torsdag, mars 31, 2016

Vad jag tänker på när jag tänker på söndag

Det är den typen av dag i detta hushåll då jag precis jobbade till 23.51, och Gustav fortfarande kämpar som ett djur vid sin dator och kommer göra det i många timmar till. Det var ett skönt litet avbrott där mellan 16.30 och 19.30 när barnen kom hem och var vakna, men sen: knapper, knapper, knapper från alla tangentbord, stress (och emellanåt ångest) som en härlig dimma över vardagsrummet. Det har varit så till och från ett tag nu. Tur ändå att man älskar sitt jobb? Och att anledningen till stressen är denna lyx: Fyra dagar i Spanien.

Min målbild innehåller cava och sol och jordgubbar.

Mm... cava och sol och jordgubbar.

Allt ordnar sig.

onsdag, mars 30, 2016

Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?

På't igen då, jag betar av frågorna från den här frågestunden om skrivande (fler svar hittar du här och här och här). Förra svaret handlade om att komma på en idé, och veta att den håller.  Där skrev jag att jag brukar skriva ett synopsis en bit in i idéprocessen. Det brukar jag.

Inför "Djupa Ro" skrev jag fyra A4-sidor, med följande rubriker: Miljön. Huvudkaraktärer. Handling i korthet. David. Paula. Ludde. Tove. Jonathan. Det här är en lista på frågor jag tycker är viktiga för den här boken. När händer vad? (Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag. ) När jag läser igenom de fyra sidorna nu i efterhand så tycker jag att de stämmer förvånansvärt bra. Inte allt, så klart, men rätt mycket. Mer än vanligt.

I mina synopsis är det alltid väldigt mycket fokus på de olika personerna. Jag tänker mycket på vilka de är, vad de drömmer om, är rädda för, vad som driver dem och hur de interagerar med andra. Jag älskar att skriva de här planeringsbeskrivningarna av karaktärerna. Det händer att jag får säga åt mig själv på skarpen att hålla dem kort, och ba: "Men skit i att babbla på om fem tusen små egenheter och ovanor och känslor varenda person har nån himla gång nu då. Fokusera på vad som ska hända i boken, Lisa. Vad ska de göra?"

Jag går på magkänsla när det gäller planeringen av dramaturgin. Inte för att min magkänsla nödvändigtvis är så himla bra, utan för att det är det enda redskap jag har att tillgå. Jag kan (tyvärr) ingenting teoretiskt om olika dramaturgiska modeller.  Men jag har läst jättemånga berättelser, och sett jättemånga filmer, och jag brukar tänka att den färdiga boken ska bli ungefär 200 sidor. Och sen har de där 200 sidorna i bakhuvudet hela tiden, och portionerar på ett ungefär ut de stora händelserna där jag tycker de passar. Jag tänker saker i stil med: "Den här viktiga personen måste komma in under de första 40 sidorna" eller "Den här avgörande händelsen får inte hända innan sidan 100" eller "Senast på sidan 150 måste jag börja runda av det där spåret."

Rätt ofta tjuvkollar jag i mina favoritböcker och försöker genomskåda hur de är uppbyggda och göra likadant.

Ja, och sen börjar jag skriva.

Det här är vad jag har kommit fram till efter fyra romaner: 1. Ju tydligare jag varit i min planering, desto lättare blir skrivandet, och 2. Jag kan ändå inte för mitt liv förmå mig att bli tydligare än de där 4 sidornas synopsis innan jag börjar skriva. Jag önskar att jag vore en post it-författare, som hade en hel vägg i sitt arbetsrum full med lappar och bilder och struktur, och visste exakt vad som skulle hända i kapitel för kapitel innan de började skriva. Men jag kommer aldrig bli den typen av författare.

Jag skriver mina fyra sidors plan, och sen kör jag. Resten får växa fram under tiden.

Det finns väl en pytteliten chans att slutresultatet blir precis som jag skrev i planen, men det är mycket större chans att det inte blir det. Jag lär ju känna boken medan jag skriver den, liksom? Hur skulle jag kunna veta allt om den när jag sitter där helt aningslös i början och försöker göra en planering? Beats me.

tisdag, mars 29, 2016

Babysteps för Bladen brinner

Vi går runt på möten nu, jag och Johanna, och pratar med folk som vi tänker vill och kan stödja vår idé om podcasten "Bladen brinner", om böcker för barn och unga. Det är himla roligt! Vi säger saker i stil med "Vi vill så sjukt många grejer! Lyfta fram böcker som annars aldrig syns! Prata med författare som annars aldrig hörs! Göra reportage om representation i bilderböcker! Stå bakom ryggen på Emma Adbåge när hon målar och prata om färgkombinationer! Fråga Mårten Sanden varför han så ofta skriver om sorg!" och de säger saker i stil med: "Jamen, ja! GÖR GÄRNA DET!"

