fredag, november 29, 2013

Hur man också kan jobba med läsning i en högstadieklass

Ni vet, det händer ju att jag gnäller när jag kommer hem från skolbesök, att jag uppgivet rapporterar om skolor där eleverna hatar all form av läsning, lärarna gett upp, och ingenting känns hoppfullt eller kul. Där eleverna inte ens skulle kunna ta sig igenom en bok om de mot all förmodan skulle få för sig att någonsin försöka.

När jag kommer hem från Oskarshamn är det precis tvärt om.

Idag blev jag tårögd av ren och skär lycka i personalrummet när lärarna på Valhallaskolan berättade hur de jobbar med böcker och läsning i sina högstadieklasser. Nämligen: konstant. Varje vecka har eleverna läsläxa. Alla läser samma bok, samtidigt. (Nya, bra böcker!) Sedan diskuteras läsläxan i grupper, där läraren är med och leder samtalet. Och när hela boken är utläst och diskuterad och analyserad får eleverna någon form av kreativ avslutande uppgift, som görs i skolan. (Mil från den klassiska "läs boken hemma och lämna in en recension sen" där, let's face it, eleverna plankar allt från internet.) Och sedan börjar allt om, med en ny bok. Totalt hinner alla elever läsa och diskutera ungefär 15 böcker på det här sättet innan de går ut högstadiet. Och resultaten i läsförståelse på nationella proven för de här klasserna? Skitbra.

Alltså!

Jag blir så himla glad.

Över att det kan vara så här också.

Det var bara det.

Att komma hem ska vara en schlag...

... förlåt, att komma hem ska vara "What does the fox say" på repeat. Så himla tydligt att jag längtat halvt ihjäl mig när jag bara: Visst! Vi lyssnar en gång till, vetja. Jag sitter här med er, vi kan ta Gangnam Style sen också om ni känner för det.

Det är förtvivlat skönt att sova på hotell och vara i fred och inte ha någon som klättrar på en dygnet runt och står i ens knä och slickar en i örat (true story) samtidigt som man försöker äta mat. Men det är också förtvivlat fint att komma hem och lägga sig emellan dem i sängen och låta dem somna på varsin arm med näsorna mot mina axlar.

Det går ju inte att komma ifrån.

onsdag, november 27, 2013

Hubben för min fandom

Lisa (och då syftar jag alltså icke på mig själv) skrev: "Är det bara jag eller är du ganska ofta i just Oskarshamn? Hur kommer det sig? Är det hubben för Lisa Bjärbos fandom?"

Har gått och fnissat åt denna kommentar nu i två dygn. Jag ser framför mig hur jag står vid en Sverigekarta, blundar och sätter ner fingret, öppnar ögonen och förtjust utropar "Oskarshamn! Oskarshamn ska bli hubben för min fandom!"

Hohoho! Roligt.

Men jag har varit här förhållandevis mycket, det är korrekt. En vecka förra terminen (då jag träffade alla kommunens åttor), och en vecka den här terminen (då jag träffar alla kommunens åttor igen, men det är inte samma elever, för de som gick i åttan förra gången går i nian nu.) Oskarshamn kanske kan bli hubben? Om jag bara fortsätter så här i resten av tiden så kommer jag snart att ha fostrat en hel generation som vet allt om mig och mina böcker, och som fått uppmaningen "spring gärna till bibblan efter den här lektionen och låna alla böcker ni hittar av mig skitmånga gånger på rad så att jag blir lite, lite rikare, för ni vet, jag får 83 öre varje gång ni lånar en av mina böcker, och många bäckar små..."

Moahaha!
*gnuggar händerna*

Skulle i så fall vara en helt förträfflig hubb, jag gillar verkligen Oskarshamn. Idag hade en klass gjort en frågelåda till mig som stod på katedern, och (håll i er) klätt den i tyg, och fyllt den med smarta frågor som till exempel "varför slutar boken så där dåligt?" och "varför använder personerna i boken inte mobiler på samma sätt som vi gör?" och "har du nånsin varit ihop med någon som är som Adam?"

