måndag, mars 30, 2015

Osorterat ur hjärnan

Det är som om jag inte vet vad jag ska blogga om här längre, så nu öser jag bara osorterat ur huvudet, och hoppas bloggsvackan går över av bara farten, m'kaj?

- Göteborg är en väldigt segregerad stad. De flesta städer är ju det, men jag tänker extra mycket på det när jag är i Göteborg och åker runt bland skolor. Ena dagen är man i en högstadieklass där lärarna sitter i matsalen och pekar på moroten på tallriken och lär eleverna att morot heter morot, och potatis heter potatis, för eleverna kan inte svenska, de kom hit alldeles nyss, de har tio andra språk, men kan nästan ingen svenska. Andra dagen är man i en annan högstadieklass där varenda kotte är blond och blåögd och slänger sig med termer som karaktärsbyggnad utan att blinka. Det är så stora skillnader.

- Jag har träffat mycket särskoleelever den här våren. Och jag vet att det är fult att generalisera, men nu gör jag det ändå, jag älskar särskoleelever. När jag blir påkommen som fejk i framtiden och polisen kommer och säger HAHA! Trodde du att du skulle få fortsätta så här? Och sitta hemma och skriva fucking böcker på dagarna?!? Lilla gumman, klipp dig! så vill jag jobba i särskolan.

- Får man plantera ut sina dahliaknölar än, eller borde jag vänta? Jag har beställt i runda slängar 8000 dahliaknölar i olika rosa nyanser, så det vill till att jag börjar plantera ut gräva nya rabatter i tid.

- Tänk om terapi skulle vara ungefär som tandläkaren, något man kallades till en gång om året. En rutinkoll av ens psyke - "Du, det ser fint ut. Hur tycker du själv att du mår? Tror du att det räcker om vi kallar dig igen om ett år?" Eller "Du har ju lite tandsten ångest, tror du att du kan komma på återbesök om någon vecka igen?" Det tror jag hade varit sjukt bra för mänskligheten. Det skulle jag kunna tänka mig att lägga skattepengar på.

- Jag är inne i en lässvacka. Nu ska jag ta mig ur den.

Adjö.

fredag, mars 27, 2015

Andra vändan

Också att det här har hänt: Jag har skickat in den andra (omskrivna) versionen av "Djupa Ro" till förlaget, med följande meddelande bifogat:

"Här! Mer ältande, större allvar, fler sammanbrott och djupare ångest."

Fick utropen "Ja!" "Hurra!" "Perfekt!" och "Ska bli kul att läsa!" tillbaka.

Morbida jädra människor man jobbar med ändå.

Jag tycker extremt mycket om personerna i den här boken. Huvudpersonen David och hans gäng, Tove, Paula, Ludde och Jonathan, åh, be still my beating heart, vilka bra låtsaskompisar de har varit under det här året. Det är synd och skam att en av dem envisas med att vara död redan när berättelsen börjar, så de andra tvingas må som krattor hela tiden. Det enda jag vill är ju att de ska ha det bra.

Konferenser vi minns

Mina gamla frilanskontorskompisar har varit här idag. De skulle ha årsmöte för sin ekonomiska förening, och behövde miljöombyte. Så de anlitade vårt hus som konferenslokal, och jag fick några som kunde provsmaka dagens kokboks-matlagnings-omgång. Win-win!

Egentligen var väl det där med "konferens" mest på skoj, men ser ni nån här som bryr sig om det? Nä. Hade de bokat vårt hus som konferenslokal, så hade de väl. Således dukade jag i morse upp bordet med små kit till dem allihop - nya kollegieblock, pennor, och lite konferensgodis. Plus konferensvattenkaraff! Det fanns även "välkommen till konferensen"-skyltar. Förhållningsregler. Blädderblock. Och en workshop på en timme som jag förberett.

Konferensslipsar att sätta i pannan så småningom hade de däremot tagit med sig själva.

Skulle vilja säga att det är en av de mest lyckade konferenser jag någonsin varit i närheten av.

Kanske ska bli mitt nya extraknäck?

onsdag, mars 25, 2015

Nytt avsnitt av podcasten

Och vi öser väl på med fler podcasttips när vi ändå är igång, va? Jag har en bra podcastdag idag.

Nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" spelades in inför publik i Kungälv häromveckan, och handlar om småstäder i litteraturen. Varför vill man skildra en mindre ort? Och hur kränkta blir småstadsinvånarna om något i skildringen blir fel?

Vi har läst Patrik Lundbergs "Onanisterna" och gästas av Signe Eliasson, 19 år. Här kan man lyssna!

