lördag, juli 30, 2016

Trekilometerssommaren

Min nya springstrategi, förresten? Jag älskar den. Sjutton gånger sedan beslutet har jag nu sprungit mina 3 kilometer. Jag är väldigt stolt över det. Jag har packat mina springskor i alla packningar jag packat den här sommaren, och jag har använt dem i Småland, i Södermanland, på Gotland, i Italien. I mitt huvud tänker jag: Spring varannan dag. Så blir det inte riktigt, men nästan. Är inte det nästan helt otroligt?

(Jo.)

Det skulle fasen inte förvåna mig om jag snart börjar gilla det, rent av. Och händer det? Då kan verkligen precis vad som helst hända här i världen.

Lördagar vi minns

En dag hinner jag tydligen vara hemma i huset och vara ledig på ett ungefär, sen vaknar jag och vänder mig mot Gustav och bara: "Ska vi bygga något? Kanske de där hyllorna i skafferiet?" Det är värre än någonsin, behovet av att få något gjort, att sysselsätta händerna med något som ger resultat, gör mig trött, förbättrar miljön runt mig. Som ett konstant kli inuti. Och det är ju bra för huset (som får slipade golv, nytt skafferi, rensade grusgångar etc), men det är också ganska påfrestande att inte bara kunna s i t t a  s t i l l.

Igår var jag på loppis och köpte en gammal biostol som rensats ut från biografen här i Gnesta, och idag vaknade jag med ett ryck och kastade mig ner i hallen och började fixa med den. Perfekt stol att ha i hallen ju? Tar ingen plats när den är uppfälld, och skön att sitta i när man tar på sig skorna. Plus ganska fin. Men den saknade sidostycken, så jag fixade sidostycken. Jag tapetserade dem med samma tapet som vi har på väggen. Det tog två timmar, och gick ganska bra. Sedan började jag arbetet med att montera den. Det tog 3 timmar till, och gick åt helvete. Nu står biostolen i källaren halvfärdig, och jag är vansinnig. Var en halv sekund ifrån att lägga mig på hallgolvet och drämma hammaren rakt ner i trägolvet och skrika som en vansinnig människa strax innan jag kom på att jag kanske hellre skulle gå och laga mat, för att jag också var hungrig. OCH VARM!!!

Har dessutom:
- Tvättat lakan som nu hänger ute i ösregnet på grund av glömde.
- Tappat ett mjölkpaket på golvet.
- Missat munnen när jag skulle dricka juice och fläckat ner mitt favoritlinne.
- Inte kunnat klippa gräs på grund av regn.

Fy fan, så irriterande det kan vara, livet.

Italien, baby




Kära dagbok, vi har varit i Italien. I ett hus i Ligurien, en dryg timme med bil norr om Pisa, vid havet. Det var den där resan som skulle bli det ultimata testet för vår kompisrelation till en av våra närmsta kompisfamiljer - den där vi reste ihop för första gången och umgicks alla sju konstant i sju dygn. Det gick bra. Det har inte skurit sig. Jag kommer vilja resa någonstans med dem igen. Jag är väldigt lättad över detta, emedan jag verkligen, verkligen gillar dem.

Vad jag också verkligen, verkligen gillar: Italien. Det är fint. Hav och berg och träd och blommor och dalar och klippor och allt. Nästa gång vi åker dit struntar vi nog i att hyra bil och tar oss fram med tåg istället, för att 1. Det innebär mindre ångest för en sån som mig, och 2. Det verkar funka skitbra att åka tåg i Italien. Men i övrigt behöver jag inte ändra på upplägget. Vi hyrde ett hus som hade havsutsikt och uteplats, och på dagarna badade vi och kanske kollade på något fint, och på kvällarna badade vi bara ibland, och resten av tiden satt vi på uteplatsen och kollade på horisonten. Vi tog det lugnt. Man fick glass varenda dag. Jag köpte ett strandtyg som var ÄKTA FRÅN INDIEN och kom på hur mycket jag hatar att pruta. Jag hatar det 100%. Det bodde en råtta i trädet bredvid huset. Jag hatade den också 100%. Jag smörjde in mig med solskyddsfaktor 50. Jag hade med mig springskor och använde dem och jag såg det lutande tornet i Pisa. Jag var inte arg nästan någonting, för jag ansträngde mig som fan, och helt magiskt nog funkade det, och jag åt pasta och pizza och ost. Jag läste "Maken" av Gun-Britt Sundström för mig själv och "Mio min mio" för barnen. Stenarna på stranden var så varma att vi övervägde att köpa flipflops för att inte få brännskador under fötterna. Vi gjorde det inte, vi sprang istället, det gick sådär, man såg skitfånig ut.

På hela veckan tänkte jag inte på jobb.

Det var bra.

Det mesta var verkligen bra.

Förutom kanske hasselnötsglassen, som var beyond bra och vidare ut i världsalltet, bäst.

Jag kan rekommendera Italien.

