Min bokhylla och jag

Har ägnat söndagen so far åt att tyska till bokhyllan här hemma en smula. Räta upp, rensa ur, trycka in, strama till. Och så bort med alla sabla manushögar som låg intryckta ovanpå alla böckerna och störde. Nu = nöjd.

Häromdagen när vi pratade läsplattor på jobbet fick jag den plötsliga insikten att jag för några år sedan med bestämdhet hävdade att jag aldrig skulle kunna leva utan skivor i mitt hem. Nu bara - adjö alla cd-skivor, vi ses aldrig mer igen. Musiken har jag på hårddisk.

Inte utan att man undrar: Kommer jag att få samma inställning till böcker i framtiden, eller? Spara en och annan snygg coffeetablebook och några små honeys bredvid sängen, och ha resten digitalt?

Fan vet.

Men det känns onekligen som om jag stampar på min egna själ med sylvassa klackar när jag tänker tanken.

Plötsligt en lördag

Exotiska grejer jag gjort idag:

1. Åkt långfärdsskridskor.

2. Ätit lax.

Jag var inte så värst vidare smidig på grillorna, men laxen slank ner utan problem.

Om ni ville veta, alltså.
Och det ville ni ju.

Scener att minnas, del 1

Gustav blev matförgiftad igår.
Jag hann gå till jobbet innan festligheterna startade, men enligt uppgift var det en mycket minnesvärd fredag.

- Speciellt kul var det när jag låg inne på toaletten och kräktes och Rufus stod bredvid och slog toalocket i huvudet på mig gång på gång.

Var god stör ej

Schhh! Jag läser korrektur på mitt manus och rättar mig själv med rödpenna. Eller ja, pennan är egentligen blå, men det låter inte lika strängt, så jag ligger lågt med den lilla detaljen. I alla fall: alldeles för många sidor kvar och för lite timmar på dygnet. Hörs sen, antenn! (som inte är en replik från boken, thank god, utan en dålig översättning i en film jag såg någon gång. Hur kan man lyckas göra "see you later aligator" som är ett så, eh, tufft uttryck, så fånigt? Beats me.)

Godmorgon, sa hon gulligt

Amen herregud, skärp mig, vad ÄR det med morgnar nu för tiden som gör mig till en sådan bitch? Jag är som en sabla papegoja, som gapar i tvåsekundersintervaller.

Stig upp.
Res på dig.
Stig upp.
Res på dig.
Stig upp.
Res på dig.
STIG UPP!
RES PÅ DIG!
AMEN, ÄR DU DÖV ELLER?!? (Här kan det mycket väl hända att jag lutar jag mig framåt och rycker bort täcket i vredesmod.)
STIG UPP, SA JAG, JAG BÖRJAR LIPA!!!

Charmigt. Very charmigt, indeed. Min enda tröst är att det nedra trötthuvudet jag lever med inte hör vad jag säger, emedan han är i det närmaste medvetslös fram till lunch.
Alltid något.

Barnvakterna fixar

Förutom hela den här fantastiska grejen med att min mor och far tydligen lyckades ta hand om vårt barn under vår Berlinvistelse utan att barnet verkar ha tagit minsta skada av det, så kan vi också lägga följande lilla bonus till härligheten:

- Vad rent det blir här hemma när vi åker på semester! Har du sett din stol, Rufus? Så här fri från matrester har den kanske aldrig varit innan.
- Och HELT är allt också, verkar det som! Alla trasiga stolar är trasiga no more!
- Och kolla! Byrån är också lagad!
- Och mikron är städad!
- Och sopsorteringen sorterad!

Nu ska jag logga in på banken och se om barnvakterna styrt upp situationen där också.
Hoppas! Hoppas! Hoppas!

Svar på tal

Med tanke på fiaskot vid tiomånaderskontrollen är det med stor tillfredsställelse jag kan meddela att Rufus ettårsdito gick desto bättre. Nu var jag ju i och för sig inte på plats själv, men spelar roll, jag kan ändå se exakt för mitt inre hur det gick till.

