tisdag, november 14, 2017

Astrid Lindgren lärde mig leka

Idag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 110 år, och jag har tillbringat hela dagen på Astrid Lindgren-konferensen 2017. Olika talare har pratat på temat läsande, tänkande och medborgarskap, med utgångspunkt i Astrids världar och värden. Mycket var intressant, och i nästa avsnitt av Bladen brinner ska vi prata mer om vad vi snappade upp.

Men en sak redan nu: Många pratade (så klart) om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för dem. Någon nämnde tröst. Någon nämnde igenkänningen i sorgen och längtan som fanns i böckerna. Någon nämnde att läsning av Astrid Lindgren innebar en konstant övning i att känna starka känslor. Nästan alla nämnde den renande gråten i allmänhet, och i Bröderna Lejonhjärta i synnerhet. Och det pratades mycket om hur bra hon var på att täcka in hela livet, alla slags barn, ur alla samhällsklasser, och alltid, alltid behålla barnperspektivet på det hon skrev.

Men ingen nämnde lek.

Är inte det underligt?

För mig är Astrid Lindgren allt det där som alla andra sa, men allra främst tror jag faktiskt att jag förknippar henne med lek. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten: Inte-nudda-golv lekte jag, snodd direkt från Pippi. Sicken Blås från Emil. Sakletarrundan som Pippi går på - den har jag testat. Målat ögon på ett vedträ och lekt att det är en docka som Pyttan i "Prinsessan som inte kunde leka" har jag också gjort. Och någonstans där i den där sagosamlingen tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, för det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren. Jag har tyvärr inte testat att sova på nån himla höskulle, men jag har sannerligen velat.

Men jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna? Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag ridit på Grim och Fjalar, lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio, och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Jag har använt Astrid Lindgrens världar som fond till mina lekar since 80-talet och jag gör det fortfarande så fort jag ska leka. (Sadly vill mina barn nästan aldrig pressa hallon genom näsdukar, eller måla ögon på vedträn, men jag kämpar på.) (Häromdagen klädde jag ut Svante till Nils Karlsson Pyssling och gjorde en chokladboll stor som Nisses köttbulle.)  Och när jag läste Bröderna Lejonhjärta för mina söner i somras och de plötsligt också började leka Tengilsoldater och också stoppade mig och krävde lösen: All makt åt Tengil, vår befriare? Jag ville höja en näve i luften och skrika ÄNTLIGEN, äntligen har vi samma referensramar!!!

Jag har naturligtvis lekt lekar direktinspirerade från andra litterära världar också (ja, jag tittar på er Lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Kulla Gulla), men de är ju bara non stopen på toppen av lektårtan. Astrid Lindgren är bottnarna och vaniljkrämen och hallonsylten och grädden.

Jag har inte tänkt på det förrän idag, men så är det.

6 kommentarer:

Elvira sa...

Och jag börjar typ lipa av detta.

Eva Kolterjahn sa...

För att inte glömma vad rövarspråket hade för betydelse i lekarna!

Anonym sa...

Det är Lotta som pressar i spetsnäsdukar när hon är på besök hos mormor (och fy faraoar)
Okänd läsare

Thérèse Eriksson sa...

Så himla, himla fint inlägg och jag känner igen mig supermycket.
Jag hade också en mormor vars schersminbuske var Salikons rosor <3 Och en period kunde jag inte äta prickig korvmacka utan att låtsas att jag åkte tåg och vilja testa om det gick att klistra skivorna på fönstret. Helvetesgapet i Ronja är nog en av de mest förekommande lekarna, och vildvittrorna, där vi hoppat och gömt oss och lekt häst som vi lagt vitmossa på när de skadat sig.

Så tacksam för all lek som Astrid gett upphov till, tack vare alla fantastiska berättelser!

Anonym sa...

Under flera somrar lekte jag och mina sommarkompisar Röda och Vita rosen, vi bodde rätt långt ifrån varandra övrig tid av året och skrev brev och planerade vilka som skulle vara med i de olika lagen osv. Detta var "blodigt allvar" och helt underbart och jag minns fortfarande hur stenen Snusmumriken såg ut.

Ann Margret

Koko sa...

@Lisa och Anonym: Bärpressandet finns i "Prinsessan som inte kunde leka" också. Mamma drottningen blir helt förskräckt när hon ser det, men klok som hon är så förstår hon att leken är viktigare än näsduken :-)

Vi försökte leka Röda och Vita rosen vi med, men det blev aldrig riktigt till något, tyvärr.