onsdag, november 30, 2016

Ni kan släppa tummarna nu

Menååååååå, no kontorslokal med fina brädgolv och stora fönster for me, någon annan kom och knep den framför näsan på oss. Ledsen smiley. Tumme ner. Hög med bajs.

Håll en tumme? Håll två?

Jag har varit så arg och frustrerad den senaste veckan på att jag har världens ensammaste jobb. Likt en kränkt sjuåring jag känner väldigt väl har jag eventuellt lekt med tanken på att då och då dramatiskt dra täcket över huvudet och skrika där inifrån fluffet rakt ut i det tomma huset: NÄHÄ, JAG FINNS VÄL INTE DÅ, JAG LIGGER VÄL BARA HÄR, INGEN BRYR JU SIG ÄNDÅ, JAG SYNS JU INTE ENS, HÖR NÅN MIG?

(Vem har han fått sina dramaqueen-gener ifrån, det barnet?)

(Mig?)

(Aha.)

Nä, men ärligt. 

Känslan är att jag är rätt trött på mig själv som samarbetspartner. Jag ger mig liksom inget, direkt. Jag utmanar aldrig mig själv till att tänka utanför boxen. Eller hitta nya infallsvinklar eller hur det nu heter. Jag boostar inte min egen ener... åh, herregud, vad jag hatar ordet boostar. 

Så här: Jag har bara mitt eget huvud att bolla med i otroligt många situationer när jag jobbar. Och det är ju fritt och självständigt och härligt and all, men det är också just nu... tråkigt? I synnerhet eftersom det verkar som att mitt eget huvud har gått i ide. Försök själva bolla fram nåt vettigt i samarbete med en slö jävel som bara ligger och sover, så får ni se? Det är inte jätteinspirerande.

Igår när någon la upp en bild i Facebookgruppen "Gnesta tillsammans" och skrev "Ledig lokal, med brädgolv och stora fönster" skickade jag därför i ledset vredesmod ett sms till min kompis Åsa (som också bor här och också skriver böcker) och bara: "Jag vet att jag sagt att jag aldrig vill lämna mitt hem, och jag vet att du sagt att du aldrig mer vill jobba, men... tänk ändå? Om vi satt i en lokal tillsammans på dagarna och IBLAND PRATADE MED NÅGON ANNAN ÄN MED RÖSTERNA INUTI VÅRA EGNA HUVUDEN?!?" Och Åsa bara: "Ja, tänk?"

Idag har vi varit och tittat på lokalen –> impulsbestämt oss för att vi vill ha den –> meddelat fastighetsägaren –> börjat leta fram möbler –> gjort upp tio tusen planer i huvudet. Nu väntar vi bara på ett "OK" (för det var visst en till intresserad som kan jiddra till hela processen om vi har otur). 

Håll en tumme? Håll två?

Jag tror det skulle kunna bli så sjukt bra.

tisdag, november 29, 2016

5 bra böcker att ge bort till någon mellan 6-8 år



Julklappstipsandet fortsätter, nu för åldern 6-8 år. Vill du veta mer om de här titlarna besöker du till att börja med Bladen brinners sajt här.

Och Fatima, du frågade efter kapitelböcker för 4-åringar och uppåt? Det finns inte så väldigt många kapitelböcker för så små barn, faktiskt. Men satsa på "Nina och snöleoparden" av Emi Gunér, eller "En myras liv" i tipsen här ovanför, av Linn Gottfridsson. Båda de har funkat väldigt bra hos oss!

söndag, november 27, 2016

Saker som hänt den här helgen

- Jag har haft konstant huvudvärk.
- Jag har sett ett avsnitt av Vita Huset. (Jag har aldrig sett den serien innan - JAG VET, JAG VET - men nu ser ihop med Gustav på kvällarna OCH DETTA KÄNNER JAG MIG VÄLDIGT EXALTERAD ÖVER. Jag gillar hon som heter CJ. Det är meningen att man ska göra det va? Jag gör det.)
- Jag har varit osams med barnen ganska långa stunder.
- Jag har varit sams med barnen ganska långa stunder också, men de fastnar inte lika lätt.
- Jag har impulsköpt ett löpband och tvingat hela familjen att åka till Nyköping med mig och hämta det.
- Jag har varit på Södra teatern och sett Liv Strömquist och Nina Björk "i ett samtal om kapitalism, moral, pengar, kärlek och vänsterns framtid".
- Jag har hängt upp julstjärnor och klippt ner lite krukväxter.
- Jag har haft skvättar av ångest.
- Jag har städat mig in på mitt kontor.
- Jag har frusit om händerna.
- Jag har tänkt på min säng och min fluffiga kudde med längtan.