Och inuti mig sitter Lisa, 22 år, som just börjat på journalisthögskolan och drömmer om att bevaka barnböcker, och skriker rakt ut av upphetsning.

Lite senare i vår lanserar vi en crowdfundingkampanj, så att vem som helst som längtar efter ett intressant samtal om böcker för barn och unga (och boktips!) kan bidra med en spänn eller två eller hundra till vår podd, så att vi kan betala producent och klippare och ge arvoden till frilansare.

Ingen vet ju ännu hur det här kommer gå. Men... känner mig ändå, just idag, försiktigt hoppfull om att det här ska gå att ro i land. Och firade med det enda rätta: skapa en facebooksida för podden, som man kan hitta här. Gilla gärna den! Så missar ni inga nyheter om när, hur, var och varför.

Veckans vegovideo #4 - Vårrullar



Kan man göra egna färska vårrullar? Hur viker man? Vad serverar man till? Hur gööööör man? Så här! (Inkl. dansande Hugh Grant.)

Recept och allt på meravego.se, och kampanj på "Ännu mera vego" hos Bokus här!

Hur det slutade

Ja, nä... nä.

Man skruvar kanske inte upp hyllor klockan 21.26.

Man kollar kanske på SVT-serien om Kerstin Thorvall istället.

Jag klassar detta som ett av mina mognare beslut här i livet.

måndag, mars 28, 2016

Kvällsaktiviteter vi minns

Vad tror ni om idén att skruva upp 45 konsoler och 16 hyllplan på vardagsrumsväggen, med start nu, klockan 21.26? Jag tror det är en strålande idé. Det finns väl inga barn som vaknar av lite borrande i väggen? Nej? Nej? Just det.

(Tror detta helt ärligt, de två barn som bor här vaknar fasen inte av något när de väl sover).

Jag börjar, så får vi se.

Oddsen för att det slutar med att jag gråter och går och lägger mig i vredesmod är väl i och för sig rätt så låga, men jag längtar efter min bokhylla, jag längtar efter den jättejättemycket, så jag tänker ändå: friskt vågat, etc.

Det är högst oklart varför jag skrev det här blogginlägget.

Nu reser jag mig från soffan.

Nu gör jag det bara.

Nu.

söndag, mars 27, 2016

Och det är ljust till nästan åtta

Jo, men den blev ju bra till slut. Påsken. Komma iväg-andet var naturligtvis inte mycket att hänga i påskriset, men själva helgen i torpet med kompisar och (i runda slängar) fyra hundra kilo mat har jag ingenting att invända mot. Vi har gjort det vi alltid gör i torpet under påsken: kopplat in vattenpumpen, eldat som fan, frusit en del, slagit ihjäl ett par hundra flugor som vaknade till liv när värmen började sprida sig i väggarna, och suttit runt bordet i köket och häckat. Det var vår! Det fanns snödroppar!

Jag satte en pinnstol bredvid vedspisen och satt där och läste.

Nu är vi hemma igen.

Tomatfröna har börjat gro, och det finns varmvatten i rören.

onsdag, mars 23, 2016

Påsklov!

Och det här är hur mycket jag känner för att packa väskan och hålla på och ta oss iväg någonstans: 0%. Det kommer ju att bli jätteroligt när vi väl åkt, så klart, men nu, strax innan... Komma iväg är verkligen inte mitt bästa. Det är det och ta tag i planering av mat som toppar min lista över hatsysslor, tror jag.

Eller vänta förresten, gå ut med komposten? Åka till återvinningen?

Topp 5 värsta vardagssysslor:
1. Komma iväg och rodda ut hela familjen genom dörren inklusive vantar och packning och skit
2. Åka till återvinningen och proppa in mer plast och papp och glas i containrarna som redan är överfyllda.
3. Ta tag i planering av mat, i synnerhet när vi har folk som ska bo hos oss
4. Gå ut med komposten
5. Vika och lägga in tvätten

Gillar däremot: våttorka golv, vattna blommor, städa badrummet, städa köket, knöla in en ny tvätt i tvättmaskinen.

Hoppas ni får många påskägg.

måndag, mars 21, 2016

Veckans vegovideo #3 - Påskmat



Svensk högtidsmat brukar ju i regel innebära en buffé med kött och fisk och stabbig bonnamat (oavsett högtid, typ). Hur gör man om man vill fira exempelvis påsk utan kött? Går det ens?

