Präktig är mitt mellannamn

- Lisa, jag tänker mig att din familj är lite som familjen i den där tv-serien som gick på söndagar förr. (Säger kollegan med solsken i blick)
- Vilken tv-serie? (Undrar jag omåttligt ängsligt)
- Den om en familj med sju barn och en pappa som var präst. (Utvecklar kollegan och ler sött)
- SJUNDE HIMLEN?!? SÄG ATT DU SKÄMTAR!?! (Gallskriker jag och kaskadkräks)
- Nej, jag menar allvar. Ni verkar så mysiga. Jag tror att ni pratar med varandra och löser problem som dyker upp på ett fint sätt och enas i en stor familjekram sedan efteråt.
- MEN Å, ENOUGH ALREADY!! (Skriker jag i ren desperation och skrattar samtidigt gällt som ett uttryck för den enorma nervositet jag känner inför att jämförelsen ska ha minsta grund.)
- Men alltså, jag tänker mig dig som hon den snygga. Jessica Biel. Hon är ihop med Justin Timberlake nu vet du.
- …
- Lisa?
- …
- Sa jag något fel?

Kära kollega: HAHAHAHA!

Jag har svårt att se hur jag någonsin ska komma över detta präktighetstrauma.

För att understryka vidden av det här påhoppet publicerar jag här en bild på familjen i fråga. Jag (aka Mary) står längst upp till vänster. Det vildaste och mest utflippade jag gjort i mitt liv är väl ungefär att säga ”attans” och smaka en mun av min kompis lättöl. Då fick jag utegångsförbud resten av min tonårstid. Men jag förstår mina föräldrars reaktion. De handlar bara utifrån vad som är bäst för mig.

Gruppkram, någon?

Friidrotts-VM. Nu även på jobbet.

Följande konversation utspelade sig runt lunchtid på Barnens Bokklubb idag.

Jag: - Hallå, går det att se på tv på den där tvn eller har vi den bara för att titta på dvd?
Kollega 1: - Det går INTE att se på tv på den.
Kollega 2: - Vad ska du med en tv till?
Jag: - Det är höjdhopp nu.
Kollega 1: - HÖJDHOPP?!?
Jag: - Och så ska Sanna Kallur springa ju.
Kollega 1: - SANNA KALLUR?!?
Kollega 2: - Just ja. Det var det ett jävla tjat om igår på nyheterna. Sänder de inte det på webb-tv?
Jag: - Sa du webb-tv? KAN JAG SE PÅ FRIIDROTT PÅ DATORN?!?

Fotnot riktat till mina chefer: Hallå, det var lunch! Och sedan, när det inte var lunch längre, då jobbade jag faktiskt samtidigt. Åtminstone mellan höjdhoppen. Jättesnabbt jobbade jag. Typ snabbt som i takt med Sanna Kallurs sprint.

Veckans bokfemma

Kan inte hålla mig längre. Jag blir så sjukt avundsjuk på alla som får lista böcker varje vecka! Nu hoppar jag också på Veckans bokfemma. (Malin hittar på ämnen och vi alla list-junkies lyder och listar efter hennes teman.)

Den här veckan handlar är temat Fackböcker. Helst ska de också säga något om ens intressen och personlighet. Here goes:

1. Klassiska kakor på nytt vis. Att baka kakor är mitt lyckopiller. Billigare än terapi. Godare än Prozac.

2. Topp 10 Paris. För att jag har ett o så lidelsefullt kärleksförhållande med den franska huvudstaden. Och med topp 10-listor.

3. Street art Stockholm. EN HEL BOK FYLLD MED GATUKONST!!! Jag kolar vippen av snyggma. Det finns inget som är så snyggt som konstverk sprayade/målade/uppsatta direkt på väggar. Jag kan inte gå förbi ett enda utan att stanna och fota. Förresten gillar jag avskavd färg och containrar och lyftkranar också.

4. Stig Lindberg - tusenkonstnären. För att jag är en sucker för 50-talsporslin och inte kan se mig mätt på Spisa Ribb och Prunus och Berså.

