torsdag, april 19, 2018

Kära jobbdagbok (3)

Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!

Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.

Jag, jag, jaaaaag.

Herregud.

Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?

I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.

17 kommentarer:

  1. Anonym10:46

    Tack för jobb-blogg-uppdateringar. Jag gillar dem verkligen!

    SvaraRadera
  2. Anonym11:41

    Jag blir genuint glad av att läsa om ditt jobb! Sitter med ett småleende på läpparna mest hela tiden. Kan du, snälla, snälla, fortsätta??? För alltid och en dag?

    Nina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, vågar inte lova. För alltid och en dag är ju jetelänge!

      Radera
  3. Anonym12:37

    ÄLSKAR JOBBDAGBOKEN!

    /fellow freelance writer person

    SvaraRadera
  4. Alltså Lisa! De här dagboksanteckningarna är FANTASTISKA!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack!!! Så oväntat med detta gensvar.

      Radera
  5. Men ja, så är det ju! Det tvivlet infinner sig definitivt. Ibland ofta, ibland mer sällan. Vissa texter kan framkalla tankar på ens egen bristande förmåga. "Kan jag ens läsa?" typ.
    Och: Så himla kul att läsa om dina dagar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, åh. ”Kan jag ens läsa?” DET KAN DU! Men skulle vilja höra podd/läsa blogg/bok om detta. Ska fasen tipsa förlagspodden :)

      Radera
  6. Anna16:55

    Pepp! Gillar att få insyn i din värld. Kram!

    SvaraRadera
  7. Ellen21:42

    Så viktigt att påminna sig om att alla behöver bekräftelse!

    Heja jobbdagboken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen. Och heja tillbaka!

      Radera
  8. Alltså, vad fan? När jag svarar på kommentarer i telefonen så hamnar de så fint under varje av era kommentarer, så man ser vad som är svar på vad. Men här på dattan är det ju helt obegripligt? BESVIKEN!

    SvaraRadera
  9. Anonym10:01

    Kämpa jobbdagboken, kämpa! Detta är bland det bästa jag läst på länge!

    SvaraRadera