I veckans vegovideo kavlar jag smördeg och gästas av en känd president. Recept och sånt på meravego.se! Och kampanjen hos Bokus (Ännu mera vego till extra lågt pris) pågår i någon vecka till, så mitt ödmjuka tips är: passa på.

söndag, mars 20, 2016

Helgen som gick




60 kvadratmeter vägg x två strykningar (och nedskruvning av grejer och spackling av hål och tejpning av lister och täckning av golv). Det är vad jag gjort i helgen. Bara det. Inför det faktumet skulle min rygg vilja vråla: Amen för i helvete, skona mig, kvinna, sluta?!?

Men nu är vardagsrummet i alla fall grönt och färgglatt och härligt.

Det gör mig glad.

torsdag, mars 17, 2016

I hans huvud

"Okej, nu tar jag alla killar. Först är man bebis. Sen barnkille. Sen storebror. Sen tonåring. Sen pappa. Sen farfar. Sen zombie."

Mitt stora barn har haft utvecklingssamtal med läraren i förskoleklassen idag. På påståendet "jag har ett vårdat och bra språk" fyllde han i motsvarigheten till "instämmer till fullo".

"I skolan i alla fall. Hemma svär jag ju för jävla mycket."

Han gillar: Matte, inomhus och svåra klurgrejer.
Han tycker: Att det vore bra om alla människor på jorden fick en lillebror, för bröder är så söta när de är bebisar.
Han känner: En som har flytt från ett riktigt krig som är snäll.
Han råkade: Ta med tuggummi i jackfickan till skolan fast man inte får.
Imorgon ska han: Sminka dit en mustasch på överläppen direkt på morgonen.
Han säger: "Ett tips, pappa? Gå och lägg dit lite tidigare på kvällarna. Så kanske du inte är så trött när du vaknar sen."
Han har: Så sjukt tjockt hår som han vill ha klet i.
Han lyckades: Lyssna klart hela första Harry Potter.
Han vill: Fortfarande hålla mig i handen när jag hämtat honom på fritids.

onsdag, mars 16, 2016

Hur väljer du skrividé, och hur vet du att den håller?

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och jag har fasen ingen som helst aning om hur jag ska svara på den här frågan, för den är svår. Konstigt nog också: svårare för varje bok jag skriver. Jag hoppas att det beror på att jag övat upp mig på att hitta på idéer, och därmed har fler, och får svårare att välja mellan dem. Men det kan också betyda att jag blivit en neurotisk velpotta på gamledar. Ingen vet.

Jag brukar i alla fall börja med att få en diffus känsla för vilken typ av bok jag vill skriva, till exempel "en kärleksbok". Sen brukar jag komma på helt skissartat vem den boken skulle kunna handla om, till exempel "en tjej som är extremt blyg, och inte vågar möta folks blickar". Och sen brukar jag gå omkring och vanka runt det där lilla fröet och hoppas att det ska växa till sig till något större. Gör det inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än.

Min bästa grej i det där vankningsskedet är att läsa mycket andra böcker och se på filmer och lyssna på låttexter som jag tänker mig är lite i samma stil som det jag tror att jag skulle vilja skriva. Det är mitt mest effektiva sätt att trycka på play för olika fantasifilmer i mitt huvud, och i bästa fall börjar det då dyka upp scener i mitt medvetande som handlar om den där huvudpersonen jag nyss hittat på. Ett bra tecken i det här skedet är om jag till exempel tänker: "Kolla! Där sitter hon på skolbussen och dagdrömmer"  eller "Där går hon och hennes pappa och kånkar på en jädra fåtölj längs med en landsväg" eller "Åh, tänk om killen och hon delar hörlurar och han luftspelar piano med till introt helt sjukt inlevelsefullt på bussen?" Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men vi låtsas att filmscenerna radas upp på min näthinna helt lydigt, för enkelhetens skull nu, m'kej? När de är tillräckligt många brukar jag bli sjukt sugen på att börja skriva. Jag försöker låta bli, för jag vet att det är lättare att skriva färdigt boken om jag har planerat ordentligt innan, men det brukar vara svårt, och oftast tillåter jag mig ändå att prova lite. Testskriva, liksom? "Såhär skulle boken kunna börja, kanske. Jag låtsas det en stund nu, och skriver två sidor." Då kanske jag till exempel kommer på vilken form som passar (om man ska fatta allt som pågår i hennes huvud måste hon berätta i jagform!) och får någon slags hint om vilken ton texten ska ha (humoristisk men med ett rätt stort allvar bakom). Ett bra tecken i det här skedet är att det går bra att skriva de där två testsidorna, och att jag tycker texten blir freaking fantastisk och vill mejla den till alla jag känner. Gör jag inte det är idén förmodligen ingenting att ha. Eller så är jag inte redo att skriva den än. Tillbaka till Gå.

