söndag, juni 18, 2017

När näverkorgarna är tomma

Varje gång jag städar tänker jag: "Nu ska vi hålla det så här, nu skärper vi oss, nu blir jag en människa som sorterar allt med en gång och går med sakerna hela vägen fram till sitt rätta ställe, nu slutar jag trycka undan saker i närmsta låda/bokhylla, nu händer det, nu vänder det, nu kommer det vara fint här hemma jämt."

Vesst, serru.

Vesst.

Så här funkar jag ganska mycket: "Det här ska till kontoret." *ställer in en hög med grejer på golvet i kontoret* "Det här ska in i skafferiet." *trycker in saker på måfå i skafferiet* "Det här ska ner i källaren." *ställer en driva med grejer precis ovanför källartrappen* "Det här ska upp." *lägger ett berg av grejer i trappan*

Det där sista steget - att verkligen sortera in strumporna/papprena/böckerna/verktygen där de ska vara direkt och inte bara bära dem till rätt surroundings... herregud, så för-e-bann-at tråkigt.

Har två små näverkorgar i köksfönstret där jag lägger alla små, små prylar jag hittar när jag plockar och som jag inte orkar gå med till rätt ställen just exakt då - legogubbshuvuden som ska upp, skruvar som ska ner, mynt som ska in i nån plånbok, gem som ska till nåt skrivbord, nåt jag inte vet vad det är men som ser ganska viktigt ut... sånt. En gång i halvåret tömmer jag ut näverkorgarna på köksbordet och skriksuckar, och säger åt barnen att ta det de vill behålla och sen slänger jag nästan alltihop i soporna.

Det är en mycket härlig känsla när näverkorgarna är tomma.

Ett rent blad! Oändliga möjligheter!

Nu ska vi hålla det så här, nu vänder det, nu händer det, nu kommer det vara fint här hemma jämt.

torsdag, juni 15, 2017

Dela lika

Här är en sak jag har tänkt på när det gäller att dela lika på ansvar för familj och barn och sånt: Det gäller ta mig fan att man är på tårna båda två exakt hela tiden för att det ska hålla. Det räcker typ att man är borta en kvart för att man ska ha hamnat ohjälpligt efter, och balansen ska ha rubbats?

Gustav har till exempel varit borta i fem små ynka dagar nu.

På de fem dagarna har jag tagit emot all information om: skolavslutningen, midsommarfirandet som stundar, helgens fotbollsturnering för ena barnet, smittorna som härjar på förskolan för andra barnet, kalas tre veckor framåt i tiden för ena barnet, kalas två veckor framåt i tiden för andra barnet, tandläkartiden för ena barnet nästa vecka, playdate för båda barnen nästa vecka, önskemål om nya skor från ena barnet, önskemål om nya frisyrer från båda barnen, tiderna för mulleträffarna nästa höst, tiderna för fotbollsavslutningen nästa vecka, lite detaljer rörande tonårskillen som ska vattna våra växter i sommar, och säkert tio grejer till som jag redan tappat.

Nu är det jag som vet de här grejerna.

Nu är de mitt ansvar.

Vad gör man - har en formell överlämning när Gustav kommer hem igen, eller?

Kanske? Eller? Nä?

Det känns ju hyfsat nära till hands att bara... surt projektleda mycket mer de närmsta veckorna istället, innan vi: kanske är i fas igen, tills någon av oss: tittar bort en halv sekund, och allt: rubbas en gång till.

Ett par jag känner har delat upp barnen (de har två). De har allt administrativt ansvar för ett barn var (läxor, kalas, föräldramöten, tandläkartider, what have you), och sen byter de barn efter ett år. De säger: Mycket mindre tjafs, mycket tydligare vem som har ansvaret, mycket lättare att släppa de områden man inte ansvarar för just nu, mycket mer rättvist.

Kanske? Eller? Nä?

You tell me.

Lätt är det i alla fall inte.

tisdag, juni 13, 2017

"Hörde du? Jag tyckte det kom ett litet pip!"


Ur "Djur som ingen sett utom vi" med text av Ulf Stark och bilder av Linda Bondestam.
"Kvällssolen brinner.
Snart har den brunnit ut.
Då gör Hoppeligen
grå och nöjd
ett sista hopp till slut.
Den hoppar opp
i himlens höjd,
skrattar och försvinner."
Johanna messade mig på lunchen idag och skrev: "Ulf Stark har dött" och jag började fulgråta rakt ner i pastan. Jag kände honom inte väl alls, men jag tyckte så mycket om det jag kände, och hans böcker har betytt så mycket för mig, och så många andra.

