, 2006

Två nere, bara tjugo kvar

Well well, ska det gå i den här takten så har vi snart ingen borgerlig regering kvar. Fattar inte vad jag oroade mig för. Jag utgår från att det funkar exakt som i tv-spelen. Om man inte hinner fixa nya gubbar innan alla dör så blir man game over och då är det det röda lagets tur igen. Right?

Go, drevet!

söndag, oktober 15, 2006

Inom en tvåårsperiod

En del människor gör saker direkt när de tänkt tanken. Andra gör det inte. Låt oss bara helt enkelt konstatera att min kille (I love you! I love you!) tillhör den senare kategorin. Ett av hans favorituttryck är: ”Inom en tvåårsperiod tycker jag att vi ska XXX”. Han vet inte om att jag har genomskådat det här, men det han egentligen menar är: ”Någon gång i framtiden (så långt fram i tiden som ingen av oss kan föreställa sig) skulle vi eventuellt kunna XXX. Dit är det tusentals år och vi behöver inte bekymra oss om de här sakerna ännu, right honey?”

Sedan vi träffades för mer än fyra år sedan har använt sig av uttrycket mycket flitigt. Inom en tvåårsperiod ska Gustav ska sluta röka. Vi ska skaffa barn. Köpa ett torp. En lägenhet (gärna på Mariatorget). Åka på vår långresa till Asien. Fixa våra karriärer. Köpa bil. Ha gemensam semester. Förlova oss. Gärna gifta oss också för den delen. Det är inte helt säkert, men jag tror att han kan ha sagt att han ska börja ställa upp skorna på skostället också. Inom en tvåårsperiod i alla fall.

I förrgår kunde jag inte hålla mig längre. När han sa att vi skulle flytta från den här lägenheten ”åtminstone inom en tvåårsperiod” så råkade jag eventuellt fnissa väldigt rått. Gustav såg helt oförstående ut.

- Vad skrattar du åt?
- Dig.
- Vad har jag sagt?
- Du sa ”Inom en tvåårsperiod”.
- Vadårå?
- Vet du inte om att det bara är ett uttryck som du använder när du menar att något eventuellt kan komma att ske i framtiden, men att det är det en evighet dit? Det har aldrig någonting med två faktiska år att göra när du säger så.
- Har det inte?
- Nä.
- Har du bevis för de här anklagelserna?
- Ser du några bebisar i den här lägenheten?

Moahahaha, jag ser inget slut på hur roligt det här kan bli. I fortsättningen har jag det perfekta svaret på allt eventuellt tjat. Vill du att jag ska börja sopsortera bättre och sluta slänga saker i vasken, sa du? Jag lovar, söthuvud. Inom en liten tvåårsperiod, så. Vänta du bara.

Plötsligt vänder det

Jodå.

Ny klänning, nya stövlar och glas med vin på olika barer kirrade givetvis biffen.

Idag jobbar jag i pyjamas från sängen.

lördag, oktober 14, 2006

Med ful logga på mitten

Vad är det med den här dagen?

Vi har tillbringat tre timmar på samma café med att stirra ut i luften och sucka segt mellan varven och gäspa som omväxling när vi tröttnade på suckarna. Och fyllt i test från senaste VeckoRevyn. Vad gör man inte.

Först skulle vi ta reda på om vi var vuxna (läs: tanter). Jag vann vuxenpoängstävlingen (det föll på att jag BRUKAR åka på konferens). Bästis-Karin kom ett poäng efter. Fast vi var ändå inte det minsta tantiga. Väldigt ungdomliga, faktiskt. Yey!

Sedan skulle vi kolla om vi hade kontroll på vår ekonomi. Gustav hamnade i kategorin: "Hallå, skärpning! Du har helt tappat kontrollen!" Karin och jag var skötsamma.

Sedan skulle vi kolla vilket yrke som passade oss. Karin fick dagisfröken och funderade på att dö på fläcken. Jag fick designer, journalist, författare eller konstnär. Jag tror att jag eventuellt ljög lite på frågorna.

Sist kollade vi vilken väska vi var. Vårt mål var att försöka undvika bli den slitna tygpåsen till alla pris. Det gick sådär. Och eftersom vi medvetet valde oärliga alternativ på nästan alla frågorna så kan man förmodligen konstatera med största säkerhet: Vi är tygpåsar. Vi är så sjukt mycket tygpåsar. Förmodligen från något mossigt bibliotek eller så.

Jävla skitdag.

I så fall vill jag ha en Mc Chicken.

Gustav tillbringade fredagkvällen med en livskris. Sedan fortsatte han natten med att drömma om att han jobbade på Mc Donalds. När jag (OBS! Mycket kärleksfullt!) försökte väcka honom i morse viftade han brutalt undan mig med handen.

- Stör mig inte. Det är mycket att göra i kassan just nu.

torsdag, oktober 12, 2006

Höstens frissa


Hmm... Page, alltså. Tja. Man vill ju vara het. Men jag vet ändå inte. Tänk om jag ångrar mig? Och hur ska jag göra med färgen? Jag är lite sugen på att färga mörkt. Men förra gången jag försökte det blev håret blått. Det var fult. Jättejättefult. Nästan lika fult som när jag hade missfärgat grönt hår av koppar i vattnet. I båda fallen var lösningen att färga håret rött. Sedan blev det blont igen. Jag är lite som en levande regnbåge.

Hjälp. Ge mig vägledning. Jag behöver er. Vad som helst kan ju uppenbarligen hända.

Den svenska hösten - en grotta

Idag har jag varit en sväng ute på Arlanda. Jag tog Arlanda Express tillbaka. På väg in i tåget blev jag knuffad av en tjej i fem-årsåldern och hennes lillebror med stubblugg som hade extremt himla superbråttom ombord.

- ETTA SITTA VID FÖNSTRET!!!

Tjejen vann (som storasystrar gör). Hon slängde sig belåtet ner vid fönsterplatsen och tryckte näsan mot rutan. Men ju mer hon tittade, desto mer förbyttes hennes segerleende mot en mycket trumpen min. Efter några minuter började hon gråta. Efter ytterligare några minuter bölade hon på full volym. Trött mamma suckade och strök dottern över håret.

- Vad är det, älskling?
- VARFÖR KÖR TÅGET I EN GROTTA?!? JAG SEEEER JU INGET!! JAG HAAATAR GROTTOR!

Trött mamma suckar ännu mer.

- Det är ingen grotta, älskling. Det är bara den svenska hösten. Framåt maj kanske du kommer se något igen. Okej?