Men okej, drömscenario, allt går lätt. Då återgår jag till tänkandet och planerandet (mer om det i nästa skrivinlägg), och skriver ett synopsis. Och när jag är klar med det börjar jag skriva på riktigt. Och sen... när jag hyfsat enkelt fått ihop 20 sidor text eller så? Ja, men då ger jag inte upp, då ändrar jag mig inte. Då skriver jag på boken tills den är klar, trots att jag kanske hatar den hälften av skrivdagarna och vill kasta ut datorn genom fönstret. Gör jag inte det är idén förm...

Nä, men ärligt. Jag har hittills inte varit med om att jag upptäckt halvvägs in i en bok att idén inte håller. Jag har varit med om att jag måste utveckla idén, eller dra den åt ena eller andra hållet, men jag har inte varit med om att jag verkligen, verkligen fastnat, och varit tvungen att skippa en bokidé jag verkligen påbörjat. I vankningsskedet och testskrivningsskedet kan det mycket väl hända att jag ändrar mig och lägger idén åt sidan. Men när jag väl skrivit i några dagar på allvar, och fått ihop några kapitel... Då känner jag mig rätt säker på att idén håller.

ÄN SÅ LÄNGE, TA I TRÄ, etc, etc, etc.

Det här idékläckarstadiet är min mest neurotiska fas som författare, har jag märkt. Om jag fastnar minsta lilla här så blir det ingen bok. Sen, när jag väl kommit igång, ingår liksom fastnandet som en obligatorisk del av processen, men i uppstarten? No way. Tål 0% motighet. Allt måste kännas roligt och smidigt och härligt, och jag måste ha hybris och tycka att boken kommer bli fantastisk, och om jag skulle vara korkad nog att berätta om idén för någon annan så måste den personen reagera på precis rätt sätt och säga exakt det jag vill höra, annars tappar jag lusten och blir ledsen och tänker att jag aldrig mer ska skriva något och SKIT I DET DÅ, jag får väl börja krossa sten eller något for a living istället.

Gud, ändå.

Vi lämnar detta ämne nu innan det är natt?

En helt vetenskap det här ju.

måndag, mars 14, 2016

Veckans vegovideo #2 – baljväxter

Kan man göra nåt kul av baljväxter? Finns det någon lins som känns lyxig? Och hur gör man en god bolognese utan köttfärs?

Veckans vegovideo handlar om ärter, linser och bönor och jag skulle nog ändå vilja sticka ut hakan och säga att den är rätt mycket roligare än den låter. Och så har vi lagt upp den här texten om baljväxter på meravego.se också! Kolla supergärna och säg om ni hittar något ni tycker vi borde ändra eller lägga till eller ta bort.

söndag, mars 13, 2016

Helgen som gick

Jag ska jobba i Växjö med omnejd i två dagar nästa vecka, och är hemma hos mamma och pappa några extra dagar med barnen. Det är rätt bra. Barnen har hälsat på kor. Jag har gått nån mil på grusvägar med min syster. Grillen har gjort premiär för säsongen. Vi har varit (slarvigt räknat) ungefär två och en halv miljoner människor i köket samtidigt och försökt laga mat med tre komma sju miljarder barn röjandes runt benen. Det blev gott. Inget barn åt.

Allt är ungefär som vanligt.

torsdag, mars 10, 2016

En torsdag i mars

Hej från hög på livet och litteraturen, jag var nyss och lyssnade på Kristina Sandberg i en och en halv timme på Gnestabibblan. Så här tänkte jag innan: Men jag har ju lyssnat på henne förut, och jag är själv med barnen ikväll, och jag är trött, och yada, yada. Sen ringde jag Siri som ibland passar våra barn och gick dit ändå, och nu ba: HJÄRTÖGONEMOJI PÅ ALLT!!! Så gulligt att det satt gubbar i publiken och hade läst alla böckerna i Maj-trilogin och kände grejer!!! Kristina Sandberg är min idol. Inte bara för böckerna (som i sanning är fantastiska) utan också för själva henne.

Speciellt mös jag när hon sa:

"Jag skrev, och gick skrivarlinjer, och höll på. Men så tänkte jag att jag väl behövde ett förvärvsarbete också, vid sidan av skrivandet. Och då valde jag ju mellan journalist och psykolog. Jag ville åt samtalen, tror jag. Och jag var för blyg för att bli journalist, jag vågade ju inte ringa till folk och hålla på, så då fick det bli psykolog."

Jag nickade så mycket i samförstånd åt detta att mitt huvud höll på ramla av.

(Borde nog ha valt psykolog istället för journalist där som tjugotvååring ändå? Var så jädra rädd för telefoner.)

När jag kom hem hade Svante somnat på Siris axel.

Det är så ofta jag tänker på Maj.

Och gulliga var de också

De jobbar med "yrken" i Rufus förskoleklass nu, och om man vill som förälder får man hälsa på och berätta lite som sitt jobb. Så imorse gjorde jag det. Det var så här: Tusen händer som viftade i luften.