En annan klass tyckte att jag var skitpinsam som hade skrivit en erotisk novell för ungdomar och undrade, citat: "hur tänkte du där?". Sen gjorde de skrivövningar med liv och lust i tre timmar.

Så att... jamen, ni hör ju.

Jag gillar min hubb.

Värt.

Kära dagbok! Idag har jag missat en sjuhelsikes solnedgång om man ska döma av instagramflödet. I blame it all on proffsillustratören Emma Adbåge. Vi sågs utanför ett café när det fortfarande var ljust, och nästa gång jag tittade på klockan hade det gått tre och en halv timme och det var svart som i en säck utanför fönstret. Så kan det gå! Älskar denna lilla tradition vi upprättat jag och Emma, att vi ses i Oskarshamn när jag är här, och fikar i så många timmar att man skulle kunna tro att vi gick på gymnasiet igen och drack påtår på påtår på påtår på fiket efter skolan.

Detta har vi bland annat pratat om idag: My little ponys, foppatofflor, kultur, konst, vapen, tv-spel, nej, böcker, piedestaler, tid, ormbunkar, internet, bilar, augustpriset, mackor, konsumtion, sötningsmedel, händer och nappar, samt höj- och sänkbara skrivbord.

Lätt värt en solnedgång eller två.

tisdag, november 26, 2013

Julklappar? Julklappar!


Inför stundande högtid vill jag diskret (eh... oh, well) påminna om att ni hemskt gärna får köpa böcker som jag skrivit och ge bort till någon ni gillar i julklapp. Till exempel den här! Som gjord för att bli julklapp åt någon mellan 0 och 3 år. Studier gjorda på en hel drös barn (som inte bara är mina släktingar) visar att den kan komma att bli hemskt poppis, jag lovar och svär.

Det går fint att köpa böcker direkt via mig om ni vill ha en hälsning i eller så. Klicka här så ser ni hur ni ska göra!

Plötsligt en tisdag

Saker man kan göra en eftermiddag i Oskarshamn: googla "second hand Oskarshamn" och åka till första bästa sökträff och köpa fyra Carl Malmsten-köksstolar. Tydligen. Jag önskar att jag kunde säga att det var fyra "Lilla Åland" det handlade om, och att de kostade en tia styck, men nä. (Eller ja, jag kan ju säga det hur mycket jag vill, men det vore att fara med osanning.) Det var fyra mycket mindre poppis stolar som ser ut så här, och jag betalade en tusenlapp. Men i alla fall. Jag känner mig nöjd. Vi behöver stolar.

Andra grejer man kan göra en eftermiddag i Oskarshamn: videochatta med sina barn.

Sen ska jag mikra en frysrätt i hotellets mikro och äta den framför en tv-serie eller två.

GLAMOUREN! YEAH!

Hej på er.

måndag, november 25, 2013

Utvecklingssprång vi minns

Nedan följer en liten lista över saker jag har för vana att arbeta upp sån oro inför/motstånd kring att det vanligtvis slutar med att jag gråter otröstligt och skäller ut någon som råkar vara i närheten för att hen inte bara fixar grejen åt mig så jag kan få frid i själen. (Och ja, let's face it. "Hen" i det här fallet är Gustav.)

1. Allt som har med bilen att göra. (Speciellt om den går sönder och ska fixas med. Men det räcker rätt långt bara med att jag får veta att jag behöver köra den i en hyfsat stor stad, säg centrala Stockholm i rusningstrafik, på gator där jag inte kört förut.) 

2. Allt som har med bokföring att göra. (Speciellt om den går sönder och ska fixas med. Men det räcker rätt långt med att jag får en enkel fråga från nån om typ moms eller något annat som jag bara låtsas att jag har koll på.)

3. Allt som har med teknik att göra. (Fast bara om den går sönder och ska fixas med och jag måste ringa nån himla support och få råd i stil med "har du testat att starta om datorn?" och känna mig dum.)

