fredag, september 30, 2016

10 års yrkesliv på ett golv

Jag la ut dem allihop på golvet, och ställde mig för att titta på dem som ett annat miffo. Kanske var det ett försök till någon slags självhjälp (kära lilla huvud, du har gjort det tjugoen gånger, du kan göra det en tjugoandra också). Kanske var det bara för att jag ville se dem. Jag vet inte. Skit i det.

I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.

En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."

Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.

Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.

Tio års yrkesliv på ett golv.

Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.

Men jag har gjort allt det här.

Det är också det.

måndag, september 26, 2016

Dödens lammunge

Ligger i sängen, snyter fram sår under näsan, knaprar ipren, somnar med nässprayet (mentol!) i handen ibland, vaknar av luftrör som piper. Min mamma sms:ar: "Är du så sjuk nu så du får ligga still och bli ompysslad?" Jag svarar: "Men faktiskt!"och väntar mig nästan ett "Grattis!" tillbaka. Det är aldrig, aldrig, aldrig jag som är sjuk i det här hemmet. Om jag ligger absolut stilla så jag inte känner av trycket från bihålorna är det nästan lite härligt.

Säg det inte till nån.

Kanske ska jag lyssna på P3 Dokumentär om grupp 8 och känna mig som en lat samhällsmedborgare som inte engagerar mig mer än jag gör, för det tänker jag mycket på. Hur hann de ensamstående mödrarna med sin politiska kamp, när skrev de sina plakat, när var de på sina möten, jag hinner knappt plocka undan på köksbordet efter maten innan kvällen är slut? Hade dygnet flera timmar? Vad är det som ändrats?

(Inget? Det är bara jag som är lat?)

Imorgon tänker jag vara lite sjuk till.

Sen tänker jag vara frisk.

Kul för er att veta, no?

lördag, september 24, 2016

När en femåring styr upp familjens rutiner kring handling

"Nu ska jag säga allting som är gott här inne på affären, mamma. GODISET är gott. GLASSEN är god. LÄSKEN är god. Och SÅNA DÄR OSTHJÄRTAN är goda. Men all mat som ligger här överallt? Den behöver vi inte. Mat tycker jag faktiskt vi kan börja köpa på pizzerian."

Post bokmässan

Jag började känna mig halvsjuk i samma sekund som vi satte oss på tåget från bokmässan, jag och Johanna, och nu går jag omkring här i mina raggsockor med frossa och halsont och snor all over the place. Det slår aldrig fel. Jag har sovit middag i tre timmar.

Men själva mässan blev ändå oerhört bra till slut. Vi var där för att prata om podden, skåla in premiären på ett mingel, och leda en rad olika intervjuer med andra författare på scén. Och! Kanske nästan viktigast: Titta efter människor i folkvimlet som bar en Bladen brinner-tygkasse och peka uppspelt varje gång vi såg en och säga "titta, där går en fantastisk människa!"

Det är så sjukt roligt med allt stöd vi får kring det här himla programmet. Både innan, och nu när första avsnittet är släppt, ni lyssnar ju? Och kommer fram och säger hej och heja, äntligen pratar någon barnböcker. Det är så himla generöst, jag blir skitglad.

En härlig stund i livet igår låg vi före Filip & Fredrik på iTunes topplista. Och före Liv Strömquist. Och före Ebba von Sydow. Den där topplistan works in mysterious ways, så det säger nog egentligen inte så mycket, men se fall jag bryr mig. Passar på att känna mig helt sjukt poppis, snyter mig, kryper ner under täcket, har frossa, tänker på avsnitt två, tre, fyra, fem, och så vidare in i typ evigheten.

torsdag, september 22, 2016

Premiär för Bladen brinner #1 - Små fluffiga lamm

Iiiiiih! Let's do this. NU FINNS FÖRSTA AVSNITTET!

