söndag, november 29, 2015

10 x dagens

Dagens bak: Lussekatter. Med pärlsocker istället för russin. Jag är medveten om att det är fel, men det är mycket godare, så se ifall jag bryr mig.
Dagens fynd: Planscherna som varit spårlöst försvunna sedan flytten för två år sedan. De låg i en låda på garderoben. Jahopp? Det kunde de väl ha sagt liiiite tidigare, tycker jag.
Dagens mmm: Elden i kakelugnen.
Dagens film: Wall-e
Dagens googling: "hjälpa till nyanlända gnesta" och "röda korset gnesta". Hittade jättebra info på kommunens hemsida till slut, om att man kan bli kontaktfamilj eller språkvän eller hjälpa till på asylboendet här i närheten. Hoppas jag gör det också. Inte bara googlar.
Dagens hejdå: Det till Gustav, som åkte på jobbresa.
Dagens triumf: Fick läsa EN HEL kapitelbok (nåja, typ kapitel) för Rufus. "Legenden om Sally Jones". Det är den, och "Kurt kokar skallen" och "Sandvargen" och "Taynikma" han accepterat hittills i sitt liv. Plus alla Lasse-Maja, då förstås. Övriga tre ziljarder kapitelböcker jag försökt med har han vägrat, men skam den som...
Dagens sång: Jamen, fråga mig inte varför, men jag gått omkring och småsjungit på "I don't know how to love him" från Jesus christ superstar hela dagen.
Dagens excite: SNART BÖRJAR SISTA AVSNITTET AV BRON!!!
Dagens spinnande katt: Jag, när jag får somna bland rena lakan i ett städat hem sen.

lördag, november 28, 2015

Och på lördagen gjorde vi ingenting

Denna lördag har sedan länge varit känd i vår kalender som "den enda dagen på en dryg tvåveckorsperiod som de båda vuxna i detta hem befinner sig under samma tak och familjen är samlad".

- Vad tycker du vi ska hitta på?
- Mitt förslag är... ingenting. Kan vi snälla, snälla göra ingenting?

Det kunde vi.

"Ingenting" betyder det här tycker jag:  Gå omkring i pyjamas hela dagen och inte ha någon tid att passa och inte göra någon himla utflykt och liksom... plocka lite och kanske hänga nån adventsstjärna och kanske äta nån macka och kanske dammsuga om man får feeling och definitivt läsa hela det tio sidor långa reportaget om Lars Vilks i DN. Att göra ingenting är en av mina bästa grejer. Förutsatt att man kan göra det utan att bråka då, och det är ju verkligen inte självklart. Men idag tycker jag vi klarade det hyfsat? Idag klarade vi det hyfsat.

torsdag, november 26, 2015

Vad jag tänker på just nu

Jamen, inget av värde? Det är så mycket jobb i denna hjärna nu, det snurrar runt helt utan stopp. 31 föreläsningar och en bokmässa på 8 dagar. För en del kanske det är vardag? För den här hjärnan är det kaos. Ge mig en landsväg utmed tom åker efter tom åker efter tom åker och bara låt mig gå där och hålla tyst i en vecka, tack på förhand, hej.

onsdag, november 25, 2015

"Nu kan ni ta upp era tärningar"

Hej från ett hotellrum i Oskarshamn, här sitter jag och fostrar en ny generation läsare av mina ungdomsböcker. Eller, ja, jo, nåväl, typ. Det är i alla fall fjärde året i rad jag är här en hel vecka, och träffar kommunens åttondeklasser. Det är alltid skitbra. Blir jämt så glad av att se jobbet de lägger ner på läsning i skolorna här, helt envetet jädra slit, utan paus, alltid en gemensam bok på gång i klasserna. Det funkar så väldigt, väldigt bra. SLUTA ALDRIG, OSKARSHAMN! Ni är ta mig farao ett föredöme för hela lärarkåren.

Själv håller jag i skrivverkstäder.

Det är kul.

Vi leker med tärningar.

Igår var det en elev som slog sig fram till att hens påhittade karaktär just nu befann sig i Kristdala med en kondom i fickan. Hen ba: "Vad fan ska han med den till, i Kristdala? Tror han att han kommer få användning av en kondom där? Stackarn. Han kommer bli så besviken."

Det var väldigt roligt.

Kanske speciellt för alla som kände till Kristdala (hela klassen), men också för oss andra (okej, mig).

Hej hej.

måndag, november 23, 2015

Författarskola i 10 delar

Under hösten har Svenska Dagbladet publicerat en författarskola i tio delar som jag gjort, riktad till högstadiet/gymnasiet. Men den funkar fasen skitbra på vuxna också, tipsen är ju ungefär de samma oavsett hur gammal den aspirerande författaren är, tycker jag. Kanske kan någon här ha nytta av dem? (Lärare? Sno övningarna! De är roliga.)

