torsdag, februari 27, 2014

Den här helgen

Och med det sagt så loggar jag ut från internetz och packar ner min kille i en liten, liten kappsäck och åker till Köpenhamn över helgen. Med alla era tips utskrivna och laminerade på en lista i högsta hugg. Tack så himla mycket för dem! Hörs sen.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

"Jo, men jag håller också med om det där. Men jag vill i alla fall inte kalla mig för feminist. Varför kan det inte heta något annat, varför säger man inte bara humanist istället?"

Jag tänker skicka er vidare nu, till det här inlägget, hos Hej Blekk! om varför det heter feminism, och varför du och jag bör kalla oss för feminister och inget annat.
Den feministiska rörelsen handlar om att höja kvinnors status, något den också gjort det senaste århundradet. Utan suffragetterna, ingen rösträtt för kvinnor. Utan andra vågens feminism, ingen rätt till preventivmedel. Och så vidare. Därför hade det också varit att spotta de tidigare feministerna i ansiktet, genom att nu byta namn – för att Per Ströms (ja, vad hände med honom egentligen) anhängare tycker att jämställdism ”klingar bättre”.
Jag tycker det är helt otroligt tydligt och bra.

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

onsdag, februari 26, 2014

Scandal och de eviga frågorna

Jag tittar mycket och intensivt på tv-serien Scandal, och älskar skiten. (Nåja, jag älskade skiten nyss i alla fall. Tredje säsongen har ju tappat greppet lite, får man kanske säga. Fast jag tittar naturligtvis som en liten slav ändå.)

Undrar några grejer, bara:

1. Presidentens barn. Alltså, var f-n är dom? (På internat, jag vet. Men ärligt? Det är ett himla tjafs om att det är SKITVIKTIGT för presidenten att hålla uppe skenet av att familjen är allt, och att han ska hålla sin fru i handen varje gång de visar sig publikt och yada, yada, yada, men han har inte träffat sina barn nu en enda gång på tre säsonger och ingen tycker det är det minsta märkligt?)
2. Var köper Olivia Pope alla sina skitsnygga kappor?
3. Hur mycket rödvin är det rimligt för en och samma huvudkaraktär att stjälpa i sig under en tv-serie?
4. OCH VARFÖR ÄTER KVINNAN INGENTING?!? Hon borde vara skitfull hela tiden, med tanke på att hon inte ätit något på tre säsonger men druckit typ en tankbil rödvin.

Något jag glömt?

tisdag, februari 25, 2014

Två och en halv vecka senare

Jag gjorde det! Jag fucking gjorde det! Framför ögonen på Gustav som halvlåg i soffan och käkade geléhallon och "kände sig sjuk" (!!!!) lyckades jag just för första gången göra hela det svintråkiga träningsprogrammet som han (!!!!) hoppat på:

50 burpees
50 squats
50 situps
- och sen-
40 burpees
40 squats
40 situps
- och sen-
30 burpees
30 squats
30 situps
- och sen-
20 burpees
20 squats
20 situps
- och sen -
10 burpees
10 squats
10 situps
- och sen-
INGET MER

Det var hemskt trist.
Men jag känner mig hemskt nöjd.
Slut på meddelande.

måndag, februari 24, 2014

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Jag tänkte så som jag tror att jättemånga tänker: att feminister var bittra och arga kvinnor som hatade män, och tyckte att allt skulle vara millimeterrättvist, och jag tyckte att de överdrev, jag tyckte att de skulle "slappna av", herregud, hugg inte på allt. Och jag kände mig definitivt hotad av dem. Inte på så vis att jag trodde att jag skulle bli nedslagen av en feminist om jag träffade på en, men på så vis att de kändes smartare, mer genomtänkta och bättre formulerade än jag någonsin varit, och det är ju läskigt, det är ju det.

Länge tänkte jag också att jag inte var tillräckligt påläst för att få vara med på ett hörn i feminismen. Att det fanns som ett outtalat inträdesprov, liksom? Först en snabb IQ-check. Sedan en grundlig kontroll av hur många böcker, artiklar och forskningsrapporter man läst om jämställdhetsfrågor. Och sist ett test i hur hur knivskarp man var i sin debattförmåga, hur slipad man var på att diskutera och analysera och föra fram sin åsikt.

Och då blev jag liksom lat och tänkte att äh, jag hinner ändå inte ikapp, jag kan ändå inte lära mig allt det där, det är lika bra jag lämnar walk over, jag kan inte leva upp till kraven, de andra smartingarna får föra kampen istället, det är nog bättre, så slipper jag bli så där arg också, för det verkar jobbigt.

Herregud!!!

Att dom ens låter mig gå lös på stan?!?

Jag skäms.

Jag, och många andra (kvinnor?), har jefligt mycket att jobba på när det gäller att ängsligt tänka saker i stil med "åh, jag vet inte, jag är nog inte tillräckligt påläst för att uttala mig, det är bättre du frågar någon annan". Men jag tycker också att feminismen har en del att jobba med på andra sidan myntet, faktiskt. Den skulle kunna vara så mycket mer inkluderande och förlåtande och bredare än den är. Även om det verkligen har hänt massor på den fronten de senaste åren, så vill jag ha ännu mer.  