Bladen brinner är ett program för dig som är vuxen och känner ett behov av att once in a while få boktips för barn och unga. Kanske är du förälder? Pedagog? Farfar? Bara allmänt intresserad av litteratur?

Det är jag och Johanna Lindbäck som står bakom podden, men det är verkligen inte bara vi som snackar. Tanken är att varje avsnitt (ungefär 30 minuter långt!) ska ha minst 3 olika inslag - intervjuer, reportage, boksamtal. Lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker, liksom.

I det här allra första avsnittet har vi varit hemma hos Barbro Lindgren i hennes hus på Öland, och pratar om "Bladen brinner" (boken) och hur hon (Barbro) blev deprimerad som 10-åring och gick hem från skolan för att det kändes så ledsamt att sitta kvar. Vi har också pratat med Mårten Sandén, om varför han återkommer till temat sorg i sina barnböcker, och varför vuxna vill att barn bara ska läsa om små fluffiga lamm. Och så diskuterar vi den splitter nya bilderboken "En sån dag" av Sanna Borell, och undrar varför vi har så höga krav på bilderboksmammor. HOPPAS DU GILLAR!

Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller via vår sajt, iTunes, Acast, Soundcloud och så vidare.

tisdag, september 20, 2016

Året med Millennium

Alltså, har ni sett K Special om David Lagercrantz och släppet av den fjärde Millenniumboken? Känner ren och skär ångest och får flyktkänslor i hela kroppen av att se den. Käre nån. Han måste åka ut i skogen, den där David! Sätta sig och stirra på en horisont! Odla sina krukväxter! Nåt! Så förstummad över hur han ens orkar närma sig en dator för att skriva efter det här året. Plus: Så väldigt intressant att få se känslorna all over the place, när han sitter och blundar i taxin på väg till presskonferensen och vill skita i allt, när han gråter ömsom av panik, ömsom av trötthet, ömsom av lättnad, när han känner hybris framför datorn, när han får se omslaget på boken första gången och gömmer ansiktet i händerna. Alltså, HERREGUD, stressen bakom det där boksläppet. Orkar knappt ens tänka på't.

#teamaniston at your service, typ tolv år senare

Få se nu, har jag tänkt någon tanke som inte har med podd eller bokmässan att göra som det går att blogga om? Nej? Nej. Kära nån, alltså, mitt huvud just nu: Så himla enkelspårigt. Det enda övriga jag lyckats snappa upp och engagera mig i är detta: 1. BRAD PITT OCH ANGELINA JOLIE SKA SKILJA SIG!!! (tipstack hela internet) 2. Polly (godiset) lanseras i ny smak som är: Päron, polka, mörk choklad (tipstack @jossibaloo) och jag vill äta dem, inhalera dem, fylla ett badkar med dem och dyka ner i dem, 3. Inget.

Jo, att mina krukväxter sakta håller på att dö typ allihop? Min teori är att de inte gillar vårt vardagsrum sen vi målade det grönt. Det är en ganska klen teori. Men nu har jag i alla fall planterat om dem, talat ömt med dem och ge dem näring som livsuppehållande åtgärd och NU HOPPAS VI PÅ DET BÄSTA PEOPLEZ, I need them krukväxts to handle the höst, det gör jag verkligen.

Gud, kommer ni ihåg Brad Pitts och Jennifer Anistons bröllopsfoto ens? Alltså, googla, så himla fint.

fredag, september 16, 2016

"Och så bor vi i ett gammalt rangligt hus, som luktar ruttna äpplen"

Min unge har haft sitt livs första läxa i skolan den här veckan. Matteuppgifter som skulle göras digitalt på datorn. Vi gick ut hårt genom att glömma läxan totalt, komma på den precis innan vi skulle gå till skolan i morse, stressskrika på varann i köket, kasta oss över datorn, instruera barnet att "räkna skitsnabbt!!!" och när han började gnälla efter typ 120 mattetal på sju minuter snäsa "så här är det att ha läxor, sluta gnäll, RÄKNA!!!". Nu är den läxan loggad som "utförd" klockan 07.59, vilket i runda slängar är 13 minuter innan det ringer in på skolan. En vild gissning är att mitt barn kanske redan hatar läxor.

