tisdag, december 31, 2013

Dessa svåra val man ställs inför i livet

Vara den som får sovmorgon på nyårsafton, så att man orkar vara uppe pigg och alert och snygg förbi tolvslaget till och med?

eller

Vara den som får sovmorgon på nyårsdagen, så att man slipper vilja dö för att man oavsett var uppe förbi tolvslaget till och med?

Förutsättningarna dessutom - högst osäkra nu för tiden. SÅ HIMLA SPÄNNANDE! Jag menar, förr i tiden visste man med 100% säkerhet att barnen skulle vakna i ottan (det vill säga fem). Nu för tiden kan de vakna fem. Men de kan också vakna åtta. Och de där tre timmarna? Avgörande, skulle jag säga.

Jag fick hur som helst förmånen att välja, och satsade mina kort på alternativ två. Sovmorgon på nyårsdagen. Kändes som ett vinnaralternativ. Skål på er!

Dessvärre satsade Rufus sina kort på att vakna 05.30 idag, sååååattteeeeeh...

*trött smiley*

Nåja.

Jag hann i alla fall städa innan gästerna kom. Eller, förresten, rättelse: Jag hann i alla fall städa innan freaking gryningen kom. Alltid något.

Och jag har ju trumfkortet "sova middag med Svante" att ta till så småningom, så det ska nog ordna sig det här också.

God nyårsafton!

måndag, december 30, 2013

Vinnarkänslorna som rullar över en

När man övar in en dansshow med sin femåring och försöker lära honom sina fräckaste moves och sätta ihop en freaking superhäftig koreografi till honom och han bara rullar med ögonen, slår ut med händerna och säger saker i stil med:

"Men mamma! Det här ska vara rock n' roll. Försök att vara lite cool nu."

Då.

YEAH!

Fattar ej? Jag gjorde ju robotarmar och allt? Och snorkeln?

Får väl ta till "kasta med fiskspöt och låtsas få napp och veva in danspartnern från andra sidan dansgolvet" nästa gång om det ska vara på det här viset.

Tjuvtitt: Köket


Ni trodde väl inte ni skulle slippa undan, va? Har man tapetserat helt själv för första gången så vill man ju visa, fattar ni väl. Är himla kär i vårt kök nu! Sedan vi flyttade in har vi målat alla köksluckor, bytt knoppar/beslag och tapetserat. Vi saknar fortfarande någon slags köks-ö, något slags skåp och ett annat köksbord (eftersom vi tänkt ha det som står här nu i vardagsrummet sen), och golvet skulle väl inte dö av att slipas någon vacker dag, men i grunden: klart! Är en mycket nöjd tapetserarperson just nu. HIGH FIVE!

söndag, december 29, 2013

Att bygga ett bord

Jo, detta har också hänt! Jag har kommit på att jag ska bygga ett nytt köksbord. Känner mig så himla uppspelt vid denna tanke att jag (och detta är dessvärre sant) inte kunde sova i natt för att jag tänkte så himla mycket på mitt möbelsnickarprojekt. Jag har ingen som helst aning om hur man bygger ett bord. Men jag vet exakt hur jag vill att det ska se ut.

*googlar svets*

Är inte det här spännande, så säg?

Nähä?

Nänä.

Synd för er, för jag lär återkomma i frågan oavsett.

Detta har hänt (#mansfritt2014)

1. Vi har kört hem till Gnesta, och blivit glada över att se vårt hus.
2. Jag har tapetserat om köket. Detta gjorde jag helt själv (!), utan någons, dvs pappas, hjälp (!), och utan att bryta ihop (!!!). Det tog sju timmar. Jag är odrägligt nöjd.
3. Min kille har outat sitt nyårslöfte om att slopa de flesta influenser från män till förmån för influenser från kvinnor under 2014, (han kallar det #mansfritt2014, och här kan ni läsa mer) och i det närmaste blivit ihjältwittrad/ihjälfacebookad kring detta. Imorgon ska han vara med i Gomorron Sverige.