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

Öka takten sista kvarten

Tanken är att jag och Sara ska lämna en första version av manuset på vår kokbok till förlaget innan februari är slut. Det vill säga: fredag. Men med tanke på all feber och alla krupphostor och alla influensor och magsjukor OCH GUD VET ALLT som härjar runt i våra familjer just nu så skulle jag tippa att chanserna för att vi hinner färdigt är... 50/50 vid det här laget. Men, men! Det värsta som kan hända är att vi får lajva opålitliga författare och tigga till oss en extra veckas arbetstid. Värre saker har väl hänt i både vår och Ordfronts historia skulle jag tro.

Idag vabbar i alla fall Gustav de hostande barnen, och jag lägger memory försöker få någon slags överblick över vilka texter som fattas.

Jag har inte panik.

Än.

Men det kan väl komma att ändras det också.

fredag, februari 21, 2014

3. Jag började kalla mig feminist när jag var...

... rätt gammal ändå. Kanske 27?

Jag tänker på det som olika steg fram till punkten där jag står och stampar nu. Först var jag liten och visste inte vad feminism var alls. Sedan var jag äldre och visste vad feminism var, men hade jättemånga helt ogrundade åsikter om feminister (vi återkommer till dem i nästa inlägg) och tänkte att jag nog inte kunde tänka mig att vara en sådan själv. Sedan blev jag ännu äldre och insåg att jag inte visste vad jag pratade om, och att jag visst kunde tänka mig att vara feminist själv också, herregud, vad hade varit mitt problem?

Jag har lärt mig nästan allt jag kan om feminism genom coola svenska serietecknare (ja, jag tittar främst på dig, Liv Strömqvist), samt genom bloggar och diskussioner på sociala medier.

Jag skäms lite över att jag inte fattade grejen tidigare.

Det hade ju varit mycket tuffare att vara som nioåringen jag träffade i en skolklass en gång, som kom fram till mig efter lektionen och sa: "Jag har en viktig fråga kvar." (Utöver de om husdjur och favoritfärger som hon redan ställt.) "Och den är: Är du feminist?" Sedan drog hon upp sin luvtröja och visade sin t-shirt som det stod FEMNIST? JAVISST! på och sa: "För det är jag."

Men, nä.

Jag var långt ifrån den nioåringen.

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

Två veckor senare

Okej, ni två som gick förbi vårt vardagsrumsfönster igår kväll typ klockan nio och stannade och flinade åt de två vuxna personerna som gjorde djupa knäböj på mattan där inne: Syntes det hur mycket starkare jag har blivit de senaste två veckorna?

Inte?

Nähä.

Men jag kan i alla fall göra jetemånga fler situps än Gustav.

Så skratta ni.

Internet made me do it, 1 och 2.


I kommentarsfältet på mitt instagramkonto pågår just nu en helt öppen langning av Elefantöra-sticklingar, efter att jag triumferande lagt upp ett foto igår på växten som jag ÄNTLIGEN lyckats hitta i en blomsterbutik, och cirka alla andra i kommentarsfältet verkade vara ute efter samma sak. Som en egen liten härlig intresseorganisation för krukväxtletare. Hur kul är det inte? Att en freaking KRUKVÄXT kan trenda i sociala medier, och bli till ett habegär hos jättemånga människor samtidigt, bara för att den synts på en massa snygga foton i folks flöden?

Himla kul är vad det är.

Både att Elefantöra tydligen är det hetaste hett just nu, och att jag lyckats lägga vantarna på två alldeles egna exemplar efter att ha frågat i... tja, åtminstone tolv, tretton butiker de senaste månaderna. (Och jag köpte mina på Regeringsgatans blommor i Stockholm. Men de hade bara två plantor inne, och nu är de två slut. "Vi får väl ställa oss på kö igen nu då", sa kvinnan bakom disken. "De är så himla populära de där växterna helt plötsligt." HAHAHA!)

Aja.

Jag har också köpt montana gold sprayfärg, som jag ska måla grejer i mitt hem med, för det har jag också snappat upp på internet att man borde. Detta internet, alltså! En ständig källa till inpisration/galenskap.

Tänkte ge mig på sängbenen. Om jag bara kan komma ihåg var jag lagt dem.

onsdag, februari 19, 2014

2. Det här är feminism INTE för mig...

Det finns en liten lista med åsikter som många verkar förknippa med feminism, som i alla fall jag inte identifierar mig med. Jag tänker mig att listan ser ut ungefär så här (om man ska döma av kommentarsfält på internet i alla fall):

- Alla feminister hatar män. (Nej.)
- Alla feminister vill att kvinnorna ska ta över makten, och att männen ska kuvas istället, men är det så jävla jämställt, då, det är väl lika illa att kvinnorna har makten som att män har det? (Ja, det kan jag hålla med om. Så något matriarkat istället för patriarkat är jag verkligen inte ute efter.)
- Alla feminister vill avköna sina barn, och kalla dem för hen och tvinga sina pojkar att ha klänning och göra dem förvirrade. (Nej. Jag har verkligen ingenting emot om mina söner identifierar sig som killar och har killiga kläder och gör killiga grejer. Och jag har verkligen inte något emot om mina söner har har tjejiga kläder eller gör tjejiga grejer heller. Men jag vill inte avköna dem. Vad det nu ens innebär. Det tror jag väldigt, väldigt få människor vill.)
- Alla feminister är a) arga och b) fula. (Nej. Eller förresten, det beror väl helt på vad feministen har för dagsform, och vad du har för smak? Men jag vet skitmånga feminister som är glada och roliga och snygga. Vad det nu har med något att göra.)