BVC-tant: - Jaha, hur är det nu då? Har Rufus tagit några små steg än?
Gustav: - Jaha då! Han g...
BVC-tant: - Ja, för det är inte alls ovanligt att de inte har det än i den här åldern. Inte alls onormalt om de inte kan, alltså. Gå, menar jag.
Gustav: - Jo men, han kan!
BVC-tant: - Det kan han?
Gustav: - JAHA DÅ!
BVC-tant (högt): - Mmm.
BVC-tant (tyst för sig själv): - Eller hur.

Hade det varit fråga om tiomånaderskontrollen i det här läget så hade väl Rufus försökt motbevisa sin far och suttit och tjurat i knät och vägrat röra på sig som vilken annan underbegåvad unge som helst vid den här tidpunkten. Men icke så på ettårskontrollen! Istället skuttade mirakelbarnet raskt ner på golvet, gjorde några upphopp, joggade smidigt bort till leksakshörnan, böjde sig ner (med perfekt balans), plockade upp en leksak, vände sig mot BVC-tanten och sa: Titta!

REVANSCHEN!

Ansiktsbehåring som hobby

Okej.
Jag trodde min kille var mer inne på det här med skägg än vad som var rimligt med sina facebookomröstningar, öppna funderingar och allmänna utläggningar om ansiktsbehåring på sistone, men nu har det kommit till min kännedom att det finns de i min bekantskapskrets som tagit det ett (eller tio) steg längre.
Erik och Axel, till exempel.
People, I give you: Skäggbloggen!

Dagens bokpepp

Lite märkligt, i och för sig, att tipsa om en bok som jag själv inte ens hunnit läsa ännu, men ärligt talat, det kan ju inte vara något annat än sjukt bra det här.

I det här trädet av Katarina Kieri OCH Per Nilsson.
TILLSAMMANS, liksom.
Vartannat kapitel har de skrivit, och här kan man läsa mer om boken.

Peppen! Peppen! Peppen!

Bra där, Berlin

Berlin, alltså. Little did I know att det skulle vara ett så sjukt bra ställe! Varför har ni inte sagt något innan?

Bäst var: Frukosten från himlen på Gorky Park. Eller hotellet (The Circus i Mitte, bo där!) med de fluffiga täckena. Eller middagen på Panasia. Kanske den överdådiga våfflan på Kauf dich glücklich? Drinkarna. De fina nya rådjursörhängena. All snygg gatukonst. Hela den där fantastiska grejen med att få hänga med bara sin kille och prata färdigt meningarna. Så sju-hu-hu-hu-ukt fint, va!

Sämst var: Iskylan från helvetet. Onekligen levereras numera endast som djupfryst, och nästa gång jag åker till Berlin ska det vara sommar. Det säger jag nu, yo.

Ses om en stund

Det är väldigt, väldigt tidigt att ställa klockan på 03.00 och stapla ut till en frusen bil. But then again, det är väldigt, väldigt kul att åka på semester också. Jag är tillbaka innan ni hunnit säga bratwurst!

Ett år idag

"Kommer du ihåg hur praktisk han var på den tiden? Man kunde spela Rockband hur högt man ville utan att han brydde sig, han låg bara som en liten sömnig prick i knät ändå." Och det är ju förvisso sant. Men omigod så mycket festligare han är nu! Ettakorvar är de allra bästa korvarna, det säger jag er. Jag är helt sjukt kär i min.

Berlin, baby!

På fredag morgon åker vi till Berlin, jag och Gustav. Exkl. snorvalp. Inkl. vårt festligaste humör. Vi ska vara där till söndag kväll, och hittills har vi kommit överens om att fokusera väldigt mycket på att gå omkring, äta grejer, dricka grejer och köpa grejer. Vi har också kommit överens om att fokusera väldigt lite på museum och sevärdheter. Ingen av oss har varit i Berlin.
Tips? Ja men säg då!

Tills man kräks

En gång jobbade jag som personlig assistent åt en kille som var oerhört förtjust i Per Gessle. Vi var på Gesslekonsert ihop, han och jag. På morgonen innan konserten, när jag kom in i rummet, slog han upp sina ögon och skrek: ÄR DU LADDAD, LISA? Det var jag, ganska så. Men inte till närmelsevis lika mycket som han själv var. På konserten stod vi nästan längst fram. Han headbangade och skrek och det gick som det gick och på kvällen när han skulle sova tittade han på mig och utbrast i ett lyckligt "Jag diggade tills jag kräktes, Lisa. Jag diggade tills jag kräktes."