Här är alla tio delar! Inklusive skrivövningar!

1. Hitta på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

fredag, november 20, 2015

Ute på andra sidan

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Liten lista över folk som kom och lyssnade när jag pratade på scen hemma i Ingelstad igår:

- Min mellanstadielärare
- Min barndomsfavoritbibliotekarie
- Min pappa
- Min syster
- Min barndomsbästis som jag inte sett sen vi var nitton
- Lite spridda föräldrar till mina kompisar
- Min förskolefröken
- Några polare till mamma och pappa
- En före detta pojkväns mamma

... och kanske sjuttio personer till.

Jag var livrädd. LIVRÄDD, säger jag! Men det kastades inte en enda rutten tomat, folk var bara snälla och urgulliga och glada och ville ha en bok med signatur i sen, och jag vet inte, jag är fortfarande helt tårögd av detta, så cool grej ändå? Där stod jag inför mina barndomspersoner och babblade om mina barndomsdrömmar om att en dag få skriva en bok. Med en freaking bok i handen som jag gjort? Åh, ändå.

onsdag, november 18, 2015

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?
"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 
I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 
Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 
Och ändå räcker det tydligen inte."
Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

tisdag, november 17, 2015

Minecraftmiddag

Testade ett så otroligt vinnande koncept ikväll, är helt exalterad här. Jag + Rufus bjöd min kompis + son på Minecraftmiddag. ÄLSKAR MINECRAFTMIDDAG NU! Så här går det till när man har ovan nämnda tillställning: Man lagar lite mat, och så äter alla ihop. Sen kutar barnen in till vardagsrummet och kopplar upp sig med sina datorer och spelar Minecraft hela kvällen, och de vuxna får sitta kvar vid bordet och dricka kaffe och prata i hundra timmar. Klart!

Ni ba: Eh? Du låter barnen sitta vid en skärm obegränsat med tid för att få prata med din kompis?
Jag ba: Oh yes.

Det är hemskt fint. Kompisens son är elva år, och Rufus största idol hittills i livet. Han kan allt om Minecraft. Allt. Och han är så himla gullig och mjuk och pedagogisk och snäll, och visar Rufus alla sina trix, och tröttnar aldrig. Idag hade han tänkt ut speciella saker han ville lära sin lille adept, och hade med sig lappar där han skrivit upp viktiga saker, så vi inte skulle glömma sen. Åh! ÅH! Jag tror fasen aldrig jag sett mitt barn så lyckligt?

Tänk att det finns stora barn i världen som bara... tar min unge under sina vingar och lär honom allt de kan? Åh. ÅH! Jag vill sitta där i köket med min kaffekopp för evigt och lyssna på hur de diskuterar ihop där inne i soffan ("du kan få låna lite plankor av mig om du vill, för jag skulle rekommendera att du bygger ett ordentligt hus ganska snart") för bättre idol än så här tror jag faktiskt inte mitt barn kan ha.

Urgulligt är vad det är.

måndag, november 16, 2015

Då ska jag skriva lyrik

I en låt av Annika Norlin uttalar hon ordet lyrik (här kan man lyssna om man har spotify) så himla fint att jag blir tårögd varje gång jag hör det. Norrländska L och norrländska R och norrländska K, åh gud, vad jag älskar dem, det låter så tjockt och melankoliskt, som om ordet lyrik är skapat enkom för att sägas exakt så här. Det är en skitsorglig låt. Den handlar om någon som är död, som kanske blir till jord nu, och sen till ett träd, och sen till pappersmassa i fabrik.

Då ska jag skriva brev med penna igen. 
Då ska jag skriva lyrik.

Jag tycker det är så hela tiden nu. Så melankoliskt och sorgligt och innanför skinnet, allt, som "lyrik" när det sägs på norrländska. Jag läser inte ens dikter. Men nu vill jag gå till bibblan och låna diktsamling efter diktsamling, kanske Karin Boye, det var så länge sen jag läste Karin Boye, och sen vill jag ligga under ett täcke och läsa dem och förmodligen gråta. Kanske skriva ett brev med penna igen? Ja, det är på den nivån. Hela jag är en melodram. So sue me.

Det cirkulerar ett citat från en dikt av Warsan Shire på sociala medier nu, jag har sett den på många håll sedan i fredags.

"later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
an whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere."