(På tal om utseende, förresten! Idag skrev författaren Amanda Hellberg ett blogginlägg som svar på en kommentar hon fått. Typ: "Kan en feminist bära läppstift med gott samvete?" Intressant!)

Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!

Självbevarelsedrift? Någon?

Att leka Bockarna bruse med den yngsta medlemmen i den här familjen:

- Vem är det som klampar på min bro?
- DE Ä JAAAA! DEN LILLA BOCKEN BJUSE!
- Jaså! Då kommer jag och äter upp dig!
- OKEJ DÅ!
- Va? Får jag äta upp dig?
- JA-A! DU FÅJ DET! DU KAN ÄTA MIG TILL MELLANMÅL. VÄNTA DÄJ LITE, TJOLLET? SÅ KOMMEJ JAG TILL DIG SÅ KAN DU KÄKA UPP MIG LITE LÄTTAJE.

tisdag, februari 18, 2014

Sugen på torpidyll i sommar?


Någon som vill hyra Södermanlands kanske finaste torp i sommar? Jahadå, så klart ni vill! Det är lantligt och härligt, med utedass och getingar och allt man kan begära. Och IDYLL! Är det gott om också. Alla som är någorlunda regelbundna läsare här inne vet att vi älskar stället vanvettigt, så skynda fynda!

Vi hyr ut veckovis, och ni hittar all info ni behöver i Blocketannonsen här.

(Och nej. Stället ligger fortfarande inte i Småland, fast ni kanske har fått för er det. Det ligger utanför Vingåker! Och dit tar det 2 timmar med bil från exempelvis Stockholm.)

Att jobba hemma

Jag sitter instängd i min lilla kontorsskrubb och försöker jobba medan Gustav vabbar loss i bakgrunden och (de oförskämt pigga) barnen lever rövare. Minns plötsligt varför jag skaffade kontor utanför hemmet då när det begav sig, och Gustav var hemma och var föräldraledig med Svante: ljudnivån på dessa barn. Det spelar ju ingen roll hur mycket man än stänger in sig, Svantes sammanbrott över att han "INTE KAN HITTA JUFUS!!!" (som gömt sig för att få vara ifred) eller över att han "VILL HA EN BANAN!!! (trots att vi verkligen inte har några bananer) eller över annan random sjukt upprörande grej letar sin in genom allehanda dörrar och märg och ben.

Men det är smidigt att ha någon att testläsa bilderboksmanus på! Det kan man inte komma ifrån.

Har idag skickat in en tredje berättelse i bilderboksserien om dinosaurier, och tänker nu korrekturläsa det första manuset i samma serie, som snart ska gå till tryck. Hepp! Hepp!

Imorgon är alla friska.

Hoppas vi.

måndag, februari 17, 2014

1. Det här är feminism för mig...

- Att vilja att alla människor (oavsett kön) ska ha lika villkor, lika rättigheter, och vara jämställda inom alla områden.

- Att inse att det inte är så idag, (Nej! Inte ens i Sverige! Världens mest jämställda land!) för att männen fortfarande har övertaget inom (inte alla, men) de flesta områden. (Det är skitlätt att se om man till exempel tittar på lönestatistik eller typ vilken annan statistik som helst.)


- Att tro att ovanstående inte beror vare sig på slumpen, eller olika individers val, utan på strukturer och systematiska orsaker i samhället. Patriarkatet, brukar det också kallas, och så här säger wikipedia om det: "Patriarkat (av grekiskans πατριάρχης, patriarkhēs, fadersvälde), patrikarkal och patriarkalisk (oinskränkt fadervälde) är gamla begrepp för samhällen som kännetecknas av fäders inflytande inom familjen, manliga ledares envälde och övervikt för männens inflytande i samhället." Alltså att män och manlighet generellt smäller lite högre än kvinnor och kvinnlighet, och att det inte är någon enskild individs "fel" att det är så här. Vi är alla matade och uppväxta med denna världsbild sedan...jämt, och både män och kvinnor bidrar dagligen till att bibehålla dessa strukturer. Jag med, och alldeles säkert du med, även om du inte tänker på det eller gör det medvetet.

 Och jag tycker att det är ruttet att det är så. För både män och kvinnor. Jag skulle gärna vilja att det ändrades. Att vi kunde se på människor och bedöma dem (i de situtationer där man behöver bedöma, t ex arbetssituationer) efter deras kompetens och deras prestationer istället för att bedöma dem efter hurvida de har en snopp eller en snippa mellan benen. Att alla ska ha samma möjligheter. Att alla barn som växer upp ska få välja fritt hur de vill klä sig, vad de vill syssla med för intressen, vilka yrken de vill ha i framtiden, vem de vill vara, allt allt allt ska de få välja fritt, utan att bli styrda av några himla normer eller strukturer eller gamla vanor som placerar in dem i små snäva fack, att alla flickor och pojkar och kvinnor och män ska ha samma möjligheter, ATT ALLA SKA HA SAMMA MÖJLIGHETER OAVSETT KÖN, och vilja kämpa för att det ska bli så!

