onsdag, oktober 28, 2015

Skrivkurs i Huskvarna

Är det någon här inne som bor i Huskvarna eller close by? Lördagen den 14 november kommer jag till biblioteket där och håller en heldags skrivkurs för alla över 13 år. (Skitkul om det blir BÅDE unga och vuxna som kommer!) Det kommer bli roligt och fyllt av: Tips! Trix! Jätteroliga skrivövningar! Inget läskigt! Vi kommer prata om hur man hittar på en karaktär, hur man skriver dialog, hur man skapar spänning i sin text. ETC! Och det är gratis.

Här läser man mer, och anmäler sig. Det finns några platser kvar just nu, men skynda fynda.

tisdag, oktober 27, 2015

Femton år senare

Annan sak som hänt: Jag ser om Felicity. Eller ja, ser om och ser om, det visade sig ju ganska snabbt när jag började kolla att jag faktiskt inte följde den speciellt slaviskt när det begav sig, jag mest kollade något avsnitt då och då, och alla andra jag kände följde den slaviskt. Nu fattar jag inte varför jag inte glodde ögonen ur mig redan då. Serien är (fortfarande) skitbra.

(Också helt jädra förbluffande hur många stickade tröjor en person kan äga?)

Det nästan roligaste med att se om Felicity är att jag ungefär var tredje avsnitt får (eller ja, "får" är väl kanske att ta i, jag gör det i alla fall) mejltrakassera Johanna och skriva saker i stil med: "Nu har jag sett sju avsnitt. Är vi verkligen säkra på att vi är #teamben?" eller "HAHAHA, nu sa Meghan typ 'Living with Felicity is like living with a TV that always shows Little house on the prairie. Only with more sweathers.' Vi älskar Meghan lite, va?" eller "OMG, nu sa Sean att Ben och Felicity inte passar ihop för att Felicity är helt seriös och liksom tänker på saker, och Ben är bara en idiot och då bara log Ben sitt Ben-leende och sa: 'Give me a break. I like her. We idiots like Felicity.' NAAAAW!!! Jag är #teamben nu." Och så svarar Johanna med vändande post och KOMMER IHÅG DETALJER, fast det var femton år sen hon såg serien?!? Otroligt fascinerande.

Aja, nu har i alla fall Ben precis blivit skraj för att han tror att Felicity kanske ÄLSKAR honom, så nervigt, måste se hur det går, vill helst inte bli besviken här. KÄMPA, BEN!

Djupa Ro och responsen

När Djupa Ro släpptes för en månad sen var jag extremt nervös, och extremt exalterad över att den fanns i verkliga världen så att någon annan än jag själv och mina närstående faktiskt skulle kunna läsa den. Nu har jag lugnat mig (pytte)lite. Det brukar vara så. Det är som att det krävs åtminstone några läsarreaktioner innan jag kan coola ner och se lite mer sakligt på bokuslingen, känna mig ganska trygg med att jo, ja, den blev ju ungefär som jag ville, jag gjorde mitt bästa. Alla som läser den kommer inte tycka om den, för alla gillar inte samma saker. Så ska det ju vara. Men andra kommer kanske faktiskt att älska den. Det verkar verkligen som om det faktiskt finns folk som älskar den?!? Det gör mig så jädra glad.

Här är de recensioner jag hittat hittills:

Aftonbladet
Norrbottenskuriren
Old adult reads young adult
Booklovin
Bokhora
Sincerely Johanna
Boklådan
Prologen
Enligt O
Prickiga Paula
Booze'n'books
Dolas bokblogg
Sofies bokblogg
Ge oss boken!
Carolina läser
Bokhyllan blo.gg
Bokbaciller
Bookbirds
Sagan om sagorna
Bokstaden
Collaget
Västmanländskans bokblogg
Gagas bokblogg
My lifestyle by Elvira
Boktycke
Mörbylånga bibliotek
Barnbokslandet
Working on a dream

Och varje gång boken dyker upp i en tweet eller ett instagramfoto eller en kommentar någonstans tar mina inälvor ett litet nervöst/glatt skutt. Att folk läser min bok nu! EXCITE!!!