5. 100 pelargoner och hur du sköter dem. Ge mig en Mårbacka och jag ska älska dig för evigt. Och skvallra inte till hjortarna i min trädgård.

Du och jag, Runar

I somras bestämde sig jag och mina tre arbetshjon (kille, syster och systerpojkvän) oss för att det var dags att gräva upp halva torpgräsmattan för att anlägga världshistoriens finaste blomsterland där.

I dagarna tre grävde vi upp grästuvor, flyttade hallonbuskar, kånkade stenar och skyfflade jord.

Det var jobbigt.

Men det var ändå inte ens hälften så jobbigt som när jag kom dit häromdagen och upptäckte att X antal hjortar hade hittat mitt nya blomsterland och tuggat i sig alla mina nyplanterade löjtnanshjärtan, rosenmalvor, jätteprästkragar och blåklockor BARA FÖR ATT JÄVLAS!!!

Plötsligt har jag full förståelse för Runar när han sitter i köksfönstret och skjuter rådjur mitt i villaområdet.

Blommördarhjortar of the world, hör upp! Ni lever hiskeligt farligt just nu.

Rekondad och klar

Hej.

I helgen har jag varit hemma hos mamma och pappa och vaxat bilen.

Att vaxa bilen var spännande i ungefär tio minuter.

Ni vet den där karatekids-scenen? Wax on, wax off?

Festligare på film än i verkligheten.

Men jag lärde mig ett nytt ord!

Tvätta, vaxa, putsa och feja bilen i massor av timmar = rekond (av svenskans rekonditionering). Exempel: Jag har ägnat helgen åt en rekond av min bil. Bilen är nu rekondad. Att rekonda bilen är bra inför vintern. Rekond rimmar på sond, rond, fond, blond.

Nu ska jag nog gå ut och spegla mig i glansen på lacken lite till.

Hej då.

Carro i trikåer

Ofta återkommande tanke under sjukampen:

"Det är tur att jag inte är med i friidrotts-VM.

Jag tror nämligen inte jag hade varit så snygg i de där trikåerna."

Joråsåatt.

DET hade ju absolut varit mitt största problem om jag hade blivit uttagen till VM-truppen.

Våffelhjärtat

Föräldrar och lärare, ni kan sluta leta. Jag har hittat boken ni ska läsa högt för alla personer mellan 6-10 år i höst. Gör ni det inte så börjar jag gråta av frustration. Våffelhjärtat, av Maria Parr är det finaste finaste fina jag läst på länge.

Så här: Trille, 9 år bor i en liten norsk by med sin familj. I huset bredvid bor jämngamla Lena. Lena är Trilles allra bästa kompis, ganska arg av sig, totalt orädd och till bredden fylld av konstiga upptåg. (Jag vet! Vi gör en egen Noas ark och testar hur många djur som får plats i en båt! Tar du kossan, Trille?) Problemet är bara att Trille känner sig lite osäker på om Lena är bästis med honom tillbaka. Hon har faktiskt aldrig sagt till honom att hon gillar honom rakt ut. Och med Lena vet man liksom aldrig riktigt...

Det här är: 1. Väldigt roligt. (Noas ark är bara början. Lena och Trille fixar också ålderdomshem för hästar, släcker bränder med gödselspridaren, åker pulka tills de får hjärnskakning och bygger linbanor mellan husen. Till exempel.)
2. Väldigt sorgligt. (För plötsligt dör Trilles älskade faster-farmor och Lena börjar bete sig mer än lovligt märkligt mot Trille. Ska hon också försvinna från honom?)
3. Väldigt lyckligt. (För att Lena inte försvinner, utan räddar livet på Trille. För att gammel-märren inte blir slaktad utan får bo i ladan istället. Och för att farfar kan skratta och äta våfflor igen, fast faster-farmor är borta. )
4. Väldigt bra. (Tänk Pippi möter Madicken möter Bullerbyn möter moderna favvo-Hedvig.)

Ååååå!!! Jag får kortslutning i hjärnan.

Läs den bara.