Det är... jamen, alltså, just det här att han (som man) ska sitta med i TV (och ta upp en massa medieutrymme) och prata om att han tänker välja bort män (för att de tar för mycket plats i till exempel media)... det tycker jag är ironiskt. Hoppas 90% av intervjun kommer att handla om det. Annars gör jag än så länge tummen upp för nyårslöftet! Jag tycker det ska bli spännande att följa. Och jag är sjukt nöjd över att alla mina boktips/filmtips/podtips/whatevertips som nästan alltid har kvinnliga upphovsmän kommer att ha lättare att falla i god jord under 2014 (och förhoppningsvis även i framtiden), för det har han ju LOVAT nu.

Men jag tänker mycket på hur intressant det hade blivit om jag den där kvällen för några veckor sedan när vi satt i soffan och jämförde våra twitterflöden (gulliga vi är, visst?) hade bestämt mig för att köra samma race. Om en kvinna (jag) hade satsat på ett #mansfritt2014 och gått ut med det i sociala medier, samtidigt som en man (Gustav) hade gjort exakt samma sak: Hur mycket ryggdunkningar/retweets/medieutrymme hade kvinnan (jag) fått då? Och hur mycket hade mannen (Gustav) fått? Och vem av oss hade fått flest arga personer på halsen, som tyckte vi var dumma i huvudet?

Jag skulle tro flest ryggdunkningar åt mannen (spännande initiativ!), flest arga personer på halsen till kvinnan (jävla manshatare!).

Men mest tänker jag ändå att grundtanken bakom experimentet är bra, och att jämställdhet/feminism/könsmaktsordning etc mer än GÄRNA bör diskuteras även av män, så jag tänker ändå stå här (i mitt nytaperserade kvinnofällekök) och vifta lite diskret med mina pompoms medan min man breder ut sig i medierna.

Hepp!

fredag, december 27, 2013

Live från mitt huvud

Jaha, här sitter jag och har feber. Det var ju just typiskt. Gustav och Rufus är på äventyrsbad, men Svante - det arma barnet - fick snällt stanna hemma med mig och slösurfa på internet och äta apelsiner istället för att åka vattenrutchkana. Han verkar i och för sig inte det minsta missnöjd där han sitter och pratar för sig själv och recenserar apelsinklyftorna. (Samtliga hittills: "JÄTTEJÄTTESUJA".) Men ändå. Feber = trist. Fattar inte grejen med att man får helt ont i huden?

Fattar heller inte grejen med att folk (som är på mellandagsrea i Växjö) sminkar sig så in i vassens mycket. Såg så mycket foundation igår att min foundationkvot är fylld för flera månader framåt.

I övrigt har jag inte tänkt så många tankar de senaste dagarna.

Jo, förresten! Gustav och jag var på bio och såg Catching Fire (andra Hungerspelsfilmen). Då tänkte jag på att den egentligen rätt mycket bara är en upprepning av ettan (uppladdning -----> hungerspel -----> cliffhanger inför nästa film.) Vilket i och för sig inte betyder att jag inte satt som på nålar och tyckte varje sekund av filmen var spännande. Men att jag inte alls reflekterade över det när jag läste? Underligt, ändå.

onsdag, december 25, 2013

En juldag

Det här roliga: Jag håller på att sätta ihop en tv-serie-intro-tävling till min familj, så vi kan vädra vår tävlingsinstinkt när barnen somnat sedan. Förutom att jag är helt vansinnigt avundsjuk på att jag inte själv kan vara med och tävla (hade farao vunnit direkt) så känns det som ett smart drag. Man gillar ju tävlingar. Och tv-serier. Det är ju sen gammalt. Meanwhile tittar resten av min släkt lydigt på när Rufus kör "sin egna melodifestival" i köket och dansar till Sean Banan. Snart ska vi äta cannelloni med trattkantareller. Jag har fortfarande pyjamasbyxor på mig. Det hade jag även på min timslånga promenad i regnblåsten innan.