Aja.

Man lever och lär och glömmer det mesta.

Igår var samma unge hos skolläkaren och talade om att han "bara får sylt till frukost. Alltså på mackan? Förutom på helgen, då får jag nutella och sylt. Och så får jag titta på youtube i flera timmar."

KÄMPA, BJÄRBO/EDMANS!

torsdag, september 15, 2016

Bladen brinner #0 – Om en liten vecka

Det är en liten ynka vecka kvar tills första avsnittet av Bladen brinner släpps, och nu finns vi på iTunes och Acast och gud vet alla ställen. YEAH!!! Vi har lagt upp en kort inför-podd där vi berättar varför vi gör podden, vilka vi samarbetar med, och förklarar lite om vad man kan vänta sig om man tänker lyssna sen. Plus att man kan tjuvlyssna på musiken i podden, ju! (Den är gjord av Håkan Lidbo.)

Här kan man trycka play:


Eller så går man in på vår sajt, bekantar sig, stretchar lite, LADDAR JÄRNET INFÖR TORSDAG OM EN VECKA, och lyssnar därifrån.

Puss, puss.

onsdag, september 14, 2016

Bland hästbajs och stöv

Bild ur "Halsen rapar, hjärtat slår - rim för 0-100 år" av Emma och Lisen Adbåge.
Hej från hög på häst! Eller ja, det lät ju som det lät. Jag menar bara att jag varit i stallet och att det var fantastiskt. För några veckor sedan trodde jag att min (ganska nya) ridskola hade lagt ner sin ridskoleverksamhet (precis som min förra) och att jag inte skulle få rida i höst. Men så ba: VAR DET INTE SÅ!!! Skrek typ rakt ut av glädje när jag fick reda på't.

Idag har jag haft höstens första ridlektion. Den var så här: "Idag ska vi bara tölta. Alla som har travat när lektionen är slut har gjort fel. Börja korta ihop era hästar."

Och som genom ett freaking mirakel (läs: en häst som älskar att tölta) gick ungefär allt rätt. Varje gång jag red förbi den stränga ridläraren sa hon "bra, Lisa!" (förutom en gång när hon väste "hälarna!!!"). Och när hon sa "perfekt takt, det är en jättebra tölt du har nu, du skulle bara behöva få honom i lite lägre form" och jag frågade "hur gör man det då?" och hon sa "jobba lite mer med innertygeln, och led ut yttertygeln och driv på framåt" så gjorde jag det och DET FUNKADE?!?

Åh, herregud så roligt.

Jag tycker fortfarande det är otroligt svårt att känna när det blir rätt, och i efterhand fatta vad jag eventuellt gjorde för hjälper för att det skulle bli så. Satt jag plötsligt bra? La jag plötsligt vikten rätt? Skänklade jag plötsligt på rätt ställe, på rätt sätt? Kommer jag att kunna göra samma sak igen? Ingen vet. Jag låtsas ibland att jag har 100% koll när ridlärarn säger "känner du nu vilken feltakt du har?" eller "märkte du skillnad nu när du gjorde så?" men oftast har jag fan ingen aning, ibland vet jag inte om jag har tölt eller trav ens.