Och det är ändå förtvivlat skönt att vara hemma.

onsdag, juli 20, 2016

Ack och ve, alla dessa rovor

Här är en lista över kroppsdelar (nerifrån och upp) jag har fruktansvärd träningsvärk i efter att ha slipat golv:

- Baksida lår
- Rumpa
- Rygg
- Höger arm
- Nacke

Ikväll har jag skurat det nyslipade golvet med linoljesåpa. Alltså verkligen, skurat, gnuggat in såpavattnet i trät med skurborste medelst all min kraft, var genomsvettig efteråt. Det sägs (jag har googlat) att man behöver skura det på samma sätt jätteofta (en gång i veckan helst) under det första året för att arbeta in såpan ordentligt i golvet, innan det levlat upp och blivit ett bra såpaskurat golv och tål att man bara skurar in ny såpa ordentligt som fan någon gång då och då. HAHA! Jag kommer antingen bli hulken under året som kommer på grund av skurande, eller kommer jag fuska med golvet. Vi får väl se.

Varje gång jag skurar något faller jag i alla fall tillbaka i huvudet i en fantasi jag hade när jag var liten: Den att jag är ett fattighjon, kanske Kulla-Gulla. Jag brukade önska mig ett vattenok, för att kunna leva mig in mer i den här fantasin, men det fick jag aldrig något, tyvärr, så nu håller jag (uppenbarligen) till godo med en skurborste.

Fantiserade (OBS! händer inte så ofta längre) också ofta om att:

- hässja hö
- gallra rovor
- behöva livnära mig på bär och rötter jag hittat i skogen
- göra "ost" av att pressa hallon i en näsduk
- dricka vatten ur ett litet plåtkärl från en porlande bäck
- ha förkläde

Jaja.

Det om detta.

Nu har jag inte tid att tänka på golv mer, för nu ska jag och Gustav se fyra avsnitt av "Stranger things" på rad. Det är så många vi har kvar. Fick slita oss från skärmen klockan 02.00 efter att ha sett de fyra första i natt, och nu tänker jag: repris på det beteendet, tack så mycket, hej.

måndag, juli 18, 2016

Det låter som inget men känns som en jackpot

Jag har slipat ett brädgolv idag. I hallen på övervåningen. Det var första gången. Känner nu: Åh gud, åh gud, min högerarm, den är så trött, lelle vännen. Ändå slipade jag inte golvet med högerarmen, jag slipade det med en (nej, två!) golvslipningsmaskiner som jag hyrde på färghandeln. Först en jättestor mastodontmaskin för de stora ytorna, och sedan en kantslipmaskin för... eh, kanterna. Det är den som tog knäcken på högerarmen, tror jag. Man behövde hålla emot skitmycket för att den inte skulle skutta iväg och slipa lite all over the place.

Men nu är jag klar! Det var inte så svårt. Jag hade ganska kul. När högerarmen hämtat sig och jag får feeling ska jag slipa hallen där nere och köket och vårt sovrum också. Vi får se när det händer. Det är inte så bråttom.

Det som förvånade mig mest med hela det här projektet var mitt beteende när kantslipmaskinen gick sönder ungefär fem sekunder in i kantslipningen. Min normala reaktion i sådana lägen brukar vara: 1. Få panik och bli skitarg och kanske börja gråta, 2. Snäsa på Gustav (!!!), 3. Tvinga honom att göra något (vad som helst!!!) för att jag vägrar ringa färghandeln och erkänna att jag är en tjej som inte kan något om slipmaskiner och behöver hjälp och riskera att de ska tycka att jag är dum, etc, etc, etc i all evighet, amen. Men idag! Idag bara suckade jag helt lugnt, tog upp telefonen, ringde färghandeln, beskrev problemet, åkte dit med kantslipen, såg på när de skruvade isär den, småpratade lite casual om remmen som gått i småbitar, lärde mig hur slipen var funtad, bad om några tips, ställde några följdfrågor, tackade för hjälpen, åkte hem och SLIPADE GOLV SOM EN CHEF, helt själv.

Vågade alltså bete mig som en helt normal och bekväm människa i en färghandel?

YEAH!

Det låter som inget, men det känns som en jackpot.

lördag, juli 16, 2016

Horisont

Hej, jag har varit på Gotland. Det här kom jag på när jag var på Gotland: HERREGUD VAD FINT DET ÄR DÄR!!! Sedan sa jag det ungefär fyra hundra gånger på tre dygn. Tre kvällar i rad har jag kollat hemnet efter fina hus jag skulle kunna bo i på ön. Jag gör det ofta när jag är någonstans där det är fint, och det är ju fint typ överallt i det här landet, så att: Hemmet och jag är like this. Det senaste året har jag kollat efter fina hus jag kan bo i: På Gotland, i Dalarna, i Bohuslän, i Skåne, i Småland, på Öland och säkert några ställen till. Sen åker jag hem och varje gång vi närmar oss Gnesta och det är typ gröna fält och kullar och skog och sjöar som breder ut sig framför ögonen tänker jag: ELLER SÖDERMANLAND?!? Vilken man ju ändå får anse vara ganska smidigt.