4. Allt som har med andra språk att göra. (Speciellt eftersom jag tydligen gått sönder och måste fixas med när det kommer till uttal och ordförråd och allt annat på andra språk och låter som en I-DI-OT varje gång jag öppnar munnen och försöker prata något annat än svenska.)

Bubblare: Allt som har med allehanda telefonsamtal att göra. Allt som har med värmepannan i huset att göra. Allt som har med banken att göra.

Och det jag egentligen vill komma till här: Idag har jag bett om hjälp (!!!) på engelska (!!!) i ett supportforum (!!!) kring teknik (!!!) som inte funkar (!!!) och klarat av att lösa problemet (!!!) helt själv (!!!) efter fyra timmars jox (!!!) utan att gråta (!!!) eller ens skälla det minsta på Gustav (!!!).

Är så himla stolt nu.

Den här 33-åringen! Plötsligt händer det.

(Och nu tror jag - gud, hoppas! Fånigt det här inlägget blir annars - att det ska gå att lyssna på alla avsnitt av podcasten, både i iTunes och i telefonen via appen Podcaster utan större problem. Ni som inte kunnat ladda hem avsnittet om och med David Levithan, till exempel. Det kan ni förhoppningsvis nu! Och ni borde göra det också, för han är rolig.)

Nytt avsnitt av podcasten!

Nytt podavsnitt! Den här gången om deckare. Vi pratar brott, mord, polisutredningar, infiltratörer och annat spännande, och har läst "Avgrundens änglar" av Magnus Nordin. Gäst i avsnittet är Tage Åström, polis och före detta chef för SSI, numera deckarförfattare och manusskribent till Johan Falk-filmerna. Vet inte han hur man får till en trovärdig deckare, så vet väl ingen.

In och lyssna med er!

söndag, november 24, 2013

Okej, Oskarshamn!

Sladdade (aka körde lugnt och ansvarsfullt) just in på parkeringen utanför hotellet där jag nu ska bo i fem nätter, och installerar mig as we speak på rummet. Jag ska besöka alla åttor på Rödsleskolan, Kristinebergskolan och Valhallaskolan i Oskarshamn den här veckan, och prata skrivande, böcker och göra skrivövningar så det står härliga till.

Så länge familjen där hemma håller sig friska (eller egentligen: utan magsjuka) så känner jag mig peppad och redo för denna uppgift. Om de inte gör det... oh, well. Låt oss inte tänka på det.

Eller jo, låt oss, förresten.

Hur mycket tid och energi ägnar ni åt att tänka på och oroa er för magsjuka?

Jag viker sedan några år tillbaka en ganska stor del av varje dag hela vinterhalvåret åt denna viktiga sysselsättning. I synnerhet om jag ska bort någonstans. Antalet timmar och mängden energi jag ägnar åt att oroa mig för att min familj ska bli kräksjuk när jag inte är hemma är bortom all rimlighet, I tell you. Det är hemskt tråkigt. Finns ju skitmånga andra saker att tänka på som är mycket roligare.

Till exempel kan jag ju tänka på att jag verkar ha kört hit i en bil med ett batteri (eller generator?) som funkar lite sisådär? Och att jag lagt startkablarna redo i bagaget, och är nästan säker på att jag kommer få användning av dem åtminstone någon gång under veckan som kommer?

Ja-a, jag säger då det, livet.

Roligt nästan jämt.

(P.S Snälla berätta inga hemska historier om kräk eller kräksjuka familjer i kommentarerna? Jag tyar inte. D.S)

torsdag, november 21, 2013

Tydligen inte.

- Nämen, Rufus! *spänner ögonen i avkomman* Huuur kan det komma sig att du sitter här och glufsar i dig chokladkaka innan middagen?
- Jag övar.
- Va?
- Jamen, jag har ju sagt det. Jag ska ju bli chokladpolis när jag blir stor!
- Chokladpolis?
- Ja? Och det är ju en polis som åker runt, runt, runt i en polisbil och äter choklad. Då måste man ju öva. Fattar du ing-en-ting?

tisdag, november 19, 2013

Sjörövarklo? SJÖROVARKLO?!? Lol.