Björn Ranelids blogg

Ibland blir man ju lite extra lycklig. Något geni har startat Björn Ranelids blogg (och nä, jag tror inte det är Ranelid själv.) Det är vansinnigt roligt. Jag känner mig kär i den hemliga bloggaren, vem det än må vara.

UPPDATERING: Jaha, lite fööör kul tydligen. Bloggen är (inte helt oväntat) bortplockad. Livet lite tråkigare igen.

My eyes

Nänä. Jag är uppenbarligen inte gjord för att ha linser i ögonen. När halva dagen har gått börjar det kännas som om hornhinnan ska trilla ut, jag börjar gnugga mig frenetiskt med händerna i ögonen, får smuts på linserna, blir rödspräng och tårögd och vaknar nästa morgon med ögon som är så igensvullna att jag med nöd och näppe kan öppna dem.

Synd då att jag inte gillar glasögon. Känner mig sunkig och sjuk så fort jag tar på mig dem.

Det lämnar mig nämligen med följande valmöjligheter:

1. Vara blind.
2. Vara ful i glasögon.
3. Vara ännu fulare med igensvullna ögon.
4. Vara fulast i glasögon MED igensvullna ögon från föregående dags linsförsök.

Det är sannerligen synd om människorna.

Speciellt om mig.

Ugglornas återkomst

Jag fick precis mejl om att Jenny Hellström släpper sin nya kollektion kläder på imorgon. Jag gillar att tänka på Jenny som en kompis som brukar skicka mejl till mig lite när hon känner för det. Förvånansvärt ofta handlar dock hennes kompismejl om att hon vill kränga kläder till mig. Det går jag på. Så klart.

Jennys nya grej är ugglor. No more hästar och hundar och bilar och pelargoner alltså. Nu har alla kläderna uggle-tryck. Det är skitsnyggt. Men sanna mina ord, det är inte bara Jenny som kommit på att ugglor är fräckt nowadays. Det är ta mig tusan ugglor precis överallt! Ö.V.E.R.A.L.L.T På alla kläder, i alla märken, hos alla kedjor. Ugglor of the world unite. Er tid på jorden är kommen.

Ugglor är det nya svart.

Kanske borde jag göra om den här bloggen till modeblogg i all min klarsynthet.

P.S. Jag köpte en skinnjacka på lunchen igår. Det är också hett i höst. Det har jag läst i tiiidningen. D.S

Skolfototerror

Det är skolstartstider och stress inför skolfoton i luften. Själva grejen med att jag slipper skolstarten gör mig mest avundsjuk och lite ledsen. Själva grejen med att jag slipper skolfotot gör mig mest lättad. Vem skulle någonsin frivilligt utsätta sig för denna dödsångest igen?

Skolfotodagen var den dag på läsåret då jag allra mest önskade att jag var kille. Fatta hur enkelt det skulle ha varit! Allt man behövde göra var att följa 4-stegsmetoden till punkt och pricka, och genast hade man en hel hög med avsvimmade förälskade gymnasietjejer redo att kyssa ens fötter. (Aternativt redo att lusläsa schemat och tajma sina toalettbesök så att de ”råkade” gå genom korridoren samtidigt som man, also known as Snyggot, var på väg till sitt skåp.)

Jomenvisst, people. 4-stegsmetoden var nyckeln. Sällan har jag varit säkrare.
Here goes:

1. Skaffa en lagom litterärt rufsig frisyr.
2. Dra på dig ett par slitna jeans och en vanlig t-shirt.
3. Köp en kofta. Helst grå. Det är helt okej om den har hål på armbågarna.
4. Sitt ner längst fram på fotot och titta med lagom mycket svårmod ner i marken när fotografen säger CHEESEHAMBURGARE.

Klart.

Och medan man som tjej stod framför spegeln hemma och slet sitt hår över vilken färg på tröjan som framhävde sommarens solbränna bäst (Neon? För fult. Gult? Har inget gult. Vitt då? Nej, min enda vita tröja har en fläck på sig. Rosa? Grönt? Brunt?) bara för att femton timmar senare inse att fotot ändå tas i svartvitt kunde killarna ägna sig åt annat viktigt istället. Dricka tolv koppar kaffe (varav en betalad och de andra elva snyltade som ”gratis påtår”) på stadens coolaste café till exempel.