5 bra bilderböcker att ge bort i julklapp


Det är advent! Man får tipsa om julklappsböcker! Jag och Johanna har plockat fram våra fem favoriter i olika ålderskategorier och filmat små boktipssnuttar inför jul. Lägger upp dem här också, så kanske ännu fler får tips?

Först ut är 5 bilderböcker, i veckan kommer tips för äldre barn också. Mer info om titlarna hittar ni på Bladen brinners sajt, här.

fredag, november 25, 2016

Bääääär mig till lördag

Den här veckans konfliktnivå i hemmet: kanske 8 av 10 på krigsskalan mellan mig och mina avkommor. Eller om det är mellan mina avkommor och världen i stort? Eller om det är mellan mig och världen i stort? Ingen vet, men det resulterar i alla fall i att vi är ovänner. Det har börjat i ungefär samma sekund som jag hämtat på förskola/skola på eftermiddagen (BÄÄÄÄÄR MIG HEM!!!), och fortsatt tills vi somnat av ren utmattning några timmar senare (BÄÄÄÄÄR MIG TILL SÄNGEN!!!), och börjat om igen sen på morgonen (BÄÄÄÄR MIG TILL FRUKOSTEN!!!). Gnäll och gråt och skrik och vrål och lirk och tröst och längtan efter att konstant få befinna mig under ett par hörselkåpor, på behörigt avstånd från allt... ljud. Gud, vad vi är trötta. Nu är det helg.

(BÄÄÄÄÄR MIG TILL CHIPSEN!!!)

Det är inte så roligt när man i en stund av klarhet hör sina egna reaktioner som utifrån och inser att det kanske inte ens är barnen som gnäller exceptionellt mycket, det kanske bara är jag som... tappar det för minsta lilla. But then again så är väl november sällan särskilt rolig över lag, så vad hade jag väntat mig?

Imorgon ska jag svära över julstjärnor som hänger snett och sladdjävlar som hänger fult och kanske gå i pyjamas till klockan fyra.

tisdag, november 22, 2016

Kortärmade stickade tröjor

Det här är vad jag tänker på idag: En gång (för snart 20 år sedan) hade jag två stickade, kortärmade tröjor som jag älskade. Stickade kortärmade tröjor är väl kanske världens mest opraktiska plagg för stickat är ju ofta jättevarmt (dvs vinterplagg), och kortärmat är liksom inte vinterkompatibelt. Men icke desto mindre så älskade jag dessa tröjor så väldigt innerligt att jag nu tillbringat en (eller kanske två) timme (eller kanske timmar) med att googla angora short sleeve och stickad tröja kort ärm. VARFÖR FINNS DET INTE ÖVERALLT? VARFÖR ÄR LIVET SÅ SVÅRT? VARFÖR ÄR DET BARA MICHAEL KORS I HELA VÄRLDEN SOM VERKAR HA FATTAT ATT DET HÄR PLAGGET BEHÖVS? VARFÖR KAN JAG INTE STICKA (I ANGORA ELLER ANNAT FLUFF)?

Diskutera i smågrupper.

söndag, november 20, 2016

Nu har hon frisyr och är på utsidan

Det sitter en fyraårig praoelev där borta i soffan, hos sina ett och tre år äldre youtube-läromästare. Det är vår kompis Henning. I love him. I also redan love hans lillasyster Franciska, 3 veckor, som fick sin blöja bytt på bordet en bakom fotografens rygg i den här sekunden. Hon har sovit över hos oss o helgen. I somras, när vi var i Italien med Henning och Francis hela familj, fanns hon bara inuti en mage. Nu har hon frisyr och är på utsidan. Är inte det ändå rätt sjukt i all sin vanlighet? Ibland händer det så stora saker i livet.