Såååå, jag kanske inte är så rolig här inne nowadays, men det betyder tydligen inte att jag helt tappat det på annat håll. Ikväll vid nattning chockade nämligen Rufus med att välja en helt annnan sång än Trollmor, som han valt de 49 föregående nattningarna, och drämde i med "den där när rövarna letar efter sina grejer". Min lilla, lilla hjärna bara: Say what now?

Sen enades vi visserligen om att det var en låt från "Folk och rövare i Kamomilla stad" han menade, den med "portmonäen som jag hade fyra kronor i", men det hjälpte ju föga. Jag kom inte ihåg mer än så av texten.

Så jag fick freestyla.

Tydligen det roligaste som hänt sedan Kejsar Augustus bestämde att alla skulle skattskrivas?

"Var är rumpan min? Var är strumpan min? Var är huvet som jag hade mina öron på? Var är fot och sko, var är min sjörövarklo, jag är säker på jag hade den igåååår" etc.

Inte så kul nu, nej, men säg det till mina avkommor för en halvtimme sen.

Kände mig ungefär som den roligaste kvinnan på jorden där ett tag.

Det var en fin känsla!

Nu känner jag mest: GO, SVERIGE, GO!!! Och bänkar mig framför fotbollen.

söndag, november 17, 2013

Bakom kulisserna

Jag tappade bort nästan hela den här veckan, verkar det som. Så kan det gå. Men vi har en färdigfotad kokbok! Och mina föräldrar har varit på besök och tapetserat i lekrummet och krattat i trädgården och hängt med barnen! Och Rufus har fått besök av ett för oss okänt barn som kom in i trädgården och ville leka. Det kändes oerhört stort. Det okända barnet öppnade med repliken "Gillar du vapen?" och sen blev de polare.

Jag har tillbringat två timmar ikväll med att försöka pimpa tre väggar med små grejer som jag klippt ut i dekorplast. När jag var klar konstaterade jag att det blev fult. Sedan ryckte jag ner alltihop igen. Rätt ovärt, när man tänker på det.

Hej då.

tisdag, november 12, 2013

Intresse? FRED PÅ JORDEN! (Och inredning.)

Varför tycker jag det är så skämmigt att säga att mitt kanske största intresse är inredning? Kan ni svara mig på det? Va?

Jag kan själv, lite. Det är något med att jag tycker att det är 1. Snäppet för ytligt och 2. Snäppet för äckligt med alla pengar som ofta är inblandade i intresset, all konsumtion, det bortskämda i att jag är en sån som köper pappersbollar som prydnad och hänger upp i mitt fönster, när det sitter en hemlös kvinna och tigger i tunnelbaneuppgången 30 meter därifrån.

Varje gång jag läser inredningstidningar (vilket är rätt så himla jätteofta) blir jag skitprovocerad av alla "vi har blandat designklassiker med loppisfynd" och "det är bättre att alltid satsa på kvalitet" och "aaaa, jaså, den här hyllan som jag smällt upp i barnrummet? Nä, men den kostade väl 30 000. Värt."

I nästa liv ska jag ha en vettigare hobby.
Som är bra för världen.
(Och så ska jag ska se alla nyhetssändningar och sopsortera som en gud och engagera mig i en massa bra saker också.)

Men fram tills dess... alltså kanske att jag ändå bara tänker bejaka den här skiten?

Vara lite mer HEJ JAG HETER LISA, OCH JAG ÄLSKAR FINA GREJER och försöka att låta bli att kräkas i min egna mun när jag säger det?

Vi får se.

När jag var kanske åtta år klippte jag i alla fall ur bilderna på möblerna från Ikeakatalogen och ritade upp planlösningar på lägenheter som jag sedan möblerade med de urklippta möblerna. Och möblerade om. Och möblerade om igen. Och när jag var klar med det gick jag in i mitt riktiga rum och började kånka runt på grejerna där inne. Jag hade mycket tveksam smak i allt det här. Det här var vad jag drömde om för stil i mitt framtida rum: Svart & vitrutigt golv. Kromade möbler. Och fejktegeltapet där det ringlade fejkmurgröna. Det fick jag aldrig (thank god). Men jag fick möblera om. Hur mycket jag ville. Så det gjorde jag. Och det har jag fortsatt med.