Men jag älskar verkligen att få vara i stallet, och jag kämpar på. Kanske finns det ingen annan timme i veckan när jag koncentrerar mig så mycket som jag gör när jag rider, och det finns definitivt ingen annan timme som är så fri från annat: ångest, flimmer, fem tusen saker som studsar i skallen.

tisdag, september 13, 2016

ROFL

Har haft en kulturell temakväll här, helt omedvetet. Såg "Bad moms" på bio, satte mig på pendeln, lyssnade på senaste "En varg söker sin pod" SOM OCKSÅ HADE SETT BAD MOMS!!! Som att ha en egen liten filmcirkel på väg hem. Det var myz. Filmen var kass, kanske 1,5 mammahjärtan OBS ATT JAG ANVÄNDER ORDET IRONISKT FÖR DET ÄR MITT HATORD av 5 möjliga. Liv tyckte 2 av 5 i podden, men det tyckte jag var för generöst, den var helt ärligt knappt ens kul. Förutom i scenen där de är och handlar. Då skrattade jag helt orimligt mycket. Det är inte säkert att det beror på att scenen är rolig dock, det kan också vara jag som har löjlig humor. Avgör själva.

Mina tre största skrattfester i modern tid annars är: 1. Happy Gilmore.

2. Scenen i Bridesmaides där Kristen Wiig demonstrativt kör förbi polisen och försöker få hans uppmärksamhet genom att låtsasdricka sprit ur en flaska.

och 3. Scenen i This is 40 när Paul Rudd är nåt så jävulskt politiskt inkorrekt och härmar den österländska läkarens brytning.


I icke modern tid var min största skrattfest Ensam hemma två, i scenen där ungen ligger på taket och slänger tegelsten på tegelsten i huvudet på inbrottstjuven.


SÅ ATT.

Ni behöver väl inte lita på mitt omdöme någonsin igen.

måndag, september 12, 2016

Snart nu

Skapade just eventet "första avsnittet släpps" på Bladen brinners facebooksida och fick sen akut lägga mig ner och hyperventilera lite i en kudde. Så jädra snart nu! 22 september har podden premiär. Jag är mycket uppstressad och exalterad och panikslagen och uppe i varv över detta faktum. Det är väldigt kul att jobba med den (och det är ju tur, med tanke på att jag knappt gör annat), men också mycket och tidskrävande och ganska svårt och vä-hä-hä-häldigt fyllt av prestationsångest.

*hick*

JA, JA.

På bokmässan SOM ÄR OM NÄSTAN BARA EN VECKA OMG OMG OMG!!! ska vi ha ett mingel som börjar med författarintervjuer på scén (Pija Lindenbaum! Emma Adbåge! Alex Gino! Sara Ohlsson!) och sedan fortsätter med kall öl och skål för podden, litteraturen och kanske även livet. Vi minglar ihop med Lilla Piratförlaget, och alla som är på mässan på torsdagen är välkomna. 16.30 på Piratförlagets scen börjar intervjuerna.

Ska även: Intervjua Ulf Stark på Vi Läsers scen (klockan 14.00 på torsdagen).

Samt: Berätta om podden lite här och var, till exempel på Ung scen på fredagen. (17.00)

Och: Stirra runt med glasartad blick.

Ja, jädrar. Det kommer bli roligt. Om jag fortfarande lever och andas när mässan slår upp dörrarna kommer det bli roligt. Det kommer det. Det kommer väl bli roligt? Jo.

*hick*

fredag, september 09, 2016

Sicken massa post

First things first - diademgate blev ingen diademgate, det blev en helt vanlig tisdag. Diademet satt fortfarande på plats i håret när jag kom till förskolan för att hämta Svante, och sen var det var inte så mycket mer med det. Han sa att det hade varit skönt att inte ha luggen i ansiktet. End of story.

(Får man anta? Han har inte haft det på sig sen dess.)

Han är en så rolig person att ha omkring sig ibland, den där. Idag, till exempel. Båda barnen är halvsjuka och har varit hemma, och jag har halvjobbat med att förpacka saker i kuvert nästan hela dagen. Rufus bara: Yeah, yeah, gör du det, jag bryr mig inte, jag går upp på mitt rum och räknar ner minutrarna tills det är speltid. Svante bara: Packa kuvert, säger du? Intressant. Jag kanske kan hjälpa till? Och sen satte han sig på golvet bredvid och fick i uppgift att klistra dit frimärken, och sen gjorde han det i tre timmar under konstant småprat. "Jag kämpar på, mamma. Det är verkligen många kuvert. Jag jobbar som en galning. Nu lägger jag de här på hög! Kolla vilken stor hög! Behöver du fylla på med nya kuvert? Det fixar jag! Inga problem! Oj, oj, oj, vad vi håller på. Si-ck-en massa post, mamma."