Jag älskar tanken på att vara en liten del av en annan familj, som en bonus. Att jag har sett Henning växa upp från en treveckors bebis till en fyraåring som babblar hela tiden, och att jag förhoppningsvis kommer få se Francis göra samma grej. Att jag på reflex kan sträcka ut mina armar över bordet när jag ätit klart och bara: "Ska jag ta henne, så du får äta?" och hon langas över helt naturligt.

Tre veckor.

Det är inte mycket, men det räcker.

Nu är hon lite min, för alltid, hon också.

fredag, november 18, 2016

Vem har råd att skriva barnböcker?

I onsdags var jag  på Svenska Barnboksinstitutet hela dagen och lyssnade på en heldags snack om kvalitet eller kvantitet i barnboksvärlden. En samtalspunkt var "Vem har råd att skriva barnböcker?" och fasen, alltså, jag ville aldrig att de skulle sluta prata? Tycker följande är löjligt intressant:

– Det finns extremt få barnboksförfattare i Sverige som kan leva på sina böcker. Royaltyn man får för sina sålda böcker räcker i de allra flesta fall inte till för att försörja en människa, även om människan är väldigt etablerad som författare. Man kan heta till exempel Ulf Stark (och detta grundar jag på att Ulf Stark var med i panelen som pratade, och att han, eh... sa det) och ändå inte på långa vägar kunna försörja sig på att skriva.

– Nästan alla är alltså beroende av att hitta andra inkomstkällor utöver själva böckerna. Vanliga sådana kan vara: Ha ett helt annat heltids- eller deltidsjobb. Föreläsa och hålla skrivkurser. Leva på arv. Vara gift med en välavlönad person. Eller: Söka stipendium och hoppas på det bästa. (Det sistnämnda är ingenting jag rekommenderar, för det är inte alls självklart att det ens 1. Finns stipendier att söka, eller 2. Att man får dem.)

– Samtidigt ges det ut fler och fler barnböcker i Sverige. Utgivningen har ökat sex år i rad nu.

– Och försäljningen av dessa barnböcker ökar också, men inte alls i paritet med utgivningen.

– Det betyder att det är fler barnböcker som ska slåss om samma köpare, och det gör att genomsnittsupplagorna för böcker blir mindre och mindre.

– Meaning: En författare som för tio år sen kanske brukade sälja 10 000 exemplar av en ny bok kanske idag bara säljer 3000 exemplar av en ny bok. Även om boken är precis lika bra.

– Det blir väldigt stor skillnad för ekonomin, det. I konkreta siffror ungefär så här: Sälj 10 000 ex av en ungdomsbok (som du är ensam upphovsman till) – tjäna 250 000 kronor (f-skatt). Sälj 3000 ex av samma bok – tjäna 80000 kr (f-skatt). 80 000 kronor i f-skatt för en bok som det har tagit... säg, ett år att skriva i alla fall? Det är verkligen inte mycket.

– Och det är naturligtvis helt sjukt förenklat att se det så här, för det är ju massvis med andra saker som spelar in för om en bok ska sälja eller inte sälja också. Men som tendens. Är det ändå intressant.

– För vad gör det med författarens arbetssituation? En gissning är ju att det leder till stress, och känslan av att man måste skriva fler böcker, snabbare, för att kunna hålla på. Eller att fler försöker skriva "ett säkert kort" för att garantera åtminstone en liten försäljning.

– Och "fler böcker, snabbare" eller "säkra kort" känns inte direkt som en så jättebra drivkraft om man också gärna vill att böckerna ska bli bra. Eller?

– Utan att tänka allt för länge tycker jag det känns som att det borde leda till ... mer skräp. Jag menar inte att det nödvändigtvis måste vara så att en bok som tagit tre år att skriva är bättre än en som tagit tre veckor att skriva, för det kan säkert vara precis tvärtom. Men generellt. Jag tror inte på tidsbrist som kvalitetshöjare i det stora hela.

– Men framförallt, framförallt, tänker jag att allt ovanstående stänger ute så väldigt många röster från det här yrket. Vem har råd att syssla med att skriva böcker? Inte fan är det de vi skulle behöva höra fler historier från i alla fall. Och det är ju ingen ny tanke på något sätt, men den är ändå skitviktig.