 Det är feminism för mig.

 (Det här är en av rubrikerna i 10 x feminism, som består av tio blogginlägg kring temat feminism. Häng på du också! I tio olika inlägg, eller genom att svara på alla frågor i samma inlägg. Du hittar alla rubrikerna här!)

Nytt avsnitt av podcasten

Fjortonde avsnittet av Allt vi säger är sant handlar om vänskap och kompisar. Kan man göra slut med en bästis? Borde man? Och vad har vi för favoritkompispar i litteraturen? Vi har läst "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" av Åsa Asptjärn, och gäst är författaren Sofia Nordin.

Lyssna, vetja!

3 x söndag


Men eller hur känns det nästan som vår nu? Vi gick i alla fall nyss till affären iklädda solglasögon och köpte daimstrutar som vi åt på balkongen. I övrigt har ena barnet feber och det andra barnet klättrar på (väggar och) bord. Men helgen var fantastisk! Och då syftar jag inte bara på att vi (nåja, svenska längskidlandslaget) TOG TVÅ OSGULD (!!!), men det gjorde ju inte saken sämre, det gjorde det inte.

fredag, februari 14, 2014

10 inlägg om feminism, någon?

Jag fick en kommentar från Amy på inlägget om hur uppgiven jag blir av alla som glatt meddelar omvärlden att de aldrig i livet skulle kalla sig feminister:
"Blondinbella är 23 år och har berättat i intervjuer att hon medvetet orsakar rabalder med provocerande inlägg för att dra till sig fler läsare. Jag tror att bästa sättet att bemöta det (och att hjälpa henne förstå) är att inte förmedla fler läsare till bloggen utan hellre att redovisa vad feminsism egentligen står för på sin egen sida."
Och det var klokt, tycker jag.

Så, vad sägs om en blogglista med 10 rubriker att blogga om, med tema "feminism för mig", så kan alla som vill hoppa på och blogga om samma? Det tycker jag vore en kul bloggutmaning. Utan press, utan krav på en massa förkunskaper, bara ur ditt huvud, hur du tänker. My oh my, vad jag skulle älska att läsa era versioner!

Till exempel skulle listan med rubriker kunna se ut så här:

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism


Med fritt fram att ändra som man vill så klart. Jag tänker inte göra den här listan tidsbestämd, utan portionera ut inläggen lite då och då när jag har tid, men hey! Luften är fri. Ni gör som ni vill.

Säg att ni är sugna?

P.S Och har man ingen blogg, så kanske man har instagram, och vill vara med på ett hörn där? Vad sägs om #10xfeminism ?

torsdag, februari 13, 2014

Och så vill jag också meddela...

... att jag ÄLSKAR CHARLOTTE KALLA! (Ja, jag åt extremt tidig lunch framför 10 km klassiskt och såg henne ta silver innan idag, man får ju inte vara dum som frilansare, va). Hon är en sån himla bra skidåkarperson!!!

Jag har skrivit in henne i min bok en gång, till och med. I "Allt jag säger är sant" säger mormorn att hon tycker om "hon den där Charlotte. Hon som åker skidor. Vad är det hon heter nu igen? Kalla! Charlotte Kalla! Henne gillar jag. Hon är alltid så glad."

Man kan kalla det mitt lilla sätt att säga YEAH, Charlotte Kalla, YEAH! Andra personer jag till exempel skrivit in i mina böcker: Säkert!, Mark Haddon, Jenny Jägerfeld, Håkan Hellström, dom i Flight of the conchords, Vampire Weekend, Jens Lekman samt Hello Saferide. Och grisen Benny, från bilderboken Jamen Benny.

Hej på er.

Kallar du dig feminist?

Jag har tänkt mycket på Blondinbella i allmänhet, och på hennes omdebatterade blogginlägg om sin syn på feminism i synnerhet de senaste dagarna. (Jag syftar på först det här inlägget, och sedan det här.) Och så Jens Spendrups uttalanden. Och så typ hela TV-programmet Fittstim. Och varje gång jag återkommer till tankegångarna så blir jag... så himla ledsen och uppgiven bara.

Spelar det någon som helst roll hur många gånger man förklarar (lugnt och snällt och sakligt) vad feminism innebär (att man tycker att människor ska ha samma, jämlika villkor och förutsättningar oavsett kön), vad det inte innebär (till exempel manshat, eller att "tvinga sitt barn att bli könlös"), eller borde man kanske bara ge upp, lägga sig under en sten och läsa kommentarsfältet till de där Blondinbellainläggen igen och igen och igen och gråta ögonen ur sig?

Jag blir uppgiven av att frågan ens ställs så himla ofta som den gör: Kallar du dig feminist?

Hur jag än tänker på det så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att svaret borde vara ett rungande jävla JA-AAA! från alla (med hjärna).

Man måste verkligen inte omfamna alla feministiska idéer, ideal, resonemang eller metoder, men själva grunden, att JA! Jag tycker att män och kvinnor borde ha samma möjligheter att göra det de vill, och jag inser att det inte alltid ser ut så idag, så jag är feminist, jag förstår verkligen inte hur det kan vara så motigt. För så många.