All is good.

tisdag, december 24, 2013

Julafton 2013


Nej. Vi har inte varit ute och plockat av de (giftiga?) bären från busken och lagt dem i maten. Även om man skulle kunnat tro det. Och inte har tomten kommit (ännu) heller. Herreguuuuud, vad han är seg!!! Men i övrigt: fridfull och mätt och glad och allt sånt.

God jul på er!

söndag, december 22, 2013

Sitt still nu, barn!

Vi är i Småland och firar jul. Det är fint. Det här är mina barn och mina syskonbarn: Olle, Svante, Sigge, Alfons och Rufus. De är också fina. Ni får själva föreställa er de sex vuxna människorna som står strax till vänster om kameran med armarna i luften och skriksjunger "I like to move it, move it! I like to move it, move it! I like to move it, move it! I like to... MOVE IT!" för att få barnen att sitta still i en halv sekund i samma soffa. De var... minnesvärda. Ungefär så som Svante ser ut kände jag mig också bakom kameran när jag hörde dem spexa loss och såg dem svänga sina rumpor i ögonvrån. Vad i hela friden gör de där människorna, och vem släpade hit dem?

Men, men.

Det funkade ju.

Jag ska verkligen inte klaga.

fredag, december 20, 2013

Mera vego!


Jag sitter och skriver texter till kokboken för brinnande livet idag, och slänger med jämna mellanrum ett öga på omslagsskissen som trillade in i min inbok i förrgår. Jag tycker den är så himla fin! Och så tycker jag det är overkligt roligt att få grupparbeta med en proffsfotograf (Ulrika Pousette) och en proffsformgivare (Katy Kimbell), allt de gör bara POFF! skitsnyggt. Boken släpps inte förrän i augusti nästa år, men ändå. Det säger väl POFF! det också, så sitter vi där och har semester och sippar rosévin i motljus igen, så det är lugnt, augusti är rätt nära, boken är snart här.

Öka takten sista kvarten

Våra barns nya förskola ligger på ett berg. Det är väldigt, väldigt svettigt. Varje morgon (det är oftast jag som lämnar) får jag och Rufus hjälpas åt att putta vagnen uppför den långa mördarbacken, och pausa minst tre gånger för att flämta och torka svetten ur pannan på vägen.

Vad den tvååriga divan som sitter i vagnen gör under tiden?

Han hojtar "KÄMPA, MAMMA! KÄMPA!" så det hörs över hela nejden, naturligtvis. Vad annars?

torsdag, december 19, 2013

The Wire och otåligheten

Som de sista människorna på jorden har jag och Gustav börjat kolla på The Wire på kvällarna. För det har man ju hört att man borde ha gjort för tusen år sedan redan. Har du inte sett The Wire? Men guuuuuud, det är ju den bästa serien av dem alla, etc, etc.Vi har hittills sett fyra avsnitt. Jag tycker inte det är så himla bra än. Kommer jag ändra mig snart, eller? Jag är rätt otålig.

tisdag, december 17, 2013

Ett korggeni anropar

Vi bor i ett hus med två våningar nu för tiden. Det är fantastiskt. Men förutom fantastiskt, vet ni vad det bland annat också betyder? Att man skulle kunna ägna en freaking heltidstjänst åt att gå upp och ner för den där helvetestrappan med små pryttlar som hamnat på fel våning. Jag förutspår en ljus framtid för mina vadmuskler, emedan det  är post som ska upp till kontoret, kläder som ska ner till tvättmaskinen, legobitar som hamnat under soffan och som ska upp till legolådan, vattenglas som ska ner till köket, ett mjukdjur i vardagsrummet där nere som egentligen bor i sovrummet där uppe och så vidare i all evighet, amen.

Man orkar naturligtvis inte med det.

Så man samlar naturligtvis ett berg av pryttlar i trappan istället som man ska ta sen.

"Sen."

Ja, och så kommer det så småningom naturligtvis nån och snubblar på det berget så att pryttlarna sprids över hela hallen och i hela trappan och man får en liten, liten hjärnblödning när man fem sekunder senare trampar på nån liten, liten legogubbe och får lego instansat i fotvalvet.