En annan gång jobbade jag (nåja) som mamma åt en liten kille som var oerhört förtjust i sin napp. På kvällen, när han skulle gå och lägga sig, ville han helst ha en napp i munnen och två i reserv i händerna, just in cases. Men så en dag, till exempel igår, blev han plötsligt snorig, och kom på att det är svårt att andas med napp i mun och snor i näsa. Den lilla killen skrek och gormade och det gick som det gick och hade han kunnat lite fler ord så hade han lite senare kunnat utbrista i ett olyckligt "Jag skrek tills jag kräktes, mamma. Jag skrek tills jag kräktes."

Nu tänker jag: Om man nödvändigtvis måste göra något tills man kräks så verkar det roligare med det där diggandet. Det gör det faktiskt.

Dagens boksnack

Idag har jag suttit på finaste fina Bokslukaren vid Mariatorget och blivit intervjuad av en tjej som går på Tollare Folkhögskolas reportagelinje och skulle skriva ett kulturreportage om barn- och ungdomsböcker. Lyxen att få nörda in sig och breda ut sig om det bästa som finns, va! Inte mycket som går upp emot det.

Jag pratade mycket om den här boken, för vanlighetens skull. Jag sa att den var sablarns bra och att alla borde läsa den, och att jag fick hjärtesorg när jag tänkte på att det kanske finns vuxna som ratar den för att den råkar vara utgiven som ungdomsbok. Det sa jag för att det är sant. Alla borde läsa den. På allvar. Och, och, och, liksom bara helt apropå ingenting: Den finns i pocket nu också. Kostar gratis.

Tävla, tävla!

Man kan vinna fina böcker på bokunge.se nu om man vill.

Bara så att ni vet.

Här är tävlingen!

Ettårskalas - check!

Jag är så skör att jag bryts om du säger mitt namn

05.42 i morse vaknade jag av att Rufus tryckte in sin napp i munnen på mig och tyckte att vi skulle gå upp och leka. Då gjorde vi det. Sedan gick jag till jobbet. Nu har Rufus sovit middag i tre timmar, och det har inte jag, och mina ögon svider.

Det var väl det.

Jag varnar er

Å herregud, akta er, jag är inne i något slags nostalgiskt mode, har precis ägnat timmar åt att googla upp bilderböcker från när jag var tre äpplen hög, och nu bakar jag tårtor till Rufus som snart fyller ett och ska ha tårtkalas, det är tamigfan en tidsfråga innan jag börjar publicera bilder på hur pyttepyttepyttig och naggande god han var för ett knappt år sedan.

Första tårtan (av tre) blir god, tror jag. Jag har inte tjuvsmakat, för det kan man inte, det skulle se skitkonstigt ut om det fattades en bit av tårtan när gästerna kom, men låt mig säga så här: alla delar den består av smakar mumma. Mmm... mumma. Och mandel. Mmm... mandel.

Och till vänster i bild kan ni se Emmas lillebror (och inte Totte, som man skulle kunna tro) åka dammsugare efter Emma (Illustratör och författare Gunilla Wolde). Åka dammsugare, va! Those were the days. Hej på er.

Tar tillbaka

Det är visst "skönt" att flytta. Speciellt när man är klar.

Det har aldrig varit skönt att flytta

Vi håller på att flytta på jobbet.
Tvärs över köket ska vi, hela redaktionen, och få nya skrivbordsplatser, i ett rum där vi får plats allihop. I dagar, veckor, MÅNADER, har jag tjatat om hur skönt det ska bli med den här flytten. Inte bara för att vi får större plats. Nej, nej.
"Det är så bra att vi ska flytta" har jag sagt. "Så man får chans att rensa lite. Slänga sådant man inte använder. Börja om. Städa bort."
Jo men tjena.
Studier visar med största önskvärda tydlighet att jag hade fel.
Det är inte "skönt" att flytta.
Det är skitjobbigt att flytta.
Tydligen måste man ju göra allt det där rensandet och slängandet och städandet bland sina saker själv. Vem kunde ana?