Med vänlig hälsning,
privilegierad svennemedelklassmänniska

(Bubblartankar: Älskar ändå mitt jobb/Vill aldrig ha nåt annat/Alla dessa människor som brinner /Hur lätt är det att brinna om man om man inte kan betala räkningarna?/Är så jävla tacksam/Får helst inte bli sjuk.)

torsdag, november 17, 2016

Bladen brinner #5 - Kusligt aktuell

I våras var både jag och Johanna på ALMA-prisutdelningen och lipade åt Meg Rosoffs tal. Så cool person! Så bra talare!

I det nya avsnittet av Bladen brinner pratar vi med henne, Camilla Lagerqvist och Linn Gottfridsson. Och ska ni ta med er ett och bara ett boktips från det här avsnittet så kan jag inte nog poängtera hur mycket jag älskar "En myras liv", som är en kapitelbok för såna som är mellan 5 och 8, typ. Den har ingenting med myror att göra. Den handlar om vardag, nya kompisar, gamla kompisar och föräldrar som bråkar med arga röster på kvällen. Så sjukt bra och fnissig och gråtig, jag älskar denna Myra!

Lyssna direkt här genom att trycka play, eller på iTunes, Acast eller Soundcloud. Eller på vår sajt, förstås. Ni har väl inte missat vår sajt? Där listar vi alla böckerna som nämns i avsnitten och så finns det extralyssning och stuff.

tisdag, november 15, 2016

Ögonblicksbild tisdag 18.37

Det är speltid. Youtube. Jag har tråkigt. Middagen är bortplockad. Gustav är inte hemma, och jag orkar inte plocka/fixa/tvätta/greja, så jag sätter mig bredvid youtubejunkiesarna i soffan. OH MY GOOOOOD skriker en youtuber på skärmen. Mina barn fnissar så deras luggar hoppar. OH MY GOOOOOOD!

Jag läser bok.

När jag skrattar till åt en dialog tittar båda barnen upp som på kommando.

"Skrattar du åt boken eller klippet?" undrar dom. "Boken" svarar jag. Och när de vill veta exakt vad det stod som var så kul säger jag att det var en kille som sparkade lite på ett bildäck i vredesmod, och eftersom det var supermycket snö ute fick bilen sladd och åkte i diket, och då sa killen 'Gud i helvete' och tittade på sin fot i skräck. 'Vad jäkla stark jag är!' och det var kul när man läste det, när man hade hela sammanhanget.

Det här är vad jag önskar att jag alltid ska komma ihåg: Hur de tittar på mig och hur jag ser att deras hjärnor går på högvarv för att de verkligen försöker förstå, hur de skrattar helt generöst fast de inte tycker det är kul, för att de så gärna vill vara med, att vi ska ha skämtet ihop.

Det här är vad jag tänker: Nästa gång ska jag skratta åt youtubeklippet. Det är min tur.

måndag, november 14, 2016

Om att bo i Gnesta

Jag fick en fråga på ett gammalt inlägg på bloggen här idag om att flytta till Gnesta. Det är inte första gången det händer. Jag vet inte om folk frågar med fascinerad skräck i rösten "hur fan är det ens att bo i Gnesta?" eller om folk frågar för att de också är sugna på att flytta hit, det är förmodligen lite olika. Men jag pratar extremt ofta om hur vi trivs här. Om det verkligen går att jobba i Stockholm och bo i Gnesta (som Gustav gör), eller om man måste jobba hemifrån (som jag gör) för att man lackar ur på pendeltågen annars. Hur mycket husen kostar. Hur skolorna och förskolorna är. Hur människorna är. Hur livet är.

Hur SJ och SL sköter sig.

Jag har väntat på något slags bakslag i min känsla inför vår Gnestaflytt. Vi hörde det när vi flyttade hit. "Jaja, ni älskar det nu. Men om några år kommer ni vakna med panik och bara 'vad fan har vi gjort? Sa vi upp vår lägenhet i Stockholm för det här?'" Men det är tre år sen vi flyttade. Bakslaget har inte ens varit och nosat mig i hälarna.

Jag tycker om: Att vi har råd att bo i hus här. Att det är så förbannat fint i Sörmland. (Alltså har ni sett Sörmland? Med de öppna åkrarna och kullarna och skogen och sjöarna? Det måste vara ett av Sveriges vackraste landskap.) Att jag går tvärs över vägen och hamnar mitt bland det där fina. Att det är ett litet pluttsamhälle, men inte stillastående. Att det går pendeltåg hit från Stockholm. Att det är tyst. Att det är frisk luft. Att man aldrig behöver trängas med folk.

