torsdag, februari 28, 2013

Skål för mig! Så länge.

Alldeles nyss skickade jag mitt sista kapitel av Vi måste sluta ses på det här sättet till Johanna. Jag är klar! jag är klar! JAG ÄR KLAAAAR!

(Med första utkastet. Vet naturligtvis redan massor som ska skrivas om innan vi ens skickar in till förlaget för redigering. Men tyst nu.)

Öppet brev till min medförfattare således: Kan du vänligen klämma ur dig dina sista kapitel också, så vi kan fira sen?

Tack på förhand.

/skumpasugen

Och välj gärna ett som ligger jefligt långt bort

- Men Rufus? Om vi ska spela det här spelet nu, så måste Svante få vara med på ett litet hörn också.
- Ooookej då.
*vänder sig med en suck mot sin brorsa*
- Svante? Gå och ställ dig i ett litet hörn. Mamma och jag ska spela spel.

Till alla er som legat sömnlösa och undrat

Uppdatering: Hooch (aka alkoläsk som var rysligt populär i slutet av 90-talet) finns inte längre. Tisdagsklubben fick hålla till godo med en sådan här istället. Det var ju inte riktigt lika roligt, men det var åtminstone ungefär lika sött.

Alltid något.

Slut på rapport.

Vem har råd att vara författare?

Idag tycker jag att ni ska uppmärksamma (på Bokhora, i  den här debattartikeln i DN, eller se det här inslaget på Kulturnyheterna), frågan om biblioteksersättningen som regeringen nu verkar vilja skrota ersätta med bidrag. Viktigt!

Biblioteksersättningen är som en lön för författare, och systemet har funnits sedan 50-talet. Varje gång en författares bok lånas ut på ett bibliotek får författaren en ersättning. Idag är den ersättningen 1,37 kr per utlån (81 öre går direkt till författaren, resten in i en fond och blir stipendier som författare kan söka). Det låter inte som speciellt mycket pengar, men för väldigt många författare är den ihopräknade summan i slutändan ändå en viktig del av försörjningen.

"Vem kommer i framtiden att ha råd att vara författare?" skriver Johanna Lindbäck på Bokhora.
" a) Människor med ett stort arv b) Såna som gift sig rikt c) Såna som skriver framgångsrika deckarserier om 15 mord i skärgårdsmiljö."

Och så här skriver bland annat Gunnar Ardelius från författarförbundet i debattartikeln i DN:

"Det övergripande målet bör vara att alla i Sverige, oavsett bakgrund och förutsättningar, ska ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur.
En självklarhet tycker de flesta. Men vi som producerar innehållet – författare, illustratörer, fotografer och översättare – vill inte arbeta i en Florence Nightingale-anda. Att med mössan i hand tacka staten för att den kan tänka sig att ge oss en slant för besväret. Det är den situation vi hamnar i om biblioteksersättningen förändras i den riktning regeringen pekar."

Klicketi klick!

onsdag, februari 27, 2013

Mycket bra klubb! Alla borde ha en.

Nähä!

Nu är det jag som stänger ner denna dator och åker för möte med Tisdagsklubben. UNTZ, UNTZ!

Tisdagsklubben är en klubb som jag bildat med mina två polare Linda och Eva. Den går ut på att vi ibland träffas och dricker vin och tjatar hål i huvudet på varandra. Och så chattar vi helt orimligt mycket på WhatsApp däremellan också. Med jättejättemånga såna där fina emojifigurer i varje litet chattinlägg. Mycket bra klubb! Alla borde ha en.

Ursprungligen var det tänkt att Tisdagsklubben skulle ha möte varannan tisdag. Det är bland annat därför den heter Tisdagsklubben. Men nu för tiden har Tisdagsklubben spårat ur fullständigt och kan, som ni märker, även kalla till möte på till exempel onsdagar. Det gör inte så mycket. Det är ändå en mycket bra klubb! Alla borde ha en.

Min roll i tisdagsklubben är att jag är 1. Hästansvarig och 2. Sekreterare, men idag har jag också fått i uppgift att gå till systemet och köpa vin "eller hooch, om jag hellre vill det". Det känns spännande.

Finns en hooch längre?

Snart vet jag.

Nytt podcastavsnitt!


Psst! Nu ligger andra avsnittet av vår podcast uppe!

Det handlar om kärlek i ungdomslitteraturen och vi gästas av Vanja Bolme, världens just nu kanske bästa 17-åring.

Klicka och lyssna, klicka och lyssna!

Nu vänder det

Hallå, hallå, det är vår, det är sol, det är nästan varmt*, jag dansar runt i ring!

FRAM MED SHORTSEN!

*om man med varmt menar plusgrader och "det går att glömma vantarna utan att frysa ihjäl-temperatur". Och det gör man ju tydligen.

tisdag, februari 26, 2013

Eddies återkomst


Att mötas av ett tjockt vadderat kuvert när man kliver in på kontoret, och hitta sin nya bok färsk från tryckeriet där i: WOHOO! Det bästa jag vet.

Eddie får en lillebror släpps om en dryg vecka.

Baserad på en sann historia och allt!