Minnet fullt

Eureka! Det är en stor dag i mitt lilla liv, för jag gästar podden "Minnet fullt" och får ett helt avsnitt till mitt förfogande. Det är Fridah Jönsson och Caro Wikbro Carlén som gör podden, och den riktar sig främst till unga tjejer. I nåt avsnitt har de pratat om "syskon", i nåt om "mat", i nåt om "avundsjuka", etc. Och i det här avsnittet pratar de alltså om "Lisa Bjärbo". Kommer väl ALDRIG komma över denna hybris!!!

Inspelningen var så sjukt rolig, jag var hög i timmar efteråt. Samtalet handlar om att skriva för unga, mina böcker, och hur jag själv var som sextonåring. Här kan man lyssna!

söndag, mars 22, 2015

Saker jag tänker på

- Jag är förkyld. Jag är nästan aldrig förkyld, men nu är jag det, och det är dåligt.
- I veckan som kommer ska jag träffa fyra högstadieklasser om dagen i Göteborg.
- Och vara förkyld. Sa jag det? Jätteförkyld.
- Annan grej jag ska göra: Skriva klart första omskrivningen av "Djupa Ro".
- Och ha kul, för det är massor av andra barn & ungdomsboksförfattare som ska bo på samma hotell samtidigt, och massor av andra barn & ungdomsboksförfattare = very, very trevliga människor.
- Synd bara att jag är så förkyl...
- Tjatig. Det är också synd att jag är så tjatig.
- Jag borde fixa frukost.
- Och en frisyr.
- Eller åtminstone kaffe.
- Det här avsnittet av "En varg söker sin pod" är så väldigt bra, jag älskar hur de vänder och vrider på ämnet hundra gånger och får min snorfyllda hjärna att tänka nya tankar.

onsdag, mars 18, 2015

More is more

Såg detta i Borgholm: En trädgård med en gräsmatta helt översållad med tidiga vårblommor. Vi snackar snödroppar och krokus och den där gula som ser ut som en vitsippa fast den är gul, ni vet. Och när jag säger "gräsmatta" så får ni ta det med en nypa salt. Det är oklart om det egentligen fanns något gräs alls där under. Det var vårblommor över-fucking-allt. Säkert 800 kvadratmeter blomsterhav.

Och det var så sjukt fint. Så sjukt fint.

Hade jag haft lite mindre skam i kroppen hade jag stövlat in i trädgården och slängt mig ner på marken och fotat, men jag vågade inte, och det var en häck som skymde fotomöjligheterna ut mot gatan, så ni får lita på mig, bara.

SJUKT FINT!!!

Hör ni rykten i framtiden om att alla snödroppslökar och krokuslökar plötsligt tagit slut i handeln i hela Södermland med omnejd så vet ni således varför.

Gräsmatta är så väldigt 2014.

tisdag, mars 17, 2015

Bölig i Borgholm

Det som jag är med om i Borgholm just nu? Det är så fint. Det är så fint. Jag träffar förskoleklasser som jobbat i två månader med min och Emma Göthners bilderbok "Ivar träffar en tyrannosaurus". De har läst, diskuterat, skapat egna dinoland, målat tavlor, skulpterat dinosaurier och bildat en hel utställning på biblioteket. En del av dem har pratat mycket om vänskap under arbetets gång, för - spoileralert - huvudpersonen Ivar blir kompis med en tyrannosaurus i boken, och då kan man ju fråga sig: Vad är vänskap? Hur blir man någons kompis? Kan man bli vän med vem som helst?

Projektet kallas "Lässurr", och är ett samarbete mellan skola och bibliotek, och som avslutning på klassernas arbete har jag blivit hitbjuden för att träffa alla barnen, skriva autografer, svara på frågor och käka tårta. (Och när jag säger "tårta" så menar jag tårta med bokomslaget på.)

Jag kommer väl vara tårögd över detta i resten av mitt liv på ett ungefär.