Sagan om soffan


Nu står den här, i all sin prakt. Sveriges blommigaste soffa, aka det krångligaste impulsköp jag någonsin gjort. Jag tycker fasen den ser ut att trivas rätt bra? Återstår bara att se om resten av familjen kan tänka sig att leva med den också. "Bara". Det är inte alls säkert. Hittills har jag fått tillåtelse att 1. Ta hem den, och 2. Provmöblera med den. Sen får vi se. En sak i taget. Babysteps. Etc.

Har även: påbörjat pepparkaksmissbruket.

Tusen om dan, gör kroppen glad.

Som vi alla vet.

måndag, oktober 26, 2015

Viljornas kamp

Åh, herregud, vad jag blir frustrerad av att det inte går att lirka och locka och övertala vårt ena barn till någonting när han väl bestämt sig för något. Han ba: Håller upp fingret i luften, får feeling, bestämmer sig för lite blandade grejer helt utan att man förstår hur beslutsfattandet gått till, och plötsligt bara hatar han hembakt bröd. (ALLT HEMBAKT BRÖD!) Gillar inte långfilm. (ALLA LÅNGFILMER!) Hatar frisörer. (ALLA FRISÖRER!). Och läser inte kapitelböcker. (INGEN KAPITELBOK!) Och när beslutet väl är taget står det fast. Hur mycket man än bara "fast, alltså, du har ju aldrig sett en långfilm. I hela ditt liv. Du kan liksom inte säga att du... Jag nästan vet att du skulle gilla den här" så nä. Man ruckar inte hans beslut. Man gör det bara inte.

Det.
Är.
Kört.

Och det gör mig galen.

(Ja, han har väl eventuellt ärvt delar av tjurskalligheten från mig. För ja, jag står på andra sidan och tjatar, lirkar, lockar, mutar, hotar, ber lika tjurskalligt som han vägrar. Och nä, det är ingen optimal situation, jag är medveten om det, men...)

FATTAR NI HUR MÅNGA KAPITELBÖCKER DET FINNS SOM JAG INTE FÅR LÄSA FÖR HONOM?!? FAST JAG VET ATT HAN SKULLE ÄLSKA ÅTMINSTONE EN DEL AV DEM?

*välter bokhyllan*

fredag, oktober 23, 2015

Det har hänt en väldigt ovanlig, och väldigt hemsk sak

Att behöva berätta och försöka förklara för sin 6-åring vad som hänt i Trollhättan, fy fasen, ibland är det extra svårt att vara förälder. Vi tittade på Lilla Aktuellt ihop. Efter halva inslaget kände jag hans lilla hand smyga sig in i min, och när det var slut hade han två frågor: 1. Varför gjorde han så? och 2. Varför sköt polisen, varför dödade polisen också en människa?

Jag tänkte innan jag sa något att det måste vara bättre för honom att vi pratar om det här hemma, och berättar (inlindat) vad som hänt, och försöker svara på hans frågor så lugnt och sakligt man nu kan, än att han travar iväg till skolan och får höra det på skolgården där. Men jag vet inte.

Vill bara lipa åt denna värld.

onsdag, oktober 21, 2015

*sväljer nervöst*

Åh herregud, är det något som gör mig stressad så är det att läsa korr på kokbok och försöka hitta alla eventuella felaktigheter i recepten, så det inte råkar stå typ "ta en liter salt" istället för "ta lite salt" på nåt ställe. Hittills har jag hittat att vi glatt tipsar kokboksläsaren om att slänga i "56 stänger" vårlök i en wok, till exempel. Tror eventuellt att det blir godare om vi ändrar till "5-6 stänger" som vi menar istället? Är också stolt över kaprissmöret där vi glömt nämna själva kaprisen i både ingredienslista och tillagningsanvisningar. KÄMPA, KOKBOKSGRUPPEN!