Världen är orättvis.

Tapetsera mera

Hmm, jag vet inte om det är bra för mig att ÄGA boenden. Jag menar, när jag hyr en lägenhet håller jag mig nästan på mattan. När hyresvärden säger att jag får måla om i ljusgult, ljusgrått eller ljusblått så fuskar jag bara lite och målar illgrönrandigt istället. Det får man ändå säga är ganska lydigt.

Men när jag äger till exempel ett torp och bara behöver lyda mig själv och min kille händer det lätt att saker går lite över styr. Ponera till exempel att vi köpt en extremt mönstrad tapet i syfte att tapetsera över en ful bänkskiva i köket och sedan blanklacka över tapeten. Tänk er sedan att jag får syn på det fula och slitna kylskåpet och börjar fundera i banorna: Asså, borde man inte kunna tapetsera kyl och frys också?

Det är vid sådana tillfällen jag undrar lite hur det här ska sluta.

Förutom det självklara: Extremt Mönstrat.

Sparrisbrist

Okej, kan man ha sparrisbrist? Efter sex dagar med ihållande huvudvärk som aldrig velat släppa kan jag inte låta bli att ställa mig frågan. För nu, ett knippe sparris senare, är huvudvärken som bortblåst. Mmm... sparris. Har jag sagt att jag älskar dig?

Kulla-Gulla rules

När jag var liten (eller yngre, i alla fall) gillade jag att läsa böckerna om Kulla-Gulla. Mycket, mycket fångande litteratur på min ära. Inspirerande också. Som jag minns det var det de böckerna som startade trenden i min syskonskara att leka fattig. Lekarna gick mest ut på att gå omkring i familjens fattigsjal och låtsas hämta vatten från en brunn som inte fanns. (Fattig-sjalen är en fin naturfärgad virkad sjal som pappa köpte till mamma när han var i Spanien några månader efter de träffats i tidernas begynnelse. Jag är inte säker, men jag tror inte han köpte den för att hans framtida barn skulle använda den som utklädnad när de ville se så eländiga och svältande ut som möjligt.)

Jag har länge trott att jag var ganska ensam om de här Kulla-Gullafantasierna. Men så fick jag höra talas om min överkvinna på området.

I helgen har jag fått berättat för mig om min bästa kompis barndomskamrat. Hon läste om Kulla-Gullaböckerna en gång om året. Levde sig verkligen in i karaktären till fullo. Och varje år när det vankades födelsedag satte hon samma sak överst på önskelistan:

Ett vattenok.

ETT VATTENOK!

Varfööööör kom jag inte på det?

Tjejhelg

Det finns framförallt två saker jag uppskattar med att min kille sysslar med rollspel och lajv vid den ringa åldern av 29 år. Det ena är att jag kan reta honom (OBS! Kärleksfullt!) för att han är nördig. Det andra är att jag kan ta med mig min bästis till torpet och ha tjejhelg när han åker iväg och leker.

Wiiii!

Facebook

Låt oss tala en stund om dagens fenomen: Facebook. Det tjatas väldigt mycket i min bekantskapskrets om Facebook nu för tiden. Facebook är helt klart det nya heta. I ungefär tre månaders tid har folk hävdat med åsnors envishet: Gå med i Facebook, Lisa! Det är festligt! ALLA ANDRA HAR REDAN GJORT DET. Du är typ S.I.V (Sist I Världen) med att inte har fattat grejen.

Sällan har jag upplevt större grupptryck än Facebook-grupptrycket. Det är omöjligt att stå emot. Plus att S.I.V inte är en postition jag gillar att inneha. Så, tre månader senare än alla andra, har även jag blivit medlem. (Shit, heter det så? Medlem i Facebook? Med i Facebook? Finns på Facebook? Måste. Lära. Mig. Terminologin. Jag är pinsam.)