"Rufus mamma! Rufus mamma! Att? Min morfar har en hund."
"Hallå! Hallå! Hallå! Jag har också en hund!"
"Och en gång! En gång! En gång blev en katt överkörd på gatan utanför mitt hus."
"Och vet du, vet du? En kanin jag vet heter Arne."

Etc, etc, etc.

Min författarkompis Mårten har efter otaliga författarbesök sagt till mig att det finns två (2!) ämnen man aldrig, aldrig kan ta upp i en förskoleklass om man någonsin igen vill få en syl i vädret själv. Det ena är husdjur. Det andra är mor-och farföräldrar. "Efter man yppat ordet 'mormor' eller 'katt' är det kört. Kört!" Och ändå gjorde jag alltså det fatala misstaget att läsa en berättelse jag skrivit om en tjej som önskar sig en hund högt?!?

Oh well.

Vet i alla fall allt om Gnestas husdjursbestånd nu.

onsdag, mars 09, 2016

Hur var det att skriva "Djupa Ro"? (SPOILERALERT!)

Det här är ett svar från frågestunden om skrivande, och det kommer att innehålla spoilers om handlingen i Djupa Ro. Vill man inte veta vad bokuslingen handlar om föreslår jag därför att man slutar läsa... nu.

Att skriva Djupa Ro var på många sätt extremt kul. Jag älskade till exempel att få skriva om den lilla orten där jag själv vuxit upp. Att få använda min badplats, att låta dem cykla på mina cykelvägar, att de sitter på min buss och känner igen varenda krök av vägen, att de handlar på min Icabutik. Eller ja, "min". Men ni fattar. Det var kul. Och jag älskade att skriva om ett kompisgäng som känt varandra jämt, och låta alla personerna i gänget få ta rätt mycket plats. Och att de var nästan vuxna. Jag tyckte om att David (som berättar) stod mitt emellan. Å ena sidan hade han flyttat hemifrån, och var på väg bort och ut och iväg. Å andra sidan var han fortfarande sin mammas son, och blev rufsad i håret. Och åh, vad jag gillade att skriva om David ihop med mamman! Hur hon står och tittar efter honom i fönstret, som om hon är rädd att han ska försvinna om hon släpper honom med blicken. Hur det påverkar henne att en jämnårig kompis till David har hittats drunknad, hur hon oroar sig, hur hon vet att han är vuxen och att hon måste släppa taget, men hur hon inte fattar hur hon ska våga. Hur de irriterar sig som fan på varandra, som man gör.

Sen handlar ju boken om ett självmord. Jonathan, 18 år, tar livet av sig, och hans kompisgäng blir kvar utan honom. Vad känner de när de får veta? Vad tänker de? Jag aldrig skrivit om det här innan. Det kändes ganska nervöst. Dels var jag SKITRÄDD för att skriva en bok som skulle verka triggande för någon som var deprimerad och hade självmordstankar. Och dels var jag rädd för att jag inte skulle kunna göra det bra, eftersom jag faktiskt inte hade någon egen erfarenhet av det här. Jag har inte varit med om att någon av mina närmsta personer tagit livet av sig. Jag var rädd att det diskade mig från att skriva en bok om det, att det inte skulle gå. Att det inte var min historia att berätta.

Det jag gjorde då var att: Tänka skitmycket. Komma fram till att jag ändå ville försöka. Läsa på. (Om självmord, om tecken på att någon är suicidal, om psykisk ohälsa bland unga, om depressioner, om sorg). Prata med en beteendevetare, som jobbar med unga som mår kasst. Jag frågade: Finns det något speciellt jag måste undvika att skriva ut för att det inte ska bli triggande? Hon fick också läsa manuset när det var halvfärdigt, för att se om det kändes trovärdigt. Och så pratade jag väldigt mycket med en av mina närmsta vänner, vars bror tog livet av sig för några år sedan. Hon har hjälpt mig jättemycket. Mycket av de korta glimtar man får av Jonathan är hämtat från hennes berättelser. Hon har också läst manuset under skrivandets gång och "godkänt".

Det här är nog det jag tydligast lärt mig av allt detta: Det finns inget facit. Man upplever inte saker på samma sätt, man reagerar inte likadant. Inte i ett (påhittat) kompisgäng, och inte i verkligheten. Och därför tror jag att en person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa Djupa Ro och känna igen sig i nästan allt. Men en annan person som upplevt det här i verkliga livet kan läsa och inte känna igen sig nästan alls. Så måste det ju få vara? Och jag tycker oavsett att det (psykisk ohälsa bland unga, självmord, och att förlora en nära kompis) är viktiga ämnen att prata om och tänka på, jag är glad att jag skrev boken. Om inte annat, så för min egen skull. Jag har lärt mig mycket. Och det måste väl vara värre att hålla tyst för att man inte vågar prata om något (eller skriva om något, i mitt fall då), för att man tycker att det inte är "min sak att säga något om det här", eller att "det kan bli fel" än att försöka? Eller? Ja, det kanske blir dåligt eller klumpigt eller fel om man har otur. Men det blir i alla fall något? Jag vill gärna tro att det är en bit på väg.