Ljuset

"Bildbeviset" Eller, som vi också brukar kalla den: "Hej, hej, förlaget!"

Varde ljus

Det mest typiska med Nya Livet är att det alltid börjar i januari. Speciellt den här januarin är det mest typiskt, för den här januarin är, som ni märkt, extra jävulskall. Det är i det närmaste förenat med ihjälfrysning att GÅ till jobbet nuförtin. Icke desto mindre: Idag började det ljusna när jag hade hunnit till Slussen. Dagsljus, gott folk! Där har vi en uppfinning jag uppskattar. Jag blev så till mig att jag tänkte ta en bild på det, men det gick inte för fingrarna hade förfrusit sig och trillat av. Synd på så rara ärtor.

En apa var allt som krävdes

Igår målade jag en göllig apa på en rullgardin, och idag hängde jag upp den i Rufus rum. Han verkade gilla den. Först pekade han på apan och skrek TITTA! TITTA! TITTA! TITTA! ungefär tjugotre gånger. Sedan kröp han fram till mig, ställde sig vid mina knän, klängde lite och sa MAMMA. Inte mamamamamamamamama som han brukar göra när han är sur utan MAMMA.

Då började jag eventuellt gråta lite.

Propsar ni så

- En mellan vegetarisk sushi, tack.
- Går det bra med en stor? För samma pris som en mellan?
- Va?
- Vi har bara stora sushi kvar.
- Men alltså, ni kan väl bara plocka b... okej!
- Det går bra?
- Det går bra.

Även de lata

En del människor har hunnit med rätt viktiga grejer en söndag som den här. Somliga (Lukas Bauer, till exempel) har åkt längdskidor uppför en slalombacke och vunnit Tour de Ski. Andra (Rufus Bjärbo, till exempel) har lärt sig gå mellan kylskåpet och soffan och tillbaka igen.* Och så har vi de (jag, till exempel) som valt att inte göra så mycket, utan fokusera på att titta på när andra uträttar stordåd.

Bra grej att tänka på i det här läget: Alla människor är lika mycket värda.

*viktig rutt att kunna gå, det där. Det kan man inte ta ifrån honom.

Kär och galen

Jag hade tänkt skriva något om den finaste kärleksgåva jag känner till nu för tiden, sovmorgonen, men så började jag tänka på Lotta Engberg i stället och kom av mig. Hon är ju, som vi alla vet, länken till det här med kärleksgåvor, det går inte att komma ifrån.

Med skrämmande tydlighet minns jag: I Lotta Engbergs tv-program Kär & Galen (som sändes i början av nittiotalet tror jag) fick tre kärlekspar tävla mot varandra. Det par som vann fick chansen att gifta sig i tv, och inför bröllopet köpte mannen alltid ett skitfult blingande smycke till sin blivande fru i kärleksgåva. Kanske att programmet sponsrades av Guldfynd? Jag kan signaturlåten fortfarande också.

Kär och galen!
Klockorna de ringa
och många tusen eldar börjar brinna
Se en kvinna och en man
Nu har de fått varann
ja, nu har de fått varann.
KÄR OCH GALEN!

Det man undrar lite nu är: Varför minns jag sådant här? Vad ska jag ha för nytta av den här informationen? Och kanske framför allt: Varför såg jag alla avsnitt av det här teveprogrammet? Det var ju inte ens bra.

Getost, säger jag? Jo, getost!

Min kompis Karin talade med rätta om för mig häromdagen att det är oerhört pinsamt att vara en sådan där människa som i slutet av 2009 utropar något i stil med: "Alltså jag fick smaka en så häftig smakkombination häromdagen! Det var, lyssna nu, pepparkaka med mögelost på! Har ni hört, va? Visst låter det konstigt? Men alltså, det var faktiskt gott! Smakerna bara... gifte sig i munnen!" när alla andra fattade att pepparkaka med mögelost är gott ungefär samtidigt som Jesus föddes. Därför är det med viss bävan jag utropar det här nu (för man vill ju inte vara oerhört pinsam, det vill man inte): Har ni smakat (Paninis) bulgursallad med getost*, valnötter, granatäpple och honungsdressing någon gång i era liv? Va? Va? Va?