Det gör mig ledsen.

onsdag, februari 12, 2014

Festliga glädjeämnen man skaffat sig i livet ändå

Alltså, om ni måste värdera, på en skala 1-10, hur nöjda känner ni er då när det är nystädat hemma hos er? När alla saker ligger där de ska, när det är dammsuget, golven kanske är torkade, toan är städad och köket är rent, och kanske, kanske till och med att krukväxterna är vattnade, och ni sitter i soffan och tittar er omkring och är klara. Hur nöjda är ni då?

På en skala 1-10 så är jag kanske... 17 nöjd när det händer.

Jag tror nog att min kille (och eventuellt några till jag känner) skulle säga att det är en liten, liten störning jag har, men HERREGUD VAD JAG ÄLSKAR NÄR DET ÄR STÄDAT!!! SPECIELLT OM MAN HAR NYA TULPANER PÅ BORDET!!! Det är på gränsen att det till och med spiller över så att jag älskar att utföra själva städningen också, fast inte riktigt ändå, älskar är ett starkt ord, jag mer bara o-hatar det.

Och har man till och med orkat byta lakan, så att man får gå och lägga sig i nytvättade sängkläder sen också?

HERR-E-GUD.

Jag är verkligen inte speciellt svår att få på gott humör, när man tänker på det.

Och den lilla skiten ska förresten bli en "blå ninja"

Saker min unge till exempel vill bli när han blir stor:

- Chokladpolis
- Tyrannosaurus
- Pappa
- Rappare

Älskar att ställa denna fråga! Älskar att höra dessa svar.

tisdag, februari 11, 2014

En tisdag mitt i livet

Jag märker att jag har börjat lista alla grejer jag ska göra på dagarna. Gör ni det? Har ni system? Länge har jag nöjt mig med att skriva upp tidsbestämda grejer i kalendern (möten eller jobbresor) och sedan freestylat med resten. Men nu listar jag den freestylade tiden också. Om det är en dag då jag inte känner mig stressad räcker det med att jag spaltar upp grejerna lite för mig själv i huvudet på morgonen. Om jag är stressad måste jag skriva ner listan, med små rutor vid sidan som jag kan kryssa av efter hand. Idag är jag mitt emellan, så jag bloggar ner den:

TISDAG
- få upp barnen ur sängen, få i barnen frukost, få på barnen kläder, ge barnen pussar och lämna dem på förskolan utan att någon av oss blir ledsen
- läsa färdigt en bok och förbereda inspelning av podcast om boken
- kolla igenom lite bokföringsgrejer och fixa lite med banken
- svara på mejl
- bättra på träningsvärken genom att träna en halvtimme på vardagsrumsgolvet
- äta lunch
- duscha och klä på mig vettiga kläder
- packa ner lite grejer i en väska
- ta pendeln in till stan
- hämta upp utlånad ljudinspelningsutrustning och släpa dessa skittunga väskor genom rusningstrafik
- spela in två avsnitt podcast
- sitta i min bästis soffa och dricka te och älta relatioooooner och sånt härligt
- strunta i att ta sista pendeltåget hem
- sova över på en madrass i Hammarby Sjöstad

Det oroar mig lite att "äta middag" inte är inklämt här någonstans, men annars är jag rätt nöjd med listan och dagen. Speciellt det där med övernattningen och soffan på slutet gillar jag! Det ska bli kul. Det är (förutom härligt för att jag får hänga med min polare) som ett studiebesök, nästan. Att sova över i en annan barnfamilj och sitta med vid deras frukostbord på morgonen sen och titta på när de kör sitt komma-iväg-till-förskolan-race, och höra hur de bråkar om kläder. En liten sidoeffekt av att ha flyttat från stan som jag tycker himla mycket om, faktiskt.

söndag, februari 09, 2014

Grejer vi gör på kvällarna

Hohoho, jag skrattar så mycket åt mig och Gustav nu, och jag kommer inte sluta på jetelänge. Eller jo, jag kommer sluta imorgon, för då kommer jag ha så mycket träningsvärk överallt att det inte kommer bli tal om något himla skrattande på... jag vet inte. Resten av våren. Men tills dess? Hohoho! HOHOHO!

Gustav bestämt sig för att börja träna hemma. Och helt i linje med sin allt-eller-inget-mentalitet har han hoppat på något himla mördarprogram, som är typ så här: gör 150 burpees (typ armhävning + upphopp), 150 squats (superdjupa knäböj) och 150 situps så snabbt du kan, varannan dag. Och ja. Det är ju trist att sitta i soffan och titta på, så jag tänker: kul grej, jag vill också.

Ska en medelålders, otränad, blek och svettig person stå halvnaken och flåsa i vårt vardagsrum (på allmän display för alla som går förbi utanför) varannan kväll så kan väl lika väl en till likadan stå bredvid.

GRATTIS, GNESTA! Vi bjuder.

Ska bli intressant att se hur länge vi håller ut. Ska också bli intressant att se hur lång tid det tar innan vi faktiskt lyckas göra 150 burpees, 150 squats och 150 situps, för eh... vi är inte riktigt där ännu. Kommer det någonsin hända? Ingen vet.