Så fint, visst? Henne vill jag också låna och läsa.

söndag, november 15, 2015

Helgen vecka 46

Det är så mycket sorgligheter nu, i den stora världen, och i den lite mindre världen, allt på en och samma gång, och jag orkar kan vill inte skriva om vare sig det ena eller det andra. I den här lilla flocken of mine är vi okej. Fan vad jag önskar att alla andra flocker också fick vara det, jämt.

fredag, november 13, 2015

Hej från Huskvarna

Min status just nu: Ligger i fosterställning på fluffig hotellsäng i Huskvarna, glor hålögt in i en vägg, och trycker in daim i munnen. True story. Är så fruktansvärt trött efter fyra föreläsningar i olika åttor (+ tre timmars bilresa) att jag kommer somna om tre, två, e...

Zzz.

Skoja.

Men typ?

Måste bara se hur det går för Felicity först. Hon är ihop med nån himla snubbe på studentläkarstationen nu, och man ba: BITCH, PLEASE?!? Fimpa honom, ta Ben eller Noel. (Ben eller Noel? Ben eller Noel? GUUUD.)

Imorgon blir det i alla fall kul, för skrivkursen är fullbokad.

Hej på er.

torsdag, november 12, 2015

Bubbla schmubbla

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”
Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD. 

MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression. 

"Kul."

Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.

Ska byta min bubbla mot ett museum från och med nu.

Mycket bättre ju.

onsdag, november 11, 2015

Tyvärr, pappa är allergisk

Men kära hjärtanes, det är klart jag inte kan sluta blogga om ni ska vara sådär gulliga, det fattar ju alla. Plus att min förläggare just skickade mig en bild på en lista i nya numret av Språktidningen: KÄNDA SVENSKA FÖRFATTARBLOGGAR. Mitt namn var bredvid Bodil Malmstens!!!

Gnetar väl vidare i min vardagsbetraktelsefåra här då.

Idag har jag träffat mellanstadieelever och svarat på fyra hundra frågor i stil med: Hur många år är du? (35.) Handlar dina böcker om dig själv? (Ja, fast nä.) Det där du läste nu, om en tjej som önskar sig en hund, har du önskat dig det nån gång? (Oh yes.) Gjorde du som hon, och klistrade upp lappar i hela huset med tjatet JAG VILL HA EN HUND på? (Jahadå!) Funkade det? (Mirakulöst nog, JA!) Var den gullig? (Har påven lustig hatt?).

Önskar mig fortfarande en hund ibland i smyg. En trubbnost en med krängig kropp, som blir så glad när man säger "ska vi gå ut?" att den vispar med den stenhårda svansen så hårt att man får blåmärken på smalbenen. En snarlik den jag hade, alltså. Mitt barn, däremot? Han önskar sig 1. En orm, 2. En papegoja eller 3. En häst, eller åh, allra helst: En kombination. En hästkropp utan ben (som en orm), med vingar.

"Vi får se" hur det blir.

tisdag, november 10, 2015

Kära dagbok!

Har jag slutat blogga? Ibland tror jag nästan det. Jag hamnar så himla ofta här: "Men varför ska jag skriva om den eller den eller den grejen? Vem bryr sig? Det är ju inte viktigt, detta lilla futtiga liv of mine." Och så skriver jag inget istället.

Det kanske är hösten.

Har tänkt på det här: När man har ovanstående perspektiv (det här är ju inte viktigt, varför håller jag) är det ganska mycket som hamnar i skottgluggen, kan man säga. Tömma diskmaskinen? Pfft! Anstränga mig med middagen? Uh. Lägga in den vikta tvätten i garderoben? Men varför skulle jag? Det måste ju finnas så mycket annat som spelar roll jag kan lägga min tid på, veckorna bara går ju, snart är jag väl död, och då ba: "Nä, men hon tömde diskmaskinen väldigt många gånger i alla fall. Det får man ge henne."

Kämpa, Lisa.

Igår kväll la jag ner Rufus med kläderna på i badet som ett spex. Han ba: "Du vågar aldrig, du vågar aaaldrig lägga ner mig i vattnet, det gööör du inte." Men det gjorde jag. Sen tyckte han det verkade rimligt att jag också skulle bada med kläderna, så det blev rättvist. "Fast du vågar väl aldrig, du vågar aaaldrig gå i själv, det gööör du inte." Men jag vågade det med. Jeansen droppar fortfarande från torkställningen.