Och det är ju lite trist, det är det ju.

MEN NU HAR JAG KOMMIT PÅ DET!

Fellow trappinnehavare, lyssna nu: Ni måste skaffa er två korgar. En att ha uppe vid trappan, där man kan samla all jävulskap som ska ner. Och en att ha nere vid trappan där man kan samla all jävulskap som ska upp. Och när "sen" plötsligt kommer, och ni får ett anfall av lite energi, då tar ni bara korgen på armen och lajvar rödluvan en stund och går upp/ner för trappan och struttar omkring och lägger alla prylarna på rätt plats.

JAG ÄR ETT GENI!

Ni bara: Eh, vi kom på det här för hundra år sedan, korg är så sjukt 2012, kvinna, sluta malla dig.
Jag bara: Hör er lite dåligt nu, pga filar högt på mitt tacktal inför utdelningen av nobelpriset i kategorin "allmänt skitsmarta personer".

Talet kommer att ha rubriken "Korgmetoden som förändrade mitt liv."

Herregud, vem kunde ana.

Vem vet mina värden?

Här är en sak jag undrar över: Kollar ni era värden, typ blodtryck och järnvärden och allmän hälsostatus hos läkare någon gång? Jag gjorde det med jämna mellanrum back in the days när jag var anställd på ett företag, för det ingick en hälsokontroll var tredje år eller vad det var (olika beroende på hur gammal den anställda var).

Som egenföretagare? Eh... jag vet inte ens vart jag ska vända mig. Förutom möjligen den här lösningen: bli gravid och gå till mödravården, för där hade de väldigt bra koll, vill jag minnas. Men det känns ärligt talat inte riktigt som ett alternativ. Alls.

Måste man hitta något privat ställe, eller? Jag gillar annars helt vanliga vårdcentraler, men det får man väl inte säga i det här jä... förlåt, kunde inte låta bli.

Vet inte om det är någon slags medelålderskris jag drabbats av här, men plötsligt tycker jag att det känns nervöst att sväva omkring helt i min egen bubbla utan att någon ens har koll på mitt lelle blodtryck. Jag menar, vem vet vad det kan hitta på när ingen ser? 

Önskar mig en OK-stämpel i pannan i julklapp.

söndag, december 15, 2013

Fnys du, så skrattar jag.

Kort meddelande från ett pendeltåg: Avsnittet där Caitlin Moran beskriver sina bröst i "Konsten att vara kvinna" fick mig nyss att skratta så mycket i min ensamhet på tågsätet att en äldre kvinna längre bort började fnysa åt mig. Alltså, inte bara glo som om jag var galen (det gjorde hon först) utan alltså även fnysa. Rimligt!

Så här skriver Moran, bland annat:
"Vid 35 har jag fortfarande bröst som persikor. Alltså såna persikor som hamnat i botten av handväskan eftersom man glömt att man tagit med dem att ha som mellanmål. Såna som har avtryck efter nycklarna på ena sidan och en bussbiljett fastklibbad på det mosiga stället. Såna som man klämmer lite halvhjärtat på när de reas ut på stormarknaden och tänker att man kanske skulle kunna mixa en smoothie av.

Persikobrösten beror på amningen, kan jag ju säga. Jag har ammat två extrema kolikbarn. Sen den gången när tvåan fick ett skrikanfall mitt ute på motorvägen och jag försökte lugna henne genom att kravla mig över till baksätet och sitta bredvid henne med säkerhetsbältet på och liksom böja tutten runt kanten på barnstolen och in i hennes mun som en sorts mjölkdrypande banan har mina bröst inte varit sig lika. Och de vet de om, de tappra typerna. Om de hade spelat med i en film skulle de ha varit hon som snubblar när alla blir jagade av nazisterna och ropar: "Vänta inte på mig! Jag har haft ett lyckligt liv!" Brösten önskar resten av kroppen det bästa, men själva kommer de tyvärr inte att klara sig."
Hehe. Hehehehe!