Och ja, jo, det är ju lite festligt. Men S.I.V? Näru. Det måste finnas någon där ute mer än jag som inte fattat riktigt ännu.

Låt oss göra en Gallup.

Är du med i Facebook?

Ja, så klart. Nej, och jag vill inte heller. Nej, men nu tänker jag nog gå med. Man vill ju inte vara S.I.V. Facebook? Vad i hundan är det?

En promenad, någon?

Jaha. Så har jag gjort det igen. Slagit vad. Den här gången tävlar jag med min lillasyster i hur många steg vi kan gå på en månad. Flest steg enligt stegräknaren vinner ett HEMLIGT PAKET MED LYXIGA GREJER, värde 500 kronor!!! Jag älskar hemliga paket med lyxiga grejer, värde 500 kronor. Mmm…hemligt paket. Mmm… slå vad. Mmm… stegräknare.

Det sämsta med den här tävlingen är att min motståndare jobbar som sjuksyster, springer fram och tillbaka genom sjukhuskorridorer, lagar trasiga människor och skriker Cityakuten-citat åt höger och vänster hela dagarna. Själv sitter jag på en stol vid en dator. Går som högst ut till kaffebryggaren några gånger om dagen.

Men jag är inte den som låter en sådan liten struntdetalj hindra mig på vägen mot ett HEMLIGT PAKET MED LYXIGA GREJER, värde 500 kronor.

Bye bye tunnelbana.
Hej hej apostlahästar.

Igår gick jag 21652 steg.

You’re going down, lillmesen!

Nöff nöff Benny

Alltså ursäkta, men de här grisarna är ju för bövelen så urbota gölliga så man nästan dör. Låt mig presentera dem för dig. Den stora grisen till vänster heter Benny. I förra boken (Jamen Benny) fick han en lillebror (till höger i bild). Det tyckte Benny var sådär, grisbebisen bara skrek ju hela himla tiden. Och så fick han suga på goda nappar som Benny var för stor för. Så Benny erbjöd sig helt sonika att ta med sin lillebror på promenad, snodde den goda nappen ur munnen på bebisen så fort de kommit utom synhåll och kutade sitt snabbaste därifrån.

Nu kommer uppföljaren: Nöff nöff Benny. Där sitter Benny och lillebror inne och har tråkigt. De bestämmer sig för att gå ut och nöffa lite. "Gå inte till dammen bara" säger mamma. "Närå" säger Benny. Och så tar han lillebror i handen och kutar direkt dit.

Aaaa, jag älskar Benny! Han är bästa grisen, lätt.

Illustration från Nöff nöff Benny. Text Barbro Lindgren. Bild Olof Landström.

Rulla in en boll

Stoppa pressarna, det har skett ett mirakel!

Efter 27 år med total avsaknad av bollsinne vaknade jag plötsligt på lördagen med en bollhantering i klass med självaste Zlatan. Fyra gånger i rad UTKLASSADE jag killarna som var på besök i torpet i den ack så välkända (och viktiga) idrotten Stolpe-Ribba-Kryss*. Sedan gick jag raka vägen ut på en golfbana för första gången i mitt liv och puttade som om jag aldrig hade gjort något annat. Seriously, ni skulle ha sett mig. Jag puttade som en gud! Med allvarlig stämma beskrev Gustav hur svåra förhållandena på green var:

- Nu har du ungefär fem meter fram till hålet. Det låtar både uppåt och ner mot höger. Det här är ett fruktansvärt utgångsläge för en putt. Men du kan ju alltid försöka.

Och så sänkte jag bollen med ett slag.

Jag vet inte hur stor vikt ni lägger vid det här, men för mig är dessa båda händelser likvärdiga med Jesus lilla promenad på vattnet. (Alla som någon gång sett mig försöka spela fotboll nickar nu i samförstånd). Mirakel räcker inte som ord i sammanhanget. Låt oss nu förenas i en bön om att det här inte var en engångsföreteelse. Utan att:

Jag.
Faktiskt.
Vid 27 års ålder.
Har fått bra bollsinne.
Amen.