Ni ska få se mer, men ni vet. Bra kamera, bla, bla, etc. Återkommer strax!

måndag, februari 25, 2013

Hur man vet att man lever med en hembryggare, del 129

Man tränar lite tyngdlyftning så här på kvällskvisten genom att kånka runt på ett av de tre fullstora kylskåp som befunnit sig i detta hem (närmare bestämt i hallen) de senaste dagarna.

"TRE fullstora kylskåp i EN lägenhet?" tänker ni. "Det är fler än många andra har, det."

Det är en skarp och korrekt iakttagelse, säger jag.

(Här vill jag speciellt rikta mig till min vän X, som ofta uttrycker missnöje över att hens sambo har för många datorskärmar i lägenheten. Som om datorskärmar skulle vara något att komma med i jämförelse? Please.)

Men så tar några fat med öl rätt stor plats också. Och de kan faktiskt inte stå i rumstemperatur. Kanske ni inte tänkt på?

Oh, well. Nu är ett av kylskåpen i alla fall inlastat i bilen, och snart ivägfraktat, så jag är nöjd och glad. Vi nere på två! Det känns mer rimligt ändå, visst gör det? TVÅ fullstora kylskåp i EN lägenhet.

Inget konstigt alls!

Typ.

söndag, februari 24, 2013

Hungerbitchen strikes again

Innan idag var jag i fikahimlen, för min lillebror fyllde år, och bjöd på kalas, och lyssna på det här nu va: Hans tjej hade bakat en tårta med algrens bilar-mousse i. OCH DET VAR ÄNDÅ BARA BÖRJAN! Var på så himla gott humör där ett tag.

Mm... tårta.

Sen bestämde vi oss dessvärre för att hoppa över middagen när vi kom hem, eftersom vi var så tårtmätta, så nu är jag på skitdåligt humör istället och vill slåss/gråta/ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv.

Lite tråkigt, faktiskt.

Det slår mig att jag kanske inte är så jättebra på att hantera det här med överhoppade måltider, ändå?

Om man med "inte jättebra" menar "totalt värdelös".

*gnager gråtande på ett stolsben och skäller ut livet*

Jag antar att det är lika bra att gå och lägga sig.

Nattinatt.

fredag, februari 22, 2013

Bevisa att du inte är en robot

Alltså, jag är ledsen. Jag hatar också kommentarskontrollen.

Men nu är jag uppe i över 50 spamkommentarer om dagen, och jag ORKAR INTE MED DEM.

Så nu kopplar jag på kontrollen en stund igen.

Förlåt?

Slutet är nära

För två år sedan var jag på lunch med Johanna Lindbäck (som jag inte kände mer än på hej hej-basis) och fick frågan om jag inte skulle kunna tänka mig att försöka skriva en bok ihop med henne. Idag har vi planerat epilogen i den boken. OCH SNART ÄR DEN KLAR! Eller ja, epilogen ska ju skrivas också, och sen ska ju manuset skrivas om och redigeras och tryckas och gud vet allt, så Vi måste sluta ses på det här sättet kommer ju inte ut förrän i höst, men ändå. Ändå!

Känns surrealistiskt att vi plötsligt nästan är där.

Lilla boken.

Vad fint det ska få bli att träffa dig i klar kostym om ett litet halvår eller så.

torsdag, februari 21, 2013

Så har jag lärt mig något idag också

Den uppmärksamma bloggläsaren märkte att jag använde mig av ordet "prokrastinera" i förra inlägget. Det var premiär! Har längtat länge efter att få prova, för jag har spanat på det ett tag, och tycker att det är ett ganska roligt ord. Dessvärre insåg jag när jag väl skulle skriva det att jag 1. Inte egentligen visste vad det betydde helt säkert, och 2. Inte visste hur det stavades. Så jag fick googla.


Prokrastinering (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])[1] elleruppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter. Man substituerar viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande på arbets- eller studietid.

Känns ju spontant som ett ord jag borde ha lärt mig använda för länge sedan.

Min startsträcka? Nä, men den är på tre timmar bara, inget konstigt alls!

Vanligtvis när jag har en hel lång arbetsdag framför mig som ska vikas åt att "skriva bok" (vilket är förvånansvärt sällan med tanke på yrkesval ändå) så ägnar jag starten på den arbetsdagen med att söla, läsa hela internet fram och tillbaka några gånger, sucka, samt gruva mig. Sedan är det lunch. Så då äter jag lunch. Och sen är det kaffe. Så då dricker jag kaffe. Och sen! Sen tvingar jag mig själv medelst hot att öppna worddokumentet. Och sen skriver jag.

Och upptäcker (nästan alltid) att det var helt okej, trots allt. Rätt kul, rent av.

Så himla dumt i huvudet.

Jag vet inte vad det är? Jag vet ju att jag (nästan alltid) gillar att skriva när jag väl sitter där? Jag vet ju det? Ändå bara: Oooo! Ska bara kolla lite på twitter. Oooo! Ska bara svara på ett mejl. Oooo! Ska bara skriva ett blogginlägg. Oooo! Ska bara XX och YY och fan och hans moster TILLS JAG DÖR!!!