Det är mycket underhållande att läsa denna bok, vill jag lova. Jag håller inte med om allt som står i den, och jag skulle inte tokhylla den förbehållslöst, men rolig är hon, kvinnan. Det kan man verkligen inte ta ifrån henne.

Säger Lotta det, så är det så.

Idag jultipsar DN:s Lotta Olsson om bra ungdomsböcker i sin blogg och har föredömligt god smak. Bland annat nämner hon några av mina egna favoriter från året som gått (Ja, "Lex bok" och "Jag är ju så jävla easy going", jag tittar på er). Och min och Johannas!

Så här skriver hon:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Roligt! Tycker jag. Inte helt oväntat.

OCH ETT SKITBRA JULKLAPPTIPS!!!

Till alla från 15 och uppåt.

lördag, december 14, 2013

Nostalgiresor vi minns

Idag hade jag med mig barnen på det där öppna huset och bokförsäljningen hos Gilla böcker, och sen var vi hungriga. Plus tydligen också nostalgiska, eftersom Rufus önskade sig att vi skulle åka till Örnsberg och titta lite på huset där vi bodde nyss och se om vi kände igen oss. Så vi gjorde det. Åkte till Örnsberg. Tittade upp mot våra gamla lägenhetsfönster. Delade en pizza på pizzerian vid tunnelbanan. Köpte lördagsgodis på gamla vanliga Coop. Pratade lite om förskolan de inte längre går på och alla kompisarna där, som de saknar. Och sen var det inte så mycket mer med det.

"Nu kör vi till huset igen, mamma. Jag är klar. Jag vill hem."

Anpassningsbara små liv ändå, de här barnen. Hittills har flytten (och förskolebytet) gått helt otroligt smidigt. De (eller ja, mest Rufus) pratar ofta om sina gamla kompisar, men han pratar också om sina nya, och han skuttar glatt in på nya förskolan varje morgon utan att en enda gång ens ha tvekat det minsta. Och han är så glad just nu, de är båda det. Hundra gånger mer harmoniska än vad de var... säg, fyra veckor in på vår semester i somras.

Vad skönt det är.

torsdag, december 12, 2013

Blir man rik som författare?

Idag är jag en himla glad/lättad/tacksam person, för igår trillade det ner ett brev i min brevlåda som berättade att jag fått ett stipendie från Författarnas Fotokopieringsfond. Det är ett stipendie som författare och översättare kan söka, och om man får det så trillar det in 60 000 kronor på ens konto lagom till jul. För mig betyder detta stipendie några kilo ängslighetsstenar mindre i magtrakten, och att jag får råd att lägga arbetstid på att faktiskt skriva böcker. HIGH FIVE! Det känns fantastiskt.

I samtliga högstadieklasser jag besöker får jag frågan om man blir rik som författare, eller (om det är en finslipad femtonåring som frågar) hur man försörjer sig när man har det här som jobb.

Då brukar jag svara precis som det är: Man får ingen lön varje månad, som man får när är anställd någonstans. Men man får pengar (eller royalty, som det så tjusigt heter) för varje bok som säljs eller lånas ut på bibblan. Säljer man jättemånga böcker får man jättemånga pengar (och blir rik). Säljer man jättefå böcker får man jättefå pengar (och blir orik). Rent konkret så tjänar jag ungefär 20 kronor varje gång någon köper en av mina inbundna böcker (om jag skrivit den själv), knappt 5 kronor varje gång någon köper en av mina pocketböcker, och 83 öre varje gång någon lånar en av mina böcker på bibblan. Och det säger ju sig självt - tar det ett års arbetstid eller så att skriva bokuslingen så måste den sälja rätt så himla mycket för att årslönen ska bli dräglig.

Det är således få författare i Sverige som klarar av att leva på att bara sitta hemma och skriva böcker, och casha in pengarna från försäljningen sen.

Jag gör det verkligen inte.