Snart går Ännu mera vego till tryck. (Inshallah.) Förhoppningsvis utan felaktigheter alls.

tisdag, oktober 20, 2015

Enmansshowen

Ni vet på tisdagar när man väcker de tre övriga familjemedlemmarna med sin ljuvaste och försiktigaste stämma och möts av 1. En tyst rygg som inte reagerar, 2. En stilla, gnällande gråt av någon som är trött, och 3. Ett vrål: "Jag tänker innntte gå till skolan!!!" och sen får jobba som en liten iller för att lyckas vända den dåliga stämningen medan man får upp alla ur sängen, får på två av dem kläder, fixar utflyktsmat, får i alla frukost, får ut alla genom dörren (glada!), plus hinner duscha, och få på sig kläder själv, slänga undan frukosten, och komma i tid till pendeln, aaaaah, ni vet då?

Idag funkade den här avledningsmanövern: Rimlek med inslag av kiss & bajshumor medan allt ovanstående avklarades liksom i ... farten?

Det delas ut alldeles för få stående ovationer för för folk som (åtminstone nästan) lyckas svälja sitt eget dåliga morgonhumör och FIXA FREAKING RIMLEKAR VID FRUKOSTEN, och förvandla gråtande barn till glada barn medelst IDOGT JÄDRA STÄMNINGSHÖJARARBETE helt på ideell basis.

Uh.

måndag, oktober 19, 2015

Soffan, the sequel

Förlåt för cliffhangern kring soffan! Jag förstår att ni legat sömnlösa och undrat. (Det har jag i alla fall själv. Nedra krånglig grej att impulsköpa ändå?) Så här gick det: Jag lämnade Götene utan soffa under armen i fredags. Sedan tillbringade jag en halv dag med att googla, och ytterligare en halv dag med ringa runt till fem ziljarder olika ställen för att hitta en lösning, och nu har jag bokat en flytt & budfirma som hämtar den åt mig på butiken, och kör hem den till mig så småningom.

Och jo, det hade varit billigare att hyra ett släp och köra och hämta den själv, men jag hinner inte göra det innan fredag, så nu blir det så här, och det blir bra.

Tack snälla för allt engagemang!

(Plus: Låt oss hoppas att soffan är åtminstone hälften så snygg som jag minns den.)

torsdag, oktober 15, 2015

Krisen kring soffan

Hej, jag heter Lisa, och jag gjorde just följande intressanta grej: Köpte en soffa. I Götene, av alla himla ställen. Och nu står jag här och vet inte hur jag ska få hem den från second hand-butiken, för jag kom ju hit med tåg, ehe...

Ja, det var ju kanske inte så himla genomtänkt, det här, va?

Men jag kunde inte gå därifrån. Det gick inte. Den var så blommig! Och den talade så vackert till mig! Och den kostade nästan ingenting! Jag älskar den.

Den rimligaste lösningen jag kommit på nu är att åka hem som planerat med tåget imorgon, och sedan köra tillbaka och hämta soffan i nästa vecka. Kommer ni på något bättre? (Bussgods går inte. Bring går inte. Hyra bil + släp här går inte. I alla fall inte utan att köra tillbaka med bil + släp igen. Och de flyttfirmor jag hittat som håller till här i närheten ska inte flytta någonting mellan den här trakten och Gnesta - eller Stockholm! - den närmsta tiden. Och jag känner ingen här i krokarna, direkt.)

Så att eh...

Jag har på nåder fått butiken att gå med på att låta soffan stå hos dem till och med torsdag i nästa vecka. Sen måste jag (någon) hämta upp den hos dem, och så småningom (inte nödvändigtvis så himla snabbt) ska den landa i Gnesta. Den som kommer på en lösning (som kostar max 1500 spänn) får kakor!

Anyone?

tisdag, oktober 13, 2015

Boklärd, vissa sociala svårigheter, praktisk, ses ofta städa sitt hus.

Okej, så vi ägnade tre timmar igår kväll åt att diskutera vem vi var i My Little Pony, och varför. Min syster och min man var rörande överens om att jag definitivt var Twilight Sparkle. Gustav är Rainbow Dash. Maja är Fluttershy. (Och min pappa är Applejack.)