Hatar det.  

En del av mig vill gärna tro att den där startsträckan på tre timmar måste få finnas där. Att den är nödvändig, rent av. Att jag egentligen jobbar för fullt inuti, det är bara utsidan som sitter och kollar fina grejer på etsy hela förmiddagen. Och om inte utsidan får kolla fina grejer på etsy hela förmiddagarna, så hinner inte insidan jobba klart innan bokuslingen ska skrivas ner sen framåt eftermiddagen. Låter inte det logiskt, ändå? Va?

En annan del av mig tänker: Nej. Det låter inte logiskt, det låter som bullshit. Insidan jobbar inte alls det, för insidan sitter också där och klickar sig runt, runt, runt bland fina planscher och klänningar och brädgolv. Jag bara prokrastinerar.

Igen: Så himla dumt i huvudet.

Ska testa detta nu: Att börja ladda redan när jag går och lägger mig på kvällen innan de där skrivdagarna. Och somna med tanken att "imorgon klockan 9.30 ska jag öppna word och börja skriva." Så kan jag ladda hela natten och morgonen och tunnelbanefärden från förskolan och vara färdigprocessad när jag kommer fram till kontoret klockan 9.20 och redo att börja när jag hämtat min kaffekopp?

Det kan gå.

Lite hur som helst.

För både mig, etsy och böckerna.

Men det skadar väl inte att testa?

onsdag, februari 20, 2013

Bragder vi minns

Jag vet inte vad det egentligen säger om mig, men varje morgon när jag lyckas få upp mig själv plus barn ur sängen, få på oss kläder, få i oss frukost, få bort frukosten från bordet, klä på oss ytterkläder och ta oss iväg till förskolan i tid utan att barnen blir ledsna och utan att jag blir mer än lite, lite vansinnig så får jag känslan av att vara helt oövervinnerlig.

Blir. Så. Jävla. Nöjd. Med. Mig. Själv.

Mentalt rusar jag lyckovrålandes från dagis med armarna i skyn, gör Anja Pärsson-sälen ut från gården och förväntar mig att övriga föräldrar som just gjort samma ska komma och slänga sig i hög på mig, helt galna av glädje och vinnarkänsla. Och att vägen mot tunnelbanan ska kantas av jublande publik. Som gör vågen. Och har pom-poms.

Eh?

Det är ju inte jättehöga krav man har på sig själv/livet ändå.

tisdag, februari 19, 2013

Amen ro hit ett datorkörkort nån himla gång already

Alltså. ALLTSÅ! Den senaste veckan har jag tillbringat i runda slängar... 30 timmar på att surfa runt bland olika tutorials för att lösa diverse datastrul, chatta med support-folk, slita mitt hår i frustration, göra om, göra fel igen och till slut googla MEN HJÄLP MIG DÅ!!! och somna i vredesmod. Så himla frustrerande att uppenbarligen behöva hjälp men inte ens fatta vad det är jag behöver hjälp med? (Ooo, ni tycker det här verkar kryptiskt? Oroa er inte. Det tycker jag med.)

Blir jag inte kompetensutvecklad av det här och vaknar upp som Lisbeth Salander (minus några issues) senast imorgon, så vet jag inte vad jag gör.

Förutom skriker rakt ut, då.

Och/eller blir gråhårig.

Frustrerade godnatthälsningar,

Dum i huvudet

Sak jag tänkt på idag

Podcast, alltså. Vem kunde ana att det skulle vara så urbota kul? Idag vi suttit i min soffa och spelat in ett nytt avsnitt (av den här), och känslan just nu är ungefär: Iiii! Roligt.

Vill spela in ett om dagen.

Ska inte spela in ett om dagen, pga är inte galen.

Men ändå.

Ni fattar.

Så himla kul.

ALLA BORDE PROVA!

måndag, februari 18, 2013

Fyraåring on fire

Vad fyraåringen säger när man ertappar honom med hela handen nere i strösockerpåsen och undrar var i hela helsefyr han sysslar med?

- Jamen, mamma. Det är nyttigt. Jag har läst det i tidningen.

Oookej.

(Vilken tidning?)

Uppskattar också väldigt mycket att han avslutade kvällen långt efter jag trodde han somnat med att vända sig mot mig i sängen som i slowmotion, slå upp ögonen och stirra på mig, och med dov och dramatisk filmtrailerstämma härma en klämtande klocka.

- DING-DONG!
- Va?
- Nu är tiden ute. Du kan gå och städa.

söndag, februari 17, 2013

Samtidigt en söndag

Hade följande grejer på min to do-list idag:

Städa lägenheten (inkl. allt).
Storhandla (inkl. allt.)
Gå till simhallen med kidsen (inkl. allt.)
Se nåt jag gillar på tv.

Känner mig väldigt nöjd över att jag bara har sista punkten kvar nu.

Jag vill tacka domaren och publiken för en bra insats med ett ZIGGA ZAGGA ZIGGA ZAGGA HEJ, HEJ, HEJ!

fredag, februari 15, 2013

Hej hemma! I love you.