Så coolt.

måndag, mars 16, 2015

10 x dagens

Dagens v-tecken: När jag lyckades säga rätt namn på tio elever av tio möjliga på skrivkursen jag håller i på särskolan i Gnesta den här våren, trots att vi inte ens är halvvägs in i kursen. Så odrägligt nöjd.
Dagens väg: E22.
Dagens destination: Borgholm, Öland.
Dagens lyssning: Fem avsnitt av "En varg söker sin pod".
Dagens glamourösa middag: Micrad frysrätt från Ica. Som jag åt i sängen på hotellrummet.
Dagens känslosammaste: Pussen jag fick genom gunnebostängslet när jag gick förbi förskolan på väg från skrivkursen mitt på dagen, och Rufus fick syn på mig trots att jag försökte spela osynlig. Det var som på film. Han kom springande över gården, kastade sig mot staketet, och tog tag i mina händer genom gallret som vore vi ett kärlekspar på var sin sida av ett stängsel.
Dagens phew: Att han skuttade iväg helt glatt efter han pussats klart och bara: So long, sucker, nu ska jag leka vidare, ses på onsdag.
Dagens solnedgång: Den utanför Oskarshamn någonstans. Så jädra snygg. Jag var this close att stanna bilen för att instagramma det sjunkande klotet av eld över åkrar.
Dagens lögn: Den jag nyss drog. Klart jag stannade bilen för att instagramma på det sjunkande klotet av eld över åkrar, herregud, känner ni mig inte alls?
Dagens typiskt er jävla otur: Att det sjunkande klotet av eld över åkrar inte alls blev lika snyggt på bild som i mitt öga, och därför gick direkt i papperskorgen utan att ens passera gå. Nu kommer ni kanske aldrig få se det sjunkande klotet av eld över åkrar strax söder om Oskarshamn! Så tråkigt när det ska bli så. Jag beklagar.

söndag, mars 15, 2015

5 x odling

Alright, odling. Så här långt har vi kommit:

I det hörn av trädgården som var trädgårdsland förra sommaren håller vi i sakta mak på att planera och testa oss fram till hur vi ska bygga de tre djupbäddarna som vi tänker odla i den här säsongen. De ska bli 1 meter breda, 4 meter långa, och 90 centimeter höga. Hoppas vi. Än så länge har vi mest ryckt bort den lilla kanten runt det forna trädgårdslandet och konstaterat att tomten sluttar och ingenting är rakt. Men det är ju också en start.

De flesta fröerna vi tänkt så ligger fortfarande i sina påsar. Om två veckor ska vi förkultivera kryddor och brytbönor, och ytterligare två veckor senare är det dags för gurka, zucchini och broccoli. Resten sår vi direkt i djupbäddarna i maj.

Men tomaterna är redan alive and kicking! De här små bebisarna är exakt en vecka gamla idag.



Och de här luktärterna sådde vi också för en vecka sedan.


Och det här är kronärtskockor! De är en månad gamla, och jag vet i fan hur det egentligen går med dem, de har inte växt på länge, tycker jag. Men vi får se. De kanske bara bidar sin tid.

Vi har ett bord i källaren framför fönstret där alla små bebisarna bor under en hemmasnickrad växtlampa. Vi har lysrören med dagsljus på sexton timmar om dygnet, och har byggt skitfula skärmar av kartong och folie för att reflektera ljuset in på plantorna så mycket det bara går. Det ser oerhört suspekt ut när man går förbi källarfönstret från utsidan. Men det är det värt.

Det är skitroligt, det här.

fredag, mars 13, 2015

Go Panthers!

Jenny vill veta hur det går med 1. mitt odlande, 2. mitt teveserietittande och 3, mitt bokregistrerande och läsande, och eftersom detta ungefär är mina tre favoritämnen att prata om i livet just nu (förutom relatiooooner, det är alltid bäst), så...

Det går bäst med teveserietittandet. Man kan säga att det går ut lite över bokregistrerandet och läsandet, men det får det vara värt, för jag älskar serien i fråga (Fridag Night Lights) så himla, himla mycket. Det förvånar mig. Vad fasen, den handlar om amerikansk fotboll? Jag kan (kunde) ingenting om amerikansk fotboll, inte ens reglerna. Varje gång det är scener från en match är jag typ så här: "Eh, okej. Nu springer Smash assnabbt med bollen. Det är nog bra. Tror jag?" och sen får man se hur hemmapubliken vrålar och sträcker händerna i luften och då bara: "DET VAR BRA! GO PANTHERS!" Det är märkligt hur jag ändå kan känna mig så sjukt engagerad i själva sportdelen, men det gör jag, och det är för att jag älskar alla personer och alla relationer kring dem som man får följa runt om själva fotbollsarenan.

Det är ett high school-lag, Panthers, och några av killarna i laget är viktiga personer för serien. Av dem älskar jag lurken Tim Riggins allra mest. Han är så här: arton år, skitsnygg, jättebra på fotboll, full nästan jämt, föräldralös och trasig, rolig, med ett hjärta av... åh. Han är så snäll ibland. Han avverkar tjejer på löpande band och slåss rätt ofta och har skitdåligt rykte. Om Riggins fyrar av sitt leende i närheten av någon tonårstjej i serien tar pappan till den tonårstjejen ungefär fram sitt hagelgevär och låser in sin dotter utom räckhåll för Riggins, och då känner jag så här: Vad fan, pappan, KOM IGEN. Kan någon i världen bara ge den här killen en chans någon himla gång? Jag älskar Tim Riggins.