Vidare är jag tydligen också Brandon i Beverly Hills?

Aja.

Antar att någon måste kliva upp och ge präktigheten ett ansikte.

måndag, oktober 12, 2015

Kliet

Frosten kom, och hela fönsterbrädet är fyllt med gröna tomater som inte riktigt hann mogna utomhus. Djupbäddarna är tomma i trädgården. Dahliaknölarna ligger i vintervila. Pelargonerna har fått flytta ner i källaren, trädgårdsmöblerna är staplade på varandra under tak, gräset klippt för sista gången i år, och nu är det väl höst då, I guess? Jag vill göra om allt inomhus. Jag går omkring och tittar i huset och listar saker:

Slipa golven i kök och hall och sovrum och lekrum.
Måla om vardagsrummet.
Tapetsera övre hallen.
Renovera källaren så den sunkiga tvättstugan blir ett snyggt badrum, och det sunkiga förvaringsrummet blir nåt slags... tv-spelsrum?
Måla bröstpanelen i köket.

Det är ingenting av ovanstående som verkligen, verkligen behöver göras. Vi har inte råd. Vi har inte tid. Och Gustav blir jätte-jätte-jätte-trött när han ser hur min blick fastnar på nya grejer hela tiden. Men jag vill i alla fall göra om allt inomhus och går omkring och tittar i huset och listar saker:

Fixa nya garderober i sovrummet.
Kolla vad det är för golv under linoleummattan där uppe.
Och jag vet inte, det finns en risk att jag tröttnar på det mörka taket i vardagsrummet och vill slipa och måla det?
Bygga ett växthus.

Jag tänker: Jag vill i alla fall verkligen inte flytta? Jag brukar omedvetet börja titta på hemnet efter att ha bott på samma ställe i två år, och det gör jag inte nu, jag vill bo här i hundra år, den här flytten är det bästa vi gjort. Ge mig en målarpensel bara, så ordnar det sig?

fredag, oktober 09, 2015

Hej från biktbåset

Jag är inne i en så seg jobbperiod nu, jag gör ingenting. (Och med "period" menar jag "några veckor". Och med "ingenting" menar jag "mindre än vanligt".) Jag är vanligtvis rätt produktiv skulle jag vilja säga, snabb och så, ni vet, mitt företagsnamn är Flitiga Lisa. Jag tror aldrig jag missat en deadline. Och när jag skriver här på bloggen att "Nu finns den här boken!" och visar upp en ny bok, då har jag redan nästa bok på gång, och säkert nästa därefter också, och det är ju inga konstigheter, för bokvärlden har så sjukt långa arbetsprocesser, det är så för många jag känner som skriver böcker. Men nu? Åh, jag orkar inte. Jag hittar mig själv framför datorn, och det enda jag känner när jag ser wordikonen är: UH. Och så slösurfar jag bort en timme till och har knappt ens dåligt samvete för att jag gör det.

Det är lite läskigt att ingen märker det?

Jag skulle kunna sova bort ett år av mitt arbetsliv utan att någon ens visste om det.

(Förutom de som berördes direkt ekonomiskt, då, men det säger ju sig självt.)

Nu tror jag inte att jag kommer göra det, det är lugnt, jag vaknar väl snart och orkar tänka igen, hoppas jag.

Men det är onekligen lite ensamt att vara egenföretagare emellanåt.

torsdag, oktober 08, 2015

OBS! VIKTIGT!

Okej, så jag har glömt att blogga, men jag har kommit ihåg en annan grej: Felicity. Ja, TV-serien. Efter den här artikeln i Entertainment Weekly (som jag på riktigt tänker gå och köpa imorgon, för jag blev så sjukt frustrerad över att man inte fick läsa hela) känner jag ett extremt stort behov av att se om hela serien. Det finns en risk för att jag gör det. Any minute now.

Åh, Felicity! Så många tryckta böcker mot bröstkorg! Så mycket New York!

Annat jag tänkt på:

Eh...