För min del går det runt (just nu, tack så mycket, ta i trä, etc, etc) tack vare de skolbesök och föreläsningar jag gör. (Som ju så klart också är ett indirekt sätt att tjäna pengar på sina böcker, det ska ju nämnas. Hade jag inte skrivit böcker hade jag ju heller inte fått några föreläsningsbokningar.) Det är himla fint! Jag gillar att åka till skolor, jag älskar att få träffa dem jag skriver för, och jag har lärt mig att tycka att det är ganska kul att stå där framme och babbla inför en hel klass.

Men det ska ju också sägas att det är lite tricky (på ett bortskämt medelklassvis) att få till en balans. Har jag råd att tacka nej till en föreläsning för att få ordentligt med tid att skriva på någon ny bok, eller har jag det inte? Det är ganska lätt för en halvängslig person som undertecknad att tänka HELL NO! på den frågan, kan jag avslöja.

Så idag: himla glad/lättad/tacksam för det där stipendiet.

Jag tror jag tänker vika skrivtiden åt en sjukt deppig historia om död och landsort och vänskap och vuxenblivande.

Det ska bli roligt.

onsdag, december 11, 2013

Om det här med städning

Jaha, här sitter jag i Gnesta när jag borde varit i Umeå. DAMN YOU, SJUKDOM! Jag är mycket, mycket sur. Men jag har i alla fall städat (as in dammsugit, dammtorkat och moppat golv) för första gången sedan vi flyttade in. Vilket alltså är en månad sedan. Är det äckligt? Att vi inte städat på en månad? Lite, va?

Tänkte vi kunde göra en gallup här.

Kanske inte om huruvida vi är äckliga eller ej, för det skulle kunna bli obehagligt, utan om hur ofta ni städar.

Varje vecka? Varannan? Var tredje? Aldrig?

I vanliga fall plockar vi undan det mest akuta varje dag.
Och gör rent köket varje kväll.
Och dammsuger kök och hall åtminstone en gång i veckan, kanske två.
Och sen vill jag att vi ska göra resten: plocka undan på allvar, dammsuga, städa toaletter, dammtorka grejer och moppa golven en gång i veckan också, men det gör vi aldrig, vi gör det högst varannan.

Jag skulle säga att städning lätt är med på topp 5 över dåliga stämningsskapare i det här hemmet. Det är inte direkt som att vi bråkar över det (längre), men vi vill olika, är olika, gör olika och tycker tjurskalligt att den andra är dum i huvudet som vägrar ändra sig.

Men, men.

Jag tycker det går rätt bra ändå.

Och nu är det ju rent, så det är synd att klaga.

tisdag, december 10, 2013

Mmm... gran. Mmm... jul.

Detta hörn av detta hus i detta nu, jag älskar det.

Det var bara det.

måndag, december 09, 2013

Uti en gardin

I-landsproblem vi minns: Jag kan ingenting om gardiner. Här är en liten lista på gardinrelaterade saker jag funderar på:

1. Vill vi ha gardiner?

och om ja på ovanstående,

2. Hur hänger man upp dem? (Läs: Var köper jag en gardinstång som passar in i huset?)
3. Hur långa ska gardinuslingarna vara? 

och framförallt, 

4. Är det lika pinsamt att ha 5 cm för korta gardiner som det är att ha 5 cm för korta jeans?

Vänligen diskutera i smågrupper.

På lördag i Hornstull

Tips, förresten! Nu på lördag håller det lilla fina bokförlaget Gilla böcker öppet hus i sina lokaler i Hornstull i Stockholm, och ni kan komma dit och köpa böcker till specialpriser, dricka glögg och säga hej till lite olika författare. Till exempel mig.

Mellan 12-16 är det öppet. (Jag är där mellan 12-13.)
Det kommer att finnas supermånga bra böcker för vuxna, ungdomar och bebisar till försäljning.
Och lokalen ligger på Bergsunds strand 25  (där bokhandeln Hallongrottan låg innan).

Hoppas vi ses!

Skafferikleptomanen

Ni vet när man efter en halvtimmes sagoläsning och några sånger tror att barnen preciiiiis är på väg att somna, och man plötsligt hör ett smaskande till vänster om sig? Då kan det hända att man vänder sig om och hittar Svante fridfullt tuggandes på en vörtbrödsfralla där. Helt vanligt.