Förutom ett gäng fotbollsspelare och ett gäng andra människor i staden, får man följa coachen och hans familj, som flyttat till den lilla (påhittade) staden Dillon i Texas för att han fått jobbet att träna fotbollslaget. Fotboll betyder allt för den här stan, så coach = gud (om det går bra för laget), och coachens familj = hög status. Man kan nog säga att coach Eric Tylor är huvudperson i hela serien. Men jag är mest intresserad av hans fru, Tami. Hon är cool. Det handlar mycket om deras livspussel. Ska hon också få göra karriär, eller måste hon vara hemma och ta hand om hem och barn? Jag tycker hon är arg på ett så bra sätt, och klok. Jag skulle också kunna tänka mig att vara gift med henne.

Coachen själv retar jag mig på ganska ofta, fast han är en good guy. Speciellt retar jag mig på honom när han skäller på sin tonårsdotter för att hon har för korta kjolar. Det är mycket amerikansk moral inblandat i Dillon, Texas. Pappor som vaktar sina döttrar, och skriker på dem om de har urringade tröjor, och hotar killarna de dejtar med att slå ihjäl dem om de så mycket som tänker tanken på att ligga med deras små gullungar. Jag tokig på det. Men det är intressant också.

Det handlar mycket om klass, en hel del om rasism, mycket om att leva i en ganska liten, hyfsat inskränkt stad, och om amerikansk fotboll. Men mest handlar det om vänskap och relationer, och om människorna på detta lilla ställe.

Jag är inne på tredje säsongen nu. (Man kan se på HBO Nordic.) Det finns fem, tror jag. Det är lite som när jag tittade på O.C, jag tror man kan tycka om Friday Night Lights om man tyckte om O.C. Eller så kan man gilla den ändå, även om man inte tyckte om O.C. Jag älskar i alla fall skiten. Jag älskar skiten så mycket att jag glömmer bort att läsa på kvällarna, men det är lugnt, det är bara en fas. Jag vet det.

Men vi får prata om läsning och odling i ett annat inlägg, tror jag.

Jag tappade visst kontrollen.

GO PANTHERS!

torsdag, mars 12, 2015

Tjuvtitt: Eddie och napparna

Nu finns "Eddie och napparna" rykande färsk att få tag på i bokhandel och på nätet! Det är en bilderbok för sådana mellan 2-4 år ungefär, med text av mig och och illustrationer av Jesus Verona. Den handlar om att älska sina nappar, men närma sig den dagen då det kanske borde vara dags att sluta.
Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
"Det gör alla stora barn", säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
"DUMMA TOMTEN!", säger han. "DUMMA KANINER!"
"Ja, ja, ja", säger mamma.
Jag kan verkligen inte svära på att den kommer få varenda läsare mer motiverad att sluta med napp. (Det är ju skitsvårt att sluta med napp!) Men jag kan svära på att Eddie är urgullig. Jag hoppas ni gillar den.

måndag, mars 09, 2015

Men... vem kör egentligen?

Ni vet hur man ibland är lite disträ? Man kanske glömmer några grejer av det man skulle handla. Eller tappar bort det man just skulle säga. Eller fastnar på väg upp i trappan utan att minnas riktigt vad det är man är på väg för att hämta där uppe, eller varför.

Mhm.

I morse gjorde jag det här efter att ha stresslämnat olika barn på olika ställen vid ungefär samma tidpunkt: Gick ut till parkeringen, drog en lättnadens suck för att jag hunnit, öppnade dörren till baksätet på bilen, knögglade mig in förbi Rufus barnstol, satte mig i mittensätet och började glatt spänna fast mig med säkerhetsbältet.

Sen gick det en sekund.

Och en till.

Och en till.

Och sen bara: Vääänta nu... Det är något som inte stämmer riktigt här.

Undrar fortfarande vem jag hade tänkt skulle köra själva bilen.