Jag saknar: En indisk restaurang. Rätt märke på hårfärg i matbutikerna. Att kunna ta sig hem kommunalt efter klockan 23.16. Alla de jag känner som inte bor här.

Typ inget mer?

Typ inget mer.

Och SJ och SL kämpar väl förresten på med varierat resultat skulle jag säga. Det är inte alltid smärtfritt.

torsdag, november 10, 2016

Tjuvtitt: Ivar träffar en Pteranodon








Den här finns nu! Det är den femte (fristående) boken om Ivar som har ett dinoland där han får träffa olika livs levande reptiler. Den här gången träffar han en flygödla som heter Penny. Andra saker som händer: Pappans anonyma dejt från förra boken har avancerat fram till tröskeln till Ivars rum och fått ett namn. Ivar hamnar i kvicksand. Plus: Penny har en undermålig koja, så Ivar får ta fram sin inre Isabelle McAllister och fixa rummet åt'na. Och så finns det fakta om Pteranodon längst bak! 

Det är Emma Göthner som gör bilderna, och böckerna passar från 3 år, typ. Finns i bokhandlar och på nätet (eller hemma hos mig om man vill köpa en med autograf i!). De tidigare böckerna om Ivar heter "Ivar träffar en Stegosaurus", "Ivar träffar en Tyrannosaurus", "Ivar träffar en Diplodocus" och "Ivar träffar en Triceratops". Och, och! Det finns pussel och pysselbok också.

onsdag, november 09, 2016

Herregud.


Också:

Valet. Valet. Valet.

Är så nervös.

Vågar ni sova?

Kvinnor och barn

Okej, skit i det där med bilder till alla inlägg, kan vi prata om Frida Hyvönens nya skiva lite? "Kvinnor och barn". Har lyssnat på den sex gånger i rad idag, och tänker inte sluta än.

Det här vill jag säga:

- Jag älskar den. Frida Hyvönen, när du googlar dig själv: Vill du bli min kompis? Har undrat detta sedan 2005.

- Vill skriva ut alla låttexterna och djupläsa dem som litteratur, framlänges och baklänges.

- Kan vi ha som en liten textcirkel om dem nu?

- Undrar: Varför gör brorsan i "Sjön" blixtlås-stängs-nyckel-slängs-rörelsen? Diskutera i smågrupper. Also: "Äldst-pojken Jonsson föll ihjäl sig idag", FÖLL IHJÄL SIG? Här får ni föreställa er hur jag ser ut som en hjärtögonemoji pga geniuttryck.

- Och varför har ingen har sjungit om termosar sådär förut? "Vi hade med oss en termos av plast/med en extramugg utöver den som satt fast", åh lelle termos! Älskar dessa textrader så innerligt, det är en sån perfekt detalj, så ovan i en låttext. Har termosar aldrig fått vara med i popmusik innan? Har termosen varit helt bortglömd i lyrik över lag? Åh, lelle termos!

- Andra favoriter: "Drömmer om vänner i vardagen/och ett samtal utan slutstation. Och jag drömmer om grannar/som orkar byta några ord. Drömmer om vänner i vardagen/och en rimligare jord" i "Vänner i vardagen".  Dessa exakta tankar måste Frida Hyvönen visserligen snott inifrån mitt huvud, men det är okej. Jag förlåter det.

- Eller: "Om jag mot förmodan blir kär igen, då ska jag inte agera/Bara andas väldigt lugnt och låta det passera." (!!!)

- Eller i "Min stad", när hon sjunger om Stockholm och bara: "Jag har fortfarande svårt att hantera när nån går runt och skryter om/Att de aldrig varit längre norrut än till Uppsala/Aldrig varit längre norrut än till Gävle/Det är fan inget att skryta om." Det är möjligt att det blev extra kul för att jag hörde textraden på väg hem från Gävle där jag just varit för första gången och tänkt tanken "vad mycket SNÖ ni har här uppe" som en tvättäkta idiot. (OBS! Har varit norr om Gävle.) (Men inte mycket.) (Hey! För mig var Jönköping "norrut" när jag växte upp.) (Förlåt.)