So long, småland

Jamen, sådär ja! Då var veckan i Oskarshamn helt plötsligt över. Snabbt det gick. Kul det var. Den här gången var det lite blandade arbetsuppgifter. Dels vanliga författarprat (en lektion/klass, där jag håller låda och pratar om skrivande/mina böcker), dels skrivverkstad (tre timmar/klass, där jag babblar lite mindre om mig själv och eleverna får göra en massa skrivövningar istället.)

Verkligen väldigt kul, det där med skrivverkstäder, alltså! Speciellt när övningarna funkar och tjugofem pennor bara rasp, rasp, rasp mot pappret. Då blir jag glad och nöjd.

Och trött, har det visserligen visat sig.

Men det får det väl vara värt.

torsdag, februari 14, 2013

Min allahjärtansdejt


Idag har jag varit och fikat i tre fina timmar med den här begåvade och (skulle det visa sig) astrevliga människan: Emma Adbåge. Ni vet illustratören, som till exempel gör de fina, fina bilderböckerna om Leni? Hon bor här! I Oskarshamn! Och ville träffas! LYLLO MIG!

Känner mig lite kär nu.

Skitbra valentinesdejt.

(Tre av bilderna ovan har jag skärmdumpat från Emmas hemsida, och de är alla illustrationer/skisser till böckerna om Leni, som är både skrivna och illustrerade av Emma En av bilderna har jag fotat själv. Ni kan själva få gissa vilken.)

Men gud ändå, precis så.

Ni vet, Paul? I Torka aldrig tårar utan handskar? Den fjolliga bögen?

Häromdagen skrev Åsa på Bokhora så här om honom i en recension: "Det är en trippel sorg i mitt liv att han är bög, död och påhittad, för tänk er lyckan att få vara hans tjej."

Fniss!

Det var bara det.

Med vänlig hälsning Mätt smålänning

AMENÅÅÅ! Idag, aka min sista kväll på hotellet i Oskarshamn, upptäckte jag att de serverade middag här nere. Inklusive ostbricka och kex. Och kaffe och kaka. Gratis för alla som bor här. 

Så, ja.

Då var jag naturligtvis tvungen att äta ikapp all förlorad mat som jag missat under veckan.

Himla typiskt min otur.

onsdag, februari 13, 2013

Tv-cirkeln och avunden

Alltså, igår såg jag om första avsnittet av Girls när det började sändas på SVT, och sen kollade jag på TV-cirkeln med Johanna Koljonen, Nour El Refai och Linnea Wikblad pga så himla festligt koncept och det enda jag kan tänka nu är VARFÖR HAR JAG INGEN EGEN TV-CIRKEL? JAG VILL OCKSÅ SITTA I EN SOFFA MED SMARTA ROLIGA FOLK OCH NÖRDA NER MIG I ETT TV-PROGRAM!

(No offense, bokcirkeln. Jag älskar dig också.)

Tänk er själva. En Homeland-cirkel. Eller The Killing-cirkel! Eller ooo, en Grey's Anatomy-cirkel med inhyrd psykolog som kan bearbeta cirkelmedlemmarnas trauman efter varje avsnitt!

Det skulle jag gilla behöva.

Vu-fu och Fante, sitting in a tree.

Jo, förresten, en sak till.

Detta med att vår yngsta son ÄLSKAR att ringa och prata i telefon med en när man är borta? Det tycker jag är intressant. För ja, jag menar naturligtvis "prata". Han säger ju som vanligt inget, han vrålar bara på sedvanligt vis WAAA! WAAA! så man blir halvdöv i andra änden. Och/eller härmar olika djur. Så himla sjuk grej egentligen, att lära sig säga MJAU! och VOFF! innan man exempelvis lär sig säga HEJ?

Känner eventuellt att vi prioriterat lite fel i uppfostran där.

Men han kallar sin storebror för VU-FU nu.

Det är fint.

Hej då!

Onsdag i Oskarshamn

En bra grej med att vara på besök i Oskarshamn är att det ligger hyfsat nära Västervik. Och en bra grej med det, i sin tur, är att det betyder att man helt plötsligt en onsdag kan få hänga med sin barndomskompis i fem timmar.

!!!

Så himla nöjd person nu.

Det var bara det.

tisdag, februari 12, 2013

Veckans vego: Lingon & kikärtsbiffar

Alla dessa misslyckade vegetariska biffar jag gjort, som bara ramlat sönder i stekpannan - var de livet? Jag tenderar att fokusera väldigt mycket på att biffmaterialet ska hålla ihop nu för tiden. Håller biffmaterialet ihop, så att det går att steka biffarna utan att man börjar svära och kasta grejer omkring sig i vredesmod i köket - då är jag nöjd. Själva smaken på biffarna glömmer jag nästan bort att lägga märke till. Men de här vill jag minnas var goda! Kikärtor och lingon i smeten, det låter kanske underligt, men det funkar. Och de höll ihop helt föredömligt bra i stekpannan.