Mera vego - föreläsningen

Nästa vecka, (torsdagen den 19 mars, klockan 18.30) föreläser jag och Sara på stadsbiblioteket i Stockholm. Om vegetarisk mat i vardagen, små barns ätande, och kombinationen däremellan. Gratis, öppet för alla. Så här står det i presentationen av föreläsningen:
Kan småbarn också äta vegetarisk mat? Utan att få näringsbrist på kuppen? Sara Ask, barndietist, och Lisa Bjärbo, författare, är aktuella med kokboken Mera vego - mat för hela familjen. De berättar om arbetet med boken, om sin matlagningsvardag som vegetarianer och småbarnsföräldrar, och delar med sig av praktiska tips för den som vill få hela sin familj att äta mera vego. Hur gör man barnens eviga pannkakor lite matigare? Behöver man vara nervös för proteinbrist och järnbrist om man utesluter kött ur sin kost? Och finns det några enkla knep för att få kräsna barn att äta mera grönt?
Kom dit! Om inte annat för att ni får möjligheten att ställa frågor till Sara om barns ätande, konflikter vid matbordet, bra mellanmål, vad som är viktigt att tänka på när det gäller näringsinnehåll, etc, etc. Hon kan allt! Det är helt sjukt! Men härligt.

Här kan man läsa mer om evenemanget.

lördag, mars 07, 2015

Saker som händer

Tomatfröerna är i jorden! Jag upprepar: tomatfröerna är i jorden! Och jag har införskaffat en gammal, bred trasmatta och lagt ut den på golvet i vardagsrummet. Båda sakerna känns revolutionerande på ett mycket bra sätt. Har också varit med om följande för första gången i mitt liv som förälder: Det knackade på dörren, och utanför stod en grannunge och yttrade the magic words "vill Rufus leka?". Vi kastade oss över henne, drog in henne i hallen, skrek BAJSAR BJÖRNARNA I SKOGEN, pekade henne i riktning mot övervåningen där Rufus låg och tjurade för att han hade trååååååkigt, gav varandra en high five, och hjulade ett varv runt nedervåningen i ren och skär eufori över att slippa höra på gnället. Älskar grannungen nu. På min topp tio ungar ligger grannungen kanske sexa eller sjua, rent av. Fick till och med låna hennes fötter till fotot, för mina egna var inte tillnärmelsevis lika gulliga. WIN! Hejdå.

fredag, mars 06, 2015

Kom ihåg

Det här med att mitt yngsta barn har fått för sig att torkade aprikoser heter matroser, och går omkring här hemma och gastar "Jag vill ha en matjos! Kan vi få matjosej? Jag älskar matjosej!".

Hehe.

torsdag, mars 05, 2015

Vintern dör

Det är vår nu, hörni, yeah, baby, yeah, DET ÄR VÅR, vi bestämmer det, va? Rufus gjorde en egen variant av Samir & Viktors melodifestivalsdänga "Groupie" i morse, och den gick ungefär så här: "Nu är det dags igen min vän, har du din hjälm? Så sjung: HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ!" och sen "Hör ni mig? Ta fram era cyklar!" och sen "För vi ska ut och cykla, ja, vi ska ut och cykla, o-oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, inga mera pulkor, för vi ska ut och cykla!".

Sen skrek han den hela vägen till förskolan på sin cykel där han slirade över smågruset. Så nöjd.

Imorgon är det jag som åker och köper såjord, och sedan plupp, plupp, ner med små tomatfröer i jorden i helgen, för NU JEFLAR. Nu är vinterhalvåret slut.

Jag lyssnar på Jakob Hellman och han säger kalla kalla kristaller smält, smält ner, för solen lyser utanför, och skuggor målar mönster, och viii-intern dör och då bestämmer jag att det är så.

onsdag, mars 04, 2015

Allt vi säger är sant i Kungälv

Bor någon som läser här inne i Kungälv eller close by? I så fall vill jag tipsa om att jag och Per och vår lelle podcast kommer till Mimers kulturhus i nästa vecka och pratar om ungdomsböcker som utspelar sig i småstäder. Den 12 mars, på kvällen! Öppet för alla, gratis, kul, etc, etc. Här finns facebookeventet, klicketi klick!

tisdag, mars 03, 2015

Måndag midnatt

Att somna på sista pendeln hem (23.16) har blivit en livsstil. Eller ja, äh. Det är ju inte som att jag åker den varje dag direkt, men de gånger jag gör det: Zzz. Orkar hålla ögonen öppna till Flemingsberg ungefär, sedan är det kört. Har hittills i min karriär som Gnesta-bo inte lyckats sova mig förbi bytet i Södertälje hamn någonstans runt midnatt, men hoho, det är väl en tidsfråga.

Känns så väldigt 1999 att vara tillbaka i det här! Då var det buss (från Växjö), nu är det pendel (från Stockholm).

Imorgon får vattenkoppskidsen gå på förskolan igen. Jag ska laga palak paneer. Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget.

Hej på er.