Jag skulle ha velat hunnit säga ordentligt: Tack för Dårfinkar & Dönickar, tack för En stjärna vid namn Ajax, tack för repliken vi återkommer till igen och igen i min familj, "du är fan amamma den bästa morfar jag nånsin haft" från Kan du vissla, Johanna?, tack för alla svordomar, allt det skitroliga, allt det allvarliga och tonen som bara var din, tack för tusen grejer till.

Eller ta bort att jag hade velat säga det där med repliken i Kan du vissla Johanna, förresten, för det sa jag faktiskt. Visste ni att "amamma" bara var ett misstag? Det stod anamma i manuset. Men skådespelaren som spelade Berra sa fel när de skulle spela in filmen.

"Visst blev det bra?"
"Ja, verkligen."
"Ibland har man tur."

När jag skulle intervjua Ulf Stark på scén under bokmässan i höstas var jag nervös innan. Vi hade aldrig setts, han hade varit en förebild, så klok och skarp, jag hade sett honom på tv, jag ville inte göra bort mig. Nervositeten försvann när vi växlat två mejl. Så varm och finurlig.

Om dikten här ovanför sa han: "Så hoppas jag att det ska kännas när det är dags. Den kan man ha som begravningsdikt."

Vi har skämtat i flera avsnitt av Bladen brinner, om hur vi återkommer till Ulf Stark hela tiden, jag och Johanna. Hur många gånger kan man prata om Ulf Stark innan man pratar med honom? I avsnitt 12 pratade Johanna med honom, och jag tycker samtalet blev så himla fint. Här kan man lyssna på det, och här kan man höra ännu mer som extramaterial om man inte får nog av bara den delen av intervjun som kom med i podden.

Det kommer bli tomt utan Ulf Stark här i världen, känner ni det? Vi har alla hans texter, alla hans över hundra böcker, men det känns också som om han hade ännu mer kvar att ge.

Idag fulgrät jag över pastan för en som fick gå för tidigt. Eller som fick "hoppa opp", då, hoppas jag.

måndag, juni 12, 2017

Stryker måla hall

Sån revansch! Stryker nu "Måla om övre hallen" också och stupar i säng med träningsvärk i alla armar. (Alla två.) Tror det var i januari jag skrev med stora bokstäver på väggen i hela trappen: VAD SÄGS OM DEN HÄR ROSA? med ambitionen att måla så fort Gustav sagt okej. Men, men, ja, ja. Vad är ett halvår hit eller dit.

söndag, juni 11, 2017

Skriver upp blogga, och stryker det bara för att få stryka nåt

Här är ett problem jag har: Att jag gillar att bli klar med saker och ting, och gå och lägga mig med en känsla av att jag fått något gjort. Inte för att jag går omkring och har en att-göra-lista varenda dag, men om jag hade haft det hade jag velat bocka av grejer på den, stryka med svart tusch, och sen, kanske: Sätta mig ner på en bänk och glo på det där som blivit klart och tänka åh, men halledaaaa, så skönt, vad bra det blev.

Tvätten.
Rabatterna.
Grusgången.
Måla om övre hallen.
Riva ner den fula spaljen och bygga upp en ny.
Flytta klätterrosen.
Köpa en klematis och plantera den.
Trycka ner nya sockerärter och bönor i jorden.
Koka rabarbersaft.
Städa.

... hade jag till exempel gärna velat stryka efter den här helgen. Men istället: Har påbörjat all of the above. Är inte helt klar med nåt. (Jo, flytta klätterrosen, nu när jag tänker på det. Och saften, så fort jag diskat kastrullen. Det räknas? Nu stryker jag.) Det är en ständig frustration jag går omkring med. Att det finns för många saker på listan, och att jag bara hinner dutta lite här och där, i för korta stunder, att jag nästan aldrig blir klar. Samt: Att resten av familjens listor uppenbarligen ser helt annorlunda ut, och frustrerande ofta motverkar mina. Gissar hejvilt här nu, men mina barn kan till exempel ha haft det här på sin lista den här helgen:

Smutsa ner kläder
Stöka ner så mycket som möjligt i så många rum som möjligt
Vänta tills mamma satt sig ner och börjat rensa ogräs i grusgången och då akut kräva lördagsgodis.
Vänta tills mamma börjat måla om i övre hallen, och då akut kräva mellanmål.
Vänta tills mamma börjat flytta klätterrosen, och då akut kräva gemensam studsmattelek.
Vänta tills mamma börjat riva den fula spaljén, och då akut kräva att bli levererad till barnkalas.
Tjata om att mamma ska avbryta all annan aktivitet och messa och fråga om X kan leka.
Tjata om att mamma ska avbryta all annan aktivitet och messa och fråga om Y kan leka.
Tjata om att mamma ska avbryta alla annan aktivitet och messa och fråga om fan och hans moster kan leka.
Fråga 472 gånger om mamma fått svar från X, Y eller fan och hans moster.
Absolut inte vilja dricka hemkokt rabarbersaft.