Det här behöver du:

1 gul lök
3 dl hackad vitkål
5 dl kikärtor (jag använder såna på burk, för jag orkar inte stå och koka)
Några matskedar hackad färsk persilja
1/2 dl riven ost
2 dl lingon (jag använder rårörda)
1 tsk spiskummin
Cayennepeppar
Svartpeppar
Salt
1 vitlöksklyfta
5 msk vetemjöl
1 msk potatismjöl
2 ägg
1 msk ströbröd
1 msk olivolja

Så här gör du:
1. Hacka lök och vitkål fint, och stek några minuter i stekpanna.
2. Mixa kikärtorna med stavmixer, eller mosa med gaffel.
3. Blanda den stekta löken/kålen med kikärtorna och resten av ingredienserna i en bunke.
4. Låt smeten stå en liten stund (en kvart, typ) så håller den ihop bättre sen när du steker.
5. Forma till biffar och stek. Jag steker i smör, för det tycker jag är gott.
6. Ät upp dem, till exempel med potatismos och lingon.

måndag, februari 11, 2013

Plötsligt händer det

Följande oerhörda grej har nyss utspelat sig på ett hotellrum i Oskarshamn: Jag har - efter en dags skolbesök i fyra olika åttor - tagit mig samman och lyckats, inte gå och lägga mig och döden dö av tröttma som jag brukar, utan... wait for it... skriva ett nytt kapitel på den nya boken!

Vet icke om ni förstår vilken bedrift jag tycker att det här är, men om jag brainstormar lite fritt åt er så kanske ni får en tydligare bild?

FÖRST STÄLLA UPP I IRON MAN OCH SEN SPRINGA GÖTEBORGSVARVET.
FÖRST SKRIVA HÖGSKOLEPROVET OCH SEN SKRIVA HÖGSKOLEPROVET IGEN.
FÖRST TVÄTTA FJORTON MASKINER TVÄTT, OCH SEN VIKA DEN.
FÖRST VARA GRAVID I NIO MÅNADER, OCH SEN FÖDA ETT BARN.
FÖRS... ni fattar?

Är himla nöjd nu.

Podcast, podcast, här vare podcast!

Sådär, ja! Nu är vi redo.

Första avsnittet av min och Per Bengtssons podcast om ungdomslitteratur ligger uppe för allmän beskådan här as we speak. Det handlar om vampyrer. Klicka och lyssna, klicka och lyssna, klicka och lyssna!

Ungefär så här har vi tänkt med den här podcasten: Inför varje avsnitt läser jag och Per samma bok. Sedan pratar vi om den, och om temat i den i ungefär en halvtimme. Och så har vi en gäst också! I det här första avsnittet har vi läst "Själlös" av Gail Carriger, och gästen är författaren Moa Eriksson Sandberg, som är aktuell med en vampyrnovell på Mix förlag.

Himla festligt, allt det här! Tycker åtminstone vi. Håller en tumme för att åtminstone några av er också tycker samma.

söndag, februari 10, 2013

Hej Oskarshamn!

Hej hej, jag sitter på ett tåg. Det är försenat. Skräll! Men jag är, om än långsammare än jag hoppats, i alla fall på väg till Oskarshamn. Jag ska vara där hela veckan och träffa åttor och hålla skrivkurser och prata böcker.

"Jag kan inte lova att jag kommer längta efter dig, mamma", sa Rufus innan jag gick. "Ibland gör jag det. Ibland gör jag inte det. Vi får se."

True that.

Vi "får se" om jag kommer längta också, då.

Ska bli rafflande.

lördag, februari 09, 2013

Fotnot: Jag fick med mig båda hem igen

Stressen som infinner sig när man själv tar med sina två barn till ett stort museum och barnen visar sig ha en och endast en agenda för dagen, nämligen: Springa skitsnabbt åt olika håll precis hela tiden och vägra lyssna på sin ömma moders alltmer desperata rop.

Är så himla svettig nu.

Lördag i förorten

När du hör det här ljudet:

"ÅNEEEEJ! Svante närmar sig mitt lördagsgodis! GÖÖÖÖÖR NÅT!"

När du hör det ljudet?

Då vet du, att det är dags att gripa in. Jefligt snabbt.

Okej?

Då börjar vi.

fredag, februari 08, 2013

Och det är inget fel på fantasin heller, hör jag?

Idag har vårt stora barn gått igenom 4-årskontrollen på BVC utan anmärkning.

HIGH FIVE!

Han var inte så superbra på att rita, men kompenserade det genom att prata hål i huvudet på sköterskan och till exempel berätta en oerhört dramatisk historia om sin lillebror som "ofta ville bada med trokodiler" och helt våghalsigt slängde sig ner i trokodilträsk utan att fatta att trokodiler gärna faktiskt ville äta barn.

"Men han har tur, Svante, för jag är nämligen världsmästare på att rädda honom från trokodilernas käftar."

Oookej.

Bra att veta.

Sen talade han om för sköterskan att han skulle äta chips och dipp till middag ikväll, för det gjorde han varje fredag.

Sen gick vi hem.