Han fick femtio öre per kuvert.

Han tror kanske att det var för frimärksklistrandet, men det var banne mig mer för pladdret.

tisdag, september 06, 2016

Om diadem och annat tjafs

Mina barn är så sjukt söta när de sover. Detta säger jag inte som ett tokroligt uttalande i stil med "SKOLAN ÄR BÄST! på sommaren" (som jag för övrigt hade tryckt på en rosa keps med plastskärm när jag var åtta), det handlar inte om att de ligger still eller är tysta eller allmänt ojobbiga när de sover, det handlar om att DE ÄR SÅ JÄVLA SÖTA BARA, jag blir galen. Varje kväll när jag går in för att kolla så de sover ligger de där i enda stor gosig hög och är urgulliga med någon liten naken arm slängd över brorsan och håret på svaj och kinderna helt varma, jag får hejda en impuls att fota dem och/eller böja mig ner och trycka in näsan i de där kinderna 100% av gångerna, gnyyyyy.

Det om detta viktiga.

Svante gick till förskolan med diadem i håret. Han vill inte klippa luggen men tycker ändå den är svinjobbig att ha i ögonen, så jag tipsade om att det finns diadem här i världen och visade honom ett och han älskade det. Det första som hände när han kom in på förskolegården i morse var att en av hans kompisar frågade varför han såg ut som en tjej. Det blir mycket intressant att se om diademet sitter kvar när jag hämtar honom i eftermiddag. Om hans "det är coolt, kolla vad snygg min lugg är nu, jag älskar diadem" har förvandlats till något annat och vem jag i så fall ska ryta på.

Det finns så mycket att ryta på.

Ibland skrämmer det skiten ur mig mig att de ens måste gå upp ur den där sängen, att man måste väcka dem på morgonen och skicka ut dem i världen, att de inte bara kan få ligga där med sina mjuka kinder och håret på svaj med en naken arm över sin brorsa och känna sig skitcoola i sina diadem i evig tid.

söndag, september 04, 2016

Om inget, från ett torpkök

Hej från ledbruten i torpkök, jag har spettat upp sten. Det här kan jag säga om det: sten är lite som isberg. Man ser kanske en femton 20 x 30 centimeter stora stenytor sticka upp ur marken precis där man vill ha sina utemöbler och tänker "nu har jag retat mig på de här hanterbart stora stenarna i tio år, nu lyfter jag upp dem". Och så tar man fram spettet och börjar jobba, och så visar det sig att de hanterbart stora stenarna i själva verket är stora som mindre berg under ytan. Hel-ve-te vad trött jag var när jag var klar. Trött och mycket, mycket nöjd.

Det är väldigt skönt att vara här.

Jag glömmer ofta det när jag är hemma, för jag hatar att packa och komma iväg, och tror jämt att helger utan något inplanerat hemma är mina bästa helger, men det är de faktiskt inte alls, kanske är det här fortfarande mina bästa helger, de på torpet. Här händer det att jag gör saker som: Sitter på golvet i två timmar och glor på en eld. Går och lägger mig vid nio och läser bok tills jag somnar. Plockar svamp. Lägger mig ner på kökssoffan och räknar plankorna i taket. Sover middag när jag borde diska. Har raggsockor.

Vilar, kallas det väl. Vid sidan av "spetta sten" är "vila" något jag tror var exakt vad som krävdes av denna helg för att mitt huvud inte skulle implodera.