- Extra kul, skrev jag det? Det är inte "kul" som är den övervägande känslan annars. Det är väl... ångest. Älskar tydligen texter om ångest och termosar och vardag? Kunde man ju räknat ut.

- Har läst många som beskrivit skivan som drabbande och att de nästan vill värja sig mot texterna för att de kommer så nära, och är så personliga. Fattar exakt. Men min tydligaste känsla när jag lyssnar är: Inspiration. Vill aldrig göra något annat än skriva, skriva, skriva (om kvinnor och barn) nu. Det händer nån gång vartannat år eller så att jag hittar en bok/låttext/film som har den effekten på mig OCH JAG ÄLSKAR DET, for obviuos reasons.

- Den här käftsmällen, förresten: "Du tycker det är härligt/Med en kvinna som kan allt/Spela, sjunga, byta däck/Tänk fritt och koka palt/Tror du att jag är glad och nöjd med/Att få slita hårdast?/Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas."

- Slutar väl nu?

- Eller jag menar, trycker play igen och håller tyst.

- Skitbra album. Favoritlåt just nu: "Drömmen om dig".

måndag, november 07, 2016

Livet och linserna


Jag har köpt en ny kamera och ett nytt objektiv och leker med tanken på att prova detta unika: Ha bilder med i blogginläggen?!? Folk har det, har jag märkt. Och en gång i tiden brukade jag också ha det, once in a while.

Jag kanske eller kanske inte testar, vi får se.

Är hur som helst väldigt uppspelt över kameran.

Annan sak jag är väldigt uppspelt över: Min syster kom åkandes med tåg igår. Hon hjälpte mig att tvätta all tvätt och städa allt städ medan barnen satt i soffan och tjatade hål i huvudet på henne. PÅ HENNE! Och idag kom mamma och pappa! Kanske är de asabra på att montera ner studsmattor? Det vet ingen! (Men åtminstone en av oss hoppas.) Det blir inte långvarigt, detta nästan-hela-familjen-häng, men det blir fint så länge det varar.

Nu ska jag gå hem från stället där jag suttit och jobbat hela dagen och mata sex personer med linser, emedan det är vad som händer när man hälsar på en vegetarian, och det kommer bli: kul.

Hej, hej.

lördag, november 05, 2016

First things first

Sååå, jag upptäckte naturligtvis (helt i linje med hur PÅ TÅ jag känner mig) att 100% av barnens vinterkläder var för små i samma stund som frosten kom. Jag skriver "jag" eftersom det är freaking 28 grader varmt där Gustav är, han hade ingen anledning att leta vinterkläder, OM MAN SÄGER. Fick messa i panik: "Kan det stämma att vi inte har ett enda ytterplagg som passar till barnen den här vintern?" Det kunde det tyvärr. Hoppades in i det sista att han skulle ha något litet undangömt lager med "skor i nästa storlek" eller så här i något hörn, emedan han har det ibland. Men! Sadly no.

Således har jag tillbringat tre timmar i en svettig galleria idag och tvingat mina barn att prova vinterjacka efter vinterjacka, overall efter overall, sko efter sko, och gjort av med ungefär tre miljoner på tråk och bråk. Det gick bra så till vida att vi kom hem med allt vi behövde. Det gick dåligt så till vida att vi också kom hem med känningar av migrän.

Ligger nu bara efter med:

- ta in (delar av) studsmattan för säsongen
- byta däck på bilen
- ta bort tomaterna från balkongen
- åka till tippen med skräp
- tvätta all tvätt
- städa allt städ
- se nya säsongen av "The fall"

Börjar nedifrån och jobbar mig uppåt?

Att jag gör.

fredag, november 04, 2016

Varannan skrivdag

Hittade det här starka budskapet där Rufus suttit och försökt rita och skriva en bok igår. Kände så stark samhörighet med min son i det ögonblicket att jag knappt kunde hantera det.

torsdag, november 03, 2016

Och mitt i allt satte jag på kaffe. HAHAHA! Gulligt gjort av mig.