Himla lyckat, faktiskt!

torsdag, februari 07, 2013

Bilderbokstexter och sånt

Igår var jag ledsen pga näthat, idag är jag glad pga roliga bokbesked - det svänger lite sådär, livet. Jag har skrivit en bilderbokstext som jag och min bilderboksförläggare har vänt och vridit på en massa gånger, för att försöka komma på vem som skulle kunna illustrera den. Och nu har vi kommit på det! Och hen sa ja! Och jag är glad!

Ibland undrar folk hur det där går till, om man kan skriva bara en text, fast man tänker sig att texten ska bli till en bilderbok. Eller om man måste rita bilderna också? Eller - om man inte kan rita själv - om man måste fixa en illustratör själv innan man skickar in sitt manus till ett förlag?

Då svarar jag så här: Man kan skriva bara en text och skicka in.
Man måste inte rita bilderna själv, och man måste inte redan ha fixat en annan illustratör.
Det gör förlaget. (I samråd med dig, då.)
Jag tror ta mig tusan nästan hellre de tar bara en text faktiskt, än att du hookat upp med en kompis som illustrerat din berättelse. För vad händer om förlaget bara gillar din text? Eller bara din kompis bilder? Jag tycker spontant det känns som en potentiellt knivig sits.

Förresten kan man skicka bara bilder också, om det är det man är bra på.

Adjö med er.

onsdag, februari 06, 2013

Kvinnohatet och Uppdrag granskning


Har ni sett Uppdrag Granskning ikväll? Ni borde.

(Klicka åtminstone igång det här klippet, om ni inte redan sett det.)

Så förbannat ledsamt. Och viktigt.

Jag har fått den här typen av hotbrev också. Inte på nätet, men direkt i brevlådan. Fem stycken långa brev, med detaljerade beskrivningar om vad mannen som skrivit dem tänkte göra med mig. Vilka ställningar, vilka redskap han tänkte använda. När det skulle ske. Jag minns speciellt att han skrev att han iakttagit mig i affären, stått bakom mig i kön när jag handlat, och nämnde varorna jag plockat ner i kassen. Och att jag tänkte "det här är någon jag känner. Det måste vara någon jag känner." Jag var tjugo år, och hade skrivit krönikor i lokaltidningen, men jag kopplade inte ens ihop det då. Att breven hade något med krönikorna att göra, alltså. Jag tyckte bara det var så jävla obehagligt, så illamåendeframkallande obehagligt att jag slängde breven i en byrålåda och vägrade tänka på dem.

Fast jag polisanmälde. Och han åkte fast sen, flera år senare. Då hade han skickat liknande brev till en massa andra kvinnor i samma stad som också hade synts i samma tidning.

Och jag vet inte.

Vad det är för vits med att berätta det här.

Jag blir bara så förbannad när jag tänker på att det är så här, hela tiden, varje dag, för massor av kvinnor. (Och säkert en del män.) Att det inte är något nytt. Och att det inte verkar bli det minsta bättre.

Titta på programmet, hörni? Här hittar ni det.

Söner och feminism

För hundra år sedan, när jag bad er om rubriker på önskeinlägg, var det en av er som skrev "Skriv om Söner &  feminism!" Jag har tänkt på den där rubriken sen dess, men inte fått ur mig något inlägg. Vet inte vad det är som känns så svårt? Egentligen är det väl kanske inte så himla komplicerat.

För mig handlar det (duh!) om att alla människor, oavsett kön, ska ha samma möjligheter, rättigheter och villkor.

Om jag kokar ner det till mina små pojkars nivå, så landar jag någonstans i att jag för allt i världen inte vill begränsa dem, och att jag för allt i världen inte vill att de ska begränsa andra heller. Jag önskar (och jag vet att jag låter mer än lovligt naiv nu) att de ska växa upp och tänka att det inte är någon större skillnad. Att de har ungefär samma utgångsläge som flickorna omkring dem, och att flickorna omkring dem har ungefär samma utgångsläge som dem. De kan bli snickare eller förskolelärare eller chefer eller barnboksförfattare eller poliser eller lastbilscahufförer eller städare eller sjuksköterskor eller frisörer eller modeskapare eller byggarbetare när de blir stora. Och de kan leka med bilar och dockor och gosedjur och pistoler och och pärlor och peruker och dinosaurier och robotar och dockserviser och leksaksspisar och lego nu. Och de kan ha rosa kläder med gulliga rådjur och kattungar på om de vill. Eller svarta skelettpyjamasar med stålmannenmantel. Och de kan sitta i mitt knä och kramas och gråta och pilla i mitt hår i ena sekunden. Och klättra i ett träd och springa runt och gasta och skita ner sig i nästa sekund.

Precis som alla andra runt omkring dem också kan. Oavsett om de råkar heta Leo eller Alva, Simon eller Siri.

Och jag kommer att gråta (samt bli förbannad) den dagen någon av dem kommer hem första gången och säger saker i stil med "Det där kan jag inte göra, för det är bara tjejer som gör så." Eller tvärtom "Det där får hon inte göra, för det är bara killar som får det."

Det har inte hänt än, men det är ju en tidsfråga.

