Svårflirtad som få

Ah, du sköna värld, hur enkel och förutsägbar har man inte blivit som människa sedan man blev förälder då? Till exempel: Vägen till ens hjärta går så O-ER-HÖRT inte alls längre genom magen, den är direktlänkad via barnet bara. Skitlätt. Säg att du gillar min unge och jag ska avguda marken du går på, forever and ever.

Nu senast i raden: Den grekiska städerskan som inte kunde ett ord engelska men som gulligullpratade på grekiska med Rufus så fort hon såg honom. ÄVEN KLOCKAN HALV SEX PÅ MORGONEN. "Geiá sou" sa hon och skrattade och klappade Rufus på kinden. "Geiá sou!" Rufus älskade henne. Han sprang runt på hotellområdet och letade efter henne flera gånger om dagen, och när han hittade henne stannade han överlycklig och pekade och skrek "därdärdär!" Då vände sig den grekiska städerskan om och log och vinkade. "Geiá sou!" sa hon glatt. "Geiá sou!"

Vi pratade om henne på kvällarna flera gånger, jag och Gustav. När Rufus somnat satt vi på balkongen och skålade för den grekiska städerskan.

"Vilken fantastisk människa, hon verkar vara!" sa vi.
"Vi förstår inte vad hon säger, och hon städar i och för sig inte så bra och hon glömmer sina städgrejer överallt varenda dag, men å! Ändå. Fantastisk människa. Ska vi inte ta och skåla för Geiá sou-tanten ändå, va?"
Sedan klingade vi ölglasen mot varandra och skålade för den grekiska städerskan.
OCH DET VAR BARA LITE PÅ SKOJ.

Svårflirtad man är alltså.