Men det är roligt än så länge! På så vis att jag skrattar åt oss, inte med oss. Men skratt som skratt, right?

fredag, februari 07, 2014

Den där radiogrejen

TUT, TUT! Här är länken till radioprogrammet jag var med i idag, "Min musik" i P4 Kronoberg. Så himla kul var det! Att få prata om Sha-boom, att växa upp i Ingelstad, att hänga utanför Elvagården i Växjö och försöka få en skymt av The Ark, att åka till Paris och dricka rödvin, att skriva hundratals brev, och massor om böcker och skrivande och läsning.

Klickar man på den långa versionen så får man lyssna på hela låtarna, men "min" programpunkt börjar inte förrän en timme in i sändningen, så spola fram dit om ni är otåliga. Laddar man hem mp3-versionen så slipper man spola, men då är å andra sidan låtarna lite förkortade.

Helg, helg!

torsdag, februari 06, 2014

Milstolpen!

Idag har min stora unge haft med sig en kompis hem från förskolan för första gången i livet. Det kändes  först som att valla en hel skolklass (minst!) hem genom Gnesta när jag gick där som ensam vuxen ansvarig för tre (3!) barn, men sedan var det smooth sailing, har inte haft en sådan konfliktfri eftermiddag/kväll på hundra år, ÄLSKAR KOMPISEN, alla satt till och med still vid matbordet i säkert tio minuter och åt, på helt gott humör, kommer att minnas det som ett mirakel under lång tid framöver.

Plus: blir lipig av lycka över att mitt barn har hittat vänner på nya förskolan som han vill ta med hem och "visa allt för, till exempel mitt lasersvärd och min nya tröja med leoparder", det är så fint. Och det är kanske mina favoritgrej i livet att tjuvlyssna och höra vad han säger när han visar runt i huset, hur han förklarar självklara saker i vår vardag för en utomstående, vad som är viktigt för honom att berätta.

Att de små porslinsrådjuren i bokhyllan är mina, till exempel.

Skitviktigt för alla som kommer hit att veta ju.

Våndan av att välja

Imorgon ska jag vara med i radio. I en timme (!!!) ska jag bli intervjuad i P4 Kronoberg, i en programpunkt som heter "Min musik", som bygger på att jag på förhand ska ha valt ut fyra låtar som "betytt mycket för mig", och sedan ska vi prata om dessa låtval och ditt och datt däremellan.

Jag vet inte om ni förstår hur svårt detta urval av musik har varit?

Annars kan jag tala om det för er: JETESVÅRT.

Fick till slut ta den enkla vägen ut och dela upp mitt liv i perioder och välja en låt från varje period, för då blev det lite lättare. En låt som betydde mycket när jag var typ sju, en när jag var typ sexton, en när jag var typ tjugotre och en från ganska nyss.

Ändå skitsvårt. Tänk er själva, vad hade ni valt?

Det sänds hur som helst direkt imorgon klockan 11, om man händelsevis skulle vilja veta vilka låtar jag valde till slut. Och skäms jag inte ihjäl i efterhand kanske jag bjuder på en länk vad det lider också, vi får se lite, det beror på, en timme är ju ändå en timme, risken för att jag ska hinna säga något jättekorkat under den tiden är ju ändå skrämmande stor.

Vegetariska matkassar

Det är himla roligt och bra tycker jag att det börjar poppa upp fler vegetariska alternativ för dem som vill ha matkasse levererad till dörren med veckans mat i. När vi testade det för något år sedan fanns bara en att välja på (Framtidens mat). Vi var nöjda med den då, men nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag att vi egentligen inte tyckte att maten var så himla rolig. Vi har till exempel inte lagat ett enda recept igen, fast vi har alla sparade här hemma. Men nu finns det fler matkassar att välja mellan här i krokarna: Gröna kassen, Linas matkasse, Årstiderna och Middagsfrid, till exempel. Alla har (lakto/ovo)-vegetarisk mat! Jag tycker mycket om denna utveckling.

Den här veckan testar vi Middagsfrids nya vegokasse, för Middagsfrid frågade om vi kunde tänka oss att göra det, och det kunde vi. (Jag har inte lovat Middagsfrid att blogga om det här, men jag har alltså fått maten gratis. Det tycker jag att ni ska veta.)

Jag tror inte att vi kommer att fortsätta beställa hem den här kassen efter att provveckan är slut, för vi är inne i en period där "hitta på rätter att laga", "handla hem mat" och "variera oss på egen hand" känns helt okej överkomligt (PRISA GUD!), och det är dyrare med matkasse än att freestyla på egen hand. (Den här kostar 645 kronor för 3 måltider à 4 personer). Men för er som längtar efter en vegomatkasse och kan tänka er att hosta upp 645 kronor i veckan så tycker jag den här kassen ger ett himla bra första intryck.

Vi är två dagar in i matlagningen nu, och hittills väldigt nöjda. (Eller ja. Vi vuxna är väldigt nöjda. Barnen vill som vanligt bara äta pannkakor.) Recepten är anpassade för 4 personer, och i vår familj verkar det betyda att maten räcker till middag för 2 vuxna och 2 barn, plus en matlåda till en vuxen dagen efter. De två rätter vi lagat hittills ("Mexicansk paj med guacamole" och "Cypriotisk halloumisallad med hoummus") har varit svingoda. Alltså svingoda. Det tredje receptet är "Gräddig gnocchi med rotfrukter och skogssvamp". Har svårt att se hur det kan bli något annat än asgott.