OMIGOD vad gott.

*som jag, chockerande nog, plötsligt gillar väldigt mycket. När hände det? Jag brukade hata getost! Mer än krig! Och ska jag nu bli en sådan där jobbig jävel som säger till alla som inte gillar getost att "Jo, men det gör du nog egentligen. Har du verkligen provat det ihop med honung?" Förmodligen ja. Allt i ovanstående inlägg tyder ju på det.

Dagen i korthet

DAGENS OH NOOOOOO: När klockradion gick igång i morse fast jag inte hunnit sova mer en högst en liten blund på hela natten.
DAGENS KÄNSLA: Trött men ganska glad.
DAGENS DUMMA: Att luften på kontoret tar slut vid lunch. Sedan får man ont i huvudet.
DAGENS PAUSFÅGEL: Rufus, som kom och hälsade på i två timmar kring lunch. Han är göllig, men man får inte mycket gjort på jobbet när han är där, det får man inte.
DAGENS NÄRA DÖDEN-UPPLEVELSE: När jag insåg att det inte fanns ingen mjölk till kaffet på jobbet och vi skulle ha redaktionsmöte. Redaktionsmöte utan kaffe. No can do.
DAGENS RÄDDANDE ÄNGEL: Karin, som gick och köpte mjölk.
DAGENS GREJ: Smida planer via sms.
DAGENS HÖGSTA ÖNSKAN: Få gå och lägga mig tidigt.
DAGENS ANDE I FLASKAN: Jag. Nu: täcke upp, ögonlock ner.

Hinner inte just idag

Rufus (inte ens ett bast) fick nyss ett mail som jag tjuvläste. Det var en automatisk påminnelse från hans google calender.

"Om min kompis Linda fortfarande bor kvar i Indien - åk och hälsa på! Note to self: Ta med en förälder."

Fortfarande en av de festligaste hej bebis-presenterna Ruf fick som spädis.
Ett googlekonto och en mailadress, för att "alla coola har det."

Onekligen minusgrader

Jag vet att - 17 kanske inte egentligen är så många minusgrader att hänga i julgranen (Gustav läste till exempel nyss högt för mig från en norsk vädersajt (romantiken!) där de tyckte att allt som inte var kallare än -50 grader var småpotatis. Men så måste de åka skidor JEFLIGT snabbt i det där landet för att inte frysa ihjäl också!) men för mig är det här kallt. Väldigt kallt. Idag tog jag på mig så ORIMLIGT mycket kläder innan jag gick ut att jag på en enda sekund fick mycket större förståelse för hur det är att vara barn och tvingas gå omkring i overall hela tiden. Liksom, det här med att man inte kan ha armarna invid kroppen längre, utan måste gå med dem lite utåt för att alla kläder tar emot hela tiden, som vore man en pingvin, och liksom vagga från sida till sida när man går för att knäna inte går att böja så bra bakom alla lager. Det finns liksom ingen gräns för hur löjlig man känner sig.

Det nya livet

Människosläktet, alltså!
Tämligen förutsägbart ändå.
Första vanliga måndagen efter jul och nyår och plötsligt heter det "Nej, tack" när någon erbjuder choklad "Jag ska nog äta lite keso istället. Eller en klyfta av en frukt. Eller kanske lite luft? Luft blir bra!", och det är freakin kö in till Friskis.
Skrattretande ju.

/Tränade på lunchen_80

Oh what a night

Vissa saker bloggar man bara inte om, man gör inte det.
Därför nöjer jag mig med att dela med mig av följande livsvisdom utan vidare kommentarer:
Barn med tämligen dålig mage + För stora blöjor = DÅLIG, DÅLIG, DÅLIG IDÉ.

Ganska kallt är det

Så vi körde sexton mil för att se om torpet stod kvar. Konstaterade att det gjorde det, plus att det var jefligt kallt att vara där. Sedan körde vi hem igen. Också ett sätt att tillbringa en söndag på.

