onsdag, maj 09, 2018

Kära jobbdagbok (11)

För någon vecka sen satt jag i mitt kök med min förläggare, min redaktör och illustratören Johanna Magoria, som tecknar min kapitelbok för småkids (sjuåringar, typ). ”Viggo och rädslolistan” släpps i höst, och vi spånade ihop om del två och del tre. Vad som skulle hända med Viggo och familjen i fortsättningen. Jag sa bland mycket annat: ”Jag vill utsätta Nils för nåt hemskt.” Nils är Viggos lillebrorsa. ” Kanske kan han hamna på sjukhus? Jag vill veta hur Viggo hanterar det.”

De är väldigt lika mina egna barn, Viggo och Nils.

Gräv där du står. 

Jag gräver typ inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Ändrar massor i handling, lägger till, tar bort, hittar på, så klart. Mina verkliga barn lever inte sina liv i strukturerade dramaturgiska kurvor. Men personerna är så lika. Rädslorna, fnissen, känslorna, relationen mellan de två bröderna.

”Det är Viggos värsta tanke. Att nåt ska hända med Nils.”

Som författare finns det naturligtvis ingen mer effektiv ratt att vrida på.

”Krupp? Benbrott? Nåt ännu värre, nåt med blod?”

I helgen var mitt verkliga yngsta barn med om en cykelolycka som inkluderade blodbad, ambulans, röntgen av huvud och näsa och haka och händer, utslagna tänder och tårar.

Jag gräver inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Det är otroligt terapeutiskt rätt ofta, detta med skrivande.

1 kommentar:

DDT sa...

Jag blir alldeles kallsvettig bara av att läsa om det. Visst är det bra att att ha egna erfarenheter att ösa ur, men ibland vill man faktiskt hellre gissa. Hoppas att att han snart mår bra. Stackars er allihop!