Noterade däremot att det är löpe i osten som ingår i rätterna/kassen. Det kan ju vara intressant att veta, för den som inte vill äta sådant. För oss spelar det kvitta, för vi är en slapp vegetarisk familj (så "vegetarisk" då, med andra ord, om man ska vara petig) som älskar ost lite för mycket för att ta steget fullt ut och undvika allt med löpe i, men så tänker ju verkligen inte alla. (Eller, hur tänker "alla"? Äter ni löpe?)

Kul är det hur som helst att det finns flera vegokassar att välja mellan nu för tiden. Och att jag får äta halloumisallad och hoummus till lunch nu. Liksom svårt att inte gilla det, kan jag känna.

3 x torsdag


Vad grått det är hela tiden, överallt. Och jag spiller kaffe och bråkar med barnen och har ful frisyr och tar den långa vägen hem från förskolan via vattnet och lektörsläser ett dubbelsidigt manus utan paginering. Ett väldigt litet problem för mänskligheten, men blodigt allvar för mig. Det är alldeles för lätt att tappa bort sig.

onsdag, februari 05, 2014

Familjeråd vi minns


Ja, du käre värld. Familjeråd! Kan ju eventuellt vara det roligaste vi gjort här hemma på länge. Vi lanserade det som att vi behövde prata lite om hur vi skulle göra med datorer och ipads, komma överens om några regler som alla var nöjda med, och att det var roligare om alla var med och bestämde och inte bara vi vuxna. Sedan dukade vi fram glass och satte oss runt bordet, och så fick alla som ville föreslå olika regler (och argumentera för dem) och så röstade vi. Om majoriteten räckte upp handen och godkände regeln, så gick den igenom. Det var också fritt fram att man ta upp andra förslag som man tyckte att vi behövde prata om.

Resultatet blev tuffare än vad Gustav och jag hade tänkt oss, tror jag. Vi hade till exempel inga planer på att hålla på med klocka och ta tiden på spelandet, det var Rufus förslag. De gör så på förskolan, och "det är jättebra, för då ser man hur lång tid man har kvar och vet när man ska sluta spela". Jahopp. I övrigt fick Svante igenom att vi skulle leka mer Star Wars i den här familjen (jag var den enda som röstade nej), Rufus fick igenom att vi skulle leka mer Turtles i den här familjen (Gustav var den enda som röstade nej), och jag fick igenom att vi skulle pyssla mer i den här familjen (alla röstade ja, YEAH!).

Det återstår väl att se hur väl vi lyckas följa reglerna, men själva fenomenet familjeråd: bästa påhittet sedan jag vet inte när.

Så himla fint på något vis när Svante, 2,5 år avbryter en ipaddiskussion som han inte riktigt hänger med i med ett triumferande: "NU HA JA EN IDÉ! VI KAN LEKA MEJA STAR WARS!" och Rufus, 5 år snabbt som farao sträcker armen i luften och skriker "JA, SVANTE! VILKEN BRA IDÉ! JAG RÖSTAR JA, VILKA RÖSTAR MERA JA?"

Vill ha familjeråd jämt nu.

tisdag, februari 04, 2014

Var är ipaden? Kan jag få ipaden? Var är ipaden? Kan jag få ip...

Liten gallup, ni som har barn och läser här inne - hur gör ni med datorer, telefoner och surfplattor? Har ni regler kring hur mycket och när barnen får kolla/spela? Och hur ser de reglerna i så fall ut? Funkar de, funkar de inte?

Vi ska ha familjeråd här i kväll "som Hedenhösarna hade" (hehe!) och prata om alla skärmar i detta hem, och försöka komma överens om något slags förhållningssätt som kan funka för samtliga.

Vår grundinställning är att vi alla älskar datorer, telefoner och surfplattor och tycker att de är skitbra och skitroliga, men (och här pratar jag möjligen mest för de vuxna i familjen) att det är tråkigt och osocialt att sitta framför en skärm hela tiden, för det finns ju många andra grejer som är skitbra och skitroliga också.

Vore superintressant att höra hur ni tänker och gör!

Så kan jag återkomma med rapport om hur familjerådet föll ut sedan, för det kan ju gå exakt hur som helst, känner jag.

måndag, februari 03, 2014

Pling! Dagens boktips

Här skriver jag i SvD om vad jag tyckte om John Greens Pappersstäder, som just översatts till svenska. För er som inte orkar klicka på länken kan jag avslöja att jag gillade den. Och då är "gilla" ändå lite i underkant, jag är extremt förtjust i alla böcker jag läst av John Green.

Älskar hans värld av nördiga, litteraturintresserade, smarta, roliga, vänliga unga människor, som har ett nätverk av likasinnade smarta, roliga, vänliga människor omkring sig! Det är kanske inte realistiskt att tänka sig en sextonårings värld på det viset, men det skiter jag fullständigt i när jag läser, jag jag vill ändå flytta rakt in i böckerna och bo där.