Till skillnad från mig hann de, som ni ser, klart med allt.

Tutti frutti.

Men så kämpade de jädrigt målmedvetet också, ända in i kaklet, och lät sig inte avbrytas av något.

fredag, juni 09, 2017

Plötsligt en fredag

En grej jag gjorde idag: Gick förbi den lokala frisören, stannade upp, tänkte i en sekund, gick in, satte mig i frisörstolen, sa "klipp bort allt, hit" och viftade lite med handen strax under hakan. 20 minuter och 280 kronor senare: NY FRILLA! Det här känns: Skönt. Och också: Rimligt. Orkar fasen inte hålla på att boka tid och åka till Stockholm och betala tusen spänn, det blir aldrig av, det tar ju halva dan. Annan sak jag gjorde idag: Gick till gymmet. Tredje sak jag gjorde idag: Hade ont i huvudet. Mellan alltihop och under tiden: Tänkte på min ungdomsbok och glodde på ett halvfärdigt worddokument. Kvar på listan: Plantera lök på kolonilotten.

Slut på dagsrapport.

torsdag, juni 08, 2017

Här kommer alla känslorna

Hur mycket vrede över en utebliven tallrik flingor och mjölk är det rimligt att rikta ut mot världen, skulle ni säga? 6-åringen i det här huset tycker: Ös på, ut me't, var inte blyg. Så fruktansvärt arg. Så fruktansvärt länge.

"Jag vill dööööööö! Mitt liv är värre än en feberdröm! Det kan lika väl ta sluuuuut!"
"För att du inte fick flingor?"
"MEN JAAAA! FATTAR DU INTE ENS DET?!?"

Och meanwhile det vrålet pågår, och jag försöker resonera med vrålarn, ligger storebrorsan och gråter i sängen bredvid, för att han inte står ut med dålig stämning och bråk.

"Snälla, Svante! Sluta skrik! Jag vill bara att ni ska bli sams! Du gör mig glad om du lugnar ner dig nu, kom och kryp upp till mig så alla kan bli sams! Gör mig glaaaaad!"

Ja, jädrar.

Allt är inte alltid så fluffigt.

Men det finns nypotatis i affärerna nu, och idag: åt jag av dem.

Så pass gott.

måndag, juni 05, 2017

Saft och sylt

Det är den tiden på året när vi googlar rabarbersaft/googlar syrénsaft/googlar picklade rädisor. Det är kul. Inte ens hälften av gångerna blir det av att vi verkligen gör någon av grejerna, men tanken är rätt härlig, och det räcker rätt långt.

Annars går det sådär med våra odlingar.

Vi har varit så trötta. Glömt bort att plantera gurkan, glömt bort att vattna tomaterna, inte orkat bry oss om att sockerärterna inte tittat upp ur jorden. Jag tog en timmes lunch i fredags och gallrade/tryckte ner frön/planterade om/talade ömt till djupbäddarna, men fan vet om det kommer att hjälpa.

Jag tror inte odlingsåret 2017 kommer gå till historien som särskilt makalöst.

Men förmodligen går livet vidare ändå.

fredag, juni 02, 2017

Fram till midsommar

Åh, juni, hej på dig, jag har längtat. Nu är kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutad (tio miljarders TACK till alla som bidragit - helt otroligt mäktigt med sån uppslutning!) och podden har sänt sitt sista avsnitt för säsongen, skolbesöken är (nästan) slut, och ändå är det några veckor kvar tills vi tar sommarlov i det här hushållet. Det betyder: Skrivtid.

ÅH, HERREGUD, VAD HÄRLIGT!!!

I början av maj skrev jag upp alla månadens dagar i min anteckningsbok, och strök alla arbetsdagar som försvann till annat än skriv. Det blev 5 dagar kvar när jag var klar. Det kändes snålt redan från början. Och ändå: Av de 5 planerade skrivdagarna har 4 sedan ätits upp av andra akuta grejer, eller jobb som tagit längre tid än jag trott. 1 dag har jag skrivit bok. En dag?

"Hur hittar du balansen mellan andra jobb och skrivjobb?"

Se där, en fråga jag fick idag.

"Det gör jag inte."

Se där, ett svar.

Men kanske i juni?

torsdag, juni 01, 2017

Bladen brinner #17 - "Det bränner till"

Jag skrev om timmarna när jag fick hänga i Sara Lundbergs ateljé i våras när jag kom hem från intervjun.

"Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder."
Nu finns podden där det ihopklippta resultatet av detta här går att lyssna på! Det är vårens sista avsnitt av Bladen brinner, och det innehåller (förutom Sara) också en intervju med Jenny Jägerfeld och en diskussion om Elin Nilssons novellsamling "Anrop från inre rymden". Plus boktips! Så klart.

Lyssna här, eller där poddar finns.