* Stolpe-Ribba-Kryss går ut på att man ska skjuta en fotboll mot ett fotbollsmål och träffa ovan nämnda delar. 5 poäng för stolpen, 10 för ribban och 20 för krysset. Först till 50 poäng vinner.

Vem ska man tro på?

Ponera att ni tar en sotare till ert nya torp för att provtrycka skorstenen och kontrollera så att alla rökgångarna är täta. Föreställ er vidare att sotaren sliter sitt hår och säger: ”NEJ NEJ, här läcker det som ett såll! Slår gnistor lite överallt. Kan börja brinna vilken sekund som helst.” Tänk er sedan att ni får besök av ytterligare en sotare, från ett annat sotarföretag. Och så får ni höra sotare nummer två säga: ”Vad är det för himla skitsnack? De här rökgångarna är täta och bra. Ni kan elda hur mycket ni vill!”

Vad skulle ni göra då?

Skulle ni:
1. Ta det säkra före det osäkra och utgå från att skorstenen är paj och betala tätningen med en sisådär 30 000 kronor som ni inte har?
Eller skulle ni:
2. Slå huvudet hårt i väggen i hopp om att glömma allt den första sotaren sa och istället lita på sotare nummer två och bli mindre fattig men eventuellt uppeldad?

Beats me.

Linas kvällsbok

Å gud, jag såg Linas kvällsbok på dvd i går. Den var bra. Men det är ju lite jobbigt med filmer som kräver att man ligger med en kudde tryckt över ansiktet och kvider av ångest hela tiden.

Jag ångrar att jag har varit femton år. Jag klarar inte av femton år. Jag tror vi är tvugna att förbjuda femton år som ålder över huvud taget.

Går det?

Sjöhästar och storasystrar

Solbränd tjej, cirka 5 år sitter och dinglar med benen på tunnelbanan och diskuterar med sin väninna, cirka 5 år.

- Alltså, din storasyster vill ju aldrig leka med oss.
- Jo, ibland vill hon det.
- Nej, hon är jämt bara ute på en massa fester!
- Men din då, hon vill ju inte heller leka.
- Jo, ibland faktiskt.
- Nej, din storasyster är jämt bara ute på äventyyyyr.
- Mmm.
- Då får vi klara oss själva. Med våra fiskar och sjöhästar!
- Jag älskar sjöhästar!

Och det man undrar nu är ju hur gamla storasystrarna egentligen är. Åtta? Eller tjugotvå?

Garderobsrensning

Beep beep! (Det där var ljudet av min telefon som sms-signalerade). Lillasyster är på besök och rumsterar i min lägenhet när jag är på jobbet. Klockan 10. 05 har hon hunnit vakna och börjat rota runt i min garderob.

"Unga fröken Bjärbo! Jag befarar att vi måste ha ett allvarsamt samtal när du kommer hem från jobbet! DIN GARDEROB ÄR EN KATASTROF!!!"

Sedan dess har smädelserna haglat på götgatan.

- Vad gör det här underklädeslinnet i t-shirt lådan?!?
- Hur förklarar du att galjarna här hänger åt olika håll och är helt ihoptrasslade?
- ANVÄNDER DU VERKLIGEN DEN HÄR?!?
- Lisa. Alltså allvarligt. Ta dig en titt i den här lådan. Mår du bra av att det ser ut så här?
- Håhåjaja. Det var då i grevens tid att jag kom hit. Det säger jag dig.
- VARFÖR ÄR DET INTE FÄRGSORTERAT?!?

Min lillasyster är min alldeles egna garderobs-Stalin. Det allra bästa med att ha en sådan är att man själv får ligga i sängen och titta på när hon slänger ut kläderna i vredesmod, viker ihop dem prydligt och färgsorterar in dem i militärisk ordning i garderoben. Bara man matar henne med vin under tiden.

Och det, det kan jag faktiskt.