Men i alla fall: havet.

Jag har kommit på att jag älskar horisont.

Det ska vara tomt runt omkring, så blicken inte kan fastna på något, och det går bra med fält, men det är nästan ännu bättre med hav, och så ska man bara stå där och glo.

Får väl flytta in i en fyr eller nåt.

Utöver detta: Har fått läsa tre kapitel i Mio min Mio för Rufus. Det är väldigt mycket vackra rosor och spelande popplar och plättar med sylt och hästar med gyllene man going on än så länge. Hon sparar inte på krutet när hon öser på om rosorna, Astrid. Har inte läst ordet "vacker" så många gånger på så kort tid på länge. Hon beter sig lite som jag gör när jag är på Gotland, kan man säga. Tjatar, nästan? Men man måste ju. Är det så vackert att "det nästan kändes ledsamt inuti" när man tittar på det så är det ju.

måndag, juli 11, 2016

Måndag, semester

Kära dagbok,

jag har varit hos tandläkaren och lagat hål. Det var okej. Jag är fortfarande bedövad. Man kan säga att jag ger uttrycket "ler snett" ett ansikte.

Jag tänkte på detta när jag låg där och dreglade: Herregud vad jag inte kan tandläkarlingo? "Och så behöver jag en bluttan-bla." "Kan du räcka mig bluttan-blä?" "Blöhö-blöhö på blaha-blaha, tack." Och själv ligger man där i stolen och bara: Ok, säger du det, så. I och för sig kanske bra att sakerna inte heter logiska grejer som "den största tången" eller "mastodontborren" eller så, för då hade man väl kutat därifrån?

Det ondaste med att gå till tandläkaren är att ta röntgenbilderna. Herregud, vad jag hatar att bita ihop kring de där grejerna. Eller kring "blahöhö-bling" som de väl typ heter egentligen.

Ja, det var väl det?

Nu ska jag lägga en kvadratmeter brädgolv i ett hål på övervåningen. Sen ska jag åka och leta upp fästingbussen och vaccinera mig.

Man lever life.

måndag, juli 04, 2016

Åksjuka barn i bil

Sara bad om tips och råd kring "hur man gör för att inte bli TOKIG som förälder till stackars superåksjuk avkomma?" Vi har provat:

- Åksjukarmband från apoteket (tyckte inte de hade någon effekt, och det var svårt att få barnet att inte ta av sig dem).
- Sätta ett plåster över naveln (för att det lät så jädra SJUKT när jag fick tips om det, så vi var tvungna att prova. Internet säger att det ska funka! Jag säger: Nä.)
- Nån utskriven åksjukemedicin i flytande form som han skulle svälja. (Minns inte vad den hette, minns bara att den INTE funkade, men det kan lika väl ha berott på att han hatar att svälja flytande medicin. Han kräktes typ bara av själva medicinen?)
- Postafen (som ju är receptfria åksjuketabletter från apoteket. Jag bröt dem i små, små bitar och gav till Svante i minidos, fast han egentligen var för liten. Jag gav honom mindre än en halv, från det att han var 3, kanske. Det funkade! Lite då och då.)

Men mest har det här funkat för oss: Köra på kvällen. Oftast kräktes han inte om han somnade innan han blev illamående. Så vi har kört mycket på kvällen/natten. Och sen han blev stor nog (för att vända stolen framåt?) har det släppt. Det var kanske som värst när han var 0,5 år till 2,5 år?

Våra barn får aldrig göra något annat i bilen (läsa, se på ipad etc) än att sitta rakt upp och ner och lyssna på musik/sagor från bilhögtalarna. Så fort vi åker tåg och låter dem se på film går det åt skogen. Vi rullar ner fönster med jämna mellanrum, och tar gärna pauser. Har alltid en plastpåse i baksätet. Andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Eller ja, hade, nu är det faktiskt lugnare. Det underlättar ju också att han är så stor att han kan säga till när han börjar må illa nu? Innan gällde det mest att hålla utkik efter när han tog ur nappen ur munnen. Då hade man två sekunder på sig att få upp plastpåsen.

Uh.

Har ni fler tips? Ös på i kommentarsfältet!

söndag, juli 03, 2016

Semester

Grej som hänt sedan Svante blev tillräckligt stor för att åka framåtvänd i bil: Vi kan köra mer än halvtimmeslånga sträckor utan att oroa oss för kräk. Tåg är fortfarande very risky business, men bil går nästan alltid bra nu, och jädrar i havet, vad det är skönt ändå, speciellt när man kör själv. Nu är vi i Småland hos mamma och pappa. Här (HELT UNIKT!) har Island just åkt ur EM. Det var inte vad jag hoppades på. Ändå kunde jag inte göra något åt det.

Jag ska försöka vara ledig nu i några veckor.

Jag är inte alls säker på att det kommer gå så bra, och det oroar mig lite, men det skadar ju inte att försöka innan man börjar stressa upp sig över att man kommer stressa upp sig på semestern, kanske.

Börjar med: Att somna.

Sen tar vi det därifrån?