Sen (och det här har jag skrivit om tidigare på bloggen) var det också speciellt att skriva den här boken, för att jag påverkades rätt starkt själv. Det här var vad som ingick i mitt jobb under året jag skrev: Lyssna på ledsen musik, tänka på sorg, gå på långa promenader utmed tomma åkrar och leva mig in i ledsna personers huvuden, ligga och stirra upp i taket och tänka på döden, föreställa mig hur det skulle vara att vara mamma till en tonårsson som förlorat en kompis, se filmer där folk tog livet av sig, läsa böcker där folk dog... Jag vet förstås inte om det var något annat i mitt liv som gjorde att mina spjäll var helt öppna för ledsamhet under den här perioden, men... Mitt psyke har tagit stryk av att skriva Djupa Ro.

Men jag är stolt över hur den blev. Att den blev.

Alla som läser den tycker naturligtvis inte om den, eller blir berörda av den, eller känner igen sig i den, eller tycker den är trovärdig. Men en del gör det. En del gör verkligen det. Och det räcker ju.

måndag, mars 07, 2016

Veckans vegovideo (och en sajt!)

Voilà, ett pyssel jag ägnat mig åt de senaste veckorna: En sajt! Där kommer vi att lägga upp veckans videoklipp, och fylla på med recept och läsning eftersom. Adressen dit är meravego.se, klicketi klick!

Och violà ännu mer: En första vegovideo! Det kommer att bli några stycken, minst fem. Kanske fler. Jag har kul. Förhoppningsvis blir åtminstone någon som tittar på videoklippet 1. På gott humör, och 2. Sugen på vegetarisk mat, och i så fall är jag: nöjd.

lördag, mars 05, 2016

Blandade svar om skrivande

Fråga: Hur får man sin bok färdig?
Svar: Man kämpar. Man ger inte upp. Man slänger inte ett halvfärdigt manus, trots att man vill det minst varannan dag. Man tröskar vidare. Man sätter upp små delmål, som man blir glad när man når (sidan 10! Sidan 50! Sidan 100!). Man försöker strunta i att tänka negativt, och bara skriva på. Man tänker på hur stolt man kommer bli när man är klar. Man tänker på hur omslaget på boken kommer se ut, och vad den ska ha för baksidestext, och vad folk kommer säga när de boktipsar sina kompisar om den. Man tänker på hur kul det kommer bli när man får instagramma ut den färdiga boken och säga NU ÄR DEN KLAR! Man tänker på folk som kommer att läsa boken och se den som betydelsefull. Eller ja, "man" och "man", jag gör det. Jag ägnar sjukt mycket tid åt att dagdrömma om boken som färdig under tiden jag skriver. Det är rätt effektivt när det gäller motivation, har jag märkt.

Fråga: Har du börjat skriva på något du trodde skulle bli bra men insett efter ett tag att det inte funkar?
Svar: NjaeJag har några dokument i en mapp som heter "bokidéer" som det inte blivit något än. Men det är inga långa försök, det är nån sida här, nån sida där. Jag har aldrig skrivit mer än så och tvingats ge upp. Jag tillåter mig inte ens tänka tanken att ge upp är en möjlighet. När jag väl börjat, och kommit mer än 20 sidor... Ja, nä, jag ger inte upp (än så länge). Jag gör det bara inte. Lex fråga ett.

Fråga: Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?
Svar: Min första bok var "Stora Syndboken", och den skrev jag ihop med Elin Lindell när vi gick på journalisthögskolan. Det är en intervjubok med barn, om taskiga grejer i deras vardag. Vi gjorde den som examensarbete. Jag var 24. När den var klar skickade vi den utan större mankemang (minns inte att vi var nervösa, vi mest bara gjorde det) till fem olika förlag, och fick JA, TACK! från tre av dem. Vi fattade ingenting om något av det här. Var det här normalt? Brukade det gå så här snabbt? Fick alla svar inom några veckor? Vi gick på möte med de som ringde först (Natur & Kultur), och satt på mötet i en timme utan att fatta varför de kallat dit oss, och till slut frågade vi: "Men vadå, vad betyder det här, vill ni ge ut den här boken?" De sa: "Men JA-A!!! Har ni inte fattat det?!?" Det var kul. Vi var glada. Men det var liksom ingen jättegrej? Jag tror vi båda undermedvetet tyckte "Jaja, det är ju en journalistisk bok, med intervjuer. Det är ju ingen bok." Vi borde fått stryk. För mig var det en större grej att få kontrakt på min första skönlitterära bok sen, "Det är så logiskt alla fattar utom du". Jag vet inte hur det var för Elin, men hennes skönlitterära böcker om Hjördis (till exempel "Borttappat: Katt, kompis, kalsong") är tamejfan svinbra, läs dem!