Snacket om snacks

Under en månad i torpet med X antal omgångar torpgäster hinner det stötas och blötas en hel del samtalsämnen under allt evigt vindrickande. Hotet mot miljön, vuxnas syn på barn, litteraturen och livet, ätstörningar, den svenska sjukvården, relationer till föräldrar, barndomsminnen. Alla är de samtalsämnen som engagerat. Men inget (och jag menar verkligen INGET) har väckt ett sådant engagemang som det ständigt återkommande samtalsämnet: Topp 5 godaste snacks. Gosse, vilken het potatis!

Hårda ord har slängts i ansiktet på dem som vågat bekänna färg och rankat Sombreros som bästa snacks.

- Vaffan! Sombreros smakar ju papper!

Smädade har de blivit som gillar chilinötter.

- Jag FATTAR inte hur du kan gilla de där starka sakerna. Det är ju skitäckligt!

Också de som gillat popcorn har blivit hånade å det grövsta.

- Fy fan vilken tråkig människa du är! POPCORN?!?

För att inte tala om den stackare som listade russin och nötter högt på sin lista.

- MOAHAHA, heter du Mulle eller? Har du dem i en liten plastpåse i ryggsäcken när du går ut?

Själv fick jag ett överlägset "Pah! Lättsaltat är för töntar" kastat över mig när jag tillkännagav min lista. Icke desto mindre presenterar Onekligen stolt:

Topp 5 godaste snacks

1. Lättsaltade potatischips (De utan räfflor.)

2. Röda Pringels (Eh, ja. De lättsaltade.)

3. Vickningschips (Lättsaltade. Fast med räfflor.)

4. Gröna Pringels. (Lite smak, men knappt märkbar.)

5. Sombreros. (Smakar nästan ingenting. Förutom kanske lite papper. Mmm...papper.)

Så där. Slussarna är nu öppna för smädning.

Ge mig en pool

Hej. Jag vet inte om ni märkt det men det är liksom ganska varmt och man kan nästan inte sätta punkt för det är för jobbigt och på vårt kontor lyser solen rakt in och frågan är hur jag egentligen tänkte när jag valde svart klänning i morse, om det betyder att jag är HELT FÖRSTÖRD I HJÄRNAN eller bara semesterslö i största allmänhet, det är sådant jag funderar på.
Annat jag funderar mycket på är om det inte skulle passa med en liten pool på innergården här som jag kan bada i. Seriously, det skulle få plats en. Eleverna från Franska skolan kan få bada i den (de kan dyka i direkt från skolgården) när jag inte är där. Samverkande projekt mellan skola och arbetsliv. Tror jag ska söka pengar för det. Hej så länge.

Semesterns skörd

De här hann jag med.

Vill ni plocka det litterära russinet ur kakan så föreslår jag att ni lägger vantarna på Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.

Resten var mer eller mindre jättebra, men den var bäst.

Cityfieringen påbörjad

Topp tre uppdämda behov efter en månad i torpet:

1. Blogga och ha tillgång till internet. Mmm...internet.
2. Duscha och ha tillgång till badrum och varmvatten. Mmm... vattenklosett.
3. Gå i affärer och ha tillgång till ett utbud av nya fina saker. Mmm... ickeloppisar.

Först måste jag bara acklimatisera mig lite lugnt och stillsamt. Jag försökte chockanpassa mig igår genom att gå på Debasers uteservering och mingla, men det resulterade bara i att både jag och Gustav satt paralyserade av skräck och dumstirrade på allt hippt folk omkring oss. Efter ett tag lade jag märke till att Gustav påbörjade alla sina meningar med:

- Alltså, när man har varit borta så här länge så...
- Fast SÅ himla länge har vi inte varit borta.
- Meh! Det känns ungefär som om vi varit i Kambodja i sju år och precis återvänt.

Alltså: Parkliggande en stund till. Att ligga i en park med näsan i en pocketbok måste vara bästa sättet att vänja sig succesivt vid stadsliv. Som på torpet, fast ljudligare. Borde inte vara så svårt.

Sirener och folkstorm vs Fågelkvitter.

Ljud som ljud, right?

Älskling!

Internet - mitt sött, mitt salt
Jordens mitt
och livets allt

Här är du ju!

Låt oss aldrig vara ifrån varandra så här länge igen.