- JAG KÄKA PÅ MIN MACKA. JAG SNODDE DEN I KÅPET. SEN JAG GÖMDE DEN UNDEJ MIN KUDDE. JA Ä LITE HUNGJIG. DU SMAKA?

Jaaaahopp.

Givmild i alla fall.

lördag, december 07, 2013

Disneygran - check!

Idag har jag och barnen fixat en julgran. Man får ställa in en julgran lagom till andra advent när man inte ska vara hemma över själva julen, det vet alla. När jag var liten betydde "fixa en julgran" en frisk och härlig utflykt till skogen med hela familjen, där vi letade upp en gran, hejade på pappa när han högg ner den, och typ drack varm choklad ur gulliga termosar och hade rosor på kinderna. När mina barn är små betyder "fixa en julgran" uppenbarligen att ta bilen till Statoil och köpa en nätinlindad, färdighuggen rackare.

Men, men.

Den är overkligt tät och pampig i alla fall, det får man ge den. Piff och Puff skulle mycket väl kunna sitta där längst inne på någon gren och tjattra utan att vi har en aning. Vi har ju liksom ingen Pluto som avslöjar dem?

Visar sig väl imorgon när vi klär den, antar jag.

Myzfaktorn & stämningsfaktorn i detta hem just nu: mkt hög.

fredag, december 06, 2013

Den där bokhyllan


Vi rensade ut så mycket böcker när vi flyttade nu att flera hyllplan till och med står tomma. Det är en unik upplevelse. Känner mig helt lugn i själen av att veta att det säkert (?) kommer dröja flera månader innan det har börjat staplas högar av böcker och prylar överallt i huset, som inte får plats någonstans. HIGH FIVE! Också: väldigt stolt över detta bygge. Det är ju inte så avancerat direkt, men skit i det nu, JAG KUNDE SJÄLV! Köpa brädor (okej, just det gjorde jag eventuellt inte själv). Såga till dem. Slipa dem lite. Måla dem. Mäta. Vattenpassa. Borra. Skruva. Upprepa fem miljarder gånger.

Man får vara nöjd när den är klar, och ens barn pekar på väggen och skryter för alla som vill höra, "titta vad mamma har byggt!", right?

Äh, svara inte förresten.

Jag tänker uppenbarligen malla mig oavsett.

torsdag, december 05, 2013

Avundsjukan made me do it

Alltså! Så himla sur över att jag är så trögtänkt att jag inte också kom på den första december att jag skulle hoppa på en sån där adventsbloggkalender som så många håller på med nu. (Med 24 festliga rubriker, ni vet. Ett inlägg för varje dag fram till julafton.) Hade ju varit jätteroligt ju? Men nu känns det så dags.

Aja.

Jag skrev en egen lista med 31 rubriker istället, som jag tänker köra i januari, sen när alla ni andra är klara och har slut på inspiration igen. Ha! Och eftersom jag fick bestämma själv över alla rubrikerna så handlar de bara om grejer jag gillar, till exempel böcker, foton, tv-serier, inredning, coola personer och sånt.

Jag bara säger.

Så kan ju andra eventuella tröghuvuden som också missat adventståget börja ladda till januari istället, när den VERKLIGT coola listan drar igång.

Vad kul vi ska ha då! Vad vi ska blogga!

onsdag, december 04, 2013

Ibland petar jag näsan också

På tal om att "råka" gå förbi utanför sitt eget fönster och titta in i sitt egna hus - jag tänker en del på det. Att man kan gå förbi här utanför och titta in. Och se oss. Det är ovant. Och nej, det är inte mer insyn in i det här huset än i gemene villa i ett annat villaområde, men det är definitivt mer insyn än vi har haft i våra senaste lägenheter, och jag märker att jag tänker på det multipla gånger om dagen.