Tills dess (ja, och sen också) försöker jag föregå med gott exempel så mycket jag kan. Bland annat genom att försöka visa mina ungar att jag kan borra i väggar, vattna blommor, köra bil, baka kakor, syssla med teknik och kramas. Precis som deras pappa kan. Vi misslyckas rätt ofta, men vi försöker verkligen. Och vi tänker på det här jättemycket. Båda två.

Söner och feminism, förresten. Det mest spännande tankeexperimentet är ju att fråga sig om jag hade resonerat annorlunda om jag hade haft två döttrar istället. Hade jag fortfarande gått omkring och tänkt att  "Det viktigaste är att de blir snälla och trygga och empatiska personer." Eller hade jag tänkt annorlunda? You tell me.

Ni får väldigt gärna berätta hur ni tänker kring det här.

Helst snabbt, så jag inte missar något skitviktigt som jag inte tänkt på och vaknar upp och har fostrat två mansgrisar som tycker att kvinnor ska stå vid spisen och hålla truten, för då blir jag faktiskt rätt så himla olycklig.

tisdag, februari 05, 2013

Veckans vego: Tofuwok med ostronskivling

Trodde ju lite att jag tröttnat på wok för hundra år sedan, men alltså, det här blev faktiskt väldigt gott, jag svär. Kanske lite pilliga/ovanliga ingredienser, men värt. (Ostronskivling hittade jag till exempel på en välsorterad matbutik, som hade fem olika sorters färsk svamp (!!!). Och hoisinsås och teriyakisås brukar finnas på "asienhyllan". Och studier visar att tofu kan finnas lite överallt i butiken, men oftast hittar jag den i anslutning till osten. Kyld. Så kolla där!) När man väl hittat alla grejer är själva tillagningen lätt.

Det här behöver du:

1 paket fast tofu
2 morötter
1 broccolihuvud
1 näve sockerärtor
1 burk böngroddar
2 paprikor
Några ostronskivlingar
3 msk hoisinsås
3 msk teriyakisås
2 vitlöksklyftor
1 msk riven färsk ingefära
Olja att woka i

Så här gör du:

1. Skiva tofun i tärningar eller stavar eller hur du nu vill ha den, och woka den i någon minut på varje sida så den får fin färg. Ta sen upp den och lägg den på en tallrik vid sidan av så länge.
2. Woka svampen i någon minut, och ta upp den och lägg åt sidan också.
3. Hiva i alla grönsaker (som du förslagsvis finfördelat lite. Ett helt broccolihuvud blir så... stort) och woka dem i typ 5 minuter, tillsammans med riven vitlök och riven ingefära.
4. Lägg i tofun och svampen igen, och häll över såserna. (Tycker du det ser torrt ut nu, så häll på lite sås till. Sås är gott.)
5. Pynta med lite sesamfrön om du vill.
6. Ät upp. Till exempel med ris.

måndag, februari 04, 2013

Hon, han, hen

Jag fick en kommentar nyss, som jag fastnade vid i huvudet en stund.

"Undrar bara, skrev du "hen" utan att ens behöva tänka? Kan tala om att det ordet kommer jag aldrig att lära mej!"

Svar: Mycket, mycket snart kommer jag att skriva det utan att ens reflektera över det, men jag är nog inte riktigt där ännu. Eller så här: Jag skriver det utan större mankemang, men sedan stannar jag upp och tänker "Oj! Nu skrev jag hen. Där ser man!" Och jag har ännu längre till det när jag pratar. Har liksom inte vant mig vid att ta ordet i munnen ännu? Så är det i och för sig med många ord för mig. Jag skriver dem utan att tänka på att de skulle vara märkvärdiga på något vis, men när jag plötsligt hör mig säga dem? Jätteunderligt och ovant.

I alla fall så tycker jag att hen är ett oerhört praktiskt litet ord. Tar kortare plats än "hon eller han", och kan med fördel användas i sammanhang där man inte vet/inte vill avslöja ifall personen man pratar om är en man eller en kvinna. Nu har det ju bråkats om detta lilla ord så infernaliskt mycket att det i det närmaste känns som ett ställningstagande/ironiskt att ens använda det, men hey! Jag kan inte se några problem med att svenska språket berikas med ett neutralt pronomen. Jag tycker bara att det är praktiskt och bra. Så jag vill gärna lära mig, och tror säkert att jag kommer att göra det också. Men det tar väl tid?

Vet egentligen inte om jag pallar med att väcka den björn som sover och ta upp den här frågan igen (är rätt så himla trött på diskussionen, faktiskt), men blir ändå nyfiken av kommentaren.

Så....

Använder ni hen nu för tiden? Och om ja, gör ni det utan att ens behöva tänka? I alla typer av texter? Och när ni pratar också?

Diskutera i smågrupper!

söndag, februari 03, 2013

Om fejkbacon och sånt

Är så pass nöjd över min matlåda till imorgon, så ni kan inte fatta. FLYGANDE JAKOB! Så himla god maträtt i hela sin konstighet. (Jamen, vispad grädde? Blandad med chilisås? Hallå?)