Jag köper aldrig hyllor för 30 000 och smäller upp i barnrummet (för det har jag inte råd med), men jag skulle hemskt gärna vilja. Och det händer att jag målar om fullt fungerande kök och tapetserar om i rum som inte ens är slitna och hänger upp pappersfåglar i mitt tak som inte fyller någon som helst funktion, förutom "fina". Ibland ligger jag till och med vaken i flera timmar och känner mig sur för att jag inte kan komma på hur jag vill ha det i sovrummet i framtiden, om det ska vara den eller den nyansen på väggen, det eller det tyget på kudden, de eller de benen på sängen. Jag älskar när det är fint där jag bor. Jag blir på dåligt humör när det är fult.

Jag provocerar mig själv, och jag ser ingen direkt ände på det.

Sug på den.

söndag, november 10, 2013

Växter, växter i fönstret där

Krukväxter, krukväxter, det var värst vad jag hittar mig själv tänkandes på krukväxter ikväll, då. Till exempel tänker jag: vad har folk i allmänhet för krukväxter egentligen? Och: Vad borde jag i synnerhet ha för krukväxter? Jag kommer på pelargoner (som jag älskar) och orkidéer (som jag tar död på) och kryddor (som jag käkar upp). Men rimligtvis borde det finnas fler, eller? Som signalerar lite lagom mycket tant och är gröna och passar i ett hus i Gnesta?

Aja.

Min mamma kommer hit om en vecka.

Hon kan mycket väl sitta inne med svaret, känner jag.

Vi går väl kanske vidare, och kollar på Bron istället?

Ja, det gör vi.

Min pappa


Min pappa barnbarnskungen - när jag ser hur mina barn tittar på honom med fnitter i ögonen kommer jag ihåg hur det var. Att vara barn runt honom. Helt och hållet tryggt och kärleksfullt. Kittlet i magen och tjuten när han hissade gungan högt som fasen upp i luften och sa Nu! Nu ska du få åka! och släppte. Jag är så himla glad över att han är min pappa. Så himla glad över att han är mina barns morfar. På fars dag och alla andra dagar.

lördag, november 09, 2013

Tjuvtitt?


Det här är vårt nya vardagsrum. Eller ja, det här är den delen av vårt vardagsrum där det inte står 22 ouppackade flyttlådor med böcker och väntar på en bokhyllevägg. Det är en härlig del, skulle jag säga! Och ja. Under berget av soffkuddar i soffan ligger det ett barn, ja. Det är korrekt. Vi brukar lägga honom där när han tjatat för mycket på oss att vi ska lajva olika datorspel som han hittat på. Herregud, vad det är tråkigt i längden att lajva olika datorspel! Idag har jag tvingats lura bort/dräpa 23 troll i lika många banor med hjälp av olika kluriga lösningar ("Du måste säga en trollformel som rimmar samtidigt som du låtsas att du pratar i telefon och pruttar. Då blir trollet liksom helt galet och svimmar!") innan han gick med på att det var läggdags.

Det är inget fel på det barnets fantasi.

Det är inget direkt fel på vårt nya vardagsrum heller.

Förutom att det är kalt och ofärdigt och allt är lite lagom provisoriskt upphängt/ditställt då, så klart, men det är ju småpotatis.

fredag, november 08, 2013

Kära dagbok!

Idag har jag burit in ett ton pellets i källaren. Alltså på riktigt. Ett ton! (Observera dock att jag tog det i omgångar. Är tyvärr ej Hulken. Än.) Jag firade det med att muttra något i stil med min pappas standardfras om att husägare minsann inte behöver några himla gymkort, och svepa ett glas vatten.

FREDAGSMYS!