Tio minuters fnitter, mot dagens samlade suckar och irritationsmoment. Jag vet inte om det väger upp? Jag hoppas så väldigt mycket att det ska väga upp.

torsdag, november 05, 2015

10 x dagens

Dagens Felicitystatus: Är #teamben idag. (Igår var jag #teamnoel.) Det svåra med det är ju bara att Ben inte har någon humor? Det har faktiskt Noel. Vi gillar humor, no?
Dagens sorgsna: Läste om Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. De var fortfarande fantastiska. Men jag blev också så jädra ledsen av dem, jag minns inte att jag blev det som barn?
Dagens googlesökning: Den när jag var tvungen att ta reda på hur Barbro Lindgrens lillebror Kjellegubben dog och gråta över det.
Dagens förtjusta pip: När jag hittade en matlåda i kylen från igår och slapp laga lunch för en åt mig själv.
Dagens suraste: Svante, när jag väckte honom i morse. "Men mamma! Du kan ju inte väcka mig nu! Jag drömmer ju att jag är med morfar! Jag lär honom göra höga ninjago spinjitsu-sparkar i luften!"
Dagens pod: Kulturens ABC. Är tre avsnitt in, och har skrattat högt flera gånger.
Dagens plötsliga rädsla: När ridläraren sa "och så släpper ni stigbyglarna och provar utan". THE HORROR! Jag älskar tydligen mina stigbyglar? Blir en skrämd hare på en halv sekund när jag inte får ha dem.
Dagens bästa: Att komma hem från stallet och hitta barnvakten med en arm om varje barn i en läsande hög i sängen, och barnen ba: Alltså, mamma, Siri är bäst! Hon har läst sexton böcker för oss! Och hon lät oss få extra speltid efter middagen!
Dagens ångest: "Vi har nu flera fall av magsjuka på avdelningen."
Dagens hang up: Tvätta händerna.

tisdag, november 03, 2015

*SWOSH*


Om jag fick en penny för varje gång jag lusläst texterna i den här de senaste dygnen... och ändå har jag väl säkert missat någon himla vårlök* någonstans. MINA NERVER! Men nu är vi klara. Vi är det.  Vi är faktiskt det! Och. Boken. Är. Skickad. Till. Tryck. (Jag vill tacka livet.)

*salladslök, vi menar salladslök, jag svär

KONFETTI ÖVER HEMMAKONTORET!

Sits och sånt

Visste ni att det inte heter fältsits längre? Det heter tvåpunktssits. Visste ni vidare att om man inte direkt stått i tvåpunktssits sedan det hette fältsits back in the days så strejkar ens fötter efter ungefär en halv ridlektion i ovan nämnda sits? Nu vet ni. Så sjuk känsla, kunde till slut inte spjärna emot längre, fotlederna bara vek sig i stigbyglarna. Det fanns inte en enda muskel kvar i foten som ville samarbeta. Nyss när jag skulle gå och lägga mig (tre timmar efter avslutad ridlektion) fick jag vila lite mellan varje trappsteg i trappan för att lyckas ta mig upp på övervåningen.

Vältränad man är.

Visste knappt att jag hade fotleder innan.

Nu vet jag.

söndag, november 01, 2015

Dra åt helvete, samvetet

Det har varit höstlov, och min känsla är att "alla andra föräldrar" 1. Varit lediga med barnen och 2. Åkt iväg någonstans (utomlands!) på lovet. Jag vet att det inte är så på riktigt. Men känslan? Jag tänker mer på det här nu, när ena barnet börjat skolan. Det blir så tydligt. I skolan började lärare och elever räkna ner inför höstlovet i många, många veckor innan löven ens hunnit bli röda. "Snart är det lov!" "Vad ska du göra på höstlovet?" "Ska ni åka bort?" Det blev så väldigt mycket svårare att säga till sin unge då att "Eh, lov? Du ska vara på fritids, för vi måste tyvärr jobba."

16 veckor om året har barnen lov från skolan. De 5 veckornas semester en förälder (oftast) har att ta ut från jobbet räcker inte jättelångt i den ekvationen. Jag önskar så att jag bara kunde konstatera det, och skita i det dåliga samvetet. Men guess what? Det är ju SKITSVÅRT att skita i det där dåliga samvetet, har det visat sig. Speciellt när barnet i fråga står och gråter bredvid och "vill vara leee-he-he-eeeedig".

Vi har det på många sätt så jädra förspänt i den här familjen. Vi är till exempel två föräldrar. Och vi är båda egenföretagare, och kan styra rätt fritt över våra arbetstider. Någon av oss kan oftast ta ledigt eller vabba om det behövs. Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att vi bara kan låta bli att jobba 16 veckor om året (och varje eftermiddag, så vi kan hämta barnen tidigt, för det gör ju också "alla andra föräldrar", det vet man ju). Vi har liksom inte råd? Vem har råd?

Vi kompromissade till slut. Tog ut tre sparade föräldraledighetsdagar och var hemma halva veckan. Det var kul. Vi åkte inte utomlands, vi åkte som längst till simhallen. Och igår kväll öppnade vi kalendrarna och började titta på hur vi ska få ihop julledigheten. Fyra veckor? Djupa andetag.

Vill säga en och endast en grej till detta dåliga samvete: DRA ÅT HELVETE, vi gör vårt bästa.

De allra, allra flesta gör det.