Jaha, nu äter jag hela nävar med chips åt gången. NÄR ALLA SER.
Jaha, nu har jag på mig morgonrock och mitt hår står åt alla håll och kanter. HELT ÖPPET.
Jaha, nu bråkar vi vid köksbordet. PÅ DISPLAY.
Jaha, nu ser det ut som kriget på diskbänken. GRATTIS, GNESTA!
Jaha, nu står Svante naken i vardagsrumsfönstret och äter muffins. YEAH!

Vänjer man sig?

Eller måste jag skärpa till mig och som genom ett mirakel lyckas vara lycklig, snygg och harmonisk tjugofyra timmar om dygnet och aldrig, aldrig mer stå böjd över slasken och äta överblivna halva köttbullar från barnens tallrikar medan jag skrapar resterna ner i komposthinken?

Fan också i så fall.

Kommer bli knivigt.

tisdag, december 03, 2013

Fråga bloggen

Okej, förlåt, jag ska aldrig mer nämna den här sjukdomen sen, jag lovar och svär, men på förekommen anledning, det här med magsjuka, kräksjuka, hur är det meningen att man ska bete sig? NÄR KAN MAN ROPA HEJ OCH KALLA SIG/FAMILJEN FRISK? Om man inte vill föra smittan vidare alltså. Vill man det kan man ju förslagsvis gå runt på stan och slicka på folk så fort man pallar att stå på benen eller så.

Jag vet att man inte ska skicka tillbaka barn/vuxna som haft magsjuka till förskola/jobb innan det har gått 48 timmar sedan sista symptomen. (72 timmar med vinterkräkis, va?) Men övriga familjemedlemmar då (som inte varit sjuka själva)? Bär de på smittan lika mycket? Ja, eller?

Om ett barn blir sjukt - bör hela resten av familjen stanna hemma från jobb/skola/förskola då, tills de 48 timmarna efter sista symptomet hos den sjuke gått? Eller vabbar en förälder, och den andra går till jobbet, som vid andra sjukdomar? Känns ju spontant som en liten härlig epidemi waiting to happen.

Plus att jag undrar om de där 48 timmarna - betyder de att man smittar i 48 timmar? Och om ja, hur lång tid tar det innan sjukdomen bryter ut hos den som råkar gå förbi en och bli smittad i typ den 47:e timmen? En timme? Ett dygn? En vecka?

Så många frågor nu, va.

Och ändå vet jag svaret: "Aldrig! Aldrig kan man ropa hej. Det är lika bra att lägga sig under en sten hela vinterhalvåret och vänta där till april."

Alla dessa normala beteende man ägnar sig åt

Idag: Har "råkat" gå förbi mitt hus på gatan utanför två gånger (jamen, det blev ju en gång fram och en gång tillbaka) bara för att få glutta in genom fönstret och dö kärleksdöden vid åsynen av den färdiga bokhylleväggen där inne. Båda gångerna kände jag för att ge mig själv en high five pga ser ju SKITMYSIGT ut!

Böcker, alltså.

Jag gillar dem en hel del.

söndag, december 01, 2013

Dream come true

Familjen fick inte magsjuka när jag var borta. De sparade den snällt till några timmar efter jag kom hem. YEAH! Precis som jag ville ju.

Så vi avlöser varandra i sjukrummet (aka vårt sovrum), och drar fötterna efter oss i huset och väntar på att sluta smitta resten av tiden.

Jag är snart klar med byggandet av en bokhyllevägg. Känner mig himla nöjd över att bo i ett hus med träväggar som man bara kan borra hejvilt in i utan pluggar och tjafs. Känner mig mindre nöjd över att behöva ställa in ett skolbesök imorgon.

Det är andra gången den här hösten jag tvingas ställa in en föreläsning/författarbesök pga sjukdom, och jag AVSKYR det. Jag fattar ju att världen klarar sig fint ändå, det är inte det. Men den duktiga flickan i mig gråter blod och vill typ säga förlåt, förlåt, förlåt tills det blir löjligt.

Men jag tänker bädda ner henne i sängen nu, oavsett vad hon säger.

Det är hennes tur att ha frossa.