Jag har också provat att fritera avokado. Jag hörde talas om det för första gången för någon vecka sedan och har inte kunnat sluta tänka på det. Älskar ju friterat! Älskar ju avokado! Så jag testade. Eller ja, egentligen kanske jag inte friterade direkt, men jag pankopanerade avokado och stekte i rikligt med olja. Det var asgott. Ni bara: Men varm avokado, är du från vettet, kvinna? Men det är jag inte. Det var smarr. Så nu ska jag tvinga Sara att vi ska ha med avokado fries på ett hörn i kokboken.

Vill ni veta hur man gör? Klart ni vill!

Man tar en ganska fast avokado. (Alltså snäppet omognare än man vill ha den i vanliga fall.)
Sedan klyftar man den.
Sedan vänder man den i mjöl som man blandat med salt (rätt mycket!) och peppar.
Sedan vänder man den mjölade avokadon i uppvispat ägg.
Sedan vänder man den mjölade och äggade avokadon i panko (som är asiatiskt ströbröd som ser ut som kokos).
Sedan steker man avokadoklyftorna i massor med rapsolja tills de blivit gyllene och krispiga.
Sedan doppar man dem i till exempel limeaioli och tänker: gott.

Hej då.

torsdag, november 07, 2013

Skrivbordet, skrivbordet, vänta nu här, var la vi det nu igen?

Imorgon ska jag jobba. Det kanske låter som en vardaglig grej i era öron, men i mina: rätt så himla stor sak, faktiskt. Det var en vecka sen sist. Men nu är åtminstone det stora barnet redo att lämnas själv på förskolan, och det lilla barnet får hänga med sin pappa och fortsätta inskolningen en dag till. Ni kan väl hålla en tumme för att jag lyckas lokalisera hemmakontoret bland alla flyttkartonger innan arbetsdagen är över?

Jag känner mig laddad.

tisdag, november 05, 2013

Och plötsligt var det tisdag

Det finns ju inte jättemycket tid över för att blogga i mitt livspussel just nu. Det kan man inte säga. Det här är vad jag gör: packar upp 109 flyttkartonger, och försöker hitta plats till alla grejer. (Går långsamt.) Hänger upp lampor. Tar ner lampor igen. Hänger upp på nytt ställe. Upprepar. (Går långsamt.) Målar köksluckor. Upprepar. (Går långsamt.) Kliver över berg av saker. Snubblar på skräp. Svär eventuellt lite. Upprepar. (Går snabbt.)

Ja, och så skolar vi in barnen på deras nya förskola också, första dagen idag. (Går bra. Än så länge.)

Något mer? Nä.

Jag har haft som ambition att skicka iväg ett jobbmejl i två dagar, men har liksom inte orkat lokalisera jobbdatorn och hitta dokumentet som ska bifogas, så jag håller fast vid ambitionen och låter dagarna rusa på och hoppas att resten av världen också har pausats i och med vår flytt. Har den det? Det har den väl?

Vi hörs snart.

söndag, november 03, 2013

Helgen som gick

Vi bor i Gnesta nu. I ett hus. Det är, så här ett dygn in i härligheten, helt fantastiskt, och ganska utmattande. Målade till exempel köksluckor fram tills för typ en kvart sen? Borde har lagt mig i sängen och sett på Bron istället, känner jag så här i efterhand. Men, men. Ja, ja. Köksluckorna blev fina.

Och själva flytten gick som en dans.

Är en himla trött och himla glad person just nu.

Det var bara det.

fredag, november 01, 2013

T minus 10 timmar

Okej, klockan är snart elva, och det här är vad vi har kvar att packa:

- sängkläder/tandborstar/gosedjur/nappar.
- en uppsättning frukostporslin
- internet
- Trazan och banarneskivan

Resten är klart. Klart! Känns ju ändå oerhört stabilt, har i mina mörka stunder föreställt mig att vi skulle stå och hetspacka till tre i natt och så bara: klara vid tio, HIGH FIVE!

Vi landade på 109 flyttkartonger.

Imorgon går flyttlasset, och sen är vi där, på riktigt, och vi får bädda med nya lakan i våra nya sovrum och sova i vårt hus, VÅRT HUS!!! för första gången.

Lite som julafton när man var liten, detta.