Kuriosa: Vi har så mycket dovhjort här att det inte finns ett enda äpple kvar på marken under äppelträden, bara bajs och klövavtryck. Hov? Klöv? Hov? Klöv. Svante mötte en (hjort, inte klöv. Eller ja, hjort inklusive klöv, får man anta) utanför ytterdörren  när han skulle ut och kissa igår morse.  Det är stora djur. Med imponerande horn. Kolla själva. De har gjort en liten passage åt sig själva genom häcken, och där går de på led, in och ut i vår trädgård, som om de ägde stället.

Kuriosa 2: Jag läser "Flickorna" av Emma Cline.

Kuriosa 3: Jag är förkyld. Varje gång jag snyter mig låter jag som en trumpet, och om mamma hade varit i närheten hade hon tänkt "du låter som min pappa" när hon hörde det och jag hade vetat att hon tänkt det innan hon sa något och snässuckat "ja, ja, ja, jag låter som morfar, jag vet, du har sagt det", som vore jag tretton.

torsdag, september 01, 2016

Pajer vi minns


Hörde jag "kan man få recept på de där pajerna"? Klart ni ska få recept på de där pajerna! Getostpajen med salta kex och rostade frön hittar ni här, fast snåla inte sådär med fröna. 2 dl? Pah! Jag tog i alla fall säkert 3.

Potatispajen är ungefär samma potatispaj som vi har med i Mera vego (på bilden), fast ändå inte. Där fyllde vi den med sparris och soltorkade tomater och färskost. Nu hade jag i gula kantareller och sherrycrèmefraiche istället. Med risk för att jag glömt något, och med inte alls speciellt precisa mått:

Du behöver:
10-12 potatisar (delikatesspotatis är bra, men färskpotatis funkade obviously också)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
Så mycket gula kantareller du känner att du kan avvara. En liter färska? En påse från frysen?
Salt
Peppar
Chiliflakes
2 dl crème fraiche
typ 3 msk sherry
lite riven parmesan
2 plattor smördeg
Färsk timjan

Gör så här:
1. Ta fram smördegsplattorna ur frysen så de får tina lite medan du gör allt annat. Sätt på ugnen på 200 grader, eller vad som nu står på förpackningen.
2. Tvätta och koka potatisen med skalet på. Den ska bli mjuk men absolut inte överkokt. Hellre kokt i underkant i så fall.
3. Dela och stek kantarellerna i smör. Hacka lök och vitlök, och fräs tillsammans med kantarellerna när de vätskat ur. Krydda med salt, lite hackad färsk timjan och någon liten nypa chiliflakes. Skvätt en matsked sherry över och dra stekpannan åt sidan.
4. Blanda crème fraiche med resten av sherryn och krydda med lite salt och peppar. Du kan också ha i lite riven parmesan. Och med "lite" menar jag kanske... 2 matskedar?
5. Nu kanske potatisen kokat klart? Skär den i centimetertjocka skivor.
6. Smörj en pajform, och lägg ut potatisrundlarna i den. Snittytan på potatisen ska vara neråt, för du ska vända på pajen sen, och du vill ju naturligtvis gärna att den ska se ut ungefär som på din målbild.
7. Lägg över kantarell & lökblandningen. Klicka ut crème fraichen. Bred ut den så gott du kan, det är inte så noga.
8. Kavla ut smördegsplattorna och täck hela pajen med dem. Ena plattan på halva pajen, andra plattan på resten. Vik ner kanterna mellan fyllningen och pajformen som när du stoppar in ett täcke.
9. Grädda i ugnen tills smördegen fått fin färg. Det tar kanske 15-20 minuter?
10. Låt pajen svalna i en kvart eller så, och vänd den sedan upp och ner med hjälp av ett stort fat eller bricka. Det gör ingenting om några potatisbitar lossnar i vändningen, du kan "laga" pajen rätt enkelt genom att pilla dit dem igen.
11. Garnera med färsk timjan.

Getostpajen äts kall, men potatispajen äts med fördel varm.