onsdag, mars 14, 2012

Bloggen made me do it

Jag läste någonstans att unga människor skriver mer än någonsin nuförtiden. På internet. På bloggar och facebook och twitter och sådär. Och så läste jag att de unga upplevde att det här inte riktigt räknades som "en godkänd" form av skrivande. Av vuxna.

Och så blev jag väldigt trött.

För ja. Det ska väl sägas att jag är där och nosar själv ibland, vid den där vuxenåsikten. Inte så att jag tycker att det inte räknas att skriva på internet, GUD NEJ, jag tycker verkligen det räknas. Men om jag under pistolhot skulle tvingas välja vad jag är mest stolt över: Att jag skriver på en blogg eller att jag skriver på en bok - då skulle jag faktiskt välja boken. Så jag fattar ju grunden till den där åsikten. Men ändå. ÄNDÅ! Måste man hålla på och ranka? Och måste det ena nödvändigtvis utesluta det andra?

För mig är det nämligen glasklart att det där internetskrivandet som "inte riktigt räknas" är nyckeln. Till allt det andra. Och jag försöker inte säga att det är så för alla, men för mig hade det aldrig blivit något skrivande "som räknas" om jag inte också hade fått skriva på bloggen och facebook och twitter som "inte räknas". Det är liksom internetskrivandet som fixar min skrivlust. Hörde ni det, "vuxna"? Internet kan fixa skrivlust! CHOCKEN!

Så här, va: Jag sliter ganska ofta mitt hår när jag skriver böcker. Det är svårt. Jag kör fast. Jag tycker att jag suger. Jag vill markera all text och slänga den och aldrig mer närma mig en dator. Och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade haft internet som fixade allt igen. Om jag inte hade haft en blogg där jag helt magiskt nog kan skriva utan att slita mitt hår och ha prestationsångest och känna en massa krav och där jag kan komma på att det är rätt kul att skriva igen.

Det hade alltså aldrig blivit några böcker utan blogg för mig.

Borde inte en sådan grej "räknas"? Jag tycker nog det, va.

Blir ta mig tusan kränkt både å bloggens och internets och unga människors vägnar när "vuxna" ska hålla på och dumma sig så här. Någon måtta får det faktiskt vara.

Mvh
/rasar_80

13 kommentarer:

A.M.O. sa...

Ja, någon måtta får det faktiskt vara! Läste du mitt blogginlägg Bloggande älskade tonåringar? Blir så trött på vuxna som trycker till tonåringar som vill uttrycka sig.

L8 sa...

Bra skrivet! Aldrig förr har unga personer uttryckt sig och formulerat sig i skrift så mycket som nu. Men ändå är det liksom inte okej. Blir så matt.

Sara sa...

Jag vill bara påpeka att jag uppmuntrar mina elever att uttrycka sig i bloggar och andra sätt på nätet, och framhäver hur det hjälper deras förmåga att formulera sig när det kommer till "skolskrivande", (vilket i de flesta fall inte innebär bloggskrivande). Jag är säker på att det finns många vuxna som ser detta som ett utmärkt sätt att få upp intresset för att uttrycka sig i skrift.

Mvh Vuxen (gymnasielärare) -75

Ulrica sa...

Åh, jag håller med! Jag har väl aldrig varit "dålig" på att skriva. Dock har jag aldrig tyckt det varit särskilt kul, tex i skolan med uppsatser och så. Och jag har aldrig velat skriva en bok (det vill ju typ alla, eller?). Men sedan jag började skriva på internet, jag skriver mest i olika forum, så känner jag att det ju är kul att vända på olika formuleringar, att få andra att läsa det just lilla jag skrivit och vill säga, att få fram exakt det jag menar! Det är lättare när det inte är en lång uppsats man ska skriva (som i skolan, samt att typ bara läraren läser där ju), utan ett kortare foruminlägg, och sen få svar och kommentarer på det man skrivit. Fantastiskt! Helt enkelt väldigt underskattat. Men det måste ju finnas en mening när så många ägnar sig åt det och det finns SÅ många bloggar.

Ulrica sa...

För övrigt så tycker jag att du skriver jättebra! Förstår att dina böcker är uppskattade. Av de bloggar jag läst är du den som skriver bäst och roligast.

Susanne sa...

Hmm, när blir man "vuxen"?? Jag är 45 (shh...) och håller med dig fullständigt. Jag älskar att skriva, har alltid gjort, och har nu i VUXEN ålder äntligen hittat mitt perfekta forum nämligen att blogga! Det jag dock kan oroa mig lite för när det gäller nätskrivandet i allmänhet (twitter, facebook mm) är alla dessa förkortningar och nya sätt att skriva på. Inget fel egentligen på att språket moderniseras men det får ju inte utarmas. Jag ser på min son som facebookar mycket att han tappar bokstäver när han skriver. Eller så är jag bara gammaldags och skrivpolis...
Hur som helst, nätskrivande räknas ABSOLUT!

Mia Skrifver sa...

Håller så med om att blogg och annat internetskrivande ger lust till mer skrivande. Speciellt som man ju också skriver ut att jo jag skriver och då känner jag att då ska det göras också, både i blogg och annat. Lite i stil med såna där skrivpeppningsgrejer om att skriva varför man skriver. Då tycker jag all sorts skrivande blir viktigt för att det ska bli nåt längre.

Lisa sa...

Sara, det fattar jag ju givetvis. Att det finns vuxna som uppmuntrar internetskrivande OCKSÅ. Jag är ju själv en, till exempel. Det var inte menat som ett påhopp mot alla vuxna personer.

Och A.M.O, ja, läste! Och höll med!

Christel sa...

Ja, men jag tror (läs hoppas) att den åsikten mattas av mer och mer i och med att vi får nya vuxna, när ungdomarna växer upp och tar med sig bloggtänket. Snart kommer förmodligen bloggar börja ersätta tidningar, eftersom vårt tidningsbehov krymper i takt med att bloggarna växer, och då borde bloggarna accepteras mer. Tror jag.

Colombialiv sa...

Men huvudet på spiken!

Stella sa...

verkligen! och hey, om bloggande också får tonåringar att skriva och kan få igång en skriv- och läslust, kan det inte vara bra då? Kan också tycka att det är lite 1950 att tycka att det inte är på riktigt.

Tonårstjej sa...

Jättejättefint inlägg! Blir så glad :)

SaraMy sa...

Åh vad fint att du skriver sådär.
Jag har följt din blogg i över ett år men jag vet inte om jag har sagt hej. så hej. Och nu till det viktiga,
jag har kännt precis sådär. Gått länge länge och haft bloggen på is, för, ''det räknas ju inte''. Men så har jag börjat igen (om än inte med så mycket skrivande, utan mer med bilder) och vad skönt det är. Och vad kul det är, och framförallt: vad det sätter igång k r e a t i v i t e t e n.

Jag skulle nog tro att det handlar om precis samma sak som med utbildning. (bildad kan man faktiskt vara ändå) Kandidater hit och dit och ''vad gör du, vad jobbar du med?'' , som om det är det enda viktiga som räknas. Som säger vem du är.

Människor är mer än så. Heja internet!