Jo, men...

Nä.

Gud, jag hade ändå hoppats att den här lille hjärnan skulle ha tänkt på något annat idag? Något litet bara. Vad som helst?

Men okej.

(Åh, Felicity!)

måndag, oktober 05, 2015

Obefogade egobooster vi minns

När Gustav var föräldraledig med våra barn fick han ibland beröm av folk till höger och vänster som ba "Åh, vad duktig du är med barnen!" efter att ha, don't know, typ puttat lite på dem i en gunga, eller bytt en blöja, eller vad som helst. Lite så är det att vara kvinna och identifierat ett elfel (Det ryker från den här plasten runt den här sladden!) och ha ringt en elektriker (Hjälp!), märker jag. Tror jag fick höra tio gånger under timmen elektrikern var här att jag var: Duktig! Uppmärksam! Driftig! Teknisk! Smart!

Det roligaste var när han ba: "Är du kanske tekniker?" och jag skrikskrattade rakt ut och ba: "Nej, jag är författare".

Jaja, nu är felet med elen löst.

Jag blev glad för samtliga komplimanger, men talade också vänligt om för honom att de var rätt obefogade och att han inte hade sagt samma sak till min så kallade "gubbe" om det var min så kallade "gubbe" han hade träffat, och då sa elektrikern: "Nä, nu var jag omodern", och jag sa: "Ja". Sen pratade vi lite mer om hobbys han hade skaffat sig nu när hans barn var utflugna och hur vackra sjöarna var runt Gnesta och att torktumlare var ena riktiga energitjuvar och om att han skulle ta med den smälta, sotiga plastgrunkan han bytte ut från mitt elskåp för att visa upp den på elmässor, för han hade aldrig varit med om något liknande, och visst är det väl härligt med solen så här på hösten?

Sen gick han.

Nu kör jag min diskmaskin igen och känner hur jag älskar den.

söndag, oktober 04, 2015

Hur man vet att det är höst

Okej.

Är det något jag inte kan så är det att sitta avslappnad i soffan med ostbågarna och vinglaset jag så vänligt gett mig själv och lyssna på ljuden av gnagare som lever loppan under diskbänken, ÅH HERREGUD, MINA NERVER, DET ÄR LÖGN I HELVETE, JAG KAN INTE. Nu går jag upp på övervåningen. Det är så gulligt att jag tror att det aldrig kan komma möss till övervåningen för att jag aldrig har sett någon mus där, men vi låter mig tro det nu, okej? Jag orkar inte vara rädd för hela mitt hus, det räcker så fint med att jag är rädd för köket. (Och källaren.)

Vet ni vad jag gör varje gång innan jag öppnar dörrarna till skåpet under vasken för att slänga sopor?

(Tio tusen gånger om dagen, alltså.)

Slår med handen mot skåpsluckan och trampar skithårt i golvet, och sen tar jag tag i skåpsluckan och öppnar den pyttelite och dunkar igen den och öppnar den pyttelite och dunkar igen den och öppnar den pyttelite och dunkar igen den, och sen öppnar jag och slänger soporna skitsnabbt och har puls som dunkar i öronen varenda gång.

Cool person man är ändå.

Nu ska jag se på Bron.

Bara kör, barnet. Bara kör.

- Så, nu är speltiden slut, nu får ni lägga undan datorerna och hitta på något annat.
- Men ååååh, det finns iiiiiinget annat jag gillar, alltså iiiiinget.
- Ingenting? Ingenting i hela världen?
- ING-EN-TING!!!
- Men om du verkligen, verkligen tänker? Finns det inte något annat du har lust att göra då?
- Nää...jo.
- Du ser! Vad är det då?
- Det är: Ta på mig cool keps, coola glasögon, min coola luvtröja och sen ha din telefon med spotify på och gå runt, runt i trädgården och lyssna på musik med hörlurar och öva mig på att rappa.