Jag tycker han är så väldigt skicklig på att få ihop romaner med humor och känslor och mystierier och sorg och spänning och lyckligheter, man behöver liksom inte välja med John Green, man får allt i en och samma bok.

Pappersstäder får ofta ta lite skit för att den är så lik John Greens första roman Var är Alaska?, men den kritiken förstår jag mig inte riktigt på. Eller jo, jag förstår att man kan hitta likheter mellan böckerna om man vill, för det kan man verkligen. Men jag förstår inte riktigt problemet med det. Jag tycker mest det är lyxigt att karln har skrivit en bok till, med samma ingredienser i som jag älskade i Var är Alaska? Det är väl det man vill när man läst en bok man gillat: "Åh, ge mig en sån här bok till, schyssta då, bara skriv en likadan till, eller ja, du kan få ändra lite, men det ska vara nästan samma, okej, jag vill känna samma sak när jag läser den nya som jag gjorde med den här."

Det är himla smidigt med John Green, att han bara levererar.

Sen, när jag ramlar och bryter benet?

Då kan ni säga: amen, skyll dig själv, trögskalle. Du visste ju att det skulle hända.

Det finns en trappa här som går nerför berget (okej, kullen, höjden, whatever) där förskolan ligger. Eller ja, "trappa", det är typ stockar som är utlagda på en stupande stig i skogen, och stigen "vinterunderhålls ej". Man skulle också, så här års, kunna kalla den för... låt oss säga: mördar-isbanan-från-helvetet?

Jag tar den vägen hem varje morgon när jag lämnat barnen, och inte har vagnen med mig längre. Den är lite kortare. Och så är det ju rätt mycket mysigare att gå på en skogsstig, i jämförelse med trottoar längs trafikerad väg? Och varje morgon tänker jag: här kommer jag att halka och bryta benet någon dag, vad ont det kommer göra, vad tråkigt det kommer att bli. Och ändå, varenda dag när jag kommer till vägskälet (eh, vägskäl? Vem är jag ens, Rasmus på luffen, eller?) och har att välja på "mördar-isbana-från-helvetet nerför ett stup i skogen" och "helt vanlig grusad trottoar", så väljer jag mördar-isbana-från-helvetet nerför ett stup i skogen.

Mycket tyder ju på att jag är helt dum i huvudet.

Himla synd, det.

söndag, februari 02, 2014

Nä, men om man skulle ta och skrika lite frustrerat ner i en soffkudde, kanske?

Okej.

Låt oss säga så här:

Ibland är det praktiskt att det ändå bär emot en hel del att bara smälla igen dörren och rymma till skogs och sätta sig på en sten mitt bland alla de tysta, snälla träden och djupandas, trots att det är det ENDA MAN VILL!!! när man får ett juiceglas kastat i ansiktet av en tvååring framåt söndagkvällen, och har försökt att moget hantera 6259 konflikter under helgen som passerat innan dess.

Det finns många stunder av rolighet och gulligull i detta jordeliv. (Som hamnar på Instagram.) Sen finns det många andra stunder också. Det ska man inte glömma bort.

Och jag är en mycket, mycket trött människa just nu.

(Plus att jag är rädd att jag eventuellt förtjänade det där juiceglaset i ansiktet?)

Att leva med småbarn är lite som att vara en hiss, tänker jag mig. Ena sekunden bara "ÅH, HERREGUD, SKJUT MIG, JAG BLIR GALEN!!!" och andra sekunden bara "ÅH, HERREGUD, KOM HIT SÅ JAG FÅR BITA DIG LITE I BULLKINDERNA, JAG ÄLSKAR DIG!!!" Det är ju omväxlande och spännande och så, men ja... Det är ju också ganska utmattande. Och när Svante går omkring och skriksuckar och säger  "Åhhh, mamma, jag blir galen på dig!" och jag inser att han har lärt sig det uttrycket från mig?

Då känner jag mig inte så jättestolt.

lördag, februari 01, 2014

Untz, untz, MELLO!

Innan sändningen av första delfinalen i årets Melodifestival ens hade börjat studsade Svante upp och ner i soffan och vrålade JAG ÄLSKAR YOHIO!!!, och sen fortsatte det ungefär på det viset. Entusiasmen var mycket hög i denna soffhörna. Rufus röstade på alla bidrag.

Själv planerar jag att lägga 99% av allt mitt engagemang och all min melodifestivalskärlek på Nour El Refai. Alltså! Jag avgudar kvinnan. Hur hon står där i snygg spetsklänning med sina lurviga armhålor och är rolig och smart och låtsasvisar skrevet i en av de största tv-sändningarna vi har i det här landet, YEAH! Så som Bolibompa-Farzad twittrade under sändningen känner jag, + 10000:

"Fan va jag älskar att mina barn får se Nour. När jag var barn var alla tv-kvinnor som i Casanova-låten. ✊"

Exakt så.

Ungefär så, ja.

Jag: "Alltså, ni två. Ni är ju förbenat gulliga ändå. Vad skulle jag göra om jag inte hade er?"
Stora (ödmjuka) barnet: "Ligga hemma och gråta så klart!"
Lilla (fulla?) barnet: "Ja-a! Och ha pippipejuk. Och bajsa. På govlet."