Fråga: Skickade du ditt manus till en massa olika förlag? 
Svar: Nej. "Det är så logiskt alla fattar utom du" började med ett mejl. En förläggare som läste min blogg mejlade mig och skrev "Har du aldrig tänkt på att skriva en ungdomsbok? Jag tror du skulle kunna det." Sen gick vi och fikade på Kulturhuset. Jag minns att jag frågade henne saker i stil med "eh... vad menar du att det är för typ av bok jag kan skriva då?" och hon sa "ja, vad vill du skriva för typ av bok?" och jag sa "en ganska glad med mycket kärlek, tror jag" och hon sa "bra, gå hem och gör det då". Jag fick ett kontrakt av henne när jag skrivit ungefär 100 sidor. Jag var så jävla glad.

Fråga: Är det så svårt som alla säger, att vara författare?
Svar: Ja? Nej? Jag vet inte vad alla säger. Det har sina för- och nackdelar. En fördel är till exempel att man jobbar med (och nu är jag naturligtvis helt objektiv) det absolut roligaste i hela vida världen: berätta berättelser i skrift. Man får hitta på böcker. FATTA! En nackdel är till exempel att det inte är så lätt att försörja sig på det. Vilket leder oss till...

Fråga: Går det att få ihop till en lön av att skriva böcker?
Svar: Ja, om man heter JK Rowling. Eller nä, okej, nu överdrev jag. Även en handfull helt vanliga superpopulära, bästsäljande (deckar)författare i Sverige kan nog få ihop en rätt bra lön av att "bara" skriva böcker. Men resten av oss som skriver böcker måste även dra in pengar på annat, för annars går det inte. Jag tjänar mellan 4-20 kronor varje gång någon köper en av mina böcker. Jag klarar mig inte på det.

Fråga: Hur stor del av din inkomst kommer från annat, typ föreläsningar på skolor och sånt?
Svar: Ett vanligt år tror jag det är ungefär hälften.

Fråga: Hur får man sådana uppdrag?
Svar: Jag är med i Författarcentrum, som funkar som en slags författarförmedling till skolor. Det är väldigt, väldigt bra. Jag tror det kostar 400 kronor om året att vara med. Det är mina bäst investerade pengar någonsin, för de förmedlar ofta uppdrag till mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Och så tror jag att skolorna tipsar varandra, så om man sköter sig när man är på en skola, så genererar det ofta fler uppdrag i närheten. Ja, och så skriver jag ju på bloggen om att jag besöker skolor! En del uppdrag kommer från det hållet också.

Fråga: Hur tänker du kring att skriva om ställen/personer/kulturer du inte själv är bekant med? Tycker du det är okej?
Svar: Jag tycker det är okej, men att det är svårt. Hittills har jag till största delen grävt där jag stått, och skrivit om ställen jag själv bott på, och haft huvudpersoner som till rätt stora delar liknar mig. (Vita, medelklass, cispersoner, alltså.) Det här är något jag diskuterar ofta och tänker på dagligen. Jag växlar mellan två lägen. Det ena är: "Det är fan mitt ansvar att tänka på representation och gå utanför mitt eget område, alla böcker kan inte handla om vita medelklasstjejer som blir kära i vita medelklasskillar!!!". Det andra är: "Men är det verkligen jag som ska berätta den här historien om att vara adopterad/svart/deprimerad/gay/fattig/trans/funktionshindrad, etc? Får jag det? Kan jag det? Hur ska jag göra i så fall? (Det borde vara större mångfald bland oss som skriver!)". Det är en svår fråga. Jag vet inte. Men jag tänker på det jämt. Och de gånger jag går utanför "mitt" område gör jag research som en tok för att det ska bli rätt, och jag är jätterädd att hamna fel. Jag kommer skriva lite mer om det här i svaret om hur det var att skriva "Djupa Ro".

Fråga: Vilken (redan existerande) bok önskar du att det var du som skrivit?
Svar: Åh, det finns så många! Men "Jellicoe Road" av Melina Marchetta skulle jag ju varit rätt så jädra nöjd med om jag klämt ur mig. 

Frågestunden och frågorna

Oh lord, vilka bra (och skitsvåra) frågor, jag får dela upp svaren, tror jag. De här frågorna får varsitt inlägg under de närmsta veckorna:

- Hur var det att skriva Djupa Ro (spoileralert!)?
- Hur väljer du idé, och hur vet du att den håller?
- Hur lägger du upp planeringen av dina böcker? Och hur slaviskt följer du den?
- Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?
- Hur ser din redigeringsprocess ut?
- Hur mycket förväntar sig förlaget att du ska göra PR för dina böcker?


