torsdag, maj 17, 2018

Kära jobbdagbok (13)

Att göra skolbesök är lite av ett vågspel för mig nu för tiden. När jag började kuska runt bland skolor och prata om mina böcker för åtta år sen tyckte jag det var roligt åttio procent av gångerna, och energidränerande resten. Nu är siffrorna omvända., trots att ingenting egentligen har ändrats på själva skolorna. Jag tror att jag har nästan slut på skolbesök i kroppen. Den där upplevda uppförsbacken (motståndet mot läsning, böcker, kvinnor som ser ut som elevernas vanliga svensklärare – no offence vanliga svensklärare, I love you) som jag tragglat mig uppför i varenda högstadieklass jag besökt har väl vunnit över mig i längden., I guess. Jag orkar inte riktigt med den längre, jag blir bara ledsen.

Men idag har jag varit hos femteklassare i Lidköping.

Det var skithärligt.

Har ni sett Lilla Aktuellt eller läst KP eller varit i en femma på sistone? Jag är rätt säker på att mänskligheten peakar i elvaårsåldern, Vi skulle kunna ge årskurs fem rösträtt, och årskurs fem skulle bara: *fixa biffen*. Så smarta och med, så pigga blickar.

Ibland pratar vi om favoritårskurser, jag och mina författarkompisar som också kuskar runt bland skolor. Tvåor ligger sjukt bra till, men femmor vinner. Säkert tjugo gånger har jag fått rådet ”Skriv en bok för 9-12 åringar, already! Så du får besöka femmor. Du behöver femmor!”.

Det är en speciell och alldeles särskild samlad erfarenhet som finns bland författare som åker runt bland landets skolor år ut och år in. Det roligaste skämtet vi kom på under författarveckan i Göteborg var det här: Vi skulle kunna starta ett nytt teveprogram som var som På Spåret, och tävla i ”Vilken skola är vi på väg till?”, för vi kan så sjukt mycket om tåg och bussar och hållplatser vid skolor. (Thomas Halling skulle vinna.) Även ”Vilket trestjärnigt hotell är vi på nu?” skulle kunna funka. Eller ”Vad äter man lämpligast till middag i – insert valfri liten ort – när man anländer med till busstationen söndag kväll klockan 20.12?” (Ostbågar, om man är vegetarian.) Så pass tråkiga teveprogram! Vi skrattade hela frukosten åt denna tanke.

Upplägget i Lidköping var helt optimalt: Först träffade jag eleverna i en storsamling i en timme och berättade och visade bildspel och svarade på smarta frågor. Sen träffade jag samma elever igen, fast uppdelade klassvis, och hade skrivövningar en timme till. Rätt dyrt upplägg för skolan, men otroligt bra.

måndag, maj 14, 2018

Kära jobbdagbok (12)

Redigera klart det sista på Viggo, boka tågbiljetter till Lidköping, marknadsföringsgrejs Inuti. Min lista över dagens arbetsuppgifter är rätt representativ för snittet av mina arbetsdagar. Lite ditt, lite datt, paus för plantering av luktärter i mitten.

Förlaget undrar om jag vill ha releasefest för ungdomsboken när den släpps om en månad.

Jag svarar nej.

Sen ägnar jag halva dagen åt att fundera på om det finns något (annat) jag kan göra för att boken inte ska drunkna i bokfloden. Jag vill inte att den ska drunkna. Men jag vet inte hur stor roll det spelar, vad jag gör, och jag tycker det är en balansgång som är rätt svår, hur stor dos jag pallar av den extremt dubbla känslan "stå och tuta i egen lur".

Retweeta bra recensioner, instagramma allt som sägs om boken, dela topplistor, tjata om det jag skrivit.

Jag tycker på många sätt att det är allra coolast med författare som inte tutar nästan alls. De som bara släpper sina böcker, håller käft om det i alla sociala kanaler, och låter boken leva sitt egna liv.  Men de är ju rätt få? Och kanske startar de allihop från ett annat utgångsläge.

Jag tänker det nog som tre faser. Först idéer och hittepå, sen hantverket att få ner orden och redigera dem till en bok, och sist att försöka få den boken att hitta till läsare. Nu har ju jag ett förlag som hjälper mig mer och mer ju längre in i processen jag kommer, och den sista delen skulle jag kunna släppa nästan helt om jag ville, tror jag. Men jag vill verkligen inte. Jag har jobbat med den här texten i flera år. Jag vill bära mitt bokbarn som den sista droppen vatten, och putta henne framåt om jag kan, jag tycker att det ingår.