Ok, så jag levlade upp från min identitet som tillfälligt ensamstående tvåbarnsmor idag till tillfälligt ensamstående fembarnsmor. Tåget var försenat från Stockholm och i chattgruppen vi skapat i nästankollektivet kom ett försiktigt "Ehhhh... nån som jobbar hemifrån idag och kan hämta skitmånga barn på förskolan?" Jag bara: Ja, ja, bring' em, jag tar hem alla fem, hur svårt kan det vara?

Alltså! Så svettigt detta att ens ta sig hem? Hade till exempel bara två armar visade det sig, så kunde bara köra en vagn. Det var ett problem. Fick proppa ner båda de minsta (under 2 år) på samma lilla sittyta. Småbarn måttligt nöjda. Sen hade jag bara en kropp visade det sig, så när sjuåringen lackade ur och sprang och gömde sig i skogen kunde jag inte springa efter på grund av, yeah, you know, sittvagn med två småbarn och sällskap av två femåringar. Det var ett problem. Fick skicka femåring för att tala förnuft med sjuåring. Sjuåring måttligt nöjd. Sen kunde jag inte flyga visade det sig, så när vi kom till en aslång trappa var jag tvungen att springa först ner med ett litet barn, sen upp, sen ner med nästa lilla barn, sen upp, sen ner med vagnen, sen upp, sen ner med alla väskor och kläder och skit. Det var ett problem. Min lekamen måttligt nöjd.

Etc.

Ah, men sen gick allt bra! Vi kom hem. Spridda skurar av barnaskaran åt spridda skurar av olika mackor, tåget blev inte så himla sent, papporna kom och hämtade upp sina barn, ingen var ens speciellt ledsen, och ingen dog.

Nu tänker jag gå och lägga mig.

Bladen brinner #4 – Korvrim i telefonen

Det är varannan torsdag! I det här avsnittet har jag träffat Emma och Lisen Adbåge och berättat för dem hur min fantasibild av hur deras uppväxt såg ut ter sig i mitt huvud (två femåringa tvillingsystrar med likadana luggar satt vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade), och frågat hur det verkligen var i riktiga världen (två femåriga tvillingsystrar med likadana luggar satt ibland vid ett stort slagbord fyllt av pennor i ett väldigt konstnärligt hem och ritade. Och resten av tiden satt de på varsitt rum och ritade och kände gemenskapen genom väggen.).

Dessutom har Johanna pratat kriminalromaner för unga med Christoffer Carlsson. Har ni läst hans vuxendeckare? Jag tycker skitmycket om dem. Och "Oktober är den kallaste månaden", som är hans första för ungdomar, har samma ton och stil på något vis. Han är väldigt bra på att skriva om små orter och hur de formar alla som lever där.

Och så babblar vi om pappor i barnböcker! Hur de var (frånvarande) och hur de börjar bli (bättre). Lyssna extremgärna! Antingen där poddar finns (iTunes, Acast, Soundcloud etc) eller direkt här, genom att trycka play.



Och vill ni åt en hel lista med boktips på böcker för barn & unga där papporna brer mackor och packar gympapåsar klickar ni här.

onsdag, november 02, 2016

Ses i april

Jahopp, Gustav är i USA. I tio dagar ska han och tre kompisar just for fun bila genom några olika swing states på östkusten och följa valet och lyssna på presidentkandidaternas tal och så. De har tryckt upp t-shirts. "Swedes for Hillary". Själv ska jag väl högst bila över länsgränsen, kanske. Och jag har inte tryckt upp en enda t-shirt. Men det ska väl gå ändå.

Hela min kropp skriker efter att få gå i ide. "Har du någonsin ångrat en löptur?" frågade min kompis i förrgår. "Nej, men jag har heller aldrig ångrat ett badkarsbad" svarade jag.

Jag tänker mycket på prioritering. Allt man ska få in på dygnets timmar, och i vilken ordning man väljer och väljer bort. Jag har oerhört lätt för att inbilla mig att alla andra hinner allt, men försöker tänka: Nä. En del hinner städa. Andra hinner träna. En tredje hinner laga mat från grunden. Ingen hinner allt.  Och detta är ett faktum: Träning ligger knappt ens på topp tio under vinterhalvåret i mitt liv. Att se på teveserier i badkaret känns jä-hä-hä-vligt mycket viktigare.

Det, och varm mat på regelbundna tider.

Ses i april, världen.