Men börjar med några som inte kräver en halv uppsats som svar alldeles strax. Och kommer ni på någon mer fråga as we go, så ställ den också. Bara gör't.

fredag, mars 04, 2016

Frågestund om skrivande

För fem år sen ställde ni skitmånga frågor till mig kring ämnet "skriva bok" och "vara författare", och sen svarade jag. Det var kul! Ska vi inte göra det igen?

Ni undrar i kommentarerna, jag svarar efter bästa förmåga?

10 x dagens

Dagens väder: Blött så ini.
Dagens vattenpöl: Den mindre sjön på förskolegården.
Dagens se fall jag bryr mig: Svante.
Dagens jobb: Filma och klippa vegovideosnutt.
Dagens äntligen: På måndag! Börjar vi publicera ovan nämnda snuttar på ett youtube nära dig.
Dagens fredagsmysskolkare: Gustav, som drog till Köpenhamn.
Dagens extrabarn: Rufus polare, som sover över.
Dagens never ending fnitter: Ovan nämnda extrabarn, och Ruf himself, vid läggdags.
Dagens överdrift: Det där med "never ending". Helt ärligt fick jag dem att tystna och somna efter 2 timmar och 15 minuters idogt läggningsarbete.
Dagens nattuggla: It ain't me, babe.

torsdag, mars 03, 2016

Bladen brinner - snart i en hörlur nära dig?

Strax innan jul skickade jag ett många sidor långt, handskrivet (kärleks)brev till Barbro Lindgren, och frågade om hon kunde tänka sig att låna ut sin boktitel "Bladen brinner" till en podcast om barn & ungdomslitteratur. Jag skrev att jag var förbannad för att teve och tidningar och radio är dåliga på att bevaka området, och att vi (jag och Johanna Lindbäck) ville göra halvtimmeslånga avsnitt fyllda med de samtal vi saknar. Reportage, intervjuer, recensioner och diskussioner, om aktuella böcker och ämnen. För vuxna. Om barnböcker. Och att vi verkligen, verkligen skulle bli skitglada om programmet fick heta "Bladen brinner". Jag fick svar efter två dagar.
"Hej Lisa! Tack för ditt brev! Det gladde mig, inte minst för att du och Johanna har planer på ett program om barn- och ungdomslitteratur! Det behövs verkligen!!! Litteraturen för barn är numera satt på undantag - på 60 och 70-talet var det helt annorlunda. Använda gärna BLADEN BRINNER - en ära för mig. Lycka till, och allt gott! Önskar Barbro"
Som jag tryckt denna korrespondens mot bröstet, för åh! BARBRO LINDGREN! Och som jag tänker trycka bilden här ovanför mot mitt bröst på samma sätt, för åh! EMMA ADBÅGE! Denna podcast föds med de allra bästa av förutsättningar, skulle jag vilja säga.

Nu tänker vi leta finansiärer, så vi har råd att omvandla idéerna till verklighet. Men om det lyckas så kommer "Bladen brinner" finnas i en hörlur nära dig om ett tag.

Känner stort: iiiiih! inför detta.

tisdag, mars 01, 2016

Jakten på laddaren, eller "livet som iphoneanvändare"

Sååååå... Jag gjorde misstaget att åka hemifrån igår utan fungerande telefonladdare, och har sedan dess inte befunnit mig på ställen där man kunnat köpa en. Och söte jesus vad jag ägnat tid åt att hålla på kring detta ändå?  Inte för att jag ens använt telefonen, för det har jag verkligen inte. Den har legat orörd i min jackficka i två dygn nu, för att jag 1. Ägnat mig åt annat, exempelvis jobb, och 2. Velat spara på prescious batteri. Men aaah. Telefonen har, som vi alla vet, skrämmande dålig batteritid och mina tågbiljetter har bara existerat i telefonen, och jag har haft tre byten (and counting), så telefonen har varit så illa jädra tvungen att vara vid liv hela resan. 

Är nu inne på min fjärde helt främmande person som jag hoppar på och bara "pleeeeease, kan jag få låna din laddare en stund?" med helt stirrig, desperat blick. 

Är en eljunkie? 

Charmigt.

On the bright side så har det varit som en övning i att närma mig medmänniskor och fråga om hjälp (läskigt). Känner också stor värme och kärlek till de fellow iphoneanvändare som ställt upp och räckt över sin iphoneladdare (i slow motion, till ljudet av stråkar) med ett leende, och bara "men ja, så klart, hatar när det händer, här!"

Mänskligheten, ändå. 

Så fin när det verkligen gäller.