Imorgon ska jag på medlemskväll hos författarförbundet.

"Marknadsföring – vad gör förlaget och vad kan du göra själv?"

Tänker på förhand på det som extremt intressant.

onsdag, maj 09, 2018

Kära jobbdagbok (11)

För någon vecka sen satt jag i mitt kök med min förläggare, min redaktör och illustratören Johanna Magoria, som tecknar min kapitelbok för småkids (sjuåringar, typ). ”Viggo och rädslolistan” släpps i höst, och vi spånade ihop om del två och del tre. Vad som skulle hända med Viggo och familjen i fortsättningen. Jag sa bland mycket annat: ”Jag vill utsätta Nils för nåt hemskt.” Nils är Viggos lillebrorsa. ” Kanske kan han hamna på sjukhus? Jag vill veta hur Viggo hanterar det.”

De är väldigt lika mina egna barn, Viggo och Nils.

Gräv där du står. 

Jag gräver typ inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Ändrar massor i handling, lägger till, tar bort, hittar på, så klart. Mina verkliga barn lever inte sina liv i strukturerade dramaturgiska kurvor. Men personerna är så lika. Rädslorna, fnissen, känslorna, relationen mellan de två bröderna.

”Det är Viggos värsta tanke. Att nåt ska hända med Nils.”

Som författare finns det naturligtvis ingen mer effektiv ratt att vrida på.

”Krupp? Benbrott? Nåt ännu värre, nåt med blod?”

I helgen var mitt verkliga yngsta barn med om en cykelolycka som inkluderade blodbad, ambulans, röntgen av huvud och näsa och haka och händer, utslagna tänder och tårar.

Jag gräver inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Det är otroligt terapeutiskt rätt ofta, detta med skrivande.

fredag, maj 04, 2018

Kära jobbdagbok (10)

En favoritgrej i mitt liv är när mina författarkompisar gör research till sina böcker genom att fråga folk saker på Facebook, och liksom använder sina vänner och sina vänners barn för att spåna fram rätt detaljer till sin bok. Det kan handla om vad femåringar önskar sig i födelsedagspresent, eller vilken låt det är rimligt att karaktärerna i en ungdomsroman dansar till när de går ut, eller vilket tevespel de ska spela, eller om referenserna funkar. "Vet dagens nioåringar vem MacGyver är?" (Nej.) 

Det engagerar skitmånga, trådarna får alltid massor av kommentarer på ingen tid alls. "Mitt barn hälsar att...", "På skolgården här säger de..." "I Västerås är det sjukt stort med..." 

Håller vuxenboksförfattare också på med den här typen av omsorg kring detaljer för att pricka helt rätt in i målgruppen de skriver för? Hoppas. Skulle hemskt gärna se tråden med förslag på vad en snart 42-årig man kan tänkas ha på sin önskelista, till exempel. Eller referensfrågan: "Vet dagens sextiosjuåringar vad Fortnite är?" (Nej.)

I alla fall frågade jag själv idag vad barn mellan 4-7 år kallar emojis för. Vet de att det heter emojis? Säger de smileys? Säger de något annat? Fick "smajlisar", "roliga hjärtan", "gubbar", "katter", "emojisar", "mojisar" "bilder", "leksaker", "smileys" och "emojis" som svar, allt på mindre än en timme. Blev i och för sig inte mycket klokare kring vad jag ska använda för ord i boken av det, men hade kul under tiden. Och lärde mig att det inte heter "emojis", förresten, utan "emojier".

Jahopp.

torsdag, maj 03, 2018

Kära jobbdagbok (9)

Småländskan passerade nålsögat. Igår gjorde jag första passet i ljudstudion för att spela in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Det var så här: Tre timmar instängd i ett pyttelitet, mörkt bås med en mikrofon, en vattenflaska och en ipad med mitt eget manus framför mig, och så instruktionen: "Kör! Du känner din text bäst."

Jag hann 65 sidor.

Blev otroligt trött i rösten.

Har över 200 sidor kvar.

Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.

Jag tycker om texten.

Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.

Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.

Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M. 

Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.

Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.