Ändå bra söndagsplan?

lördag, oktober 03, 2015

Den här lördagen

Förresten hände följande unika grej idag (trots att jag alltså är ensamstående i en vecka och hade förväntat mig att typ behöva tillbringa helgen med att stå på huvudet while jag jonglerade med brinnande facklor på bassängkanten i nån himla simhall för att underhålla barnen): JAG FICK VARA HEMMA SJÄLV?!? Båda barnen gick till en kompis, och jag... eh... började städa badrumsskåpet i ren chock innan jag insåg att jag var dum i huvudet. Sen slutade jag städa och gick ut och gick. Sen la jag mig i sängen och drack kaffe. Sen läste jag en bok från pärm till pärm utan avbrott. Den var väldigt, väldigt bra. Sen kom barnen hem. Då gav jag dem godis. SLUT PÅ PERFEKT LÖRDAG! Imorgon ska vi gå på bio pga once in a while kommer bion till Gnesta, och då missar man inte tillfället, det gör man bara inte. Insidan Ut ska vi se.

Fixar-Ninjan fixar allt - nu även i elbranschen

(Pappa! Jag vill att du håller i huvudet att vi alla mår bra, och att inget har börjat brinna när du läser detta inlägg. Ingen har heller fått någon stöt. Allt är lugnt.)

Igår kväll började det plötsligt lukta piptobak (?) och el (?) inne på mitt kontor på övervåningen i huset, och hur jag än letade och sniffade så kunde jag inte för mitt liv förstå vad det var som luktade. Så jag drog ur alla sladdar till all elektronik, stängde dörren till kontoret, och hoppades på det bästa. Det hjälpte inte. Ikväll luktade det ännu värre, och jag sniffade mig fram till att lukten kom från väggen mellan mitt kontor och - wait for it - elcentralen med alla propparna på andra sidan väggen. Det kändes ju... spännande. Speciellt eftersom jag är hemma själv med barnen hela veckan och inte har någon vuxen att freaka ur inför. Det är rätt läskigt när det luktar el (?) och typ... rök (?) i väggen i ett gammalt trähus?

Aaaa, så jag skruvade loss den tunna träskivan som döljer alla kablar och kopplingar (all el leds liksom från elcentralen genom väggen in till mitt kontor, och sedan vidare ner i golvet och ut i huset) och lyste med ficklampa på alla tusen sladdar och hittade en koppling där bakom som FREAKING GLÖDDE OCH HADE PLAST RUNT SIG SOM BUBBLADE OCH RÖK OCH LUKTADE SOM HELVETE?!?

Aaaa, så jag kopplade ur den proppen lite snabbt.

Nu är allt lugnt.

(Förutom att vi inte kan köra diskmaskinen då, men det känns ju som en bagatell i sammanhanget.)

Den här Fixar-Ninjan ringer en elektriker imorgon?

Yes, she does.

fredag, oktober 02, 2015

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på

Diskussionen under det här inlägget på Bokhora är ju något intressant på spåren: Syns barn- och ungdomsboksförfattare så sällan i media för att de är ointressanta och skriver ointressanta böcker? Eller är det möjligen så att frågorna som ställs i de få fall barn- och ungdomsboksförfattare blir intervjuade är lite, lite trötta? Och att texterna (och därmed bilden av barn- och ungdomsboksförfattare) blir därefter?

Oh, well..

I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan!

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Bubblare: Vad tycker du om XX, som ju är en extremt känd författare som ju faktiskt också skriver vuxenböcker men som i övrigt inte har något att göra med dina böcker alls?

På det bästa seminariet jag var på under bokmässan fick Jonas Hassen Khemiri frågor om Gud. Om minnen, om ordens makt, om kärlek, om politik, om bostadsmarknaden i Stockholm, om att bli pappa, och om att se sin mormor bli dement, om livet, döden, tomrummen när någon försvinner, och hur en del människor nästan blir tydligare för oss efter de dött, för att vi själva fyller de där tomrummen med ord och minnen, om terapi.

Tror fan att det var intressant?

Jag grät.

Jag hade inte gjort det om han han hade fått svara på fråga 1-10, det hade jag verkligen inte.