Man kan göra den vegetarisk så den smakar nästan exakt som ursprunget, insåg jag. Förutsatt att man hittar såna här fejkbacontärningar och tar quorn istället för kyckling. Älskar för övrigt dessa fejkbacontärningar. Eller ja, "älskar" är väl eventuellt ett lite för starkt ord i sammanhanget. Men jag tycker verkligen att de är goda, och vi köper dem väldigt ofta. Mycket bra produkt för folk som gillar smaken av bacon men inte vill äta djur. (Men OBS! Det måste vara exakt de här tärningarna. Har provat några andra liknande produkter några gånger och tycker inte alls de är lika bra.)

Slut på fejkbacontips! Går nu och lägger mig och längtar till lunchen imorgon.

Lisas läsdagbok: Tell the wolves I'm home

Detta har jag läst: Tell the wolves I'm home, av Carol Rifka Brunt.

Och det är: Jamen, det är väl lika bra jag säger det direkt? Det här är min nya favoritbok. Den åker rakt in på min "Du käre värld vad jag ÄLSKAR dessa böcker, jag vill ha dem under huvudkudden"-lista. Om jag nu hade haft en sådan lista, då.

Hur som helst.

Den utspelar sig 1987 och handlar om June, 14 år, som precis förlorat sin älskade morbror Finn i aids. Om hennes storasyster Greta. Om hennes mamma. Om morbrorns pojkvän. Och ganska mycket om konst också, för morbrorn var konstnär och det finns en tavla som spelar stor roll i historien. Jag tror boken är lanserad som vuxenroman, men den kan lika gärna läsas av en så kallad "ung vuxen" också.

Typiskt citat: "What kind of dying?" was what I finally said.
I watched as my mother traced her index finger against the table. AIDS, she wrote. Then, as though the table was a blackboard, as though it could remember what she'd written, she rubbed it out with the flat of her hand.

Det här gillar jag med boken: June! Greta! Finn! Toby! TAVLAN!!! Alla hemligheter! All kärlek! Hela skildringen av hur det var att ha hiv då, hur lite man visste, hur rädda alla var! Och inget av det där säger ju kanske er något, om ni inte hunnit läsa ännu. Men så här då: jag är nåt så jävulskt imponerad av denna historia, och denna författare. Hur får hon in alla dessa smarta, fina, listiga trådar på 355 sidor? Ett litet mästerverk till bok, det här, det säger jag er.

Det här gillar jag inte med boken: Möjligen att den inte finns på svenska. (Än. PING! Alla Sveriges bokförlag.) Annars tycker jag lika mycket om den här som jag tyckte om The fault in our stars/Förr eller senare exploderar jag, vilket ungefär betyder att jag just nu går omkring med hjärtan i ögonen och småsnyftar för att boken är slut, och saknar alla karaktärerna, samt känner livet i mig.

Jag läste först om den här, och klickar ni så får ni också en bättre bild av vad boken egentligen handlar om. Men ännu viktigare är det här: Köp den! Låna den! Läs den, okej? Har ni det minsta lilla samma smak som jag så kommer ni att gilla.

lördag, februari 02, 2013

Disclaimer

OBS! ALLTSÅ!

Jag menar (givetvis) inte att ni på allvar ska låtsas vara döda och skrämma slag på era barn, ni fattar väl det, ni fattar väl det, säg att ni fattar att jag bara skämtade?

*får panik*

Verkar ju helt vedervärdigt.

Däremot (på riktigt nu, alltså) höll min ena unge på att slå mig när han skulle sova ett tag. När vi läst saga, släckt lampan, sagt godnatt - då började han rivas och slåss och sparkas. Och när jag testat cirka alla metoder jag kunde komma på för att få honom att sluta: till exempel bli arg, säga ifrån, be snällt, resa mig och gå därifrån, bli ledsen etc, etc, etc och INGET funkade? Då testade jag att ligga kvar helt still och låtsas att jag inte brydde mig. Minns det som magiskt, för det tog ungefär en sekund innan han tappat intresset för att slåss och somnat helt lugnt istället. Det tipsade jag min kontorskompis om. Inget annat hemskt.

Okej? Okej.

Hejdå.

fredag, februari 01, 2013

Universallösningar vi minns

Igår hörde jag mig själv säga "men du, prova att spela död! Det är mitt i särklass bästa föräldraknep genom tiderna" till en av mina kontorskompisar som var en smula uppgiven över sin trotsiga lilla unge som hellre ville slåss än att ligga still och somna i sängen på kvällarna. Idag kom hon tillbaka helt euforisk. "IGÅR SPELADE JAG DÖD! OCH DET FUNKADE! Jag ska ha det som ledord i hela mitt föräldraskap nu."

Hehe.

Vill gärna se det tillämpas i praktiken, faktiskt.

Unge bryter ihop i affären - föräldern kastar sig ner och spelar död.
Unge vägrar ta på sig overallen - föräldern kastar sig ner och spelar död.
Unge vill inte smaka maten - föräldern kastar sig ner och spelar död.
Unge tjatar om ett husdjur - föräldern kastar sig ner och spelar död.

- VARSÅGODA FÖR ROLIGT SKETCHMATERIAL -

Fast alltså, nu när jag skriver det. Allvarligt.

Det. Kanske. Faktiskt. Funkar?