Dagens vanvård

Eh, hoppsan. Vi glömde ge barnet mat.

Klockan tolv bara: Här barnet, här får du lunch.
Klockan tre bara: Men å, vad du gnäller!
Klockan fyra bara: Verkligen alltså. Du är rätt gnällig!
Klockan fem bara: Men Rufus. På riktigt. Vad är det?
Klockan kvart över fem: AHA! JAG TROR JAG KOM PÅ DET! HAN ÄR HUNGRIG! VI GLÖMDE MELLANMÅLET!

En rekordstor portion spagetti och köttfärssås, en halv avocado, lite efterrätt och en flaska vatten senare är ungen som en solstråle igen.

Inte de vassaste hästarna i hissen idag, de här päronen.

Fröken Ö

Vill ni ha en liten glimt av det finaste fina?
Titta in hos Fröken Ö, där min fina vän Josefin bloggar.
Häromdagen när jag berättade om Josefin för några som aldrig träffat henne använde jag mig av så många adjektiv att de avbröt mig efter en stund och bara: "Du kan nästan inte hantera Josefin va?", och det kan jag nog inte, jag är som Orup & Glenmark när det kommer till Josefin.
Upp över mina öron.
I synnerhet kan jag inte hantera hennes hem med alla de vita brädgolven.
Kolla själva. Man dör faktiskt en smula.

Bilden är lånad från Fröken Ö.

In med det nya

Vad ni inte visste: Idag är det Stora Återvinningsdagen.
Stora återvinningsdagen går i korthet ut på att lasta in allt skräp man samlat på sig i källarförrådet under året i bilen och köra till återvinningsstationen på andra sidan stan. Under tiden man gör det måste man muttra som en surtant och gnälla på att det är sjukt att man i sin iver att vara klimatsmart måste köra bil, annars får man minuspoäng. Sedan slänger man allt skräpet och kör hem igen. Klart.
Stora återvinningsdagen är sjukt tråkig i teorin.
Den är sjukt tråkig i praktiken också, men eftersom jag dealade till mig vinstlotten (tömma förrådet och lasta in i bilen) och slapp själva körandet och återvinnandet kan jag nu dricka kaffe och känna mig stört nöjd.
Man gillar ju tömda förråd, det gör man.
Dansar ut julen på bloggen i rena farten.
Vad tror man om tomten i julheadern?
Brännbart, komposten eller pappersåtervinningen?

Decenniets tröttaste

Nya decenniet än så länge: Tämligen tröttsamt. Till och med Pigga Vispen gnuggade sig i ögonen, högg tag i en napp, kröp upp i soffan och somnade mitt på blanka eftermiddagen. Det tär att fira nyår.

Så går tio år ifrån ditt liv och kommer aldrig åter

Tänk ändå va, det är inte så lite grejer man hinner, på ett decennium.

Till exempel: Bo en sväng i Kanada och jobba på gym och se en varg i snön. Göra slut. Fylla tjugo. Bli ihop. Bo en sväng i Paris och sitta på taket till lägenheten och titta på Eiffeltornet och känna efter hela tiden, helt onödigt mycket. Göra slut. Bo en sväng i Uppsala och ägna sig åt litteraturen. Träffa sin kille. Bo en sväng i Göteborg och utbilda sig till journalist. Flytta till Stockholm. Bli sambo. Se Love Actually tretton gånger. Skriva tre böcker. Jobba litegranna. Packa flyttlådor många gånger. Packa upp flyttlådor lika många gånger. Frilansa på eget kontor och sluta frilansa på eget kontor. Bli fast anställd. Köpa ett rött torp med vita knutar. Se vansinnigt många sjukhusserier. Bli vegetarian. Bli på smällen. Klippa av sig håret och låta det växa ut, klippa av det igen och låta det växa ut, klippa lugg och låta den växa ut och klippa sig igen. Föda ett barn. Äta väldigt mycket sparris. Blogga en del.

Det här decenniet har jag hittills inte hunnit något. STRESSEN! Ska 10-talet kunna ge sig in i fighten med 00-talet måste det bli ändring å det snaraste.

*skärper mig och hugger in på det viktigaste = sjukhusserierna.*